För några veckor sedan publicerade Dagens Nyheter en artikel av Ola Larsmo om antisemitism i arabvärlden. Larsmo menar att nazisterna ”sköt in sig på den konflikt mellan judar och araber som redan förstärkts i spåren av brittisk kolonialism.”
Larsmo nämner dock inte att det är den judiska nationalsocialismen (sionismen) och dess brott – såsom etnisk rensning och apartheid – som är den främsta orsaken till dagens arabiska antisemitism. Göran Burén har tidigare skrivit om detta här på bloggen.
I sin text hänvisar Larsmo till ett ovanligt uppriktigt inlägg av Jackie Jakubowski. Ovanlig uppriktigt eftersom han skamlöst propagerar för sionisternas rasistiska linje – att muslimsk invandring utgör ett hot mot både Sveriges judar samt mot vårt öppna, demokratiska samhälle.
Varken Larsmo eller Jakubowski nämner att landets judiska församlingar leds av anhängare till den judiska nationalsocialismen, som om detta vore helt oproblematiskt. De judiska församlingarnas ledarskap gör allt för att sudda ut skillnaden mellan jude och sionist – vilket vore det bästa sättet att bekämpa den arabiska antisemitismen på. De försöker skapa sympati för detta nationalsocialistiska projekt just genom att framställa alla judar som anhängare till Israel, vilket vanliga judar får bära konsekvenserna av.
Larsmo och Jakubowski beklagar sig också gärna över brott som muslimer begår mot judar, men skriver inte ett ord om de brott som judar begår mot muslimer. De förfasas över den muslimska antisemitismen, men skriver inte ett ord det islamofobi och arabhat som finansieras av sionistiska lobbygrupper, vilket bland annat MJ Rosenberg har skrivit om. I Israel är slagord som ”Död åt araberna!” ständigt återkommande
Men åter till Ola Larsmos tal om ”spåren av brittisk kolonialism”, vilket är en anspelning på Balfourdeklarationen från 1917. Det är en vanlig missuppfattning att den skrevs av den brittiska regeringen i syfte att värna brittiska intressen i regionen. Faktum är britterna snarare oroades över att en judisk stat skulle äventyra imperiets intressen, eftersom det riskerade att vända araberna mot britterna. När Storbritannien och Frankrike delade upp Mellanöstern sinsemellan 1916 (det så kallade Sykes-Picot-avtalet) var en judisk stat bevisligen ingen hög prioritet. Senare samma år kom Chaim Weizmann – i egenskap av företrädare för Sionistiska organisationen – med ett erbjudande till britterna: de amerikanska sionisterna kunde driva på för att USA skulle gå in i kriget på britternas sida, men i utbyte ville de ha en judisk stat i Palestina. Krigets utgång var ännu osäker och britterna var därför positiva till Weizmanns förslag.
Den brittiske sionisten Samuel Landman skrev om Balfourdeklarationens ursprung 1936 i skriften Great Britain, the Jews and Palestine:
”Balfourdeklarationen var, som professor H. M. V. Temperley uttryckte saken, ett ’fastställt kontrakt mellan den brittiska regeringen och judenheten’. Det huvudsakliga åtagandet som det judiska folket (vid tidpunkten representerat av ledarna från Sionistiska organisationen) hade fullgjort var att bistå i att få president Wilson att stödja Ententen. […]
Det faktum att det var judisk hjälp som fick USA att gå in i kriget på de Ententens sida har ända sedan dess orsakat irritation i det tyska – framför allt i det nazistiska – sinnet och har inte så lite bidragit till besattheten med antisemitism i den nazistiska programförklaringen.”
Utkastet till deklarationen skrevs av Leopold Amery och finslipades senare av de ledande sionisterna på olika sidor av Atlanten. John Cornelius artikel i Washington Report on Middle East Affairs (WRMEA) från 2005 innehåller intressanta detaljer om avtalet mellan britterna och sionisterna. För den som vill läsa mer rekommenderas Alison Weirs viktiga bok Against Our Better Judgment: The Hidden History of How the U.S. Was Used to Create Israel.
