Svenska amfibiesoldater landstiger i samband med Natoövning Baltops 24. Foto: Maja Hansson/Försvarsmakten
USA har nu svängt 180 grader i Ukrainafrågan. Vad gör Europa och vårt svenska etablissemang då. Man biter sig fast i idén om ”avskräckning” och rustar hysteriskt för att stoppa den ”hotande” freden. Knut Lindelöf gör en uppdatering om situationen i världen med Ukraina i fokus.
Ända sedan det stod klart att Natomedlemskap var Sveriges enda möjlighet att rädda oss från att slukas av Ryssland, har avskräckning varit ett odiskutabelt nyckelbegrepp. ”Det enda som Putins Ryssland förstår är militärt maktspråk. Ingen idé att ens försöka tala med Putin, det vore att göra samma misstag som Chamberlain gjorde när han gjorde upp om ’peace in our time’ med Hitler i München 1938.” Det här är den formel som väglett allt på det försvars- och säkerhetspolitiska området och som ständigt upprepats i våra stora medier sedan februari 2022.
Då var USA det stora trygga stödet med nästan lika mycket kärnvapen som Ryssland. Så, för att göra en lång historia kort hamnade vi så småningom i Nato, strax efter Finland. Allt var till dess frid och fröjd, Kristersson och hans närmaste hedrades i amerikanska kongressen av president Biden och våra ministrar solade sig i glansen av USA:s främsta politiska celibriteter.
Nu skulle Putin inte längre våga ge sig på oss, eftersom vi befann oss under Nato-paraplyet med USA:s kärnvapen som yttersta avskräckning. Detta är fortfarande vår enda strategiska tanke, som hittills helt blockerat all vidare diskussion om kriget, dess orsaker och om en möjlig lösning.
USA+Ryssland=sant
Men, så hände det som alla visste kunde hända, men ändå valde att i det längsta blunda för. Med Donald Trump i Vita huset svängde USA 180 grader i Ukrainafrågan! och återupprättade diplomatiska kontakter med Ryssland. Hur ska Europa nu kunna avskräcka Ryssland? Det enda sättet att hålla sig fast vid avskräckningsargumentet blev att med alla medel försöka hålla igång kriget för att försvaga Ryssland, samtidigt som vi själva (Europa) tokrustar. Detta är det sista desperata halmstrået för Europas ledare som nu återstår.
Alltså mera avskräckning. Diplomati – som Trump nu med stor kraft försöker sig på – framstår för Europa som att spela Putinryssland i händerna, vilket (med tanke på att Ryssland endast förstår militärt maktspråk) kommer att leda till de europeiska demokratiernas undergång! Därför mera vapen (kanske mera kärnvapen), mer gemensamma europeiska satsningar av rena fantasisummor för att avskräcka Putins Ryssland från att marschera vidare västerut.
Varifrån övertygelsen ”att Ryssland kommer att anfalla” kommer, vet vi. Den har legat fast ända sedan den 24 februari 2022 då Ryssland inledde sin militäroperation, som inte fick heta något annat än en ”oprovocerad och fullskalig invasion”. Det var det ultimata beviset för att Ryssland nu är imperialistiskt och att Putin vill återupprätta det gamla tzarimperiet. Om det ändå bleve fred i Ukraina och Ryssland inte marscherar vidare västerut kan då förklaras med att Ryssland blivit just ”avskräckt”.
Det allra värsta vore om det till sist skulle visa sig att det ligger något i Putins beskrivning; att Väst provocerat genom att svika löftet till Gorbatjov att inte utvidga Nato, Västs inblandning i Majdankuppen, sabotagen av Minskavtalen, vägran att respektera Rysslands legitima säkerhetsintressen o s v. Då skulle Europas krampaktiga antiryska idé om avskräckning få sig en knäck. Då skulle man tvingas till diplomati. Det är vad Trumpadministrationen faktiskt verkar ha begripit och vad de vunnit presidentvalet på.
Intresset för förspelet – sedan Berlinmurens fall 1989 – har inte varit tillåtet att över huvud taget diskutera. T ex: Fanns det ett mått av provokation? Är det ett ”proxykrig”? Den som försökt föra diskussion om dessa ting har genast – liksom Donald Trump de senaste veckorna – anklagats för att föra fram Putins propagandanarrativ. ”It is a war that never would have started if I…” som Trump sagt flera gånger.
Är Ryssland imperialistiskt?
