Än en gång har nu en ”fältherre” Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) skickats ut på blinda irrfärder. Som tur är finns en tillflykt ganska nära det tänkta men ovissa slutförvaret i Forsmarks herrgårdspark.
Sverige har haft kärnkraft i många år och därmed fått ett ansenligt lager av utbränt kärnbränsle att hantera. Hur är frågan?
Bränslet räcker i ca fem år. Sedan lagras det ett år på kraftverket, varefter det forslas till SKB:s centrala mellanlager (Clab) i Simpevarp norr om Oskarshamn. Idag finns 6.500 ton utbränt kärnbränsle i Clab. Kapacitet finns för 8.000 ton, men det räcker inte för att ta hand om allt utbränt bränsle som kommer att samlas tills det planerade slutförvaret i Forsmark är klart. I värsta fall klarar man att förvara 11.000 ton (enligt SKB).
Men slutförvaret i Forsmark är alltså ännu en olöst och obeslutad fråga. I Östhammars kommun har man kört för fullt sedan man började planera för ett slutförvar. Där har man i princip varit klar länge och väntade bara på de avgörande klartecknen från Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) och Miljödomstolen (MD), som kom i onsdags. Tanken var att saken då skulle blivit klar, så att regeringen skulle kunna sagt ja. (SSM har prövat SKB-metoden enligt Kärntekniklagen och MD enligt Miljöbalken.)
Resultatet blev emellertid ett klart NJA. SSM sa JA och MD sa NEJ. Med det hamnade regeringen i problem, de vet förstås varken ut eller in. Enda möjligheten är att skicka tillbaka frågan till SKB, som tvingas genomföra nya undersökningar om kopparkapslarna håller eller inte, något man redan jobbat med i åratal med all tillgänglig expertis, och nu alltså fått bakläxa på.
För att uttala sig försiktigt – vilket alla gör – har frågan nu hamnat i ett dödläge, medan kommunerna Oskarshamn och Östhammar står där med sina respektive praktiska problem. I Östhammar måste man i princip (p g a den kommunala vetorätten) fatta ett beslut om att tillåta slutförvaret. För att skapa legitimitet bland befolkningen, var en lokal folkomröstning beslutad till nu i mars, men den har man förstås avblåst. SKB, som ska bygga lagret, planerar för verksamhet i kommunen 70 år framåt i tiden – ett ansenligt jobbtillskott och mycket sköna skatteintäkter. Sådant är perspektivet för dem.
Ingen ansvarig politiker verkar tro att det kommer att bli ett riktigt stopp på detta. Frågan är bara hur man ska hitta ett sätt att komma vidare med SKB:s kopparkapslar. I Oskarshamn har man sitt Clab som bara fylls på alltefter att tiden går. Frågan måste få en lösning helt enkelt.
Men! Om SKB:s kopparkapslar inte är säkra nog, är det inte vettigt att göra avfallet oåtkomligt för framtidens människor. Jag upprepar därför den fråga jag hört andra ställa, och som jag tycker verkar förnuftig. Varför bygger man inte ut kapaciteten för mellanlagring och behåller ”avfallet” under kontroll och åtkomligt för människor? Avfallet kommer med stor sannolikhet i framtiden att visa sig möjligt att upparbeta för nya generationer reaktorer. ”Avfallet” har – om jag förstått saken rätt – ett betydande energiinnehåll.
Men ett sådant beslut vore en enorm prestigeförlust och skulle framstå som en lika enorm kapitalförstöring. Ett svårt politiskt beslut. Men vad har vi regeringar till?
Det vore intressant att hör någon fysikprofessors syn på detta.
Knut L!
Jag la ner mycket tid sommaren 2014 på att koordinera ett remissvar till den svenska regeringen i en kärnkraftsrelaterad fråga. Regeringen hade utstuderat legat på frågan i två år och gick ut med remissrundan, så att svaren skulle komma in efter valet 2014.
Den fråga du ställer, om mellanlagring och upparbetning, är i Sverige en rent politisk och antagligen juridisk fråga.
Jag har kolleger som arbetat mycket med de vetenskapliga problemställningarna kring kopparlagringen, en materialvetenskaplig fråga, och som kommit till andra slutsatser än SKB.
Tack Mats! Är det tänkbart att i framtiden utvinna energiinnehållet ur det idag utbrända kärnbränslet? Att för SKB byta spår och lämna kopparkapselmetoden är en svår sak…
Det sägs att det ska gå, men behöver demonstreras i en försöksanläggning. En sådan kostar (antagligen mycket) pengar, och vem som ska stå för den kostnaden är naturligtvis en politisk fråga på internationell nivå. Kan inte tänka mig att Sverige kommer att driva den frågan.
