Bild från originalartikeln på Substack.
Glenn Diesen är en norsk statsvetare som i sina studier intagit en kritisk hållning till Västvärldens politik gentemot Ryssland och Kina. Han är väl känd för alla som följer steigan.no och The Duran, men okänd för de flesta svenska mediekonsumenter. Läsaren Henry Söderström har skickat denna svenska översättning av Glenn Diesens mycket klargörande artikel till lindelof.nu. Tack!
Politisk realism framställs ofta och felaktigt som något omoraliskt, eftersom huvudfokus ligger på den oundvikliga konkurrensen mellan säkerhetspolitiska intressen och den avvisar således idealistiska ansträngningar att ställa sig över maktpolitiken. Eftersom stater inte kan bryta med denna säkerhetskonkurrens, innebär moral för realisten att agera i enlighet med maktbalanslogiken som själva grunden för stabilitet och fred. Idealistiska ansträngningar att bryta med maktpolitiken kan då definieras som omoraliska genom att de underminerar hanteringen av säkerhetskonkurrensen som grunden för fred. Som Raymond Aron uttryckte 1966: ”Idealisten, som tror att han har brutit med maktpolitiken, överdriver dess brott”.1
Ukrainas suveräna rätt att gå med i Nato
Det mest tilltalande och farliga idealistiska argumentet som ödelagt Ukraina är att det har rätt att ansluta sig till vilken militär allians som helst. Det är ett mycket tilltalande uttalande som lätt kan vinna stöd från allmänheten eftersom det bekräftar Ukrainas frihet och suveränitet, och alternativet verkar se ut som att Ryssland ska tillåtas att diktera Ukrainas politik.
Att argumentera för att Ukraina borde få gå med i vilken militär allians som helst är dock ett idealistiskt argument, eftersom det appellerar till vår bild av hur vi vill att världen ska vara, inte hur världen faktiskt fungerar. Principen att fred härrör från att kunna utvidga militära allianser utan att ta hänsyn till andra stormakters säkerhetsintressen har aldrig fungerat. Stater som i likhet med Ukraina gränsar till en stormakt har all anledning att uttrycka legitima säkerhetsproblem, men att bjuda in en rivaliserande stormakt som USA till sitt territorium skärper säkerhetskonkurrensen.
Är det moraliskt att insistera på hur världen bör vara när krig är konsekvensen av att ignorera hur världen är verkligen är?
Alternativet till Nato-expansion är inte liktydigt med att acceptera Rysslands intressesfär. Fred skapas genom erkännande av ryska säkerhetsintressen, vilket är ett område där Rysslands säkerhetsintressen måste accepteras och medräknas istället för att motas bort. Det brukade inte vara kontroversiellt att hävda att ryska säkerhetsintressen måste respekteras i närheten av dess gränser. Det är därför Europa hade ett band av neutrala stater som en buffert mellan Öst och Väst under Kalla kriget för att minimera säkerhetskonkurrensen.
Mexiko har gott om friheter i det internationella systemet, men det har inte friheten att gå med i en kinesiskledd militär allians eller att vara värd för kinesiska militärbaser. Det idealistiska argumentet att Mexiko kan göra som det vill innebär att man ignorerar USA:s säkerhetsintressen, och resultatet skulle sannolikt leda till USA:s ödeläggelse av Mexiko. Om Skottland lösgör sig från Storbritannien och sedan går med i en ryskledd militär allians och är värd för ryska missiler, skulle då engelsmännen fortfarande kämpa för principen att de inte har något att säga till om?
När vi lever i en realistisk värld och inser att säkerhetskonkurrensen måste mildras till förmån för freden, accepterar vi ett säkerhetssystem baserat på ömsesidiga begränsningar. När vi lever i en idealistisk värld av goda stater kontra onda stater, då bör det godas kraft inte begränsas. Fred säkerställs då genom att det goda besegrar det onda, och kompromisser är enbart liktydigt med eftergifter. Idealister som försöker överskrida maktpolitiken och skapa en godare värld hamnar då i ett läge som intensifierar säkerhetskonkurrensen och anstiftar krig.
Moralen i att bekämpa Nato-utvidgning
Att hävda att Nato-utvidningen provocerade Rysslands invasion fördöms regelbundet av idealister som omoraliskt, eftersom det påstås legitimera både maktpolitiken och invasionen. Är den objektiva verkligheten omoralisk om den strider mot vår idealbild av världen?
