KRIGET I UKRAINA maler nu bara på. Det klarnar allt mer vad som kan vara målet för det anfallande Ryssland – de östra delarna vid Svarta havskusten – och det står ännu mer klart att Ukraina och dess plågade folk i alla avseenden är det militära krigets stora förlorare. Jag skrev i ett tidigare inlägg att kriget snart är slut, men det var en något förenklad bild. Kriget kan tyvärr pågå länge än, inte först och främst för att ryssarna är rovgiriga och grymma, utan för att västvärldens ledare med Joe Biden och Boris Johnson i spetsen för en desperat kamp för att inte tappa greppet om världsekonomin.
Det klokaste västledarna kunde göra nu vore förstås att se till att avblåsa sitt proxykrig mot Ryssland och se till att president Zelensky går med på vapenvila och förhandlingar med Ryssland, för att om möjligt rädda något av det mer europeiskt orienterade Ukraina som statsbildning. Men det vore å andra sidan en så omfattande prestigeförlust att blockeringarna för en sådan lösning ännu ligger många månader, kanske år framåt i tiden. Det vi nu bevittnar är en exempellös slakt av unga ukrainska män till utan mening. Man räknar med runt 500 döda per dag i det ryska granatregnet i Donbass.
I svenska (och västerländska) medier fortsätter man i allt väsentligt att heroisera motståndet och beskriva det som visserligen kostsamt, men nödvändigt och på sikt möjligt att vinna. Bara väst levererar nya tunga vapen. Men detta är en grundfalsk bild, så djupt inrotad i svenska mediekonsumenter att detta jag skriver regelmässigt stämplas som Putinpropaganda.
Det tragiska i situationen är att våra stora medier och vår politiska elit glider allt mer in i beroendet av den verkligt stora förloraren, som är Europa (och USA). I sekler har västerländska stormakter suktat efter kontroll av de ryska naturresurserna; skogen, metallerna, oljan, gasen, spannmålen… som där finns i stort överflöd. Ingen utomstående har hittills lyckats ta kontroll över detta. Det senaste försöket gjordes efter Sovjets politiska sammanbrott då västvärldens rådgivare hjälpte till att skingra och privatisera de stora tillgångarna. Men med Putin vid makten har man återhämtat sig, tagit kontroll över sina tillgångar, stärkt försvaret och kontrollen över sina gränser.
Europa har teknologi och kunnande, medan Ryssland har de de nödvändiga naturresurserna. Om de samarbetade skulle ett mäktigt ekonomiskt block kunna formas. Detta är vad både ryska och europeiska politiker eftersträvat (särskilt i det återförenade Tyskland), men som USA till varje pris, jag upprepar TILL VARJE PRIS, vill förhindra. De tvingade – mot allt förnuft – fram ett stopp för Nordstream 2 till exempel. Ekonomiskt samarbete Tyskland (EU)–Ryssland vore nämligen en allvarlig utmanare av USA:s hegemoni inom världsekonomin.
EU har därför stegvis inordnats under US-amerikansk dominans med Nato som dess världspolisstyrka. Nato inkorporerar land efter land, nu senast Finland och Sverige (om det inte redan är för sent). Turkiet intrigerar och spelar säkert under täcket med Ryssland, samtidigt som de är Natos näst största armé och en kärnvapenbas. De sitter nu på nyckeln (kurdfrågan) för Sveriges Natomedlemskap. En riktig rysare för Magdalena Andersson och hennes regering.
Epokskifte
Vad vi genomgår nu är ett epokskifte. Det brittiska imperiet dominerade världen i åtminstone 250 år fram till 1945, då USA tog över ledarskapet i kraft av sin industriella kapacitet och sin militärmakt. Då fanns Sovjetunionen som motvikt mot USA och dess allierade. Med järnridåns fall och Sovjets sammanbrott blev USA ensam herre på täppan. Men, i och med Ryssland återhämtning under 2000-talet och Kinas exempellösa ekonomiska frammarsch är USA:s dominans nu hotad. Ukrainakriget är det definitiva slutet på USA:s ekonomiska världsherravälde. Ryssland (och Kina) har satt ner foten och sagt STOPP!
Ryssland försökte i december 2021 få till förhandlingar om en ny europeisk säkerhetsordning, som skulle stoppa Natos expansion österut och skapa en säkerhetszon runt sina gränser. Men den samlade Västvärlden sa blankt nej. Det var det stora misstaget. I den situationen fanns reella möjligheter att bevara freden i Europa genom förnuftiga förhandlingar, men USA:s (och Storbritanniens) prestige tålde inte detta. Två månader senare var kriget ett faktum.
