Biden-regimen vilse och rädd i Mellanöstern

USA:s utrikesminister Antony Blinken anländer till Kairo 7 februari (Foto: State Department, Chuck Kennedy)

---

Det är rubriken på en artikel den 7 februari av Patrick Lawrence* i Consortium News. Översättning av Henrik Linde och Redax.

Bland alla klåparaktiga ögonblick som uppstår då Biden-regimen bedriver sin utrikespolitik, tas kanske priset av Vita husets officiella uttalande förra fredagen (2 februari – reds. anm) då B-1B-bombplanen gick lös på Irak och Syrien.

När bomberna föll mot 85 mål på sju platser, flera av dem utposter för Irans revolutionsgarde, kände sig vår förvirrade president tvungen att hävda: ”Förenta staterna söker inte konflikt i Mellanöstern eller någon annanstans i världen.”

Hur många gånger har vi hört det sedan de här senaste operationerna i Irak, Syrien och Jemen inleddes? Antony Blinken, utrikesministern, har sagt detsamma och med samma ord. Lloyd Austin, försvarsministern, har också det. Så även Jake Sullivan, den nationelle säkerhetsrådgivaren. Så även John Kirby, Nationella säkerhetsrådets talesperson.

När vi nu har avslutat uppräkningen, kan vi reflektera över vilken förbluffande dumhet som har lett Biden-regimen in i denna omöjliga inkonsekvens. Presidentens tvångsmässiga stöd för Israel under hela sin karriär kommer nu till uttryck i att USA vårdslöst förblivit vid Israels sida, medan Israel försöker utvidga kriget ända bort till Iran via Libanon och Syrien.

Nu när kriget har nått den islamiska republikens gränser tar sig Biden och hans folk för att hävda att de inte söker det vidgade krig som Israel är fast beslutet att provocera fram.

Ärligt talat kommer jag inte på någon annan händelse i den amerikanska utrikespolitikens historia som kan jämföras med den här i dess fullständiga … ja vad? … klåpighet. Några måste det finnas, eller många med tanke på USA:s beteende de senaste sjuttio åren, men jag kommer inte på någon.

Att trappa upp, för att ta det mest uppenbara problemet, är inte rätt sätt att trappa ned. Du kan inte börja bomba andra nationer – illegalt, låt oss inte glömma det – och döda icke-stridande på kuppen (vilket irakierna och syrierna hävdat) och samtidigt rikta uttalanden mot dem om att du inte vill provocera fram konflikt.

Nå, du kan, men du kan inte vänta dig att bli tagen på allvar.

Illusorisk sanningseffekt

Jag börjar tro att Biden-administrationen nu tar sin tillflykt till en av propagandistens kardinalregler: Säg något orimligt tillräckligt ofta och människor, även intelligenta människor, börjar tro på det. Psykologer har kallat det här för den illusoriska sanningseffekten, sedan forskare vid Villanova- och Temple-universiteten upptäckte denna utbredda sårbarhet hos oss i slutet av 1970-talet.

Upprepningseffekten har länge fungerat på amerikaner, djävulskt nog. Men ett av Joe Bidens mest fundamentala tillkortakommanden är att han även utomlands tror sig kunna sälja det slags nonsens han har prackat på amerikaner i ett femtiotal år. Detta, att denna missuppfattning är en kärndefekt i Mannen från Scrantons utrikespolitik, är ingen överdrift från min sida (Joe Biden är från avfolkningsstaden Scranton – reds anm).

Ett annat, relaterat problem, bör kort tas upp. Att insistera på att USA inte eftersträvar ett utvidgat krig i regionen när det bombar andra länder innebär att man ber andra att inte slå tillbaka. I sak är det att säga: ”Vi vill återupprätta vår misslyckade avskräckningspolitik. Snälla låt oss avskräcka er.” Alastair Crooke kallar detta, i en klokt resonerande artikel, publicerad förra fredagen, för ”ett slags militariserad psykoterapi”.

En sådan chansning görs bara av ett land i underläge. Biden-regimen går förmodligen i land med det visavi iranierna då de ännu håller fast vid sin långvariga politik av ”strategiskt tålamod”, som den ansedde Irankännaren Muhammad Sahimi menade i en artikel publicerad i The Floutist lördagen den 3 februari.

