Tel Aviv grundades 1909 av sionistiska pionjärer som lämnade de judiska kvarteren i Jaffa och grundade den nya staden, fotot är från grundandet. Bild: Wikipedia
Vi genomlever ruggiga tider. Förutom kriget i Ukraina som efter snart två år orsakat 100.000-tals ukrainska och ryska mäns liv – helt i onödan (ett fredsavtal fanns på bordet men…) – så behandlas nu även palestinska civila i Gaza som om de vore skadedjur, vilka helst skulle rensas bort från jordens yta. 22.000 döda civila sedan 7 oktober 2023.
Kan man känna dofter av antisemitism på lindelof.nu? Frågan har ställts. Det någon kallar legitim antisionism och Israelkritik ses som antisemitism av andra. Alla skriverier om konflikten mellan Israel och Palestina är extra känsliga för oss västerlänningar. Orden måste vägas på guldvåg. Jag tänker mig mycket noga för varje gång jag skriver ordet jude (judar) t ex. Vad menar jag med ordet och vad betyder det i olika sammanhang idag? Ordens laddning och betydelser förändras med tiden.
Men vi måste kunna tala om det skändliga som sker mitt framför våra ögon. Just nu måste vi bland annat tala om Gaza – för att förstå. Jag som denna webbsidas redaktör överöses av artiklar och översättningar från utländska medier som på olika vis kritiserar Israel. Det är ofrånkomligt för en tidning som vill ge en balanserad bild av kriget. Balanserad betyder här inte att vara neutral, utan att så rättvist som möjligt spegla skeendet. Jag säger inte att jag lyckas med det, men det är min ambition. Hamas begick övergrepp mot civila israeler. Men… återkommer till det.
Den här artikeln är ett försök att förklara min (redaktörens) hållning i frågan, som alltså vägleder redigeringen.
Den ofrånkomliga parallellen
När det gäller Gaza är det omöjligt att inte dra parallellen till det stora folkmordet på bland andra Europas judar under andra världskriget. ”Aldrig mer” sa man för några år sedan och byggde muséer, monument, gjorde radioprogram, filmer, dokumentärer och spred skolböcker till alla barn. Aldrig mer ska något liknande kunna hända, var tanken. Aldrig ska vi glömma, vilket man var rädd skulle ske när de sista som kunde vittna dog bort.
Ändå händer det igen. Denna gången som en grotesk 75 år lång efterbörd till det som då skedde. Även denna gång förpackad i en rasistisk Untermenchen-ideologi, som på krokiga vägar tycks ha fortplantat sig till den judiska staten Israel gentemot det folk man systematiskt har fördrivit och förföljt sedan 1948.
Efter andra världskriget var kolonialism i form av europeisk överhöghet över utomeuropeiska folk fortfarande en självklar tankefigur bland makthavare och många av deras undersåtar. Då låg det snubblande nära att glömma bort ett litet maktlöst folk i Palestina. Utan större problem offrades palestinierna för att lösa den judiska frågan i Europa. Man behövde ju inte se eländet.
Hamas startade kriget
Varje samtal om denna nu eskalerade konflikt landar i att Hamas, som förvisso startade den nuvarande akuta väpnade fasen, bär minst halva ansvaret för det pågående kriget. Men, rimligen borde man betrakta Hamas’ våldsamma utbrytning, dödande och gisslantagande och Israels våldsamma svar var för sig – trots att det ena följer på det andra. Hamas’ aktion har sina orsaker (75 år av förtryck) och Israels reaktion har sina orsaker i en gammal Untermenschen-ideologi.
Jag vägrar tro att det har något med judendom, kristendom, islam eller ö h t med religion att göra. Det finns fortfarande rasistiska såväl muslimska, judiska som kristna demokrater. Tänk bara på USA… och den judiska staten Israel är ju formellt en demokrati.
