Uppsalaforskaren Martin Kragh (chef för Ryssland och Eurasienprogrammet vid Svenska institutets avdelning för internationella relationer vid Stockholms universitet) har åter skrivit en rapport (29 sidor lång), denna gång i den seriösa Statsvetenskaplig tidskrift 2020-122, artikel nr 3 om sitt eget fall som exempel på ryska påverkansoperationer.
Jag skrev om fallet i FiB/K nr 1-2020 efter att Pressens Opinionsnämnd fällt tidningarna Internationalen och Aftonbladet för att ha förbrutit sig mot det pressetiska regelverket. De har nu tvingats betala böter och krypa till korset för sina pressetiska ”övertramp” och har säkerligen munkorgen nu fast påspänd.
Min slutsats i januari-artikeln var att det inte var en pressetisk fråga, utan en politisk, vilket mycket tydligt bekräftas av Kraghs senaste utläggning, men som han på inget vis kommer att erkänna. Den politiska frågan är vilken sida man står på i det nya kalla kriget mellan USA och Ryssland.
Kragh uttalade på sin egen blogg så sent som i februari 2019 att: ”Jag har aldrig uttalat mig politiskt i något offentligt sammanhang, inte om Nato eller någon annan fråga. Jag ställer mig också tveksam till att vi befinner oss i något som kan likna ett ’nytt kallt krig’”.
Det här är ju – lindrigt uttryckt – aningen världsfrånvänt och i själva verket ett uttryck för att han försöker lyfta sig över politiken till ”objektivitetens” höjder där en ”de mänskliga rättigheternas överideologi” härskar (alltså den US-amerikanska).
Om han givit sig på att metodiskt analysera politiska påvekanskampanjer från olika håll i det nya kalla kriget mellan Ryssland och USA hade jag kunnat se en poäng. Men han väljer att endast vända sig mot Rysslands två statskontrollerade mediekanaler RT och Sputnik och mot de spridningseffekter som följt från dem. Dessa kanaler är två små lilleputtar i jämförelse med Västvärldens världsomspännande mediejättar – inklusive Internetjättarna.
Så här beskriver Kragh själv de organisationer som enligt hans kritiker pekas ut för att gå i USA:s ledband:
”Den Londonbaserade tankesmedjan Institute for Statecraft grundades 2009, och fokuserar i sin verksamhet på frågor om statlig styrning (governance) och mänskliga rättigheter. Ett av tankesmedjans projekt, Integrity Initiative, syftar till att belysa och motverka rysk desinformation och ryska påverkansoperationer i Europa. Majoriteten av projektets finansiering har kommit från brittiska utrikesdepartementet, men tankesmedjan har även fått finansiellt stöd från Nato, Facebook och brittiska försvarsmakten.” (min fetstil /KL)
Läs det fetstilta igen och ställ dig frågan: Kan det finnas någon – som kallar sig forskare i ämnet statsvetenskap – som kan läsa in något annat än att Institute for Statecraft och Integrity Initiative är organisationer som strider på USA:s sida i det nya kalla kriget? Martin Kragh torde vara den ende.
Han skriver vidare:
”Kampanjen mot Integrity Initiative bör betraktas i sitt säkerhetspolitiska sammanhang. Ryska statliga medier bedöms som politiskt styrda, och enligt landets officiella säkerhetsdoktrin utgör kontroll över såväl den inhemska som den internationella informationsdomänen ett säkerhetspolitiskt viktigt mål. Enligt Tolz & Teper (2018) har medierna en central roll i auktoritära styren som det ryska: de statliga mediekanalerna är politiskt kontrollerade och följer generella riktlinjer från Kremladministrationen. De ryska statsmedierna måste främja regimens legitimitet och popularitet och de statliga mediekanalernas kommunikation kan därför också antas förmedla vad som är regimens primära politiska världsbild och ideologiska inriktning (se även Gehlbach, 2010). Rysslands internationella medieplattformar, som RT och Sputnik, har som uttalat mål att främja ryska intressen inom utrikespolitiken (Oates 2017; Lupion
2018).”