Men de jemenitiska huthier som angriper fartyg i Röda havet och Adenviken har redan gjort klart att de inte tänker byta kurs. Andra grupper aktiva i Irak och Syrien kommer förmodligen att följa huthiernas exempel. Såvitt jag förstår kommer man att framhärda, inte upphöra.

Jag tar administrationen på orden när den insisterar på att den inte vill ha ännu ett krig i knät, även om den inte verkar ha en aning om hur den ska undvika risken att starta ett. Den är helt enkelt alltför exponerad över hela Mellanöstern – för många militärbaser, för belastad av en hårdvarutung krigsmaskin, ett stelt muskelknippe, alltför sårbar.

Den senaste tidens alla attacker mot amerikanska fartyg, landbaser och personal har oväntat påvisat denna svaghet. Och det här för oss till vad som ytterst motiverar Biden och de plötsliga ”peaceniks” som troget upprepar vad han säger. (Eller är det han som troget upprepar vad de säger åt honom att säga?)

Vad vi den gångna veckan har hört från toppen av det amerikanska utrikespolitiska kotteriet är ett faktiskt erkännande av att man är rädda. Om dessa människor klantat till politiken under efterkrigstiden i kanske helt oöverträffad grad, så som anfördes ovan, så är de följaktligen nu helt vilse och skräckslagna i det lustiga hus de själva konstruerat och satt sig i.

Har jag rätt i detta, så klämtade just historiens klocka.

Israels kontroll över Washington

Att Biden är en utrikespolitisk schlemiel (odugling på jiddisch – reds anm) visar hans meritlista klart och tydligt. Men som framförts tidigare här, så är det inte säkert att någon annan herre i Vita huset hade klarat sig bättre de gångna månaderna.

Förenta staterna befinner sig i sin senimperiala fas, vilket vi alltid måste ha i åtanke, och i någon grad kontrollerar Israel nästan varje vald offentlig person i Washington. Det finns inget sätt att föra sund politik så länge kotterierna i Washington envisas med att arbeta inom detta sammanhang i stället för att röra sig bortom det.

Snälla-slå-inte-tillbaka-attackerna som USA dagligen begår är udden på en strategi som administrationen vill tillämpa i Mellanöstern, läser vi. I ett par nyligen publicerade artiklar marknadsförs den av New York Times som ”Ny och förbättrad!”, precis som de gamla tvättmedlen.

Här kan vi (som så ofta) läsa tidningen i dess roll som budbärare från Washingtons övre kretsar ned till populasen. Dessa artiklar om ”vad ni behöver veta”, som tidningen uttrycker det i sina oförskämda rubriker.

Patrick Kingsley, byråchef i Jerusalem, och Edward Wong, diplomatisk korrespondent, erbjöd för tio dagar sedan en förhandsvisning av det nya temat i en text med rubriken ”Hur ledare och diplomater försöker få slut på Gaza-kriget”. Man presenterar en process med tre spår: förhandling om vapenvila i Gaza, omformning av den Palestinska myndigheten så att den kan ta över Gaza efter Hamas och att få Israel att godta en palestinsk stat i utbyte mot formella relationer med Saudiarabien.

Fyra dagar senare publicerade Tom Friedman ”En Biden-doktrin för Mellanöstern tar form – och den är stor”. Det tycks mig att Kingsley och Wong hade genskjutit allas vår Times-favoritkolumnist. Oförskräckt lutar sig dock Friedman mot egna rön då han upprepar kontentan i Kingsley och Wongs artikel.

Även Friedman postulerar en trespårsstrategi. Det första är ”en stark och resolut hållning gentemot Iran, inkluderande robust vedergällning mot Irans ombud”. Detta bevittnar vi nu, även om ”stark och resolut” känns som en överdrift.

Sedan kommer ”ett tidigare oöverträffat amerikanskt diplomatiskt initiativ till stöd för en palestinsk stat”, samt slutligen, ”en kraftigt utvidgad amerikansk säkerhetsallians med Saudiarabien som även inkluderar saudisk normalisering av relationerna med Israel”.