Men finns det inte fog för oron att Ryssland med Putin blivit en aggressivt imperialistisk stormakt, som i likhet med Hitler vill erövra Europa? Jo, Tjetjenien, Georgien och Ukraina är alltid svaren. Men räcker det? Inte om man söker sig fram efter en rimlig förklaringsstig.
Man kan hävda att Tsarryssland t o m första världskriget var imperialistiskt likt Storbritannien, Frankrike, Tyskland m fl europeiska stormakter, fast mest i sitt närområde. Man kan även hävda att Sovjetunionen var imperialistiskt genom att de hade en kommunistisk mission, som de ville kränga på andra länder. Men det som talar emot är att efter Berlinmurens fall och Sovjets sammanbrott 1991 försvagades Ryssland mycket kraftigt. Och, i förhandlingar med det kalla krigets segrare USA gavs löften till Ryssland att Nato inte skulle utvidgas (men fästes aldrig i något skriftligt avtal). Dessa löften bröts av USA (och Nato), och en rad länder har därefter anslutits: Ungern, Tjeckien och Polen 1999. Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovenien, Slovakien 2004, Albanien och Kroatien 2009. Montenegro 2017. Nordmakedonien 2020. Finland 2023 och Sverige 2024. Så, ett stopp för Natos utvidgning måste kunna ses som ett legitimt ryskt säkerhetsintresse.
Tjetjenienkriget i efterbörden av Sovjetunionens sammanbrott var som alla krig förfärligt. Geogienkriget 2008 var likaså en produkt av Sovjetunionens sammanbrott, men utlöstes efter att Nato meddelat att Georgien och Ukraina stod på dess kandidatlistnita. Dessa två krig kan knappast ses som nyvaknad rysk imperialism.
Rysk återhämtning
Under 1990-talet och fram till ca 2010 restaurerades Ryssland internt, samlade kraft och började opponera sig mot Natos expansion. 2014 satte man ner foten och klargjorde att Ukraina var Ryssland röda linje, vilket alltså måste kunna ses som ett fullt legitimt säkerhetsintresse. Men Väst ignorerade detta och orkestrerade istället en ryskfientlig statskupp. 2022 invaderade Ryssland, vilket var ett brott mot FN-stadgan, men blir begripligt mot bakgrund av USA:s och Västs agerande sedan Sovjetunionens fall 1991.
Ukrainakriget är inte heller ett imperialistiskt erövringskrig som hela tiden hävdas i våra stora medier. Verkligheten visar att Ryssland inte önskar erövra hela Ukraina. De krigar för att försvara ryska strategiska, industriella, kulturella och religiösa intressen i östra och södra Ukraina, som varit självklara i flera hundra år. Det är Västs inblandning som lagt grunden för konflikten.
Europa isolerat
Dessa argument kommer långsamt att vinna terräng. Men Europa är svårt klämt när nu Trump och Putin över allas huvuden försöker komma överens om att upprätta normala förbindelser, så att affärer ska kunna göras. USA har inte längre råd med detta krig. Att kunna dra sig tillbaka och samla sig inför en framstöt mot Kina är nu vad som gäller. Europa får klara sig på egen hand hädanefter.
För att själva komma på fötter kommer Europa att tvingas återupprätta normala förbindelser med Ryssland. Med eller utan EU! Och utan Nato! Men allra först måste man överge den självförgörande föreställningen om att avskräckning är enda vägen för demokratins överlevnad.
Knut L!
Jag begriper inte hur du kan skriva en sådan text. Du verkar inte ha läst Putins avsiktsförklaring om Ukraina från 2021, eller så har du läst men inte förstått.
Du hänvisar till muntliga löften om Nato av personer som helt klart inte haft madnat att utdela löften, samtidigt som du helt förtränger det memorandum som tecknades i Budapest 1994, och som gjorde att konflikten nu inte står mellan världens första och tredje kärnvapenmakt.
Om Putin hade kapacitet skulle han behandla Ukraina på samma sätt som Netanyahu behandlar Gaza. På den tiden jag hade rysk TV i min kabel var det uppenbart hur bra de trivdes tillsammans, Putin och Netanyahu.
När jag hör historier från Ukraina så är det uppenbart för mig att Putin ligger mycket nära Hitler i behandlingen av befolkningen i Ukraina. Och jag har människor i min närhet som upplevt både Hitler och Putin.
Jag förstår i någon mening att detta inte berör dig. Du har ingen kontakt med människor vare sig i Ukraina eller Ryssland. Din naiva uppfattning om Ryssland, baserad på inte ens luft, får stå för dig. Jag är inte det minsta förvånad att gamla FiB-vänner vänt dig ryggen.