Den tidigare brittiske ambassadören i Ryssland, Roderic Lyne, varnade 2020 för att det var ett ”massivt misstag” att driva på för ett Nato-medlemskap för Ukraina: ”Om du vill starta ett krig med Ryssland, är detta det bästa sättet att göra det på”.2 Angela Merkel erkände att Ryssland skulle tolka möjligheten av ett ukrainskt Nato-medlemskap som en ”krigsförklaring”.3
CIA-chefen William Burns varnade också för att dra in Ukraina i Nato eftersom Ryssland fruktar att bli inringat och därför kommer att befinna sig under enorm press att tillgripa militärt våld: ”Ryssland skulle behöva bestämma sig för om det skulle intervenera – ett beslut Ryssland inte skulle vilja ställas inför”.4 Rådgivaren till den tidigare franske presidenten Sarkozy hävdade att USA:s avtal med Ukraina om strategiskt partnerskap i november 2021 ”övertygade Ryssland om att de måste attackera eller bli attackerat”.5 Ingen av de tidigare nämnda personerna försökte legitimera en invasion, utan försökte snarare undvika ett krig. Att lyssna på dylika varningar är klandervärt, eftersom det uppfattas som att ge Ryssland ett veto, medan att ignorera desamma framställs som principiellt och dygdigt.
När stormakter saknar ett mjukt institutionellt veto använder de istället ett hårt militärt sådant. Idealisterna som insisterade på att Ryssland inte skulle ha ett veto mot Natos utvidgning drev på den politik som på ett förutsägbart sätt resulterat i förlust av territorium, hundratusentals dödsfall och en förödd nation. Varför får idealisterna framstå som moraliska och ”pro-ukrainska”? Varför är realisterna som i mer än ett decennium varnat för Natos utvidgning omoraliska och ”antiukrainska”? Utgår dessa epitet från idealisternas teoretiska antagande?
Nato som tredje part?
Att antyda att Ukraina har suverän rätt att gå med i Nato presenterar militärblocket som en passiv tredje part som bara stöder ukrainarnas demokratiska strävan. Detta narrativ förbiser att Nato inte har haft någon skyldighet att erbjuda framtida medlemskap till Ukraina. Faktum är att västländerna undertecknade flera avtal med Moskva efter det Kalla kriget, såsom Parisavtalet för ett nytt Europa, för att kollektivt bygga ett Europa utan skiljelinjer och baserat på odelbar säkerhet. Nato bröt dessa avtal genom att driva på för expansion och vägra att erbjuda Ryssland säkerhetsgarantier för att mildra säkerhetskonkurrensen. Genom att erbjuda framtida medlemskap till Ukraina flyttade Nato trycket till Ukraina och Nato-Ryssland-konflikten blev en Ryssland-Ukraina-konflikt. Ryssland såg sig tvunget att förhindra Ukraina att gå med i militärblocket och ta emot den amerikanska militären på dess territorium.
Natos stöd för Ukrainas rätt att välja sin egen utrikespolitik är också oärligt eftersom Ukraina måste dras in i det militära blockets omloppsbana mot sin vilja. Den västerländska allmänheten får sällan information om att varje opinionsundersökning mellan 1991 och 2014 visar att endast en mycket liten minoritet av ukrainare någonsin velat gå med i alliansen. I en rapport från 2011 erkände Nato bristen på intresse från den ukrainska regeringen och folket som ett problem som måste övervinnas: ”Den största utmaningen för förbindelserna mellan Ukraina och Nato ligger i hur Nato uppfattas av det ukrainska folket. NATO-medlemskap har inte något brett stöd i landet. Vissa undersökningar tyder på att det folkliga stödet för detta är mindre än 20 procent”. 6
Lösningen bestod i att 2014 driva på för en ”demokratisk revolution” som störtade den demokratiskt valda regeringen i Ukraina i strid med dess konstitution och utan majoritetsstöd från ukrainarna själva. Det läckta Nuland-Pyatt-telefonsamtalet avslöjade att USA planerade ett regimskifte, inklusive vilka som skulle sitta i regeringen efter kuppen, vilka som måste hålla sig utanför och hur kuppen skulle legitimeras.7 Efter kuppen hävdade USA öppet sitt påträngande inflytande över den nya regeringen som de hade installerat i Kiev. Riksåklagare i Ukraina, Viktor Sjokin, klagade att efter 2014 var ”det mest chockerande att alla [regeringens] utnämningar gjordes i samförstånd med USA” och att Washington ”trodde att Ukraina var deras förläning”.8 En konflikt med Ryssland skulle kunna skapas och därmed också en efterfrågan på Nato.