Kragh gör här den sensationella anmärkningen att ryska statsägda medier styrs från Kreml (obs! ironi). Vem i denna världen kan sväva i tvivel om att så är fallet? Självklart agerar Kreml för att sprida sina idéer över världen så gott de nu kan med hjälp av statskontrollerade medier. Vem har väntat sig något annat? Ryssland är ju ingen demokrati med yttrandefrihet i vår demokratiska mening. Att det finns personer i andra länder som intresserar sig för hur Kreml ser på olika frågor och sprider detta vidare är varken förvånande eller något att förfasa sig över, det är inget annat än normalt. Det gäller bara för medborgare i demokratiska länder att läsa med kritiskt sinnelag, vilket de flesta förstås gör.
Han slutar detta avsnitt med den djärva slutsatsen (obs! ironi igen) att:
”Det är sålunda ett rimligt antagande att kampanjen mot Integrity Initiative haft politiska motiv, och att påståenden som framförs i ryska statsmedier därför bör hanteras med källkritisk varsamhet.”
Det här är ju rena Ture Sventon; ”Ständigt denne Vessla”.
Man kan då ställa den näsvisa motfrågan till Martin Kragh om hur våra dominerande västerländska medier styrs och i vems intressen? Har kritiken och oron för de stora mediekoncernernas – inklusive Facebook, Google och Amazon – dominans inte nått hans öron? Kanske något för en framtida granskande analys? Jag kan gissa svaret: ”Men de verkar ju alla inom ett demokratiskt system, så de är per definition oförvitliga, pålitliga och sanna till sitt väsen” (obs! ironi ännu en gång).
Jag slutar här med genomgången av denna senaste Kraghkria och kommer fram till åtminstone två viktiga frågor och några slutfunderingar.
1. Hur är det möjligt att kalla sig forskare och endast återge rena självklarheter?
2. Hur är det möjligt att Kraghs akademiska omgivning bemöter honom med ett sådant gravallvar?
Uppbär man ära och prestige av att samarbeta med en tankesmedja och ett projekt som dessa, får man i en demokrati nog räkna med att fristående medier (till exempel av denna webbsida och FiB/K, som inte ingår i det korporativa pressetiska systemet) bli beskriven – kanske inte som betald spion, men i alla fall som en till forskare förklädd skummis.
Alltså, det var ju ingen slump att JK avstod från att ta upp ärendet mot Aftonbladet och Internationalen 2019. Det var honom helt utsiktslöst att vinna ett sådant tryckfrihetsmål. Men genom PO-fällningen fick man tyst på alla PO-anpassliga medier.
Knut L!
Du tycks mena:
”Den politiska frågan är vilken sida man står på i det nya kalla kriget mellan USA och Ryssland.”
Delar inte den uppfattningen. För Sveriges del handlar det inte om vilken sida man skall ”stå på”. Sverige skall inte ta ställning för varken för Ryssland eller USA i deras inbördes kontroverser. I fredstid skall Sverige vara alliansfritt.
Mycket bra Knut!
Det som jag ständigt blir mer och mer tveksam över, är hur ordet demokrati används. Vi bör för det första alla veta hur grekerna använde det när det var nytt, mot slutet av 500-talet f Kr. ”De[t] omfattade nämligen endast stadsstatens fria manliga medborgare, vilket undantog såväl kvinnor och slavar som bofasta främlingar”. Hur använder Imperiets representanter ordet?
Exempel: ”Ryssland är ju ingen demokrati med yttrandefrihet i vår demokratiska mening.”, ”Det gäller bara för medborgare i demokratiska länder”, ”…får man i en demokrati nog räkna med att fristående medier…”.
Om en intresserad person från Ryssland, Venezuela, Kina eller Iran skulle få denna din artikel översatt till sitt språk, vad skall hen tänka att ordet demokrati betyder? Särskilt ryssen lär få huvudbry. Jag får huvudbry med ”i vår demokratiska mening”. Jag omfattas INTE i ”vår”!
