Två skribenter i motvind
Motvinden är påtaglig för skrivande personer. Bloggarna har öppnat en ventil för mig och många andra. Läsarna är för det mesta få, men de finns där ute någonstans. De flesta av oss är hobbyskribenter, mycket få tar sig upp i toppskiktet.
Margareta Zetterström är en mycket idog författare och översättare, som just utkommit med ännu en volym med samlade artiklar från åren 2005 – 2012 på sitt eget förlag Tintomara. Att starta eget är hennes enda sätt att få sina alster samlade i bokform.
Hon är lite av en relik från folkhemmets intellektuella värld. Uppväxt i ett frikyrkligt arbetarhem, läste litteraturhistoria och konstvetenskap i Uppsala, spelade fiol och lever i de klassiska mästarnas musikvärld, engagerade sig politiskt på vänsterkanten och bestämde sig tidigt för att bli författare. I en fin artikel från 2009 berättar hon att hon känner sig nära besläktad med jämngamla Gun-Britt Sundström på så sätt att deras val att bli författare liknade varandra, inte minst deras språkintresse.
Boken frustar av politiskt moraliska ställningstaganden på ett befriande sätt. Jag tänker på både Ulf Lundells och Bodil Malmstens heliga ilska över hur det blivit i samhället. Hennes antiimperialism är lika okuvlig som Sara Lidmans och hennes krigshat är glödande. Hon fortsätter ihärdigt att ta världsfrågorna på största allvar precis som så många gjorde som gatuförsäljare av FiB/Kulturfront på 70-talet. Hon markerar dessutom ofta mot sina närstående och oroas av den politiska enögdhet hon ibland ser i sin närmaste politiska omgivning.
Men detta är bara en del av det hon skriver om. Hon läser oavbrutet nya författare och snokar upp de gamla och jämför och funderar. Många ovanliga författare från övriga Europa introducerar hon inte minst från Italien som nästan blivit som ett andra hemland. Hon bedriver ett privat litet folkbildningsprojekt. Fler borde få del av det. Beställ hennes senaste bok Att skriva i motvind. Fortfarande väntar vi på hennes första roman. Den ligger nog i digitala byrålådan och väntar.
En tidigare skribent i motvind, fast med dagstidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning till sitt förfogande, var Torgny Segerstedt. Jag har just läst ett urval av hans dagskommentarer mellan 1933 och 1945 i en gammal utgåva med titeln Idag från 1945. Under hela nazismens uppgång, maktkulmen och fall skrev han konsekvent och med risk för sin egen säkerhet kristallklart mot nazismens (och fascismens) barbari. Han utsattes för påtryckningar att ”mildra tonen för landets bästa” från de flesta i etablissemanget inkl. statsminister (Hansson), utrikesminister (Günter) och kungen (Gustaf V). Men tonen skäptes bara ytterligare. Här inledningen till Idag-artikeln 21 december 1933:
”Här ska tjatas. Ja, just tjatas. För det behövs.
Folk gnäller och vrider händerna över den råhet och den tarvlighet, som väller fram allestädes. De äro förtvivlade över gaphalseriets segertåg genom världen. Vägen till inflytande heter skrän och skrävel. Det förfärar dem. Och upptäckten att massan är så lättlurad, att dess omdöme driver som maskrosens fjun för vinden, har tagit djupt på dem.
Fatta mod, go’ vänner! Se ni icke , att något stort håller på att ske. Idén håller mönstring med sina skaror. Så länge det var skick och bruk att hylla vett och humanitet, bekände alla dessa makter. Även de som som stodo innerligt främmande för dem hycklade respekt för tidens gudar. Man kom lättare fram i världen genom att sälla sig till denna skara. Man måste helt enkelt bete sig som alla andra.