Jämförelsen med sydafrikansk apartheid är inte långsökt. Franska och Nederländska protestantiska – mycket strävsamma – boer (hantverkare, arbetare och bönder) koloniserade delar av Sydafrika på 1600-talet. De blev nationalistiskt medvetna under och efter Boerkriget på 1800-talet, men tänkte förstås rasistiskt som alla andra på den tiden. Idag räknas boerna till ca 3 miljoner i Sydafrika, men apartheid är avskaffat.
Nej, det är modern imperialistisk maktkamp det handlar om, fast med en antikverad rasistisk kolonialism från 1800-talet i botten.
Vad är en jude?
Knäckfrågan som man alltid kommer tillbaka till är emellertid: Vad är en jude? Svaret är krångligt. Jag går till Wikipedia och läser följande:
”Judar … är en etno-religiös grupp som har spridits över världen från det område öster om Medelhavet som benämns Kanaan, Palestina och Israel. Judar som etnisk grupp definieras delvis av sin etniska religion, judendom, men en person kan också vara ateist och fortfarande uppfatta sig som en del av det judiska folket. Enligt i huvudsak ortodox judisk religiös … tradition är en jude någon som fötts av en judisk mor eller konverterat för en erkänd rabbin. Ur en sekulär synpunkt är judedom en kulturell identitet, som den enskilde bekräftar eller eventuellt kan avvisa. En person uppvuxen som jude kan därmed frånsäga sig sin judiska identitet ifall han eller hon så önskar.”
Jag utgår från att denna korta text sammanfattar en allmänt accepterad uppfattning om vad det är att vara jude, alltså förklarar judisk identitet.
Alltså, å ena sidan förknippas judendom med ursprunget i Judaland i södra Kaanan (idag Palestina/Israel) i biblisk tid (omkr 900 f Kr), alltså för nästan 3000 år sedan. En judisk person kan vara icke troende, alltså ateist, men ändå ”en del av det judiska folket”.
Så har vi det där, som så småningom återkom i Nürnberglagarna, att en person som fötts av en judisk mor – eller konverterat för en erkänd rabbin – blir jude.
Det var de ena. Å andra sidan finns den – som jag tycker mera självklara – mer upplysningspräglade uppfattningen, att judedom är en tro och en kulturell identitet som man själv bestämmer över. Så har jag – efter att ha blivit självtänkande – sett på saken även när det gäller kristenheten. Själv ser jag mig som kulturellt protestantiskt kristen agnostiker.
Jag tycker alltså att Wikipedia även ger stöd för denna ”den andra sidan”. Jag anser inte att den är antisemitisk eller på något sätt nedsättande eller rasistisk.
Åter till historien
Från Kaanan spridde judar ut sig över stora delar av östra och mellersta Europa där de levde tillsammans i fred med många andra religiösa och etniska folkgrupper i flera tusen år. Alltså en närmast oöverblickbart lång tid.
Under 1800-talet uppkom en form av antisemitism i dessa trakter präglad av Darwins teorier, som blev allt mer kända denna tid. Denna kom att misstolkas som att judar hade sämre rasegenskaper än arier. Allvarliga förföljelser och pogromer blev följden, vilket skapade grogrund för idéer om återvandring till Kaanans land.
Tillsammans med den mytomspunna historia och med stöd av kolonialmakterna (USA och Storbritannien) har judiska sionister efter andra världskriget helt enkelt lagt beslag på landet mellan Medelhavet och Jordanfloden och stulit landet från dess inbyggare palestinierna. Denna erövring (al Nakba) är väl dokumenterad och lika fruktansvärd som alla andra folkfördrivningar och etniska rensningar vi i västvärlden brukar förfasa oss över.
Vad gör diskussionen så svår?