Sanktionskriget blev Västvärldens svar, men ett totalt fiasko. Vapenleveranser kommer inte kunna vända Västs krigslycka. Utan billig rysk naturgas och andra viktiga råvaror är Europas (EU:s) ekonomi allvarligt hotad. Svensk ekonomi kommer att dras med i recessionen (depressionen) med inflation, sjunkande reallöner, ökande klassmotsättningar, ökad kriminalitet och social oro.
Gränsen mellan goda och onda
Den här artikeln kommer av en del läsare att tas som ännu ett bevis på att Putins påverkansoperationer är framgångsrika även i Sverige. Men kära läsare, inte påstår jag att Ryssland är ett drömland att leva i, inte påstår jag att Rysslands ”militära operation” är laglig, inte påstår jag att Putinregeringen inte förföljer sina politiska motståndare. Men, är det ändå inte helt uppenbart att USA och EU i sin kritik av till exempel Ryssland och Kina sitter i glashus. Några ord räcker för att styrka detta: Guantanamo, Abu Ghraib, utomrättsligt drönardödande, Julian Assange, Edward Snowden, Chelsea Manning…
Gränsen mellan goda och onda stater går inte längre där Västvärlden vill rita den. Istället är det nu så att Västvärlden med sina anspråk på att dominera världen med sitt gränslösa ekonomiska system (globalism) står emot FN-systemet med en värld bestående av självständiga stora och små stater, vilket faktiskt är vad Ryssland och Kina idag principiellt hävdar och står bakom. Alltså, respekt för staters suveränitet och självbestämmande. Men visst kan avtal ingås mellan stater om att till exempel hålla sig utanför stormaktsallianser. Och! Sist men inte minst, demokrati kan endast utvecklas inom självständiga stater.
Ju längre Västvärlden låter proxykriget i Ukraina pågå, desto allvarligare kommer Europa att drabbas, Ukraina som stat att decimeras och desto fler unga män bli kanonmat.
Varför skall man anta att en värld där ett östblock är starkast skulle bli ett system av verkligt självständiga stater?
Vad är grunden för att skriva att Ryssland och Kina respekterar och kommer att respektera staters suveränitet och självbestämmande?
Zelensky får stöd från USA och England, som inte vill stoppa kriget, istället försvaga Ryska federationen som stärks istället.
Mycket bra sammanfattning av läget, Knut L! Jag vill här ge ett litet tips; den fyrdelade, av dansk TV skickligt iscensatta, dokumentären ”Historien om Grönland och Danmark”. Grundtonen är vad en liten (men hungrig) imperialiststat som Danmark hanterar sin koloni. I det senast sända tredje avsnittet är vi framme vid 1920- och 30-talets uppmarsch till och utveckling under VK2.
Nu blir det än intressantare när sjöfarten mellan ”moderlandet” och Grönland stängs av just som invånarna i kolonin blir likaberättigade medborgare med sina danska ”herrar”. För att säkra överlevnaden i den än så länge (och fortfarande) inte självförsörjande jätteön förhandlar man fram livsmedelsleveranser med tillgång till andra förnödenheter från USA. Och vad kräver den uppseglande imperialistmakten, som snart ska överta högsta platsen på dynghögen, i gengäld? En militärbas utanför Thule på norra Grönland, naturligtvis.
Om detta historiska skede har även andra skrivet, exempelvis Halldor Laxness i Atomstationen (1948, något senare i svensk översättning). Vi kan här se tydligt hur det grönländska folkets förhållanden ändras utan att de får någon möjlighet att påverka sitt eget öde. Och hur den ledande imperialistmakten kräver säkerhet för egen del, vilket även får sin belysning i den nutida dokumentären.
En alternativ beskrivning av utvecklingen under 1700-talet hittar vi i den mångfaldigt prisade författaren Kim Leines bok ”Profeterna vid Evighetsfjorden” från 2012 (på svenska året efter). Här finns många godbitar för oss intresserade av världshistoriens både stora och små skeenden.
I en artikel skrev Pepe Escobar om ”Putins 10 punkter”. Det är nästan som skrivet i sten, och visar klart att dagens värld är inte som den var för bara något år sedan. Sveriges politikerklass, med sina lydiga journalister, kommer nog inte att fatta detta.