Där finns fler om och men i dessa två stycken än vad du förmår tugga i dig. ”Om administrationen kan ro detta i land – ett mycket stort om”, skriver Friedman. Det är så många ”betydande hinder”, ”stötestenar” och ”långskott” att man undrar varför dessa artiklar över huvud taget skrevs och publicerades.

Biden-doktrinen

Låt oss göra en sak klar, vemhelst som fortfarande försöker sälja in en tvåstatslösning med ett självständigt Palestina är nu oförmögen att se verkligheten och hindrar även andra från att göra det.

Ingen sådan entitet är längre möjlig – och enligt min mening var den heller aldrig önskvärd. Israelerna kommer hursomhelst aldrig att gå med på ett oberoende Palestina: Netanyahu-regimen klargör detta vid varje tillfälle den får.

Vad handlar den här ”omformningen av Palestinska myndigheten” om? Vad betyder ens ett sådant projekt? Vem ska stå för omformningen? Till vad? Från vad? Palestinska myndigheten håller redan på att förtvina i sin skleros och korruption. Vem ska ge den befälet över Gaza – genom vilken mekanism? Hur ska en ”demilitariserad palestinsk stat” – Friedmans formulering – ta ansvar för sin nationella säkerhet?

Vad gäller saudierna ser jag inget i dessa tre spår med potential att dra in dem i formella relationer med Israel. Det har varit alltför mycket styggelser och mord dessa gångna fyra månader för att Washington – ”den kraft som försöker sy ihop alltsammans” – ska kunna komma ens i närheten av detta ”spårs” fullbordan.

Tom Friedmans namn på det ”strategiska tänkande” som skissas här är ”en Biden-doktrin”. Låt oss lägga band på vårt spottande och fräsande och lämna Tom åt den grandiositet han trivs med. Det finns ett flertal realiteter att beakta när vi värderar de här förslagen.

Ett. Dessa olika spår handlar om geopolitisk makt och imperialistisk styrning, inget annat. Vad är syftet med den politik som nu sägs ta form? Säg mig att det är något annat än att skapa en marionettregim av formbara compradorer i ett hopplöst fragmenterat ”Palestina”. Säg mig att verkställandet av den politik New York Times beskriver inte kommer att medföra en orgie av mutor och tvång över hela regionen.

Två. Relaterat till första punkten, så finns det inte mer plats för palestinsk demokrati eller frihet i detta ”strategiska tänkande” än det finns i Tel Aviv eller Jerusalem.

Läs New York Times annonstext, lyssna på de citerade källorna: var i den får palestinier andas, gå omkring eller ha något att säga till om? De borde skämmas, dessa två reportrar och deras kolumnistkollega, deras redaktörer och varenda källa de citerar. De medverkar i samma avhumanisering som har definierat USA:s politik i Palestinafrågan under årtionden.

Tror ni att palestinier och de som stödjer deras sak inte ser detta? Tror ni att de inte uppfattar dessa utkast till politik som i grund och botten oseriösa?

Jag är övertygad om att New York Times reportrar korrekt återger ett försök från Washington att finna en väg framåt ut ur den totala röra som Biden och hans folk har skapat åt sig själva. Men att kalla det som tydligen är på gång för en Biden-doktrin är att sätta läppstift på en gris.

De här människorna verkar inte ha en aning om hur de ska komma på en ändamålsenlig politik. Och rädsla hämmar trots allt nytänkande.

Gazakrisen är en text ur vilken vi kan utläsa att genuin diplomati, baserad på kunskap om andras perspektiv, kommer att definiera vårt århundrade mer än ren makt. Den lär oss också att Washington än så länge varken har avsikten eller förmågan att leva och agera väl i denna nya tid.

---

* Patrick Lawrence, utrikeskorrespondent under många år, huvudsakligen för The International Herald Tribune, är kolumnist, essäist, föreläsare och författare, senast till boken Journalists and Their Shadows, tillgänglig från Clarity Press eller via Amazon. Bland andra böcker finns Time no Longer: Americans After the American Century. Hans Twitterkonto, @thefloutist, har censurerats permanent.