Jag har trots alla snåriga komplikationer svårt att förstå varför denna konflikt är så segsliten i Västvärlden, eller varför man ska begråta den palestinska katastrofen 1948 mindre än andra etniska rensningar och rasistiska folkmord. Kanske är det så att Europa (med Tyskland i centrum, p g a de nazistiska 30- och 40-talen) bär på en djupt nerplöjd skam och skuld. Om den mödosamt etablerade europeiska historien efter 1945 börjar diskuteras alltför öppet riskerar gamla sår att rivas upp på nytt. Berättelsen måste därför ligga fast. Därav bristen på fördömande av Israel idag (FN:s säkerhetsråd). Det är t o m så att om man inte kan fördöma Israels övervåld mot Palestina, kan antijudiska stämningar och stereotyper (antisemitsm) åter komma i omlopp. Vi är nog redan där, åtminstone på sociala medier.
Men i denna snart sekellånga konflikt finns förstås inga rena offer eller rena förövare. Övergrepp, svek och krigsbrott har begåtts på många håll. Men grundfrågan är ändå att Palestina är olagligen ockuperat av den ”judiska” staten Israel emot intentionerna i både Balfourdeklarationen (1917), FN:s delningsplan (1948) och en rad FN-resolutioner.
Förlamar snart allt
Inget av det här får dock skymma de nästan obegripliga minnena från det europeiska sena 30- och första halvan av 40-talet. Inte heller de politiska misstagen som begicks av de europeiska kolonialmakterna 1948, som släppte lös sionismen i Palestina, får glömmas. För mer än 700.000 palestinier var det ju en total katastrof som genererar motstånd. Det är ofrånkomligt, vi ser det klart och tydligt varje lördag även i Uppsala.
Man kan fundera på om det pågående Gazakriget är Israels sista krig. Men lösningen finns kanske inte lokalt, den finns i framtidens förändrade värld, där Europa gjort sig fritt från sitt USA-beroende och skapat normala handelsförbindelser österut mot de stora länderna Ryssland, Kina, Indien, Iran och resten av den ekonomiskt uppåtstigande världen. Då blir Israel ett land som måste kompromissa med sina grannar och avskaffa all sorts judisk överhöghet i Palestina. Kalla det gärna en tvåstatslösning, det är helt ok för mig.
Knut L!
Du skrev: ”Å andra sidan finns den – som jag tycker mera självklara – mer upplysningspräglade uppfattningen, att judedom är en tro och en kulturell identitet som man själv bestämmer över. Så har jag – efter att ha blivit självtänkande – sett på saken även när det gäller kristenheten. Själv ser jag mig som kulturellt protestantiskt kristen agnostiker. […] Jag anser inte att [denna uppfattning] är antisemitisk eller på något sätt nedsättande eller rasistisk.”
Jo, den uppfattningen är fel. Jag använder ej orden ”antisemitisk” eller ”rasistisk”, men fel är det. Judiskhet kan inte jämföras med kulturellt protestantiskt arv. Judarna är ett folk, en etnicitet, liksom litauer eller japaner eller guugu yimithirr. Därför har judarna nationella rättigheter.
Min syn på judendom som tro och kulturell identitet, ”den uppfattningen är fel”, skrivet Jan Arvid G. ”Judarna är ett folk, en etnicitet, liksom litauer eller japaner eller guugu yimithirr. Därför har judarna nationella rättigheter” skriver Jan Arvid G vidare, som om det vore fakta. Så är det inte.
Jag läseer åter på Wikipedia i artikeln om ”Nation”:
”Medan den äldre kulturbetonade betydelsen liknar begreppet etnicitet och härrörde från romantiken och dess föreställning om folk (uttryckt av Herder med flera), anknyter dagens geopolitiska användning till en jakobinsk tradition (den betydelse ordet gavs i samband med franska revolutionen, uttryckt av Renan med flera).”
Alltså Jan Arvid G! Inte rätt eller fel, utan det finns olika uppfattningar. Som jag uppfattar det står du i denna fråga på Israels sida.
Knut L!
Menar du att där finns olika uppfattningar om huruvida judar är ett folk och en etnicitet? Står man ”på Israels sida” om man menar det?
