”Där är vi i Sverige ganska naiva.” (rikspolischefen)
Det är tänkbart – kanske rentav sannolikt – att det egentligen är politikerna och sin egen myndighet han talar om. Men då borde han säga det rakt ut. Att kategorisera hela Sverige som ett enda blåögt kollektiv är en direkt förolämpning mot alla de människor som förgäves försökt få regimen att sköta sitt uppdrag för medborgarnas bästa. För Sverige är inte naivt. Sverige är vanskött av regimen.
På bloggen Det goda samhället.
2006 började Knut Lindelöf fylla denna databas, först som en personlig och hemsnickrad blogg. 2008 fick den WP-tema och nu är den en webbtidning med många medarbetare, präglad av framför allt Folket i Bild/Kulturfronts ”vänsterprofil”.
På senare år har frågorna om USA:s/Natos "Drang nach Osten" tagit allt mer utrymme.
Sedan mars 2014 har bloggen utgivningsbevis och är därmed en journalistisk produkt under yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).
Kontakt: kontakt@lindelof.nu
© Copyright lindelof.nu – Newspaper by TagDiv
”Det där vet vi”.
Det är ofattbart hur ministrar och andra politiker gör bort sig; blottar ett trasigt och dysfunktionellt tanke-, känslo- och viljeliv med att säga: ”Det där vet vi”. Högste politiske ministern för polisväsendet Mikael Damberg har minsann känt till de 40 klanerna i decennier (blir väl minst 20 år?). Och Annie Lööf berättar samma dag, 7 september, hur hon nästan är personligt bekant med klanen i Angered: ”Det var många år sedan jag var i Angered och fick reda på hur den familjen arbetar.” Och statsministern själv upprepar hela tiden att nu ska vi ”knäcka gängen”. (Det låter nästan som i den fina dansvisan: ”Nu ska vi skörda linet idag, häckla det väl och spinna det bra.”)
Och polisens presstalespersoner intygar att också de känner gängen och lägger gärna till – mycket väl: ”Vi vet vilka de är. Och vi ser samband mellan skjutning A och dito B.”
Dessa uttalanden har varvats med Operationer av olika slag, Rimfrost och andra kampanjer.
Och resultatet? Gängen växer i omfång, brutalitet och förslagenhet.
Men de ansvariga fortsätter med sitt mantra: Vi vet.
”Vi vet”, säger de ansvariga, utan att riktigt höra vad de säger. För, om de vet utan att dra lärdom av sin vetskap, om de känner till vilka brottslingarna är, utan att fängsla dem, då är ju vetskapen ingenting värd. (Land ska ju med lag byggas). Absolut ingenting! Kunskap utan handling är ju bara ren och skär flummighet; ”snart kanske jag ska börja ta mig i kragen, kanske”.
Men hur i fridens namn har de styrande fått för sig att folket nöjer sig med att de styrande ”vet” och sedan nöjer sig med bröd och skådespel, när vi i själva verket inte alls nöjer oss med det. Vi vill ha verkstad. Ni vet ju vilka de är. Ni vet ju var de bor. Ni vet ju vad de gör. Okej, stampa in i rövarhålorna och rök ut dem.
Reportrarna
Och till alla reportrar som intervjuar och ställer frågor till de ansvariga: Sluta lyssna på vad deras munnar säger. Se vart deras fötter pekar! Fråga dem hela tiden om deras handlingar, vad de gör. Undersök varför de säger en sak och handlar i en annan riktning.
Om du tror att de styrande någon gång i sin barndom lyssnat till Herrens ord, fråga dem, med Paulus, varför de vill en sak men gör en annan. Om du tror att de styrande är intresserade av psykologiska tankegångar, fråga dem om det kanske är freudianska felsägningar när de säger att de vet – att de i själva verket menar motsatsen. Om du tror att de styrande i sin barndom stötte på 68-rörelsen, fråga dem om de känner till vad som står i Maos lilla röda, om att ”vara medveten om sina egna misstag men inte rätta till dem”. (Bekämpa liberalismen, 1937).
Fråga hur du vill, men fråga på, irritera dem, så kanske åtminstone någon vaknar till liv och börjar göra det de säger sig vilja göra.
En ledare leder, och politik är att vilja. Så enkelt är det. Eller hur?