Vilka var de första besluten av den nya av Washington-handplockade regeringen? Det första dekretet från det nya parlamentet var en uppmaning att upphäva ryska som regionalt språk. New York Times rapporterar att den första dagen efter kuppen ringde Ukrainas nya spionchef till CIA och MI6 för att upprätta ett partnerskap för hemliga operationer mot Ryssland, vilket så småningom resulterade i 12 hemliga CIA-baser längs den ryska gränsen.9 Konflikten intensifierades när Ryssland svarade med att annektera Krim och stödja ett uppror i Donbass, varefter Nato saboterade fredsavtalet i Minsk som den överväldigande majoriteten av ukrainarna ställde sig positiva till. Att bevara och intensifiera konflikten gav Washington en beroende ukrainsk ”proxy” som kunde sättas in mot Ryssland. Samma New York Times-artikel som nämns ovan avslöjade också ”att det hemliga kriget mot Ryssland efter kuppen var en viktig orsak till Rysslands invasion.
Mot slutet av 2021, enligt en hög europeisk tjänsteman, övervägde Putin om han skulle inleda sin fullskaliga invasion efter att ha haft ett möte med chefen för en av Rysslands främsta spiontjänster, som berättade för honom att CIA, tillsammans med Storbritanniens MI6 kontrollerade Ukraina och gjorde det till ett brohuvud för operationer mot Moskva”.10
Fredens omoral kontra krigets moral?
Efter Rysslands ”oprovocerade” invasion av Ukraina, insisterar idealisterna så snart kriget är över på att Ukraina måste bli medlem i Nato. Det är tänkt som ett tilltalande och moraliskt uttalande för att säkerställa att Ukraina kommer att vara skyddat och att en sådan tragedi inte kommer att upprepas.
Men vad kommunicerar detta till Ryssland? Att de territorier Ryssland inte erövrar kommer att falla i händerna på Nato, som sedan kan användas som frontlinje mot Ryssland. Hotet om Nato-utvidgning uppmuntrar därför Ryssland att ta så mycket territorium som möjligt och se till att det som återstår är en djupt dysfunktionell rumpstat. Det enda som kan skapa fred i Ukraina och få slut på blodbadet är att återställa dess neutralitet, men idealisterna fördömer detta som djupt omoraliskt och därmed oacceptabelt. För att upprepa Raymond Aron: ”Idealisten, som tror att han har brutit med maktpolitiken, överdriver dess brott.”11
1) Aron, R., 1966. Peace and War: A Theory of International Relations. Doubleday, Garden City, p.584. “The idealist, believing he has broken with power politics exaggerates its crimes”
2) R. Lyne, ‘The UC Interview Series: Sir Roderic Lyne by Nikita Gryazin’, Oxford University Consortium, 18 December 2020.
3) A. Walsh, ‘Angela Merkel opens up on Ukraine, Putin and her legacy’, Deutsche Welle, 7 June 2022.
4) W.J. Burns, ‘Nyet means nyet: Russia’s NATO Enlargement Redlines’, Wikileaks, 1 February 2008.
5) C. Caldwell, ‘The War in Ukraine May Be Impossible to Stop. And the U.S. Deserves Much of the Blame’, The New York Times, 31 May 2022.
6) NATO, ‘‘Post-Orange Ukraine’: Internal dynamics and foreign policy priorities’, NATOParliamentary Assembly, October 2011, p.11.
7) BBC, ‘Ukraine crisis: Transcript of leaked Nuland-Pyatt call’, BBC, 7 February 2014.
8( M.M. Abrahms, ‘Does Ukraine Have Kompromat on Joe Biden?’, Newsweek, 8 August 2023.
9) A. Entous and M. Schwirtz, 2024. ‘The Spy War: How the C.I.A. Secretly Helps Ukraine Fight Putin’, The New York Times, 25 February 2024.
10) A. Entous and M. Schwirtz, 2024. ‘The Spy War: How the C.I.A. Secretly Helps Ukraine Fight Putin’, The New York Times, 25 February 2024.
11) Aron, R., 1966. Peace and War: A Theory of International Relations. Doubleday, Garden City, p.584.
Länk till originalet från 2 juli 2024