1. Tiden för den unipolära världen är över.
2. Brytningen med Väst är oåterkallelig och definitiv. Inget tryck från Väst kommer att ändra på det.
3. Ryssland har förnyat sin suveränitet. Förstärkning av politisk och ekonomisk suveränitet är en absolut prioritet.
4. EU har helt förlorat sin politiska suveränitet. Den nuvarande krisen visar att EU inte är redo att spela rollen som en oberoende, suverän aktör. Det är bara en samling amerikanska vasaller som berövats sin politiskt-militära suveränitet.
5. Suveränitet kan inte vara partiell. Antingen är man en suverän stat eller en koloni.
6. Hungern i de fattigaste länderna kommer att tynga västvärldens samvete och eurodemokratin.
7. Ryssland kommer att leverera spannmål till de fattiga nationerna i Afrika och Mellanöstern.
8. Ryssland kommer att investera i intern ekonomisk utveckling och omstrukturering av handeln med nationer oberoende av USA.
9. Den framtida världsordningen, som redan gäller, kommer att utformas av starka, suveräna stater.
10. Tåget har gått. Det finns ingen återvändo.
Det står ”Istället är det nu så att Västvärlden med sina anspråk på att dominera världen med sitt gränslösa ekonomiska system (globalism) står emot FN-systemet med en värld bestående av självständiga stora och små stater, vilket faktiskt är vad Ryssland och Kina idag principiellt hävdar och står bakom.” Knut L skriver alltså om ”… FN-systemet med en värld bestående av självständiga stora och små stater…”. Jag hittar inget om ”…en värld där ett östblock är starkast…”.
Sedan är det naturligtvis så att vi vet vad vi har, vi har ett Väst där USA-imperialismen nu kopplat ett mycket hårdare grepp om sina vasaller f a Tyskland, och vi har, som Knut L skriver, ett växande och alltmer framgångsrikt system av stater som mer och mer bryter sig loss från Västs grepp. Vad som blir av dessa stater vet ingen.
Inom fysiken, mekaniken närmare bestämt, talar man om resultanten. När ett föremål dras mellan olika stora krafter som dessutom drar åt olika håll, kan man med kraftparallellogram räkna ut med vilken slutkraft, och i vilken riktning föremålet kommer att röra sig; resultanten.
Om nu ”föremålet” är jordens utveckling för all världens människor, blir det otroligt mycket mer komplicerat. Krafterna är nästan oräkneliga och deras riktningar är långt ifrån entydiga (Indien och Turkiet är två exempel). Huruvida resultanten kommer att bli i huvudsak positiv för jordens befolkning vet vi inte med säkerhet. Dessutom förändras detta kraftparallellogram mycket snabbt nu. Världens människor ser olika på dessa förändringar i kraft och riktning. De styrande politikerklasserna i Väst och deras informatörer ser allt mer nervöst på förändringarna. Den överväldigande majoriteten av jordens befolkning (liksom jag), de 99+ procenten, har anledning att se positivt på dem. Så är det åtminstone på lite längre sikt; svält och annat elände kanske kommer att öka på kort sikt.
Till slut är det naturligtvis så, att en atombomb eller en komet, mycket snabbt kan göra hela parallellogrammet irrelevant.
Jag har länge varit en alltför obildad och planlös användare av sociala medier, i en tid där jag har ett enormt behov av att förstå och kunna orientera mig i en värld där förändringarna går snabbare än någonsin. Om än med rimlig distans och önskan att kunna tänka en och annan alldeles egen tanke har jag funnit att denna sajt plus steigan.no har mer att ge än vad jag funnit i övrigt. Också glädjande att det här finns utrymme för motfrågor och problematiserande, som från Jan Arvid Götesson och Bertil Carlman, i anslutning till denna senaste artikel. Hoppas, och tror, att detta respektfulla sätt att föra samtal kommer att fortsätta.
Kan inte undanhålla läsekretsen denna kommentar på Facebook från en prisbelönt jorunalist och författare:
”Lindelöf understöder en fascistisk regim som mördar, förgiftar och fängslar sina motståndare i landet. En fascistisk regim som bedriver anfallskrig mot ett fredligt grannland. Han förordar kapitulation inför den fascistiska övermakten, precis som Hitleranhängarna gjorde fram till 1942. Jag brukade betrakta Lindelöf som Putinist. Nu ser jag honom som fascist. Inte som ett skällsord, utan för vad hans ställningstagande konkret innebär. På sin hemsida får han medhåll av ett antal Fibbare. Det är dags för de anständiga inom FiB/K att göra upp med dessa medlöpare till fascismen. Hur länge ska de tiga? Denna senaste artikel från Lindelöf är förträffligt programmatisk och otvetydig, och därmed en tydlig vattendelare att ta ställning till.”