USA behöver tills vidare Israel som bas för sitt sviktande inflytande i regionen. Men utan ideologisk stöd och vapenleveranser därifrån kan Israel inte fortsätta kriget. Israel har aldrig i praktiken accepterat en s k tvåstatslösning. Dessvärre drivs ledarna för kriget av ett djupt förakt för palestinierna, något som tydligt uttrycks av Israels försvarsminister Yoav Galant: ”en total belägring” av Gaza samt: ”ingen elektricitet, ingen mat, inget vatten” åt hela befolkningen eftersom Israel krigar mot ”djur”. Netanyahu åkallar bibelns berättelse om nödvändigheten av att helt utplåna amalekiterna, att totalt förinta dem. Vilka som är dagens amalekiter är uppenbart. Israels president Isaac Herzog säger att alla Gazabor bär ansvar för attacken mot Israel. ”Det är en hel nation där ute som bär ansvar. Det är inte sant, den här retoriken om att civila inte visste om (attacken mot Israel och) inte var involverade. Det är absolut inte sant.”. Tidigare Knessetledamoten Danny Neumann sa i israelisk TV att befolkningen ”i Gaza, utan undantag, är alla terrorister, söner till hundar. De måste utplånas, alla måste dödar.” Med dessa fanatiker i ledningen för Israel ser det mycket mörkt ut. Men på mycket lång sikt kan inte Israel bestå i sin nuvarande apartheidskepnad. På vägen dit kanske någon sorts tvåstatslösning kan vara ett steg på vägen, men ingen av parterna tror egentligen på den, tills vidare går makt före rätt.
Det bör nämnas att tre stora människorättsorganisationer, Amnesty International, Human Rights Watch och B’Tselem (i Israel!), alla publicerat rapporter som visar på apartheid i Israel.
I dagarna anmälde även Sydafrika Israel för folkmord i Gaza till Internationella domstolen i Haag med en, enligt John Mearsheimer, välunderbyggd rapport. Något som kan bli väldigt jobbigt även för USA, även om det säkerligen kommer att ta år att nå någon slags domslut kommer till stånd och detta därmed inte kommer att ha någon omedelbar betydelse för kriget i Gaza.
Snarare syns tecken, som terrorattacker av IS i Iran, på att någon vill ha en utvidgning av konflikten. Är det dags för Iran att bli invaderat nu månntro?
https://www.hrw.org/news/2023/12/05/does-israels-treatment-palestinians-rise-level-apartheid
https://www.amnesty.org/en/latest/campaigns/2022/02/israels-system-of-apartheid/
https://www.btselem.org/topic/apartheid
https://www.icj-cij.org/sites/default/files/case-related/192/192-20231228-app-01-00-en.pdf?utm_source=substack&utm_medium=email
Jan Arvid G!
Ja, så uppfattar jag det.
Jan Arvid G!
Att ha konverterat för en erkänd rabbin förändrar inte din etnicitet.
Vad jag förstår så är många israeliska medborgare inflyttade från USA, Ryssland och andra länder. Hur många av dom som har konverterat till judendomen vet jag naturligtvis inte, men sannolikt är det ganska många, framför allt från ett land som USA där sionismen hålls högt av i princip hela den politiska eliten plus media. Den gruppen kan inte kallas semiter.
Dom etniska judarnas nation har inte existerat på mer än 2.700 år och att återupprätta den genom att stjäla ett annat folks land är en fruktansvärd handling. Den förutsägbara konsekvensen av det var oändligt krig och vi ser hur det fortsätter än idag.
Palestinierna däremot är sannolikt ett av dom mera homogent semitiska folken i världen. Palestinierna är ett folk, en etnicitet. Därför har Palestinierna nationella rättigheter.
Folkmordet i Gaza gör i praktiken Israel till det mest antisemitiska landet i världen. Dock är begreppet antisemit så oklart och grumligt så det bästa är nog att inte använda det alls. Att våra efterblivna politiker och journalister ständigt gör det beror på deras totala frånvaro av kunskap och sakliga argument.