Energiinnehållet i det utbrända kärnbränslet vi har samlat på oss idag räcker för mänsklighetens energiförsörjning i åtminstone ett årtusende, antagligen längre. Detta förutsätter att vi intensifierar utvecklingen av den s k bridreaktorn. En intressant utveckling, där bl a KTH är involverat, är att använda flytande bly som kylmedel. Tidigare har man mest varit inriktad mot flytande natrium, vilket nog är för riskabelt (vätgasexplosion vid kontakt med vatten). Till det som hämmat det kommersiella utnyttjandet av bridt-ekniken är korrosionsproblemen, men det sägs att man är på väg att bemästra dessa. En annan fördel med brid-tekniken är att det avfall som bildas endast behöver lagras i omkring 1000 år, bara 1 procent av den lagringstid som vårt nuvarande kärnavfall behöver lagras för att bli ofarligt.
Den långa lagringstiden är ett intellektuellt problem, som saknar tillfredsställande lösning. Uranbrist kan också bli en hämsko för vår nuvarande kärnteknik.
Allt som Per-Olov Käll skriver är invändningsfritt, rent vetenskapligt. Men det kräver ett antal mycket kostsamma R&D-projekt (Research & Development). Det finns idag inga som helst politiska förutsättningar för detta i Sverige, som jag ser det.
Vad gör t ex Frankrike med sitt kärnkraftsavfall? Kärnvapen? Har för mig att USA satsar på slutförvaring under någon öken i väst.
Nej, det kan vara som Mats Larsson säger att de politiska förutsättningarna för närvarande saknas. Men det kan ju inte vara ett skäl att inte ta upp diskussionen. Den vetenskapliga diskussionen börjar gå rätt hårt åt idén att vi kan lösa energiproblemen genom storskalig övergång till sol- och vindenergi. Se t ex professor Hans-Werner Sinns föredrag om Tysklands omtalade ”Energiewende”. En kort engelsk sammanfattning.
Det är inte roligt att säga det, men i dagsläget finns ingenting som tyder på att vi är på väg att ”fasa ut” de fossila bränslena. Skälet är att vi helt enkelt inte vet hur en sådan utfasning ska gå till. Den (miljö)politiska retoriken ändrar ju inte på naturlagarna. För att citera Brecht fritt ur minnet: ”Men för en sådan bagatell får ni inte tappa modet!”
Läste lite om Yucca Mountain, 13 mil nordväst om Las Vegas nära gränsen till Kalifornien, som skulle blivit slutdeponering för USA-kärnavfall (Nuclear waste repository). Det tycks ligga i malpåse sedan 2009, då Obama stoppade finansieringen. Det var ett av hans vallöften. Hans energiminister var Steven Chu, fysikprofessor på UC Berkeley och nobelpristagare. Hans åsikt var enkelt uttryckt att ”det här kommer inte att funka. Vänta så kommer vi på något bättre”. Projektet har följts av legala och politiska strider från början med stämningar både för och emot.
Svenska myndigheter måste väl ha följt projektet ingående.
Frågan verkar nu förhalas på ett orimligt sätt. Vad blir resultatet av det? En utbyggnad av mellanlagret i Oskarshamn kanske?
Kan inte se att det föreligger någon akut brådska, när det gäller slutlagring av det uttjänta kärnbränsle våra lättvattenreaktorer producerar. Eftersom lagringstiden är 100 000 år – en för människan svåröverblickbar tidsrymd – bör man omsorgsfullt undersöka andra tekniker för att hantera avfallet innan man bestämmer sig. Frågan bör i första hand ses som ett naturvetenskapligt och tekniskt problem, inte ett politiskt. I synnerhet som vi redan har tillgång till en teknik, bridreaktorn, som möjliggör för mänskligheten att lösa sitt energiproblem under tusen år eller mer genom att använda det uttjänta bränslet som nytt bränsle i denna typ av reaktorer. Den tekniska utvecklingsperiod som kan behövas torde röra sig om något eller några decennier.
Däremot förefaller fusionstekniken för närvarande mer osäker. Huruvida den stora experimentreaktorn ITER, som nu byggs i Provence till en uppskattad kostnad av 15-20 miljarder euro, kommer att lyckas återstår att se.