Som Bertil Carlman korrekt påpekar skriver Knut Lindelöf ingenstans om ”…en värld där ett östblock är starkast…”.
Med anknytning till den gamla kommunistiska tes som lyder ”inte en dag av fred under imperialismen” vill jag ändå mena att Jan Arvid Göthesson har en poäng.
Om tesen – och Lenins definition av imperialismen, som den grundas på – ska anses ännu hålla streck, då kan en multipolär värld, så länge kapitalismen består, dessvärre bara vara ett tillfälligt mellanspel i världshistorien. Ett interregnum innan en ny hegemon framträder, med nytt anspråk på världsherravälde.
Personligen tänker jag ett sådant interregnum kunde ha inletts tämligen omgående, om USA accepterat Ryssslands krav på säkerhetsgarantier, genom att stänga Ukraina ute från Nato. Då kunde det ha uppstått en balans mellan ”öst” och ”väst” och med den ett visst manöverutrymme för mindre länder. Kanske rentav en ny alliansfri rörelse?
Problemet är, som jag uppfattar det, att USA (de stora USA-baserade multinationella företagen) är alltför beroende av sitt världsherravälde för att frivilligt släppa det. Småföretagarnas vän, den högst borgerlige tyske ekonomiprofesorn Eberhard Hamer, har förklarat problemet mer pedagogiskt än de flesta.
Jag har i ett par olika sammanhang försökt resa denna infallsvinkel till diskussion, hittills utan något som helst gensvar.
Vad säger ni som bidragit i den här tråden?
Att vi har en allt mera problematiserad världsordning på denna än mer ”krympande” planet bör det knappast råda något tvivel om. Familjen människor blir allt fler och alla vill vara med och dela på västvärldens ständigt ökade krav på höjd materiell levnadsstandard. Lyxkonsumtion vill jag kalla det i mångt och mycket.
Den lilla enkla självförsörjande kretsloppsmodellen är ett minne blott sedan decennier. Allt skall ske och sker i storskalig och mer producerad ordning som belastar efterfrågan på moder jords råvaruresurser. Vilket också anstränger naturens livsmiljö i flera avseende.
I spåren av denna efterfrågan söker västvärldens ekonomiska intresse fortsatt egenmäktig kontroll. Och deras främsta mening är maktens självändamål ty något ädlare långsiktigt syfte i humanintressets namn är svårt att finna. Utvecklingen, eller vad man nu vill kalla det, visar dessvärre på tydliga spår av en katastrofal krigisk återvändsgränd. Inte minst klimat och miljöfrågorna visar också på detta.
Att föra en diskussion om den typ av frågor och lämna synpunkter på farhågor om ett samhälle som leder i den riktningen menar jag är viktig att göra utan att bli benämnd med etikett i någon särskild ism-riktning.
Viktigt att få ha detta i åtanke och uttrycka en mening utan att äga en färdig modell, i fråga vilka styrmedel som måste till för ett mänskligt och i övrigt fungerande samhällssystem där även goda allmänna livsbetingelser ingår.
Sist men inte minst menar jag att detta forum lämnar utmärkt med utrymme till dessa mycket svåra frågor.
John N!
Det du skriver ”Om tesen – och Lenins definition av imperialismen, som den grundas på – ska anses ännu hålla streck, då kan en multipolär värld, så länge kapitalismen består, dessvärre bara vara ett tillfälligt mellanspel i världshistorien. Ett interregnum innan en ny hegemon framträder, med nytt anspråk på världsherravälde.” är det spännande i det hela. Vi hade efter Sovjets fall en period av ”historiens slut”; trodde framför allt de som styr USA-imperialismen. Francis Fukuyama kom senare att inse att det han skrivit var bort i tok.