Citatet ”Min slutsats i januari-artikeln var att det inte var en pressetisk fråga, utan en politisk, vilket mycket tydligt bekräftas av Kraghs senaste utläggning, men som han på inget vis kommer att erkänna. Den politiska frågan är vilken sida man står på i det nya kalla kriget mellan USA och Ryssland.” har jag uppfattat annorlunda än Arne Nilsson. (För sammanhanget har jag vidgat citatet.) Är det inte så att det är ”rysslandsexpertens” uppfattning som åsyftas? Men säker är jag inte.
Att jag skriver ”rysslandsexpert” beror på att jag nu vid några tillfällen sett/hört hur kommentatorer från Ryssland reagerat på ordet. En kommentar var: ”När jag hör att en nyinsatt medarbetare i Bidens ministär är rysslandsexpert, ja då vet jag att det är en person som verkligen vill Ryssland illa!” Kragh är uppenbarligen en sådan expert, liksom Bert Sundström uppenbarligen är en sådan reporter. Bägge är lika oberoende av sin politiska uppfattning som svansen är av ryggraden. Och det gäller väl oss alla?
Bertil C:
Dessa exempel: ”Ryssland är ju ingen demokrati med yttrandefrihet i vår demokratiska mening.”, ”Det gäller bara för medborgare i demokratiska länder”, ”…får man i en demokrati nog räkna med att fristående medier…” ska läsas som uttryck för vår svenska folkrörelsetradition. Jag tar med dessa formuleringar inte ställning i dagens allmänna debatt om demokrati – som vi vet kan vara vilken skvader som helst beroende på i vilket västerländskt sammanhang det diskuteras.
Instämmer med Bertil C i att du gör en bra beskrivning av det Kraghska fenomenet, Knut L! För övrigt är han ju inte på något vis ensam i sina uppfattningar. Och precis som han inte i någon rimlig mening kan ses som en ”forskare” bör ju andra (som t ex Patrik Oksanen) mera ses som propagandister än som journalister.
Bertil C!
Kort svar: Kragh anser sig opolitisk, d v s upphöjd ovanför all diskussion, till sanningens domäner.
Knut L!
Om man nu ska diskutera Martin Kragh, så bör man åtminstona placera honom rätt.
Du skriver: ”chef för Ryssland och Eurasienprogrammet vid Svenska institutets avdelning för internationella relationer vid Stockholms universitet”.
Martin Kragh är ledamot av myndigheten Svenska institutets (SI) insynsråd, med det är mig veterligen hans enda anknytning till SI. Enligt Uppsala universitets hemsida: ”Vid Utrikespolitiska institutet är han chef för Rysslands- och Eurasienprogrammet.”
Jag känner inte till att han skulle ha någon anknytning till Stockholms universitet, och Utrikespolitiska institutet är inte en myndighet, utan en idéell förening med sitt basanslag från UD. I övrigt får man, precis som vilket svenskt universitet som helst, lita till finansiering genom forskningsanslag som erhålls i konkurrens.
Jag har många gånger haft uppgiften att bedöma akademiska meriter hos (oftast yngre) kolleger som jag inte har någon jävsituation till. Man kan inte ta ett arbete, plocka lite citat, och därefter landa i en slutsats.
Jag antar att du och andra som arbetat som lärare på fältet knappast skulle betygsätta en elev på basis av en enda skrivning.
När det gäller Bert Sundström har jag lite svårt att förstå kritiken mot honom. Den förefaller mig svepande och utan närmare precisering. Jag lyssnar gärna till hans reportage från Ryssland, men han är natuligtvis mycket långt ifrån ensam att forma min bild av Ryssland.
Tack, Mats, för dessa klargöranden. Instämmer också helt i din oförståelse av kritiken mot Bert Sundström. Mycket av hans många resereportage runt omkring i jordens största land ger viktiga kompletteringar till den gängse Rysslandsbilden.