Utvandrare. Eller invandrare, beroende på perspektivet. Motvilligt erkänner jag att det är vad jag är. Emigrant och immigrant låter väl modernare. Men numera kallas vi bara migranter. Varken in eller ut, alltså.
Jag har bott i samma hus i San Francisco i ett kvartssekel och i stan än längre, längre än någon annan stans. Men jag är fortfarande utvandrare. Eller in-. Tror jag.
Någon frågade vad som fick mig till SF. För en gångs skull är svaret enkelt: En studentska som pluggade kemi på Berkeleyuniversitetet för 45 år sedan. Jag var på väg hem till Sverige från ett annat University of California.
Blev lärare. Tranås, Hedemora, Karlshamn, och sedan Tanga vid Indiska Oceanen, dit Elimu, Tanzanias utbildningsdepartement skickat mig. Jag var några år anställd i Sidas ”fredskår”.
Många somrar i Sverige. Ungarna talar svenska utan den där amerikanska accenten, som folk tycker är så rolig att härma.
En kort period arbetade jag i Sunnyvale, ”Silicon Valley”, där jag designade en manick, som satt i nosen på en målsökande robot och skickade ut mikrovågor. Folk som inte kände mig förutspådde en lysande framtid.
Numera får jag var månad en check från ”Social Security”. Jag har liksom många andra pensionärer dessutom rätt till ”Medicare”, ännu ett av dessa ”entitlement programs”, vars tillgångar så väl skulle behövas till att finansiera nästa generations kärnvapenmissiler. Men kanske kan Trump förhandla ner priset.
Bengt Svensson