Det som nu gäller för mig, och många andra, vad jag kan förstå, är framför allt Michel Hudsons oerhört viktiga analyser av den globala ekonomiska utvecklingen. I sin senaste bok “The destiny of civilization. Finance capitalism, industrial capitalism or socialism.” tar han upp dessa frågor. Visst är det spännande John N, att ett kapitalistiskt land, Ryssland, nu så intimt samarbetar med ett land, Kina, som enligt både M Hudson och Kinas egen statsapparat karaktäriserar sig som socialistiskt (socialism med kinesiska förtecken).
Det du skriver i citatet ovan ”…så länge kapitalismen består…” är en central punkt. Men vi får inte behandla kapitalism som bara en abstraktion. Statsmakten i det kapitalistiska Ryssland är mycket stark. Den ryska centralbanken är mycket stark och styrs med fast hand av statsmakten. Det är bland annat den som gjort att sanktionerna mot Ryssland slagit bakut. Sanktionerna har också bidragit till att underlätta Kremls kamp mot de inhemska oligarkerna.
Hur imperialistiskt är det kapitalistiska Ryssland idag? Oligarkerna i USA som J Bezos, B Gates m fl har ett starkt inflytande i det genom finanskapitalism styrda USA.
I Kina pågår det nu en utrensning av de finanskapitalistiska dragen. Jack Ma (Aladdin), Evergrande och diverse utbildningsföretag som ville tjäna pengar på att mot ersättning ge privatlektioner, så att eleverna bättre skulle kunna konkurrera om eftertraktade utbildningsplatser, är alla utsatta för den kinesiska statens hårda revision.
I USA blir, vad jag förstår, Pentagon aldrig utsatt för revision. Överlag kan jag (numera) inte annat än med förväntan se på utvecklingen i Kina. Och hur påverkar denna utveckling det mycket intima samarbetet mellan grannarna Kina och Ryssland? Och hur påverkar dessa länders intima samarbete samarbetet inom till exempel BRICS, SCO, BRI och RCEP? Den globala antiimperialistiska kamp som nu pågår är oerhört komplex och alls inte som jag föreställde mig som ung clartéist.
Bäste John N, för egen del kan jag säga, att det är först nu på gamla dar som jag börjar fatta, eller tror mig börja fatta. När jag var ung på 1960-talet sjöng vi en visa:
Kapitalismen är rutten skör och murken,
vem vill då lappa och laga den så säg?
Jodå, Tage Erlander vill den skurken,
Storfinansens trognaste lakej.
Min dåvarande uppfattning om vad storfinans var för något var mycket primitiv. Om du läser M Hudsons ovan nämnda bok kommer du att lära dig mycket om vad ”storfinans” är. Jag har gjort en översättning av en av inledningarna till boken, och jag har gjort en bokanmälan. Om jag tror rätt (Knut L vet nog) så kommer boken att recenseras i ett kommande nummer av FiB/K-tidningen.
Det ”en prisbelönt journalist och författare” skriver om innehavaren till lindelof.nu är intressant. ”Lindelöf understöder en fascistisk regim som mördar, förgiftar och fängslar sina motståndare i landet. En fascistisk regim som bedriver anfallskrig mot ett fredligt grannland.” Jag trodde faktiskt att denne man (jag har läst minst en bok av honom) var bättre insatt i bakgrunden till kriget i Ukraina.
Nu är Knut L inte obekant med hur det är att bli ”brunsmetad”. (Det finns i en artikel på denna blogg där Knut L tar upp det.) En gemensam vän till Knut L och mig, mycket aktiv i det antiimperialistiska arbetet, har också blivit ”brunsmetad”, denna gång av en bekant som jag sedan 1960-talets debatter trodde var en klar progressiv kraft.
Nåväl; vi vet att ”ett delar sig i två”.
Det verkar som om begreppet fascism inte har blivit uppdaterat hos många som anser sig vara vänster. I ett samtal mellan Chris Hedges och Vijay Prashad om den senares bok ”Struggle Makes Us Human: Learning from Movements for Socialism” tas fascism och nyfascism upp. Vijay Prashad säger bland annat ”Jag har slagits av fascismens språk som kastas runt oss för att beskriva saker. Och ibland finns det en slags lathet som sätter in. Saker ser ut som fascism, eller om du inte gillar någon, kallar du dem fascister och så vidare. Men det fanns en stor litteratur som utvecklades på 1930- och 40-talet, även efter kriget, för att försöka förklara uppkomsten av den första vågen av fascism med Mussolini, med Hitler och naturligtvis andra.” Jag har beställt boken, och jag har översatt intervjun.
Jag kan inte låta bli att upprepa: det är en njutning att få nya kunskaper om det, som jag trodde jag kunde tillräckligt om.
