FÖRRA SOMMAREN HÄNDE det att Pelle Sunvisson inte kunde öppna högerhanden på morgonen vissa dagar utan att hjälpa till med den andra. Det blev så när han plockade upp till 70 kilo bär om dagen. Nu har romanen Svarta bär (Verbal förlag) kommit ut. En berättelse om hur livet som ukrainsk bärplockare i Sverige kan vara.
–?Jag valde att skriva skönlitterärt för att jag inte är journalist och i ett försök att skildra villkoren så som de upplevs av dem som plockar, säger han.
Östeuropa har intresserat honom länge och han kan både ryska samt en del rumänska. Han har sett vilka arbetsförhållanden de östeuropéer som kommer till Sverige har och tänkte att enda sättet att verkligen få veta hur det är, var att gå in i den världen. Han utgav sig för att vara plockare själv. 2020 var ett bra bärår samtidigt som få plockare kom på grund av corona. Det gjorde att det var lättare än vanligt att tjäna pengar.
–?Det är tyngre de år när det är många som plockar och ont om bär. Då har många av plockarna från Ukraina och andra länder i Östeuropa svårt att få utgifterna för resan och intäkter från.
Åker man E4: a norrut möter man första bärplockarlägren i Älvkarleby kommun. I Söderhamns kommun hade man 2020 ett tiotal läger med det största vid Tönnebro. Situationen är inte problemfri med nedskräpning och skrotbilar.
Bärplockarkollektiven jobbar under olika förutsättningar. Thailändarna kommer hit efter kontakter med Migrationsverket. Är garanterade viss lön. Bor under ordnade förhållanden. Östeuropéerna som EU-medborgare
kommer hit efter privata kontakter med bäruppköpare.
Bokens ukrainare kommer till trakter med märkliga namn som Adak och Malå som ger konstiga associationer på ukrainska och ryska. Relationerna mellan bärplockarna och lokalbefolkningen i glesbygd är inte helt problemfri. Samtidigt som arbetsförmågan hos detta proletariat imponerar oavsett om det är thailändare eller polacker blir det en del nerskräpning i skogen och någon cykel försvinner ibland. Troligtvis är då syftet att ”spana av” en skogsbilväg och lokalisera var bären finns. Många markägare har därför valt att stänga av skogsvägar med olika former av hinder.
Artikelförfattaren har en grupp bulgariska bärplockare i grannskapet. De bor primitivt i mini-bussar och tält. I tätorten finns villiga uppköpare av bären som sen går vidare till större grossister. Som bekant är det problem med att hitta inhemsk arbetskraft till alla skogliga näringar. Alla som har tillbringat någon dag på en myr eller ett kalhygge för bärplockning känner förutsättningarna. Den svenska arbetskraften lyser med sin frånvaro.
Artikelförfattaren får lite vibbar av Martin Andersen Nexös klassiker Pelle erövraren när det gäller dessa utländska bärplockare. Det gäller även den romska kvinnan som säljer blåbär utanför matvarubutiken. Då var de fattiga svenskar i Sydsverige som inte hade råd med en amerikabiljett tog sig över till Bornholm och tog vilka jobb som helst.
Pelle Sunvisson bok är ett intressant tidsdokument om ett nutida proletariat.
Där vi har sommarstugan finns stora bärplockarläger. De håller till i en nedlagd skola och de som plockar kommer från Sydostasien. De bereder inga problem. Men visst är det absurt att det flygs arbetskraft 8.000 kilometer enkel resa när det redan finns upp emot 600.000 personer i Sverige som inte kan försörja sig själva. Och konstigt är det att de svenska bärplockartraditionerna (”Flickorna i Småland” – som var sin tids feministiska avantgarde med sina praktiska arbetskläder, långbyxor) bara försvunnit. Kanske läge att ordna kurser: Bärplockarkunskap (med genusperspektiv), 5 p, Högskolan i Varberg, (Medtag egen bärplockare).