Mycket skulle man kunna kommentera om texten. Men ska begränsa mig till några enstaka punkter:
Att judarna spreds över världen är en seglivad myt. Judendomen spreds, både före och efter att romarna krossade judiskt motstånd åren 70 till 140 enligt vår tideräkning, genom proselytismen, d v s att människor konverterade till judendom. Det fanns t ex många judar i det romerska riket – den mest kända är en viss Paulus som grundade en ny religion baserad på vad en populär profet vid namn Jesus eller Issa hade sagt, eller påstods ha sagt.
Att påstå att judarna är ett folk, en etniskt grupp är rent nonsens och faller på sin egen orimlighet. Det räcker att gå på gatan i Tel Aviv, Haifa eller Netanya för att förstå det. Bland israeliska judar finns stora schatteringar mellan azkhenazi (tyska judar), mizrahim (orientaliska eller arabiska judar), yemenitiska, etiopiska, sefardiska judar, etc. Judendomens religiösa traditioner skiljer sig åt rätt så rejält mellan olika judar i, säg, Cochin i India, Portugal, shtelt i the Pale of Settlement, Bagdad, Alexandria, Jerusalem, Marocko, Etiopien, Lviv och Vilnius, etc.
Att avsäga sig judendomen verkar ha varit lika svårt i Tyskland under nazismen som det är idag i Israel. Shlomo Sand berättar i boken How I Stopped Being a Jew att han och många andra har försökt få sina ID-kort ändrade så att det inte står ”jude”, utan ”Israel”, men det är juridiskt omöjligt.
Judarna levde inte i fred i Europa under 1800 år. Judeofobin är inget nytt påfund. Redan på tre-, fyra- och femhundratalet började myndigheterna i kristna Rom och andra riken att diskriminera judarna på olika sätt. Korstågen var ett krig lika mycket mot saracenerna (araber) som mot judarna i Europa och i västra Asien. Judarna levde mycket fredligare bland muslimerna — det största intellektuella centret för judendomen låg i Bagdad under mer än två millenier, med rötterna i exilen av en del av eliten från Samaria på 700-talet och Judea på 600-talet före vår tideräkning.
Europa bär ett stort ansvar för situationen i Palestina idag, främst britterna men långt ifrån bara de. Sionismen var från början inte alls en judisk idé eller rörelse, utan föddes bland kristna i Tyskland och England på 1600- och 1700-talet. Den blev judiskt senare, främst efter pogromerna i det ryska imperiet i slutet av 1870-talet och början på 1880-talet. Och politisk rörelse blev det först kring mitten av 1890-talet med Theodor Herlz visioner. Jag kan varmt rekommendera den lilla boken Tio myter om Israel av Ilan Pappé.
Man måste också inse att i de europeiska huvudstäderna var inte bara lättade för judarna att få ett hemland i Palestina och då blev det en lösning på den jobbiga ”Jewish question” som plågat Europa sedan upplysningen, utan också att de blev oerhört lättade för att bli av med den. Europa lyckades slå två flugor i ett smäll: Västeuropa outsourcade den Jewish Question till palestinierna som inte hade något att göra med den.
Knut L!
Du använder begreppet anti-semit, är inte det en besvärlig beteckning? Vad anser du om min förklaring vad semiter är för några.
”Semiter är följande folk: Araméer, Fenicier, Hebréer, Kananéer, Araber, Etiopier, Eritreaner, Akkader, Amoriter, Assyrier, Babylonier, Kaldéer. Det är trots detta bara judar som avses när man talar om antisemitism. I den judiska propagandan har man låtsas som att ickejudiska semiter inte existerar.”
Tommy S!