Förr sa dom: När du saknar argument: höj rösten. En populär variant idag har blivit: när du saknar argument: sätt etikett! Den prisbelönte journalisten i fråga ansluter nu till tänkandet som flödar ur den amerikanska föreställningen om världen. Undrar vad han fick pris för och av vem?
”Både kommunismen och kapitalismen har misslyckats. Nu är tiden för Suveräna Nationers Fria Allianser.” skriver Batiushka för den mycket ryssvänliga The Saker Blog.
Här John Näsman, här har du en uppfattning som vi som stöder oss på Lenins (och Michael Hudsons) vetenskapliga arbete inte helt delar. Men sant är att det pågår en stark rörelse av suveräna nationer bort från greppet av en Hegemon, det kollektiva Väst. Men det som sker inom dessa suveräna nationer skiljer sig mycket åt. Kina är en socialistisk marknadsekonomi under ledning av ett kommunistparti. Ryssland skulle jag idag närmast beskriva som en kapitalistisk marknadsekonomi med ungefär samma formella politiska situation som Sverige hade på 1950–60 talen. Då hade SAP den roll i Sverige som Enade Ryssland under ledning av V Putin har idag. Detta parti fick 49,8 procent i senaste valet. Indien under Narendra Modi karaktäriserar Vijay Prashad som en fascistiskt ledd stat. Brasilien då? Ja även den karaktäriserar VP som en fascistiskt ledd stat, under Jair Bolsonaro. Men hur skall vi karakterisera Brasilien om Lula da Silva återkommer som president vid valet i oktober?
Liksom Sverige utvecklats från en klar industrikapitalistisk stat (med en relativt stark statsmakt) till en allt mer finanskapitalistisk stat (med en allt svagare statsmakt) kommer naturligtvis Ryssland och alla andra länder som rör sig mot det Batiushka kallar ”Suveräna Nationers Fria Allianser”, att utvecklas, eller åtminstone förändras, på något vis. Att utvecklingen nu inom denna allians är så stark och överlag positiv kan tillskrivas bland annat två saker. USA-imperialismens allmänna nergång och Kinas enorma ekonomiska framsteg (nu senast med framgången i utrotningen av den interna fattigdomen).
Globalt sett är det också viktigt, att både Kina och Ryssland ständigt påpekar att man talar med andra stater, inte till dem. Man lägger sig inte heller i andra länders inre angelägenheter. Det finns skäl till varför stater, oavsett hur bra deras medborgare har det, oavsett hur förtyckta eller fria deras medborgare är, att dessa stater rör sig mot ”Suveräna Nationers Fria Allianser”. Personligen hade jag aldrig kunnat drömma om denna nu pågående globalpolitiska process när jag var ung clartéist på 1960-talet.
Idag tror jag inte att de nuvarande clartéisterna riktigt fattat vad som händer. I senaste numret av Clarté skriver Benny Andersson under rubriken ”Invasionens ideologi”. Han börjar så här: ”Kontrarevolutionära generaler och tänkare influerade av fascismen hyllas idag av statsledningen i Ryssland. Ukraina har en central plats i drömmar om en slavisk civilisation under rysk ledning”.
Att kalla sig socialist och börja en artikel på det viset är märkligt. Borta är huvudsidan USA/Nato/EU:s allt aggressivare attacker för att först mala ner Ryssland, för att sedan kunna ge sig på Kina. Benny A koncentrerar sig i stället på ett tänkt eventuellt framtida scenario. Det Benny A faktiskt gör är att idag, här och nu, utpeka Ryssland som en farlig makt som jordens alla frihetslängtande folk bör undvika. Han utpekar t ex många statschefer i Afrika som dumskallar när de söker kinesiskt och ryskt stöd för att kunna utveckla sina länder, en utveckling som vi i Väst gjort allt vi kunnat för att sätta p för genom bland annat IMF, världsbanken och andra avtal baserade på ”rules based order” där reglerna bestäms av den ena parten. Han gör precis det som USA/Nato/EU gör.
Finns det ingen risk för att Ryssland blir den farliga fascistiska stat som Benny A utmålar? I livet, det enskilda såväl som det kollektiva på olika nivåer, finns inga garantier. Jag trodde efter ”tvålinjekampen” i Kina och Deng Xiaopings återkomst till ledande position efter Mao Zedongs död och efter att DX varit i husarrest ett par gånger, att Kina skulle gå samma väg som Sovjetunionen.
