KRIGET I UKRAINA maler nu bara på. Det klarnar allt mer vad som kan vara målet för det anfallande Ryssland – de östra delarna vid Svarta havskusten – och det står ännu mer klart att Ukraina och dess plågade folk är det militära krigets stora förlorare. Jag skrev i ett tidigare inlägg att kriget snart är slut, men det var en något förenklad bild. Kriget kan tyvärr pågå länge än, inte först och främst för att ryssarna är rovgiriga och grymma, utan för att västvärldens ledare med Joe Biden och Boris Johnson i spetsen för en desperat kamp för att inte tappa greppet om världsekonomin.
Det klokaste västledarna kunde göra nu vore förstås att se till att avblåsa sitt proxykrig mot Ryssland och se till att president Zelensky går med på vapenvila och förhandlingar med Ryssland, för att om möjligt rädda något av det mer europeiskt orienterade Ukraina som statsbildning. Men det vore å andra sidan en så omfattande prestigeförlust att blockeringarna för en sådan lösning ännu ligger många månader, kanske år framåt i tiden. Det vi nu bevittnar är en exempellös slakt av unga ukrainska män till utan mening. Man räknar med runt 500 döda per dag i det ryska granatregnet i Donbass.
I svenska (och västerländska) medier fortsätter man i allt väsentligt att heroisera motståndet och beskriva det som visserligen kostsamt, men nödvändigt och på sikt möjligt att vinna. Bara väst levererar nya tunga vapen. Men detta är en grundfalsk bild, så djupt inrotad i svenska mediekonsumenter att detta jag skriver regelmässigt stämplas som Putinpropaganda.
Det tragiska i situationen är att våra stora medier och vår politiska elit glider allt mer in i beroendet av den verkligt stora förloraren, som är Europa (och USA). I sekler har västerländska stormakter suktat efter kontroll av de ryska naturresurserna; skogen, metallerna, oljan, gasen, spannmålen… som där finns i stort överflöd. Ingen utomstående har hittills lyckats ta kontroll över detta. Det senaste försöket gjordes efter Sovjets politiska sammanbrott då västvärldens rådgivare hjälpte till att skingra och privatisera de stora tillgångarna. Men med Putin vid makten har man återhämtat sig, tagit kontroll över sina tillgångar, stärkt försvaret och kontrollen över sina gränser.
Europa har teknologi och kunnande, medan Ryssland har de de nödvändiga naturresurserna. Om de samarbetade skulle ett mäktigt ekonomiskt block kunna formas. Detta är vad både ryska och europeiska politiker eftersträvat (särskilt i det återförenade Tyskland), men som USA till varje pris, jag upprepar TILL VARJE PRIS, vill förhindra. De tvingade – mot allt förnuft – fram ett stopp för Nordstream 2 till exempel. Ekonomiskt samarbete Tyskland (EU)–Ryssland vore nämligen en allvarlig utmanare av USA:s hegemoni inom världsekonomin.
EU har därför stegvis inordnats under US-amerikansk dominans med Nato som dess världspolisstyrka. Nato inkorporerar land efter land, nu senast Finland och Sverige (om det inte redan är för sent). Turkiet intrigerar och spelar säkert under täcket med Ryssland, samtidigt som de är Natos näst största armé och en kärnvapenbas. De sitter nu på nyckeln (kurdfrågan) för Sveriges Natomedlemskap. En riktig rysare för Magdalena Andersson och hennes regering.
Epokskifte
Vad vi genomgår nu är ett epokskifte. Det brittiska imperiet dominerade världen i åtminstone 250 år fram till 1945, då USA tog över ledarskapet i kraft av sin industriella kapacitet och sin militärmakt. Då fanns Sovjetunionen som motvikt mot USA och dess allierade. Med järnridåns fall och Sovjets sammanbrott blev USA ensam herre på täppan. Men, i och med Ryssland återhämtning under 2000-talet och Kinas exempellösa ekonomiska frammarsch är USA:s dominans nu hotad. Ukrainakriget är det definitiva slutet på USA:s ekonomiska världsherravälde. Ryssland (och Kina) har satt ner foten och sagt STOPP!
Ryssland försökte i december 2021 få till förhandlingar om en ny europeisk säkerhetsordning, som skulle stoppa Natos expansion österut och skapa en säkerhetszon runt sina gränser. Men den samlade Västvärlden sa blankt nej. Det var det stora misstaget. I den situationen fanns reella möjligheter att bevara freden i Europa genom förnuftiga förhandlingar, men USA:s (och Storbritanniens) prestige tålde inte detta. Två månader senare var kriget ett faktum.
Sanktionskriget blev Västvärldens svar, men ett totalt fiasko. Vapenleveranser kommer inte kunna vända Västs krigslycka. Utan billig rysk naturgas och andra viktiga råvaror är Europas (EU:s) ekonomi allvarligt hotad. Svensk ekonomi kommer att dras med i recessionen (depressionen) med inflation, sjunkande reallöner, ökande klassmotsättningar, ökad kriminalitet och social oro.
Gränsen mellan goda och onda
Den här artikeln att tas säkert av en del läsare som ännu ett bevis på att Putins påverkansoperationer är framgångsrika även i Sverige. Men kära läsare, inte påstår jag att Ryssland är ett drömland att leva i, inte påstår jag att Rysslands ”militära operation” är laglig, inte påstår jag att Putinregeringen inte förföljer sina politiska motståndare. Men, är det ändå inte helt uppenbart att USA och EU i sin kritik av till exempel Ryssland och Kina sitter i glashus. Några ord räcker för att styrka detta: Guantanamo, Abu Ghraib, utomrättsligt drönardödande, Julian Assange, Edward Snowden, Chelsea Manning…
Gränsen mellan goda och onda stater går inte längre där Västvärlden vill rita den. Istället är det nu så att Västvärlden med sina anspråk på att dominera världen med sitt gränslösa ekonomiska system (globalism) står emot FN-systemet med en värld bestående av självständiga stora och små stater, vilket faktiskt är vad Ryssland och Kina idag principiellt hävdar och står bakom. Alltså, respekt för staters suveränitet och självbestämmande. Men visst kan avtal ingås mellan stater om att till exempel hålla sig utanför stormaktsallianser. Och! Sist men inte minst, demokrati kan endast utvecklas inom självständiga stater.
Ju längre Västvärlden låter proxykriget i Ukraina pågå, desto allvarligare kommer Europa att drabbas, Ukraina som stat att decimeras och desto fler unga män bli kanonmat.
I denna artikel skriver Knut L att hans tidigare artikel om att kriget snart vore slut, gav ”en något förenklad bild”, och ändrar prognosen till att ”kriget kan pågå länge än”, men att världens folk och politiker ändå gjorde klokast i att inse att kriget i slutändan är förlorat.
Jag menar att det vore klokast att taga ännu ett steg tillbaka från tvärsäkerheten, och att nöja sig med att det är ovisst hur kriget kommer att sluta.
Uppslagsboken Nordisk familjebok definierade ”besvärjelse” som ”vissa ord eller satser (formler), som anses besitta en underbar kraft att behärska naturmakterna”. En del som redaktören och andra skribenter publicerar för tankarna till detta gamla folkliga bruk, att medelst ords blotta uttalande (”kriget är redan förlorat!”) söka styra världens gång.
Jan Arvid G!
Jag kommer inom kort med ännu en artikel som du säkert kommer att klassa som ”besvärjelse”. Och förresten, vill vi inte alla skribenter här på lindelof.nu i någon liten blygsam mening förbättra världen eller ”behärska naturmakterna”?