Jag tänker att begreppet ”antisemitism” har uppstått i Europa på 1800-talet (inte judeförföljelser alltså, de är mycket äldre). Judar har ansett sig ha sitt ursprung i det område som beboddes av flera semitiska folk för mer än 2000 år sedan. Därför kallas de i Europa för semiter, och hatet mot dem för ”antisemitism”. Det tycks alltså vara att europeiskt begrepp. Läs Ernesto Kazensteins långa kommentar ovan.
Eftersom jag arbetar med folket guugu yimithirr, som har förnekats sin existens som folk, reagerar jag, när folk förnekar, att judar är ett folk och en etnicitet. I och för sig skulle jag väl inte behöva jämföra med andra folk för att försvara judarnas rätt till att erkännas som ett folk, men som Leif Strandberg skrev i sina avskedsord till lindelof.nu, kan ju personliga erfarenheter göra, att man varder mera uppmärksam på antisemitism.
Detta sagt utan inverkan på den rätt, som alla med ursprung i Mandatet Palestina har till att bo på sina fäders jord.
Jan Arvid G!
Vad jag minns hänvisade Leif Str till sitt luktsinne när han talade om antisemitism här i spalterna. Jag betvivlar att det är ett relevant påstående p g a människans erkänt tämligen svaga luktsinne. I varje fall tillför det inte diskussionen någonting av värde.
”Att debattera Gazakriget” och välja någon form av ståndpunkt, hur väl avsikten än må vara ur ett medmänskligt perspektiv, vill jag påstå är en oerhörd svår uppgift med tanke på vilka starka krafter som råder både utifrån historiska perspektiv samt vad avser det nu aktuella krigstillståndet. Och då främst med tanke på att ge en röst för Palestinas sak.
Därtill har jag en känsla att vårt lands just nu inrikespolitiska utrikespolitik förändrats där kriget Ukraina vs Ryssland tar allt större plats. Men visst har detta tonläge höjts, förmodligen i någon pådrivande mening där även Socialdemokraterna i sammanhanget visar en tydlig en retorik vad avser en påminnelse om krigets fasor. Och då inte minst att Magdalena A var mycket rak i det avseendet under Folk och Försvars konferensen när hon kommenterade frågor om hotet mot Sverige vad avser påståendet om Rysslands utvidgade maktambitioner.
Samtidigt sker detta med tanke på hur vårt parlamentariska läge ser ut där Åkesson finns i kulisserna som regeringens anförare i sin partiledarroll där jag menar att det finns hos honom sannolikt en väl genomtänkt agenda.
Därtill har jag en känsla att vårt lands just nu inrikespolitiska utrikespolitik förändrats där kriget Ukraina vs Ryssland tar allt större plats. Men visst har detta tonläge höjts, förmodligen i någon pådrivande mening där även Socialdemokraterna i sammanhanget visar en tydlig retorik vad avser påminnelsen om krigets fasor. Och då Inte minst att Magdalena A var mycket rak i det avseendet under Folk och Försvars konferensen när hon kommenterade frågor om hotet mot Sverige vad avser påståendet om Rysslands utvidgade maktambitioner.
Samtidigt sker detta med tanke på hur vårt parlamentariska läge ser ut där Åkesson agerar bakom kulisserna som regeringens anförare i sin partiledarroll. Jag vill mena att det finns hos honom sannolikt en väl genomtänkt agenda.
Men för att avsluta mitt inlägg till rubrikens ämne om Gaza, menar jag att detta krig sker inte enbart mellan, av USA o EU terroriststämplade Hamas och staten Israel utan vad händer där har pågått sedan 1948 där framförallt västvärldens misstag i flera avseende drabbat det palestinska folket som är utan skuld, men får lida för den oerhört grymma judeförföljelsen som hände under andra världskriget.
Att bygga upp landområdet Gaza till fungerande samhällen efter detta krig måste vara en uppgift för dem som förorsakat detta palestinska folks katastrof som nu efter vad sker borde nått sin kulmen. En oerhört viktig uppgift menar jag som inte får stå i skuggan av andra konfliktområden i världen.