Så kom ett vinkast och gav modet en ny inriktning. Allting har sin tid. Våldet fick sin. I dess spår gick råheten. Och så slog självhävdelsens timme för allt det platta och tarvliga, som dittills varit kuvat och hållet i tukt och Herrans förmaning. Det kände tillförsikt liva sin massa. Det gick till anfall mot det vett och den humanitet, som det hittills böjt sig för med inbitet hat.
Det är nyttigt och bra.”
Alltså, snart vänder det. Det gjorde det då, det kommer det att göra även nu. Idag från 1945 finns kvar att läsa liksom nu även Att skriva i motvind från 2013. Det är nyttigt och bra.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Margareta Zetterström, Torgny Segerstedt, Idag, Att skriva i motvind
Jag är naturligtvis varken den första eller den sista ”motvindsskribenten” i historien och känner mig omåttligt hedrad av att nämnas i samma andetag som Torgny Segerstedt. Allra helst som min bok hittills, vad jag vet, inte recenserats i någon enda av de stora tidningarna.
Ett litet klargörande är ändå på sin plats. Jag är INTE uppvuxen i ett frikyrkligt hem. Arbetarhem, JA. Men inte frikyrkligt. Missförståndet kommer sig säkert av att jag tidigare berättat om min farmor som var aktiv frälsningssoldat och av att jag själv som barn var med i Solstrålarna, d.v.s. Frälsningsarméns barngrupper (en scoutliknande verksamhet med speciell uniform, för flickor en grå klänning med gul snöromlindad slips och mössa med en strålande sol längst fram). Men mina föräldrar var inte ”religiösa” och min uppväxt helt religionsfri, vad gäller påverkan. Naturligtvis gick vi alla ibland till frälsislokalen och lyssnade på strängmusikkåren och naturligtvis gick det rysningar längs ryggraden när soldaterna sjöng ”Låt frälsningsfanan vaja” eller någon annan lika eldande frälsissång. Men frikyrkligt barndomshem? Nej. Hade arbetarrörelsen haft lika bra musik hade vi säkert lika gärna lyssnat till dem. Det karaktäristiska för tegelbrukssamhället Heby var att Frälsningsarmén var bättre än arbetarrörelsen på att tala till de uslaste av de usla, de som tyckte sig sakna människovärde och behövde visshet på just den punkten (upprättelse rentav) innan de kunde ”engagera sig politiskt”.
Som tonåring blev det sedan Svenska kyrkan för min del. Men det var mitt eget påfund, inte influens från mina föräldrar.
Det behövs med andra ord en organiserad offentlighet. Att sitta och skriva var och en på sin kant leder ingen vart. Individualismen leder här som på alla andra ställen åt helvete.
Det har du förstås rätt i. Vi är några stycken som försöker organisera oss bloggare som har en viss inriktning på vårt skrivande. För mig är det viktigt att hålla sig till FiB:s paroller. Socialism är för spretigt idag. Där ryms allt från Stalinister till anarkister. Meningslös enhet. Men du tror ju inte på FiB:s paroller heller som jag förstått det.
Funderar lite på det vännen Wiklund skriver ovan. Ibland känns det som att även de ofta förekommande försöken att kväsa individen brukar leda åt helvete. Individualismen som ideologi är väl i och för sig ingen höjdare. Ändå är det just den enskilda hjärnan som föder det geniala. Men påfallande ofta när man verkar tillsammans med andra, i studiegrupper och diskussioner, forskningsnätverk m m. Naturligtvis även i politiskt arbete. Så tänkte jag.
Knut!
Apropå ”Stalinister”, har du läst Lennart Samuelesons understreackare om Zjukov? Det mest balanserade jag har sett skrivet om Stalin på länge.
Jag har sett tv-serien som omtalas i slutet av understreckaren, flera gånger, och jag kan bara hålla med; hoppas den visas i svensk TV.
Knut!
Har vi haft något om Gemensam välfärd i FiB/K?
