tt förlora en livskamrat är kanske mer omvälvande än allt annat i livet. Kanske än mer dramatiskt än att få ett barn. Att efter ett långt liv i arbete och närhet nalkas döden tillsammans är inget man kunnat tänka sig in i. Det kan gå fort och det kan vara ett utdraget förlopp. Det kan i bästa fall ske utan fysiska smärtor. För Barbro var det både långvarigt och smärtfyllt.
Man blir vilsen, all riktning upphör, man är endast närvarande i det absoluta nuet. Världen omkring en bleknar. Man försöker hålla fast den, men man orkar inte. Man vet att man snart ska skiljas åt för alltid, den andra ska rulla bort till ingenstans och du ska bli kvar på perrongen och vinka lite tafatt. Alla försök att tänka ut vad du ska göra när du lämnar perrongen – ensam – faller samman som korthus och dysterheten tjocknar.
Så plötsligt står man där och ska försöka reda i allt praktiskt, andligt och känsligt som bubblar utom all intern kontroll. Religiösa ord och uttryck nafsar en i hasorna. Men de hjälper inte. Jag måste finna mina egna. En dikt av Maria Wine (samlingen Lövsus i moll, Bonniers 1979) dök upp i ett kondoleanskort från en klok gammal vän:
Jag tänker inte vara död för dig
när jag är död
Med dina ljusaste minnen av mig
hoppas jag kunna tona ner din sorg
Jag tillåter dig inte att sörja
mer än nödvändigt
Jag tror inte på den fullkomliga glömskan
men jag ska lära dig urvalets konst:
lär dig skilja de ljusa minnena
från den sista efterhängsna smärtan
för att med deras återspeglande glädje
jaga bort din känsla av övergivenhet
och få dig att känna att du ännu lever
mellan ett du och ett jag.
Dikten sätter ord på saker som tumlar runt och hjälper mig på traven. Det praktiska är enkelt, men får inte skymma avgrunden som öppnat sig och som inte får uppsluka en – ”mer än nödvändigt”. Så enkelt!
Ett av livets stora dilemman är plötsligt verklighet och måste ovillkorligen hanteras, man är ju inte ensam här i världen. Och emellanåt känns livslågan mitt i tankeoredan.
Ett 50 år långt ”vi” blev plötsligt ett ödsligt ”jag”. Att ha varit något tillsammans med Barbro gav livet en speciell mening, som nu försvann. Människan är en social varelse, ensam är mycket svagare…
Beklagar sorgen!
Det finns en dikt av Karin Boye som jag av olika skäl tycker mycket om. Den lyder inledningsvis:
En gång var vår sommar
en evighet lång.
Vi strävade i soldagar
utan slut en gång.
Vi sjönk i gröna doftande
djup utan grund
och kände ingen ängslan
för kvällningens stund.
Hon kommer alltid finnas med dig i ditt hjärta. Du behöver bara lyssna i stillhet så har hon något att säga dig. Jag kan bara rekommendera att meditera djupt i stillhet, låt allt passera inför dig i revy och vänta på ett nytt kall som ger ditt liv mening! Ge dig sedan hän åt detta med stor glädje liv och lust! 🙂
Underbart skrivet, underbar dikt, må det gå dig väl i sökandet efter detta outsägliga mellan nya och ändå inte nya du och jag, där vi går stundtals sida vid sida på jorden.
Knut, du skrev att förloppet varit långvarigt. Av detta förstår vi att du fortsatt att resonera och arbeta under en lång och svår tid i den gamla värld, som nu ligger bakom dig; lindelof.nu, har ju fortsatt oavbrutet. I den nya värld som ligger framför dig gäller väl samma tumregel som i den gamla: skapande och bevarande verksamhet är den grund som håller i livet.
Knut, käre vän! Den dikten tar tag i mig också; tänk ändå vad konsten kan åstadkomma! Jag tycker så mycket om det gamla ordet hugsvalelse, det är vad Maria Wines dikt ger. Glädjerikt är att du och din livskamrat fick så många år tillsammans och ändå, som ordspråket säger: Lättare att trösta än att tröstas.
Knut!
Jag har på avstånd följt er i tankarna under denna segdragna kamp.
Jag hoppas du kan fortsätta att finna mening i din strävan för livet, rättvisan och efter förnuftet som din webbplats är ett uttryck för.
Knut!
Fina rader från dig, som rör mig. Rör oss alla. Jag önskar dig all lindring i saknaden.
Jag beklagar; att förlora en livskamrat är nog hemskt. Ni fick ett långt liv tillsammans; det är något att vara tillfredsställd över, men sorgen blir ändå lika stor.
Jag hoppas att Du kan hitta en väg, att leva vidare efter förlusten av Barbro.
Mvh
Jag beklagar din stora förlust, Knut.
Min Maria och jag fick bara en helt kort jordevandring tillsammans, men jag känner ändå igen varje del av den tanke-och känslomässiga belägenhet du utan stora åthävor beskriver så uttrycksfullt.
Allt jag kan göra är att önska dig människor som hjälper dig att fylla livet med nytt innehåll och nya minnen. Så att sorgen lättare kan lägga sig till rätta och sjunka undan. Så att de ljusa minnena ganska snart kan ta överhanden och livet gå vidare. Sannolikt ett tunnare och blekare liv, där något alltid fattas, men ändå med en känsla av mening och innehåll. Och med din livskamrat kvar vid din sida, inom dig.
Vänliga hälsningar
Tack John Näsman!
Nu kommer jag att tänka på en intervju jag såg med Greta Thunberg.
Hon hade en period då hon t o m slutade äta för att hon upplevde framtiden som meningslös om det som hon upplevde som vuxenvärlden struntade i klimatfrågan. Hennes engagemang har dock gett henne nytt hopp, mening med livet och nya vänner.
Din blogg präglas av kamp för rättvisa och demokrati och där har du många vänner, som också är delvis beroende av att du fortsätter för att kunna föra nödvändiga diskussioner som överheten blockerar.
Du är en viktig person Knut och jag hoppas att ditt engagemang och stödet från alla oss andra som känner likadant gör livet meningsfullt och hjälper dig framåt trots din stora förlust.
Tack Anders Åberg! Bloggen har varit en ventil under hela den svåra tiden ända till de allra sista veckorna, då jag inte orkade följa med ordentligt. Men skrivandet och läsarstödet från dig och andra har haft stor betydelse för detta. Jag kommer att skriva och publicera andras goda texter till jag stupar. Det gör den fysiska ensamheten mer uthärdlig.
50 år tillsamman en gåva från livet självt. Arbete med bloggen och sorgearbetet hand i hand. Beklagar verkligen din förlust av en livskamrat.