Familjen Peters 1947; Richard och Connie med sina två döttrar Barbara (9) och Monica (11). [Foto: P Lundwall]
Varje gång på väg till Grisslehamn, för att dagskryssa med Eckerölinjen till Åland, passerar vi kyrkogården i Häverödal. Där vilar Vilhelm Ekstrand. Jag har många gånger tänkt att jag ska leta upp hans grav. Men det har ännu inte förverkligats. Kanske främst av transporttekniska skäl.
Sedan vi slutade (?) att åka på speedway i Hallstavik, för att på klassiska arenan Orion (jodå, jag vet mycket väl att den numera i sponsorstider fånigt nog heter Credentia) heja på Rospiggarna, med bilen har vi inte rört oss i de trakter där kyrkogården ligger.
Och bussen, alltid fullsmockad med, efter att med hjälp av medhavd dryck ha påbörjat festligheterna direkt efter avfärd från Gefle Central, högljudda kryssare ur kategorin mogen ungdom, kör raka spåret till färjeläget. Jag brukar försöka hinna vinka från fönstret bort mot gravarna.
Min pappas farbror Vilhelm bodde i ett rött, pyttelitet hus med vita knutar inne i mörka skogen utanför Häverödal. Något av ett äventyr att få följa med och hälsa på honom. Efter att ha parkerat bilen vidtog en promenad några minuter mellan träden. En glad Vilhelm fanns väntande på plats utanför huset. Kaffekoppar framdukade. Läsk till gossen.
Hans levnadssätt så fjärran det liv som präglade mina föräldrars i grottekvarnens brukssamhälle. Det senare inordnat och skötsamt. Fyrkantigt. Noga anpassat efter ”vad ska folk tycka”. För guds skull, gör som alla andra. Stick inte ut. Var inte ”händig”.
Vilhelm saknade, till skillnad från farsan, fast anställning, tjänade en slant då och då på att hoppa in som daglönare. Inga stora utgifter. Pank och fågelfri heter det i visan.
Pank kanske han var. Men inte fågelfri, i en bokstavlig mening. Där i skogsgläntan hade han blivit en del av naturen, accepterats av djuren som ett självklart inslag i den. Småfåglar flög ogenerat omkring honom, när han rörde sig utomhus i sin tämligen slitna, blå kavaj. Till denna keps som han artigt lyfte på för mamma. Vilhelm var en gentleman.
Nyfiket frågade jag mina föräldrar om Vilhelms levnadsöde. Bakgrunden till hans eremitliv var att han i ungdomen förälskat sig i en rik bonddotter och hon i honom. Men fullkomligt uteslutet att det kunde bli de två, Vilhelm betraktades av den välbeställda bonden som en fattiglapp och inget att satsa på. Olycklig, förmodligen djupt sårad, kapade Vilhelm alla förtöjningar, drog till skogs och blev kvar där.
Under min vistelse som visiting professor på Harvard Business School i Boston tog vi oss till Walden i Massachusetts och civilisationskritikern David Thoreaus litterärt förevigade hus. Jag hyste stora förväntningar. Men blev smått besviken.
Inte hade Thoreau tillämpat sina teorier och bosatt sig en bra bit på sidan om civilisation och bekvämlighet, som man lätt kunde få för sig om man läst hans kultbok.
Tydligen bar någon tjänstvilligt en korg med mat och dryck till honom varje dag. Thoreaus, som det förefaller, bortskämda Waldenliv i jämförelse med Vilhelms enkla skogstillvaro, ingenting att skryta om.
Många i Sandviken drömmer i hemlighet om ett annat liv än det Verket tillåts stjäla från dem. Men tystar sina drömmar, sin inre röst. Väljer självförnekelsens breda väg, hand i hand med alla andra drömsläckare.
Vilhelm, han tog sitt liv på allvar. Kompromisslöst. Om det inte passar så, mot skogen!
Att drömma om ett liv och framtid i en annan förhoppningsvis bättre värld än vad det blev kan vara en sorglig historia. Man skall möjligen vara nöjd med den lott livet gav som menigheten blev tillsagd. Enkelt att säga för bonden och upplyste drängen, som suckade när han vände jorden på åkerstycket – ”för lata svin är jorden alltid frusen”.
Men drängarna reste sig drog in till städer. Slöt sig samman. Förstod därtill att allmän kunskap tillsammans med ordet är ett alldeles utmärkt verktyg och med hantverkets erfarenhet fanns det möjligheter till något bättre.
För övrigt, att göra en återblick vad livet gav, finns tankar om – hur kunde det bli som det blev? Varje liten händelse betyder ju något i vilken riktning resans väg tar, otvetydigt är det så.
En fråga att filosofera över, som saknar bra svar. Så oavsett – trots allt, det vi gör i dag bra eller dåligt får återverkningar på framtiden. Och när slutstationen är i sikte kommer frågan om vad som finns bortom och hur den unga generationens förmår att att förvalta arvet dom äldre lämnar efter sig?
Jag vill mena, kunde drängen förstå kunskapens och ordets betydelse för en samverkande framtid borde dagens unga äga ännu bättre förutsättningar att göra något bra som består över nästa generation och fortsättningsvis.
Bäste Lasse E!
När färjan kommer fram till Eckerö föredrager jag att stanna kvar, i stället för att fara åter till Grisslehamn, eftersom jag kommit till en annan och bättre värld: Finland! När jag kör av färjan, och vägbanan blir röd av Ålands röda granit, blir det lättare att leva och andas. Eller ännu lättare rättare sagt, eftersom jag trivs med livet även utanför Finland.
Bäste Jan Arvid G!
Vi har även gjort så ett flertal gånger de senaste åren. När vi har färdats med bil och inte buss (trångt och inte särskilt bekvämt, ibland stökigt). Åkt av färjan på ”andra” sidan, sedan kört runt på Åland. Vi har pratat om att det börjar bli dags för en sådan tur igen. Uppleva våren på Åland. Och stanna till i Häverödal, äntligen skulle det i så fall bli av.