Jag instämmer i det DZ skriver. Det finns absolut ingen motsättning mellan enskilt skrivande och ”organiserad offentlighet”. Själva skrivandet som hantverk utförs vanligtvis bäst i ensamhet men varje text som publiceras offentligt (och då menar jag både i traditionella pappersmedier, i bokform och på nätet i form av bloggar och dylikt) vänder sig ju — rent definitionsmässigt — till andra människor och är alltså INTE utslag av individualism.
Naturligtvis behöver vi, som politiska varelser, BÅDE erfarenheter och idéer hämtade från böcker och olika typer av medier OCH diskussion med andra människor (både i organiserad och spontan, privat, form). Det ena förutsätter det andra — och tvärtom.
DZ!
Individen eller kollektivet är inte det en hopplös diskussion? Som kroppen eller själen ungefär. Människan är ett politisk djur, sa redan Aristoteles. Håller inte det fortfarande?
Nu har väl inte jag föreslagit att man ska ha en massa folk som skriver på kommando … Vad jag efterlyser är organisering av offentligheten, dvs starkare publicisitiska kanaler. Klarar norrmännen t.ex. att ge ut en radikal dagstidning i 15.000 ex borde väl vi klara 30.000. Eller om man nu inte tycker papper är särskilt up to date skulle väl ungefär lika många människor kunna göra en bloggtidning à la https://therealnews.com/.
Jag tror inte på några paroller alls. DN har inga paroller, inte heller SvD eller TV2. Jag tror inte heller Klassekampen har några, i alla fall inga aktuella. Inte heller andra internationella förebilder typ Tageszeitung. Inte heller kollektiva bloggar. Det ger sig ändå vad som skrivs där.
Kanske du har rätt? Frågan kvarstår ändå i min skalle om det är någon mening med en ”starkare publicistisk kanal” utan någon politisk inriktning alls. Ska alla bara ”känna på sig” vad som passar sig? Finns ingen radikal tradition att anknyta till? Har kanske historien blivit en belastning rent av? På något sätt tycker jag ändå att en målsättning måste formuleras. Kan du inte komma med ett förslag Jan. Är ”Fria” rätt väg att gå? Uppsalademokraten (ETC i S-förklädnad) gick i putten, erövrade ingen trovärdighet. Andra senare försäk har saligen insomnat. Bara att sätta igång igen!
Vet någon vad den ”dramadokumentär som sändes i rysk tv under vintern 2012” heter i original så kanske jag hittar den på Youtube och sedan lägga ut den på denna sida.
Har utvecklat en viss färdighet att hitta intressanta dokumentärer och filmer utlagda på Nyhetsbanken/Film.
Tack på förhand.
Jan Wiklund har enligt mig dom klokaste kommentarerna, den första utgåvan av Folket i Bild 1933-62 hade väl inte några uttalade paroller och den nådde t.o.m min far som var gråsosse med få radikala böjelser.
Parollerna är resultatet av maoisternas distansering till andra grupper under medelklassvänsterns högkonjunktur sent 1960-tal och tidigt 1970-tal t.ex Kulturfront/Folkets kultur. Nu har ju Folket i Bild tagits bort från tidningens förstasida och kvar är (fib kulturfront). Där försvann den historiska kopplingen Knut.
Har ända sedan 1970-talet varit tvivlande till yttre attribut för att visa var man hör hemma politiskt, vägrade under en valrörelse att dela ut nejlikor och ha röda nålar i jackkragen, blev uppringd och utskälld av Arbetarkommunens ordförande för tilltaget. Syns det inte i min dagliga gärning var jag hör hemma då bör jag väl bete mig på något annat sätt.
Varför nämns aldrig bibliotek och studiecirkelverksamhet i samband med reklam för böcker, men det kräver ju att man lämnar tangentbordet och alla sociala? medier för att träffa livs levande människor. Det kan ju leda till negativa tankar och oförutsedda möten, hemska tanke.
Tommy Sjöberg:
https://www.euromovies.me/drama/marshal-zhukov-chronicles-2012.html
Tyvärr Mats ditt tips gick inte att se. Dessa 12? klipp fungerar, endast ryskt tal.
