Jag blir alltid på dåligt humör den dagen då TV sänder Nobelprisutdelningen med efterföljande fest. Det finns flera skäl. Det viktigaste är att Nobelprisen är högst tveksamma. Värst är fredspriset. Att det finns någon legitimitet kvar efter att Henry Kissinger, Al Gore, Martti Ahtisaari, Barack Obama och andra krigsskapare fått priset är märkligt.
Litterturpriset är nästan lika märkligt. Att överhuvudtaget försvara idén att akademien kan överblicka all världens litteratur och anse sig äga kompetens att plocka ut det bästa russinet varje år är hybris. Sedan Ivar Lo-Johanssons principiella kritik försvann har all debatt om det här tystnat.
Ekonomipriset ska jag inte fördjupa mig i, men det vilar på mycket bräcklig grund. För mer kött på dessa benknotor läs Stefan Lindgren.
Men som sagt, TV-spektaktet gör mig på dåligt humör. Dessa uppodlade mediemänniskor som bereds plats i rampljuset, toppdressade i lång aftonklänning och frack med vit fluga, som reder ut vad som är ”rätt” och ”inte rätt” och som låtsas veta något. Man får till och med Mona Sahlin att generat leende posera framför kameran i sin rosa sidenklänning till Ebba von Sydovs kommentarer.
Förr i tiden var dessa ting förbehållna överklassen, så att de kunde flyta ovanpå utan onödig insyn. Vanligt folk kunde då i lugn och ro skita i snobberiet. Men nu ska etikettsregler, kläd- och uppförandekoder till varje pris vara var mans egendom, vilket gör att överklassens vonobenattityder rinner ut över alla breddar. Magdalena Ribbing har blivit folklig. Osunt, minst sagt.
Linda Nyberg var medias första hovdam förra året. Hon var grymt påläst och flink att tala med alla i sin lagom spänningsskapande och frimodiga stil. Jag känner henne, min lilla familj var nämligen grannar med hennes stora familj på 80-talet hemma i Östhammar. I år var det ministerns lillasyster, också en duktig flicka på väg mot toppen. Dessa representerar det enkla och något öppet, nyfiket kvinnligt.
Herrarna håller däremot distansen till det brutalt 
manliga med sitt språk, ett språk så kulturfint att ingen kan misstänka något opassande. Chrispinsson och Lundström glider som delfiner runt alla hårnålar. De är så oljade att innehållet glider över alla komplikationer och gör världen osynlig.
Jag känner det så här, för när jag var liten kunde vanligt folk lägga potatisskalen på vaxduken – inte hemma hos mig, men i lugn och ro hemma hos sig. Man kunde slicka på kniven och gå barfota inomhus utan att ha vett på att skämmas. Ja, kanske man till och med kunde vinna lite respekt här och var med sitt jordnära sätt. Förresten de finaste fina bland noblessen kunde bryta koderna, vilket öppnade små gluggar för modeutveckling och stilbildning.
Det enda jag tyckte var lite intressant i år var hur man fick vanliga provrör med anemoner att stå upp på borden. En två mm järnplåt hade placerats under duken och små magneter hade limmats i botten på provrören. Listigt, men en djävligt mager anledning att genomlida resten, så jag reste mig och gick.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: ekonomipriset, fredspriset, litteraturpriset, nobelpriset, nobelfesten
Passar på att tipsa om erik bergs post om pisa-rapporten och den finska skolan på https://approximationer.blogspot.com/
skulle var intressant att ta del av dina tankar om det.
Tack för tipset. Ett bra inlägg av Erik Berg. Återkommer, det är ju om mina paradfrågor, men som jag försöker släppa, men det är svårt.
Knut, jag kände så väl igen din känsla – Nobelfesten gör mig på så ”dåligt humör”. Så har jag alltid känt utan att förstå varför. Lite bättre förstår jag nu. Alltså: Jag vill kunna förstå de naturvetenskapliga prismotiveringarna, vill förstå processen (den dialektala) hur kunskapen erövrats. Ofta är det intressant att lyssna till just de naturvetenskapliga pristagarna och märka om man hänger med/håller med i resonemangen, se om min livstes att ”Arbete är grunden för all kultur” och att ”Kunskap är makt” kommer upp i förklaringarna. Folkbildningstillfället är ju gyllene! Men då ska allt inramas av larvigt trams om klädedräkter, accessoarer och nobel uppsyn. Det blir så platt, motbjudande och särskiljande. Fokus hamnar helt fel.
Lite lustigt blev det när jag läste din kommentar. Jag hade nämligen på fredagskvällen skickade iväg ett sms (på italienska) till vår gemensamma bekant Gunnar E och beklagat mig över den trista underhållningen med uppklädda, stela damer och herrar som ser ut som pingviner. Vi håller på att lära oss italienska med hjälp av sms …