”Demonstration för fria böcker”, Kungsängsgatan, Uppsala 1968 (Foto: Upplandsmuséet)
Jag kommer från ett arbetarhem utan akademiska traditioner. Uppvuxen i Sandviken i skuggan av Verket. Min storasyster tog realen. Men därefter raskt ut i yrkeslivet som postkassörska.
Båda mina föräldrar hade ”läshuvud” som man sa förr. Men ingen fortsättning medgavs efter sex år i folkskolan.
Trots att i mammas fall en överlärare Hamrin knackade på hos familjen på Bruket och försökte övertala rörsliparen, pappa Alfred (stämplade in i Verket som trettonåring), låta dottern fortsätta studera.
Men så blev det inte. Första jobbet servitris.
Det som var bra, om man säger så, med mina föräldrars ofrivilligt uteblivna skolgång, var att det aldrig propsades på att sonen skulle ”börja jobba”.
Jag tog mig, med möda och allt mer uttråkad, igenom gymnasiet. Jesus vad jag skolkade, men det gick vägen. Och sedan, ja vad hitta på?
Pappa hade tjänstgjort många år nere i Verket. Men jag förstod det som, utan att det direkt uttalades, att han definitivt inte ville att sonen skulle traska i hans fotspår.
Även om det kanske skulle innebära ett fysiskt föga påfrestande skrivbordskneg på Kontoret.
Jag var litteraturintresserad, umgicks med mycket lösa planer på att studera nordiska språk och litteraturhistoria. Bli lärare med tryggad försörjning i det ”adjunkturernas Gästrikland” jag tror Per Gunnar Evander kallade det.
Inte kändes det så våldsamt kul, om jag skall vara ärlig.
Men så under en afton på Odengrillen i Sandviken, över en hel del starköl, hamnade jag i samspråk med en bekant som redan låg i Upsala. ”Jag tycker att du skall läsa sociologi. Det är ett roligt ämne.” Och så blev det.
Inte kunde jag ens i mina vildaste fantasier inbilla mig den glada aftonen att det skulle leda fram till en doktorsexamen.
Hösten 1968 till den främmande kontinenten Upsala, skjutsad av min syster i hennes blå folka. Allt skrämmande nytt. Alla ord jag aldrig dessförinnan mött. ”Seminarier”, ”exkursioner”, ”examination”.
Efter undervisningen ”sexor” och ”gasquer” på Gästrike-Hälsinge Nation. Föga lämpligt för en yngling född med ett saltkorn i halsen.
Snacka om kulturchock! Jag trodde att det skulle vara som på gymnasiet, lektioner hela dagarna. Men icke. Få föreläsningar, de flesta frivilliga, till råga på allt.
Villrådigt sökte jag mig mot skogarna bortom Blåsenhus studentbaracker, slog mig ned på en sten och pimplade mellanöl från ICA-butiken.
Funderade allvarligt på att hoppa av och dra hem till det välbekanta och trygga. Sitta och läsa böcker på blanka förmiddagen! Det gör man ju bara inte.
Arbetslinjens obearbetade tankefigur jagade mig. Bokläsning tillhör tiden utanför arbetet, dikterade den inre, socialdemokratiskt ekande rösten. Det är inte nyttigt arbete.
Men så slog det mig som en blixt från klar himmel: det är ju exakt det jag skall göra! Använda den, med hjälp av det statliga studielånet, frigjorda tiden på bästa sätt. En revanschlusta drev på, ett mindervärdeskomplex opererade.
Jag skulle ta mig tusan bli lika beläst som de medelklassungar som vältaligt tog för sig, verkade kunna så mycket.
Skaffa böcker, grabben, börja! Ingen tid att förlora. Lundeq väntade med digra samlingar. Billiga pocketböcker.
Och så började min bildningsresa.