(Texten ändrad 9 jan 2024 15:41 /Redax)
Jan Arvid G!
Vad jag minns hänvisade Leif Str till sitt luktsinne när han talade om antisemitism här i spalterna. Jag betvivlar att det är ett relevant påstående p g a människans erkänt tämligen svaga luktsinne. I varje fall tillför det inte diskussionen någonting av värde, vilket jag framfört i en icke publicerbar (enligt Redax omdöme) kommentar.
Upptäckte igår att Partille Bibliotek på sin hemsida ville att vi låntagare skulle fördjupa oss i den nu pågående konflikten mellan Israel-Palestina. Här kan du se vad dom föreslår för läsning.
Tidigare i dag besökte jag Partille Bibliotek för återlämning av David Copperfield av Charles Dickens. Då möttes jag av en liten utställning om FÖRINTELSENS offer som har en särskild dag den 27 Januari. Och framlagda böcker om förintelsen. En del kände jag till, men det var
en massa okända. Inte en bok om Palestina och den pågående konflikten. Det enda positiva var att båda böckerna av Ilan Pappe var utlånade.
Misstänker att den 27 Januari blir det medieskugga om Israels pågående krigsbrott.
Något som ofta glöms bort eller ignoreras i diskussionen kring huruvida judar är en folkgrupp eller kulturell identitet är att istället för att betrakta som statisk, tvärtom kan anses vara del av en kumulativ process. Både religion, kultur och nationalitet är viktiga faktorer, men däremot har ideologi saknats i debatten. Framförallt hur sionism har påverkat den judiska identiteten. Det finns judar som anser sig vara följare av sionismen, medan andra judar förkastar ideologin. Samtidigt finns olika sorters sionism, liberal, kulturell och religiös. Intressant nog har sionister en gemensam nämnare vilket är att de ser judar som urinvånare och rättmätiga ägare av ursprungslandet Israel. Därmed bygger sionismen på att dela en gemensam nationell identitet genom historiekulturellt kollektivt medvetande.
Jag skulle vilja påstå att sionismen under decennier i hög grad präglats av exceptionalism som går att härleda till religionen. Att vara så kallade ”Guds utvalda folk” har varit någon sorts beteckning som även går att härleda till 1800-talets historicism. Genom att studera judars historia går det att förklara förekomsten av judars förträfflighet och den nationella gruppens unika öde.
Långt innan Theodor Herzl grundade sionismen 1897 utvecklades ideologin med starka kopplingar till just judars historia och religion. Sionister tolkar Torah på ett sätt som innebär att de ska återvända till sitt hemland och har rätt till en judisk stat. Samtidigt finns det antisionistiska judar (b la internationella organisationen Neturei Karta bildad 1938) som motsätter sig staten Israel, dess apartheidpolitik, folkmord och etniska rensning av palestinier.
En halv miljon israeler protesterade nyligen under parollen ”Israel får inte bli en diktatur” och motsatte sig förändringar av rättssystemet. Reformen skulle innebära att Netanyahuregimen får oinskränkt makt att anta lagar, tillsätta domare, åklagare och få nästintill fullständig straffrihet. Jag skulle vilja påstå att judar bosatta i Israel givetvis har många gemensamma nämnare som historia, kultur och religion men i hög grad tvingas till att acceptera radikal sionism som ideologi. Nuvarande regim i Israel, som i hög grad genomsyras av radikal sionism, representerar inte majoriteten av folket i Israel.
Att borgerlig media inte problematiserar polariseringen och massiva protester mot regimen i Israel är olyckligt. På samma sätt som Islamism och Nazism har problematiserats som ideologi finns stora behov av att medvetandegöra radikal sionism för att kunna förstå Gazakriget.
Lördagen den 6 Januari i upplagan av P1-programmet Norsken/Svensken/Dansken berättar Åsa Linderborg varför hon inte vill framföra sin uppfattning om Israels krig mot Hamas (Palestina) i Public Service. 48 min in i programmet.