Jag hade tjänstledigt läsåret 88/89 och läste 40 poäng historia vid Uppsala universitet. Det var ett mycket lärorikt år. Förutom historia lärde jag mig att många studenter inte kunde skriva begriplig svenska. Eftersom jag efter drygt 15 lärarår kunde det, fick jag den otacksamma uppgiften att opponera på den sämsta av alla uppsatserna i min omgång. Det var inte lätt att hålla kritiken konstruktiv, så att man inte skadade denna 20-årings självkänsla. Jag lyckades nog inte helt är jag rädd.
Men alla dessa unga studenter var inte dåliga i svenska. Jag skrev en PM tillsammans med Henrik Ågren om korstågen. Det var ett ämne som fascinerade oss båda och det blev säkert ganska bra. Henrik Ågren är numera lektor i historia vid Linköpings universitet och en av dem som skrev artikeln Våra studenter kan inte svenska i UNT 2012-01-02 som rönt stor uppmärksamhet. De skriver bland annat:
”Orsaken till att vi nu väljer att gå ut i offentligheten med ett veritabelt nödrop är att studenterna inte längre har det redskap som är nödvändigt för att över huvud taget kunna ta till sig humanistisk vetenskap: språket. Bland de studenter som nu kommer till oss direkt från gymnasiet har en majoritet problem med språket.”
Om det nu blivit så att en majoritet av dagens historiestudenter verkligen saknar svenskan som redskap för att studera historia, måste ändå något ha hänt sedan slutet av 80-talet då Henrik Ågren och jag skrev vår PM om korstågen och våra slutsuppsatser. Men jag vill ändå påstå att förfallet var påtagligt redan i 90-talets början.
UNT:s mångkloke politiske chefredaktör Håkan Holmberg skrev en mycket bra signerad ledare i söndags med rubriken Kunskapsklyftan vidgas. Där tar han sin utgångspunkt i historikernas nödrop och naglar fast de många svagheter som 70- och 80-talens grundskola drogs med. Men det är lite sent. Redan 31 maj 1979 kom uppropet För Kunskap i Skolan mot alla dessa svagheter. Men då stämplade ett närmast enigt etablissemang detta initiativ som fascismens återintåg på kulturscenen. Var fanns Håkan Holmberg, eller för den delen Jan Björklund, då? De hördes inte av.
Jag är den förste att erkänna att mitt parti (S) varit med och förstört grundskolan. Men även M, C och Fp var i stort sett fram till millenieskiftet med på samma tåg.
Ministerlistan ser ut så här:
1976 – 1978 Britt Mogård (M) Arbete med ny läroplan
1978 – 1979 Birgit Rohde (Fp) ”Solnedgången”, förslaget till ny läroplan
1979 – 1981 Britt Mogård (M) ”Mogårds strykningar”, Lgr 80 införs
1981 – 1982 Ulla Tilander (C)
1982 – 1989 Bengt Göransson (S) Tid av eftertanke, lugnet före stormen
1989 – 1991 Göran Persson (S) Kommunalisering, stora strukturreformer, lärarna köps med löneförhöjning, skolans styrning decentraliseras
1991 – 1994 Beatrice Ask (M) Mycket prat om ordning, första friskolereformen
1994 – 1998 Ylva Johansson (S) ITIS;IT-fortbildning till lärare, miljonrullning till hennes kunskapsföretag ”Veta mera AB”, andra friskolereformen
Bengt Westerberg var lite intresserad av frågan redan på 80-talet, men ”liberaler” i allmänhet förstod inte vad det var som spirade i majuppropet 1979. Vi hade kunnat ha ett helt annat läge i vårt skolsystem idag om man 1979 vänt kursen mot kunskapsmål och låtit skolan vara skola, som skolmannen och idéhistoikern Arne Helldén enkelt och elegant uttryckte saken. Alltså som Finland gjorde.
Idag när grundskolans hela infrastruktur upplösts i kommunalisering, fritt skolval och friskolor är slaget för minskade kunskapsklyftor, klassklyftor och segregation förlorad för lång tid. Dessa klyftor är ju själva poängen med det nya systemet. Har Håkan Holmberg inga synpunkter på det? Eller är det ett pris han som liberal anser att människor trots allt måste betala för denna sin nyvunna ”frihet”?
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Håkan Holmberg, Henrik Ågren, Kunskap i skolan, läsförmåga, UNT, svenska språket
Intressanta tankar, Knut! Undrar om du inte med inlägget även har skapat det perfekta försvaret för Björklund och de ”långa vågorna” i skolpolitiken. Justeringen av vår svenska skola kommer kanske inte att visa sig förrän om ett par mandatperioder (sisådär framemot 2025).
Men som vi alla vet, det där betyder inte så mycket bara vi är på rätt spår. Och även skilda spår löper ju samman borta vid horisonten från vår egen utsiktspunkt!
DZ!
Har Knut börjat närma sig din ståndpunkt menar du? Tron på Björklund. I så fall måste jag nog själv säga att jag har börjat närma mig Knuts gamla. Jag ville i det längsta tro att man skulle kunna hålla isär organisations- och kvalitetsfrågorna. Läroverken och den gamla folkskolan var två separerade skolformer men det var bra kvalitet på båda. Så varför skulle man inte kunna fixa det en gång till?
Ja, så resonerade jag. Men med dagens närmast totala organisationsupplösning tvivlar jag alltmer på att det är möjligt.
Bo!
Det vill säga att du nu närmar dig min dagsståndpunkt. Har jag då bytt linje i skolfrågan? Nej, och åter nej! Det som kan se ut som en kursändring beror på att vi på 70-talet inte kunde föreställa oss att grundskolan (den obligatoriska) skulle upplösas. När så blev fallet blev den frågan överordnad för min del, men trots allt oskiljaktig från ”pedagogik och kunskapssyn”.
Det som f. d. fibbaren (för det är väl han) Henrik Ågren m fl har upptäckt går nu även att höra om i etermedia.
https://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=503
Just avlyssnat från radion (OBS, 1315 i dag, tisdag 5/2)
Studenterna på 90-talet, de där som studerade vetenskapsteori för mig vid universitetet, tyckte att bara jag (läraren) förstod vad de menade så var det väl inget att gnälla för om språket inte var perfekt. Problemet var bara att jag inte alls alltid förstod vad de menade, i synnerhet när det de skrev betydde det rakt motsatta mot vad de hävdade att de menade.