Lästips:
(1) Minnen och reflexioner / Georgij Zjukov
Stockholm: Fram, 1988
(2) Stalins general: Georgij Zjukov / Geoffrey Roberts ; översättning: Claes Göran Green
Lund : Historiska media, 2012.
Till Mats Larsson!
Kan du ryska? Kontakta sjoing@hotmail.se
”Hennes antiimperialism är lika okuvlig som Sara Lidmans och hennes krigshat är glödande.” En enkel fråga till Margareta: Var du med i, eller stödde Sarajevolistan, som beskrevs av en del som första uttrycket för ”bombvänstern”?
Som svar på Tommy Sjöbergs ”enkla fråga” vill jag hänvisa till vad jag faktiskt skrivit om krigen på Balkan under nittiotalet. Läs t.ex. avsnittet ”Min jugoslaviska kokbok” i boken ”På jagets fasta grund” (utgiven av förlaget Tintomara 2005), sid. 174-179, samt avsnittet ”Med döden i hjärtat”, sid. 142-145, i boken ”Att skriva i motvind” (Tintomara 2013). Där framgår hur jag reagerade på detta mörka kapitel i Europas historia.
Margareta!
Nu har jag tagit del av ”vad jag faktiskt skrivit om krigen på Balkan under nittiotalet.”
Hittade artikeln ”Solidaritet med Bosnien!” Folket i Bild 1/95 och i den hittar jag bara samma argument som Sarajevolistans och du tipsar om Wilhelm Agrells bok ”Från början för sent” och Per Svenssons ”Hem till kriget”. Båda ledande företrädare för Sarajevolistan.
Tommy!
Jag trodde du var uppriktigt intresserad av att få veta vad jag skrivit om krigen på Balkan under nittiotalet och att det var därför du frågade. Men det här liknar mera rättegång, baserad på guilt by association, och det gillar jag inte.
Jag stödde aldrig Sarajevolistan. Om du retar dig på att jag i FiB-artikeln från 1995 nämnde böcker av Wilhelm Agrell och Per Svensson bör du väl i så fall notera att där även hänvisades till böcker av Sören Sommelius och Misha Glenny (litteraturförteckningen listade då tillgänglig och nyutgiven litteratur i ämnet).
I övrigt finns allt jag publicerat förtecknat på min hemsida: https://www.margareta-zetterstrom.se
Margareta!
Utgångspunkten var beskrivningen av din okuvliga anti-imperialism och glödande krigshat, som du inte protesterade mot, men jag ifrågasatte. Jag har inte frågat efter vad du skrivit utan det är du som svar på min fråga om du stödde Sarajevolistan svarade att jag borde läsa vad du faktiskt skrivit i ämnet. Varför duger inte din artikel från FiB/K nr 1-1995 som exempel på vad du faktiskt skrivit om krigen
på Balkan?
Tommy!
Jag förstår inte vart du vill komma med dina frågor. Det jag skrivit om krigen på Balkan under nittiotalet är offentligt och öppet för var och en att läsa. Men i en artikel från 1995 hittar du självklart ingenting om Natos flygbombningar 1999. Därför tipsade jag om två texter av senare datum. Av det jag skrivit framgår att jag fördömde Natos bombkrig men även Srebrenica-massakern och att jag ansåg Milosevic som huvudskyldig till de förödande krigen i samband med Jugoslaviens upplösning.
Verkligheten är inte alltid så enkel och rätlinjig som en del, även inom vänstern, vill göra gällande. Min uppfattning liknar kanske närmast den som Torsten Kälvemark gav uttryck åt i en artikel i Aftonbladet för några år sedan.
Nu sätter jag streck i denna debatt.
Om MZ gillade Sarajevolistan kan endast MZ svara på. Hon har försökt resonera, men Tommy Sjöberg blir inte nöjd. Jag stryker därför hans sista svar, som alltså inte tillför något nytt. Välkomna istället att debattera i nya ämnen.