Konstnär: Einar Jolin
Antalet bandyklubbar i Östergötland har minskat från 60 under rekordåret 1970. Idag finns ett fåtal kvar. Storlaget Motala begärde nedflyttning från elitserien p g a att kommunen var ovillig att satsa på en ishall. En utveckling som troligtvis ser liknande ut över hela landet. Fotbollsklubbarna som under högperioden nästa alla hade ett bandylag på vintern bestående av samma spelare, tränar nu även vintertid. Ishockeyn och innebandyn har expanderat. Allt på bandyns bekostnad. Även starka fästen
som Hälleforsnäs har fått lägga ner verksamheten. Bandyn var länge de små bruksorternas sport.
Ytterligare ett svårt slag mot bandyvännerna var när bandyportföljen blev ifrågasatt. Denna klenod på kylslagna bandyläktare innehållande en termos med varm dryck. Det varma kaffet i termosen kan vara av typen bandykaffe som kan vara en varierande blandning. Ibland är det bara glögg i termosen. Den klassiska bandyportföljen ska vara gjord av brunt läder och gärna vara mycket sliten. En av de historiska tillverkarna av bandyportföljen är Alstermo Bruk AB i Småland. Den klassiska bandyportföljen skulle hålla en mansålder. Den har också tagit sig in på Spritmuseum i Stockholm. Där finns den utställd just som bandyportfölj.
Hösten 2009 skakades den lilla bandyvärlden när ägarna till både Göransson Arena och Arena Vänersborg beslöt att förbjuda bandyportföljen och dess innehåll. Däremot var det helt ok att bli serverad kall öl i s k vip-tält på t ex Zinkens damm i Stockholm och Studenternas i Uppsala på bandyfinalen.
En bandyentusiast blev åsyna vittne när vakter i samband med SM-finalen på Studenternas i Uppsala muddrade bandytermosar ur bandyportföljer och beslagtog kaffetermosar. Nu var måttet rågat. Det var ett helgerån.
Nu reste sig de riktiga bandyvännerna till hårt motstånd. Bandyportföljens vänner bildades. Mottot var att inte bara aktieportföljer skulle få finnas på bandyarenorna. Då är bandysporten illa ute. Vännerna manade – upp till kamp för den sanna bandyportföljen – den vars innehåll genom åren räddat livet på generationer av frusna bandyentusiaster. Låt bli öltälten. De hör inte ihop med bandy och har aldrig gjort det.
Kungälvssonen Patrik ”Putte” Johansson var känd för två saker. Dels som en skridskostark spelare med bra bollbehandling som har legat bakom mycket av sina lags offensiver, framförallt i Kungälv, Sirius och senare Vetlanda. Men han är alltså också känd som grundaren av magasinet Bandyportföljen, ett magasin om bandy, som såg dagens ljus 2013.
Slutligen några vackra ord från signaturen ”Sargvakt” om tjusningen med bandyn med eller utan bandyportfölj.
”I denna lite bistra fredagskväll har det avgjorts en bandymatch på Kalix IP. Ett IP där snön lyser vit på fur och gran. Lyser vit på taken. Inramningen är vacker som en tavla. Nere på isen står en grupp människor i blå och vit dräkt. Där står även en grupp i gult och svart. De bägge grupperna skall i nittio minuter strida om poäng, prestige och halva kungadömet. Och runt arenan står vi. Vi, etthundratjugsex, glada bandyvänner som utan bekymmer nobbat ”På Spåret” och fredagschipsen för världens vackraste sport. Bandyvänner med olika färger på sympatierna men ändå kan stå sida vid sida på läktaren. Det är rätt vackert i dagens allt mer hotfulla värld.”
Bäste Rolf Karlman!
Detta är ert straff! Ni socialdemokratiska bruksortsmänniskor har i nittio år stött den landsförstörande tvångsmodernismen. Ni röstade på ett parti, som avskaffade den 700-åriga titeln ”häradshövding” i stället för att – om häradsrätterna nödvändigt måste avskaffas – behålla ordet som en titel, som ”vicehäradshövding” behållits i Finland.
Sant är, att alla partier har medverkat till tvångsmodernismen, som när ”landsting” byttes ut mot ”region”. Men socialdemokratin har varit ondast och illvilligast. Nu, när vänsterns och folkpartisternas tvångsmodernism hybridiserats med en materialistisk kulturlöshet som omfattar allt och alla, då angriper fienden en av det riktiga Sveriges sista bastioner, den heliga bandyportföljen. Nu vet ni hur det känns!
Självfallet skulle jag, klassmässigt sprungen ur det icke-socialistiska småfolkets och bondestudenternas led, helst ha velat ha borgfred med er bruksortsmänniskor, och gemensamt försvarat hela det riktiga Sverige, inklusive Rydö Folkets hus.
I mina sydsvenska hemtrakter fanns ingen bandy, men via Tecknar-Anders i Svenska Dagbladet vart även jag en vän av bandyportföljen och ”Stora Portföljdagen”. Jag vill minnas att Tecknar-Anders Andersö tillskrev en ensam portfölj på isen förtjänsten för Sveriges första VM-guld i bandy, men kan inte finna det i SvD:s arkiv nu. Hans tecknade långsjalar kanske inte skannas korrekt i det elektroniska arkivet.
”I mina sydsvenska hemtrakter fanns ingen bandy”. Jan-Arvid G, du var bara lite sent ute.
En vinterdag 1957 vandrade min skola bestående av en tredjeklass och en sjundeklass (några år senare var den nerlagd) iväg längs en skogsväg. Efter ett tag tog vi in på en stig över till en annan skogsväg som ledde till en åker. Bakom skogsranden längs åkern fanns en göl, där isen lagt sig. Där spelade vi bandy tillsammans med sjundeklassarna och deras medelålders lärare, en skåning.
Bandy spelades överallt, liksom fotboll på sommaren. Billig utrustning. Men på 60-talet blev det alltmer ishockey. Det var de som ”gick i stan”, d v s byns läroverkselever som introducerade den. En urban sport, omgärdad med plank, som passade på stadens trånga ytor.
Nya sporter som korgboll, ”basket”, eller rullbräda kan man ju inte heller ägna sig åt ute på landet. Inte heller golf, som ju kräver ett sorts kontorslandskap anlagt under bar himmel.
Så jag tror det är mer upplysande att beskriva landets utveckling som ”urbanisering” snarare än ”modernisering”. Samt professionalisering. Nu har vi ett idrottsindustriellt komplex och ett underhållningsindustriellt komplex, som verkar ockupera ett enormt mentalt utrymme hos allmänheten.
Även i USA spelas bandy, men bara i Minnesota verkar det som.
”December 1980: Swedish instructor and Bandy Missionary Gunnar Fast arrives in Minneapolis to start the first U.S. Bandy League.”
Bengt S!
Som barn var jag medveten om att att bandy existerade i Kronobergs län. Det kunde jag läsa i Smålandsposten vid vedspisens knaster i mörka vintermorgnar. Men matcherna utspelades i det långt avlägsna Åby/Tjureda i det okända landet norr om stan (Växjö).