Mats L!
Att du skulle samtycka med något jag skriver om Ukraina har jag inte väntat mig.
Men eftersom jag så komplett har missförstått situationen i världen och förordar fred i Ukraina inte bara för ukrainarnas, utan även för vår skull, undrar jag: Vad föreslår du? Är det upprustning, en ny EU-armé med kärnvapen och europeiskt övertagande av Nato som du ser som lösning? Finns ingen diplomatisk väg? Är det bara ”avskräckning” som gäller? Det är i s f en ganska dyster framtidsbild, ja i mitt tycke en kompakt och skrämmande svartsyn.
Bra inlägg, Knut!
Remarkabelt att EU:s politiker inte tagit ett enda diplomatiskt initiativ för att få slut på kriget. Denna idag VIP-ifierade byråkratiska koloss framställdes ju en gång som ett fredsprojekt.
Redaktören gör en bra och översiktlig sammanfattning av förspelet och nuläget gällande Ryssland, EU, Ukraina och USA, relaterat till det pågående kriget i Ukraina. Dessutom utbenande av ett antal av de aktuella frågeställningarna kring detta krig, där den som vet lite mer om bakgrunden ibland tycks hamna i andra slutsatser jämfört med dem som nöjer sig med den bristfälliga information som mainstream-media består oss med.
Jag har inga invändningar mot framställningen, annat än en mindre detalj som ligger lite vid sidan av huvudämnet för artikeln. Redaktören skriver:
”USA har inte längre råd med detta krig. Att kunna dra sig tillbaka och samla sig inför en framstöt mot Kina är nu vad som gäller. Europa får klara sig på egen hand hädanefter.”
Betecknande och symboliskt nog var det talman Nancy Pelosi, demokratiska partiet, som under Bidens presidentskap sommaren 2022 i samband med en resa till Japan, visserligen egenmäktigt, och tydligen ens utan presidentens vetskap, samt utan inbjudan från de taiwanesiska myndigheterna, dök upp i Taipei. En händelse ämnad att provocera Kina och i själva verket också mer provocerande än vad vi i väst vanligtvis tänker oss.
Det är i det demokratiska partiet krigshetsarna samlas. Det är inte i det republikanska partiet de flesta av de så kallade neokonservativa hökarna finns. Men det var dessa (hökar) som hade fördel av hennes ökande av spänningen.
Pelosi och Trump hade ju skilda eller motstridiga uppfattningar om i stort sett allt, även bortsett från Pelosis försök att på alla sätt komma åt Trump.
Trump själv har inte gjort några uttalanden som visar att han skulle vara intresserad av någon militär konflikt med Kina eller att öka spänningarna med landet. Men detta upprepas ändå ofta, eftersom man inte inser att tullarna mot Kina inte är hybridkrigföring mot Kina, utan bara ett led i de merkantilistiska idéerna Trump har, om att dra tillbaks arbetstillfällen till USA och blåsa nytt liv i tillverkningsindustrin i USA.
Det är inte riktat mot Kina, utan syftar till ökad amerikansk sysselsättning.
Så sent som den 26/2, alltså för mindre än en månad sedan, kritiserades Trump för att han vid en pressträff i Vita Huset (kabinettsmöte) inte ville svara på frågan huruvida Vita Huset någonsin skulle tillåta Kina att ta Taiwan med våld. Istället sa han (i min översättning och sammanfattning) att han har en utmärkt relation med Xi (Yin Ping) och: ”Jag hör många säga att vi inte vill veta av Kina i det här landet. Men det stämmer inte: Vi vill att de skall investera i USA. Det är bra. Det kommer in en massa pengar, och vi vill investera i Kina. Vi kommer att göra (bra) saker.”
Det Trump säger här är ju uppenbarligen ingen retorik som hetsar till krig. Tarifferna syftar till att stärka det egna landet, men utan att hindra investeringar utifrån. Amerikanska företag, som till exempel Tesla, har ju stora fabriker i Kina, och de är inte ensamma. Och ett av skälen till det är att det är kinesiska krav på en sådan ordning (Och det Trump kanske skulle önska är att kinesiska investerare på motsvarande sätt satte upp fabriker i USA).
