Tidigt i våras antog Uppsala Arbetarekommun enhälligt en motion med krav på att partiet ska byta linje angående de svenska soldaterna i Afghanistan. Hem nu, inte i en osäker framtid någon gång efter 2014! Motionssvaret till AK-repskapet, skrivet av den riksdagsman som nu ersatt Thomas Östros, var väl underbyggt och utmynnade i en rekommendation att anta motionen. Och så blev det, enhälligt såvitt jag kunde se.
Därefter vandrade den vidare till Upplandsdistriktets kongressen som avhölls nu i lördags. Tre riksdagsledamöter var närvarande. Pyry Niemi från Bålsta var föredragande och kan därmed förmodas ha skrivit det 2,5 sidor långa motionssvaret. Men självklart är hela distriktsstyrelsen ansvarig. Enda egentliga sakargumentet för svenskt deltagande i insatsen var följande:
”Det finns stora humanitära behov i landet och ambitionen att främja socio-ekonomisk och demokratisk utveckling är vällovlig, inte minst i ljuset av de svåra villkor som rådde för flickor och kvinnor under den tidigare talibanregimen. Insatsen i Afghanistan syftar till att stärka säkerheten i regionen, vilket gagnar även Sverige som en del av det internationella samfundet.”
Dessa för länge sedan smulade argument framstår som minst sagt ytterst bräckliga idag. Niemi (distriktsstyrelsen) är uppenbart inte en av de allra vassaste knivarna i socialdemokraternas utrikespolitiska verktygslåda. Däremot visar han (distriktsstyrelsen) sig vara lojala försvarare av partiledningens vacklande inställning i Afghanistanfrågan hittills.
Huvuddelen av motionssvaret är faktiskt ett referat och instämmande i alla de invändningar motionen för fram. Man mämner t. o. m. Pierre Schori, Thage G Pettersson m fl som står på motionens sida, på det att det månde kännas aningen lättare för distriktsombuden att svälja den ganska beska soppan.
Så kommer till sist det viktigaste, den ingångna sexpartiöverenskommelse som ligger till grund för riksdagens beslut i senhösten 2011. Den ”innebär en förändring från stridande till stödjande säkerhetsinsatser. … Det är dock en mycket viktig utrikespolitisk markering och tradition [sexpartiöverenskommelsen] att den Svenska riksdagen ger ett gemensamt och så brett stöd som möjligt till de soldater och civila som deltar vid olika fredsbevarande insatser.”
Alltså, trots att vi inte vill ha svenska soldater i Afghanistan och inte tror att något där blir bättre av det ska vi ändå traska patrupp efter regeringen i denna fråga. Ganska väntat med tanke på svaret i valpejlen 2009 där Niemi svarade nej på frågan: Om du får en riksdagsplats kan du då tänka dig att rösta emot ditt parti, i en för dig mycket viktig fråga?
Att gå emot distriktsstyrelsen kändes som ett öppen misstroende mot de deltagande tre riksdagsmännen, vittnar ett av ombuden om. Men istället blev det en rejäl näsknäpp mot Uppsala arbetarekommun och den riksdagsman som skrev arbetarekommunens motionssvar.
PS. Det var jag som skrev motionsförslaget från början, det som till slut antogs som AK:s egen. Ändå inleddes svaret på följande sätt: ”Knut Lindelöf, Centrala stadens socialdemokratiska förening, föreslår att …” Inte ett ord om att det var hela AK:s motion. DS.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Afghanistan, Uppsala arbetarekommun, sexpartiöverenskommelsen, partidemokrati, Pyri Niemi
Att försöka få något gjort i det socialdemokratiska partiet är som att ro en pråm i deg, sa en kompis till mig som har erfarenhet. Han är numera mycket bitter.
Har du förresten, apropå oförmågan att komma med någon kritik mot regeringen, läst det här: https://jonaswikstrom.blogspot.se/2012/04/gor-lofven-om-sahlin-misstag.html
Kan man då påstå att (S) är ett parti i imperialismens ledband? Och att partiet idag fjärmat sig från sina ursprungliga idéer så långt att ingenting egentligen finns kvar?
Om man är ointresserad av att forma en stor och bred vänster bör man nog undvika att försöka ta itu med S inifrån. Jag som trots allt är en urbota men lätt förbittrad reformist finner många goda politiska vänner i min socialdemokratiska förening. Där kan vi diskutera. Så även i vår FiB-avdelning i Uppsala. Men S-ledningen går för närvarande i imperialismens ledband.
Jag har stor respekt för alla gamla sossar som sökt reformera sig fram i folkhemmet, men jag kan inte låta bli att undra, hur Ni hanterar att den demokratiskt valde partiledaren blev bortkuppad av partitoppen? Att Ni, trots detta, orkar tröska motioner genom systemet. Partitoppen gör ju, numera, ändå som de vill.
Att forma en stor och bred vänster tycker jag är en bra målsättning men då borde ju frågan om partitoppens agerande kring Juholt vara avgörande i dagsläget. I mina ögon är det verkligen märkligt att S-medlemmarna redan har svalt denna extremt odemokratiska kupp.
Jag håller med dig. Men jag är luttrad efter 40 år med (S)-kolpolitiken. Den har varit en enda lång svekfull kupp. Skulle vi försöka gå till rätta med alla Perssöner, Hjelm-Wallénar m fl skulle allt urarta till en enda lång tribunal, ett ältande av gamla försyndelser. Jag försöker i all blygsamhet kombinera räfst och rättarting med lite framtidsoptimism. Riksdagsmännens inflytande och sätt att jobba i det här fallet behöver belysas (avslöjas). Jag blir nog inte populär bland partikamraterna med det här. Just ordet ”kamrat” ger mig taskiga vibbar. Har sett för mycket av den varan. FiB är den enda plats där diskussionen har pågått i alla år, trots försök att täppa till näbben på oss vacklande reformister.
Att afghanerna vill att ockupanterna ska lämna anses tydligen vara oväsentligt. Den vite mannen vet bäst.
Men ärligt talat, är inte detta som att leva tillsammans med en missbrukare eller psykopat som aldrig kommer att sluta att uppföra sig illa?
[…] Men det blev inte helt oväntat en tråkig erfarenhet, som slutade med att jag stängde dörren och blev passiv. Mitt enda bidrag till partiet var årsavgiften under många år. Omkring 2010 återupptog jag emellertid kontakterna med partiet efter att ha bott i Uppsala 10 år. Det var annorlunda, här var ordföranden i min förening (Centrala staden) en vänlig och resonerande person och det blev en tid av goda diskussioner. Jag blev väl emottagen med en slags ärlig nyfikenhet. En kort tid av förhoppningar och ganska fria diskussioner följde. I föreningen trodde man att medlemmarna hade betydelse. Jag lyckades nästan få en motion antagen till kongressen om att ta hem soldaterna från Afghanistan, men den stoppades på distriktskongressen efter tunga inlägg av länets tungviktare. Om det kan man läsa här. […]