Det som sker kan tolkas på många vis och så sker också. Alexander Mercouris, som även Knut L regelbundet lyssnar på, gör nu många inlägg om frågor som har Ukrainakriget som gemensam nämnare. Inte heller hans mycket kunniga inlägg synes mig präglade av de avancerade ekonomiska analyser som Michel Hudson gjort, nu senast i ”The destiny of civilisation”. Men ändå är analyserna mycket bra. Benny Anderssons analys i Clarté är däremot bedrövlig.
Debatterna mellan Benny Anderson och Pål Steigan 2020 lärde mig en hel del om dem bägge. Här finns länkar till alla inlägg.
Vi hörde i alla nyheten igår, att Turkiet nu accepterar Sverige och Finland som medlemmar i Nato.
Den fråga som nu inställer sig, apropå rubriken till detta inlägg, är följande:
På vilket sätt har Rysslands krig mot Ukraina ökat Rysslands säkerhet?
En direkt konsekvens av Finlands medlemskap i Nato är att Rysslands gräns mot Nato i ett slag ökar med en faktor två. Det kan knappast varit Putins mål med sitt ”besinningslösa erövringskrig mot Ukraina” (för att citera Jan Guillou, Aftonbladet, 5 juni 2022). Om Ryssland inte startat kriget mot Ukraina, så hade vare sig Finland eller Sverige inlett processen med Nato-medlemskap.
Jag har under 20 års tid arbetat med att bygga vänskapliga och konstruktiva arbetsrelationer med kolleger i Ryssland och Vitryssland. Det arbetet är nu fullständigt raserat. När kriget började fick jag en e-post från en av världens främsta astrofysiker, med studier i Moskva under den store Vitali Ginzburg (Nobelpris i fysik 2003), men numera verksam utanför Ryssland. Han var så förbannad på Putin att jag inte kan återge vad han skrev; det skulle med rätta censureras.
”Han var så förbannad på Putin att jag inte kan återge vad han skrev; det skulle med rätta censureras.” Jag känner många i denna situation. Men ingen av dem har hittills lyckats prestera mer än känslor, ingen genomgång av hur dåliga ”Putins” handlingar är eller hur felaktiga hans analyser är. Däremot ser jag, hur fler och fler statschefer kommer för att lyssna på honom och samtala med honom om samarbetsprojekt av olika slag bland annat.
Att vara förbannad – än sen? Jag var en gång förbannad på en mygga som satt på mitt skenben när jag körde ved. När jag vält ut veden ur skottkärran tog jag ett vedträ och slog ihjäl myggan. Länge gick jag med ett stort blåmärke.
Bertil C!
Läste du inte första delen av min kommentar? Putins analys, som fick honom att inleda sitt besinningslösa erövringskrig mot Ukraina, har lett till att Ryssland kommer att ha ett Nato-land som granne, ett land som sedan freden 1944 garanterat att deras gemensamma gräns är lugn. Nu får de en 135 mil lång gräns mot Nato-landet Finland. Grumligare analys får man leta efter.
Men jag märker att på denna blogg, när komplexiteten ökar så avstannar diskussionen. Typfallen är Skripal och MH17. Vi kan ta Skripal: när Skripal förgiftades med novitjok ställdes omedelbart frågan varför dog han inte om nu novitjok var så giftigt och togs upp så effektivt genom huden. När vetenskapliga artiklar började dyka upp som gjorde troligt att novitjok inte var så giftigt och hudpenetrationen inte så effektiv var ingen intresserad trots att jag gav referenserna.
En annan fråga som borde intressera Bertil C är varför Kina inte tagit fram ett mRNA-vaccin. Har man inte teknologin? Kunskapsläget är, att det är tack vare mRNA-teknologin som pandemin har kunnat hävas. Jag hade själv covid för ett par veckor sedan, ungefär lika allvarligt som en lätt sommarförkylning. Nu måste Kina ta till drakoniska och primitiva åtgärder i kampen mot pandemin, åtgärder som skadar ekonomin.
Slutligen, den isolering som Ryssland nu måste konfrontera kommer att skapa i längden stora problem för landet. Man kommer inte att få tillgång till nyckelteknologier och intelligentian kommer att fly landet. Lenin visste hur man tar tillvara den resurs som intelligentian utgör, Putin vet det inte alls och saknar helt kompassriktning.