Tarifferna innebär ett lindrande av den stenhårda priskonkurrens som amerikanska företag annars har svårt att matcha, och är därmed också en del i förklaringen till varför arbetarklassen ännu en gång röstade fram Trump till presidentposten. Att både EU och USA använder sig av handelshinder, embargon etc gentemot olika stater och personer man ogillar, som därmed också kan betecknas som ”hybridkrigföring” får inte förvilla blicken. Trump är helt enkelt inte anhängare av frihandel. Tullar är inte alltid en del av hybridkrig, även om det ibland är så de används.
Man måste se till syfte och konsekvenser. När syftet är att förstöra för ett land är det naturligtvis att beteckna som en del i hybridkrigföringens arsenal, men när syftet är att stärka egen ekonomi och ge arbetstillfällen i det egna landet är det inte en mot omvärlden aggressiv handling.
Det hela kompliceras dock av att det ibland kan mörkas och ses som en fördel att framställa det som att omvärlden tvingar fram åtgärder som man egentligen inte har nåt emot, men inte vill stå för, liksom motsatsen.
Men sammanfattningsvis och kort sagt: Trump vill inte ha ett framtida krig mot Kina, i själva verket finns inget konkret som tyder på det.
Mats Larsson!
Vi skulle få lägga ned all undervisning; grundskola, gymnasium, univetsitet, all utbildning om kriteriet för att förstå en sak är att ”ha varit i geografin” (landet) eller intagit för att förstå ett eller flera länders politik. Du säger det i senare delen av din kritik mot Lindelöfs text. Ja man skulle inte kunna skriva om rörmokare om man inte själv är rörmokare, eller om somalier … Meningslös argumentation alltså Mats Larsson!
Dan Johan K!
Jag håller med om ”meningslös”, men snarare i betydelsen ”meningslöst att skriva på lindelof.nu”, där Rysslands säkerhetsintressen verkar ha den helt övergripande prioriteten.
Det finns egentligen bara två skäl till att jag ibland kommenterar. Jag får uppmuntrande privat e-post från en läsare av lindelof.nu, men som inte skriver själv. Personen ifråga fungerar som inspiratör. Ett andra skäl är att jag blir upprörd när jag från ukrainska vänner får bilder på sönderbombade sjukhus. Jag ser alltså ingen skillnad på Putin och Netanyahu, annat än att Gaza är betydligt mindre än Ukraina. Att jag är i klar minoritet att ha den uppfattningen på lindelof.nu är uppenbart.
Mats L!
Jag är glad att du skriver här. För, det är precis som du skriver, att du representerar en liten minoritet av läsarna, som ända sedan 2011 – då flera på lindelof.nu försvarade al Assad i det västsponsrade kriget i Syrien (med målet att störta denne internationellt erkände ledare). Där delade sig de som ända sedan 1972 kallat sig ”antiimperialister” i två läger; en del som höll fast vid FN och folkrätten och en annan del som slöt upp bakom Västs (under ledning av USA:s ”Demokrater”) syn på världen som en kamp mellan demokratier och diktaturer (autokratier).
På lindelof.nu är det möjligt att försvara Ryssland och dess ”legitima säkerhetsintressen” och hävda att Ryssland inte är imperialistiskt. Att Mats L (och andra), som är av annan mening i dessa frågor också kan uttrycka sig, ser jag som en hederssak. Vi diskuterar politik, vi värderar inte varandra som människor.
Jag är alltså uppriktigt nyfiken på hur t ex Mats L (m fl) ser på framtiden. Därför upprepar jag mina frågor till honom, som jag formulerade i en tidigare kommentar:
Vad föreslår du? Är det upprustning, en ny EU-armé med kärnvapen och europeiskt övertagande av Nato som du ser som lösning? Ser du verkligen ingen diplomatisk väg? Är det bara ”avskräckning” som gäller?
Ulf C!
Jag hoppas du har rätt. Kanske Trump inte ser Kina som en motståndare till USA-imperialismen. Kanske Trump ser allt som en fråga om att göra goda och helst inte dåliga affärer. Kanske Trump inte ser USA som ett imperialistiskt världsimperium som i värsta fall tar till vapen för att få igenom sina intressen.
Men jag tvivlar på att att Trump i s f har rätt. USA är och förblir imperialistiskt, även om det just nu passerar sitt maximum och ofrånkomligen tvingas backa. Men de kommer att komma igen. Tänker jag.
Det stora problemen kommer nu efter EU, Väst och Nato har förlorat. Lyssna på Glenn Diesen och Michael von der Schulenburg (is a German member of the EU Parliament). Hur han ser på framtiden för Europa.