”Kultur kan, i korthet, beskrivas som levnadssättet hos ett helt samhälle, som inkluderar seder och bruk, beteendemönster, normer för lagar och moral – sådant vi alla känner igen utan att nödvändigtvis kunna sätta ord på det. Att någon överhuvudtaget kommit på tanken att detta inte existerar just i Sverige är både fascinerande och skrämmande. Att med alla medel försöka hindra ett helt folk från att värna sin kulturella särart är direkt illvilligt, inte minst eftersom samma människor som gör det ofta hyllar andra kulturer. Så varför i hela friden har det blivit så här?”
Bitte Assarmo på Det goda samhället
I nästan 15 år bodde min familj och jag i England, där jag jobbade på en internationell forskningsinstitution. Jag vet inte om det finns en engelsk kultur eller en svensk kultur, eller vad de i så fall skulle innebära. Men när jag efter 15 år återkom till Sverige kände jag mig kulturellt främmande, medan återbesöken i England kändes som att jag ”kom hem”.
Mina svenska bekanta förstod inte detta. Jag var ju s v e n s k. Född i Sverige av svenska föräldrar, talade bra svenska, såg ganska svensk ut osv. Självfallet var jag s v e n s k, och inget annat.
Det här kan bli en lång betraktelse, långt över de 1000 tillåtna tecknen. Så låt mig göra en snabb landning: för att ni ska förstå mitt främlingsskap i den svenska kulturen var det först häromdagen, i torsdags, som jag blev medveten om vem Sverker Olofsson var (är) genom en 15-minuterssnutt i SVT1.
Bitte Assarmo gör så gott hon kan, men hon gör ett misstag. Hon skriver att ”den svenska kulturen … är värd att bevara”. Att ”bevara” det lilla som finns kvar blir bara patetiskt; de som tycker att svensk kultur är töntig får vatten på sin kvarn.
I stället behöver vi ÅTERSKAPA svensk kultur, materiell, språklig och seder och bruk. Kärnorna i nästan alla städer och samhällen behöver återuppbyggas så som vissa historiska städer återskapades efter andra världskriget. Stockholm till exempel behöver rivas och återskapas från Brantingtorget norrut genom Klara; kan man riva klabbet en gång kan man göra det två gånger! På landet bygger vi tiotusentals hus, knuttimrade och skiftesverk så som byggdes från medeltid till 1800-tal.
Liksom en modern hebreiska skapats behöver vi återtaga alla folkmål som tal- och skriftspråk. En tumregel är denna: förstår en standardsvensktalande person vad du säger, har du inget riktigt svenskt språk!
Jul firas med halm på golvet, staffansskede, med mera.
Mycket av detta är semantiska övningar. Men i botten verkar ofta ligga ett försök att framställa sig själv som offer. ”med alla medel försöka hindra ett helt folk från att värna sin kulturella särart” skriver Assarmo. Lite oklart hur vi hindras. Men läser man kommentarerna efter artikeln, förstår man snart vilka våra förtryckare är: Invandrarna. Och ”såssarna”. Och ”kulturmarxisterna”. Etc. Lustigt nog lyder den första kommentaren: ”Mycket bra skrivit”. Inte så bra skrivet, alltså.
Anders P, det verkar som om dina vänner menade att du tillhörde en svensk ”ras”. Ungefär som att en pudel förblir en pudel, även om han bott på en kennel full med St Bernardshundar i 15 år. I samma banor går idéerna om att en utlänning aldrig kan bli ”svensk”.
Ryssland vet i alla fall vad rysk kultur är. I dessa svåra Corona-tider körde ryska Pervyj kanal ikväll en fantastisk version av ”När jag hade gyllene berg”, där många fick delta via video och med en mycket fin orkester i studion.
Alla ryssar kan sången, och i filmen om Brezhnev, när han börjar närma sig slutet, och hela politbyrån är på besök, beordrar han fram en dragspelare och alla sjunger ”När jag hade..”, givetvis med en nervös medarbetare som visste att inte alla kunde texten, utan behövde texthäfte.
Något som ”vänstern” i alla tider, i synnerhet ”marxister”, underskattat är kraften i ”kultur” och ”nationalitet”. Det har avfärdats som sidospår utlagda av reaktionära krafter för att villa bort klasskampen. Följden har blivit att de reaktionära krafterna har fått ”kultur” och ”nationalitet” så att säga på entreprenad att tolka på det vis som passar dem bäst.
”Klasstillhörigheten” går kanske att avgöra objektivt, men hur är det med ”klassmedvetenheten”?
Bengt S!
”Mycket bra skrivit” är god svenska, om vi med ”svenska” menar alla nordiska språkliga varieteter inom rikets gränser. Regeln att skilja på supinum ”skrivit” och perfekt particip ”skrivet” (jag har skrivit – det är skrivet), är ett nytt påfund i standardiserad svenska, som inte gäller i de genuina folkmålen, som jag menar är den bästa svenskan.
Jag håller med dig om att ”invandrarna”, ”kulturmarxisterna” och ”såssarna” inte hindrar vårt ”folk från att värna sin kulturella särart”. Det gör vi så bra själva genom vårt kulturella självfolkmord (autogenocid). Ditt ingripande mot ”Bra skrivit!” är ett litet bidrag.
Några ”såssar” och ”kulturmarxister” bidrar förstås, när de klättrat upp till politiska eller administrativa beslutsfattarpositioner, till ovanifrån beslutat kulturfolkmord (vilket med en neologism kan benämnas kulturellt ”democid”), men de är knappast värre än borgerligt sinnade.
Svensk kultur var ämnet för dagen, ja! Till de som funderar lite rekommenderar jag det utmärkta programmet på SvT-Play.
Visserligen om en lite svunnen kultur men mycket viktig för att förstå vart rötterna i den svenska kulturmyllan löper iväg. Och för att veta vad vi bygger vidare på i den framtida världen.
”När psalmbokskommittén senare utesluter denna psalm blir han rasande, överväger att lämna statskyrkan, historielösa opportunister.”
Det är PO Enquist som, i Ett annat liv, skriver detta om psalm 169 i Den svenska psalmboken: Fädernas kyrka i Sveriges land. Det är intressant att notera att denna fina psalm finns kvar i den finlandssvenska psalmboken.
Jag ska aldrig försumma ett tillfälle att påminna om detta (sån är jag):
“Jag tror att det lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.” (Mona Sahlin 2002)
Fredrik Reinfeldt sa någonting liknande att det inte finns någon svensk kultur utan all kultur är importerad. Det verkar finnas ett förakt för det svenska bland den politiska eliten i Sverige. Vi har tidigare sett hur många skolchefer inte velat hissa den svenska flaggan på skolavslutningarna, därför att det skulle vara rasistiskt. Min dotter hade som tonåring en blå Fjällrävenjacka med en svensk flagga på vänstra axeln. Den satt där när hon köpte jackan (hon kan ha köpt den på en sekondhand butik). Hon blev tillfrågan om hon var rasist när hon var på en musikfestival i Emmaboda p g a flaggan. Det finns väl inte något annat land där ett ord som ”osvensk” är positivt laddat. I USA finns det väl fortfarande ett kongressutskott för att bekämpa oamerikansk verksamhet.