Utsikt mot baltiska kusten och Kaliningrad 12 mil bort (Foto: K Lindelöf)
Nu är Sverige medlem i Nato och i maj beslutar riksdagen förmodligen att öppna våra gränser för USA att invadera Sverige med sin krigsmakt. Det gör Sverige säkrare säger regering, riksdag och media. Ska vi tro på det?
Vad sägs om följande fullt tänkbara händelseutveckling?
Tyskland har motsatt sig att skicka Taurus långdistansrobotar till Ukraina, för att det kommer att kunna uppfattas av Ryssland som att Tyskland blir krigförande. Frankrikes president Macron ogillar Tysklands återhållsamhet och föreslår då att europeiska Natotrupper (en koalition) nu ska sättas in i Ukraina emot Ryssland. Tyskland är Europas största land och kommer att få betala det högsta priset för något sådant, därför bromsar de av samma skäl som med Taurus.
Då vänder sig Macron istället till de tre små baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen, som är de mest antiryskt kaxiga – nu med Nato i ryggen – som ger Macron kraftigt bifall.
Här öppnar sig nu för eskalering av Ukrainakriget till vårt närområde. Kanske ryssarna – om detta förslag sätts i verket – tänker att de nu måste göra processen kort med de tre små baltiska länderna och tar över, och ställer Nato (inkl Sverige) inför fullbordat faktum, en snabb ”Krimaktion”.
Natos paragraf 5 måste då utlösas, vilket tvingar Sverige att gå i krig mot Ryssland i Baltikum. Alltså, helt oberoende av vad som i detta läge beslutas i Sverige tvingas vi i krig mot Ryssland.
Nu säger någon kanske att Macrons förslag sannolikt inte kommer att genomföras. Så är det kanske. Men med den höga svansföring som vårt USA-/Natodopade militärpolitiska etablissemang har, är risken att kriget ska eskalera på något sätt och att vi därmed kommer att dras in är högst betydande. Sveriges regering och riksdag har satt oss svenskar i ett mycket utsatt läge – utan att ens fråga oss.
Så till sist något om utvecklingen i USA. Nästa högst rimliga tanke är att Donald Trump vinner presidentvalet i november och att han genomför sitt löfte att avsluta Ukrainakriget på en vecka (eller två, vi vet hur fort det kan gå från Vietnam och Afghanistan). Något som ytterligare talar för denna utveckling är att Ukrainakrigets mest militanta tillskyndare Victoria Nuland avlägsnades från sin höga post i State Departement förra veckan och ersattes av den person som ansvarade för evakueringen från Kabul hösten 2021. I en artikel i Washington Post 19 februari 2024 spekulerades dessutom om att med Trump i Vita Huset kan USA komma att lämna Nato. Nato tjänar allt sämre USA:s intressen anser allt fler. Vad ska Europa göra då? Tänka om kanske?
Men Magdalena Andersson & Co säger att vi blev säkrare den 7 mars.
Är Nato och USA svanenmärkta? Den näst största frågan i dagens nyhetssändning handlar om hur vi ska värna miljön (mindre utsläpp) eller hur snabbt vi kan förstöra miljön (fler militära övningar och krigshets).
Knut L skriver att ”Natos paragraf 5 måste då utlösas, vilket tvingar Sverige att gå i krig mot Ryssland”. Jag har tagit del av ett par olika tolkningar av paragraf 5. Den ena är att samtliga Nato-länder måste vara eniga om att låta Nato inleda krigshandlingarna som svar på ett angrepp mot enskild medlem. Den andra är att hela Nato automatiskt genom angreppet befinner sig i ett krigstillstånd. I båda fallen så beslutar dock varje enskilt medlemsland vilken form av bistånd man kan bidra med.
I vårt fall så lär den lilla Quislingen inte lägga några hinder i vägen för att förse svenskt flygvapen med lämplig kryssningsrobot, införskaffad från Tyskland om vi inte redan har sådana, för att anfalla Ryssland. Det är nog det enda vi i dagsläget kan vara tämligen säkra på.
Knut L!
Du har tidigare avbrutit dialoger med mig med angivande av skälet att mina frågor vore ”spekulativa”. Nu inbjuder du till kommentarer på ett osannolikt världskrigsfall.
Estland, Lettland och Litauen vore enligt dig antiryskt ”kaxiga”. Du har den för din typ av vänster vanliga bristen på respekt för nationer som varit offer för statlig rysk ockupations-, mord-, deportations- och bosättarpolitik.
Jan Arvid G!
… och du har som förment ”saklig debattör” den vanliga bristen att gå till personangrepp när argument saknas.
Knut L!
Var är personangreppet? Jag skrev med hänvisning till vad du har skrivit att du har dubbla måttstockar. Det är saklig kritik. Var är personangreppet i att anmärka på beskrivningen ”antiryskt kaxiga” om folk som varit offer för rysk politik att avskaffa de folkens stater?
Ett sakligt argument: framgång för ett ”fullbordat faktum, en snabb ’Krimaktion’” vore väl osannolikt, eftersom Estland, Lettland och Litauen är bättre försvarade?
Den estniske historikern Magnus Ilmjärv menar att baltstaterna frivilligt underkastade sig 1940.
Jan Arvid G!
Här: ”Du har den för din typ av vänster vanliga bristen på respekt för nationer som varit offer för statlig rysk ockupations-, mord-, deportations- och bosättarpolitik.”
Knut L!
Nej, det är inget personangrepp att kritisera orden ”antiryskt kaxiga”. Dina hånande av Estland för kaxighet är stötande. Estlands statsminsister Kaja Kallas har sina företrädares porträtt på väggarna för att påminna om vad Socialistiska Rådsrepublikernas Union (Ryssland) gjort med dem:
– Konstantin Päts (deporterad, fängslad till sin död)
– Otto Strandman (självmord inför att att ha kallats till NKVD)
– Jaan Tõnisson (mördad av NKVD 1941; andra bokstaven i efternamnet syns nog inte på WordPress)
– Ado Birk (mördad av NKVD 1942)
– Ants Piip (mördad av NKVD 1942)
– Kaarel Eenpalu (död/dödad i fångläger 1942)
– Jüri Uluots (dog i landsflykt 1945)
– Otto Tief (tio års läger och sedan landsflykt större delen av livet).
Lägger vi till statschefer får vi fyra mordoffer till, och en exildöd.
Tänk om vi skulle kalla personer i Libanon eller Syrien ”kaxiga” för att de är motståndare till Förenta staternas eller Israels politik. Vad säger du om det?
Det är bara ett par år sedan som jag lärde mig fakta om baltstaternas självständighet. Utifrån den “information”, som ramlat över mig, om dessa länder trodde jag i min enfald att de hade en lång historia som självständiga stater. Men så var det ju inte, fick jag senare veta.
Jag citerar ur finska YLE som formulerat det så fint:
“Precis som Finland uppstod Estland, Lettland och Litauen som nationalstater efter det ryska kejsarrikets sönderfall 1917-18. Litauen förklarade sig självständigt den 18 februari 1918, och Estland den 24 februari. Lettlands självständighetsförklaring utfärdades först den 18 november.
I alla länderna var frigörelsen en svår process. Till skillnad från Finland, som under ryskt styre var en färdig politisk enhet, ett storfurstendöme med omfattande autonomi, skapades de baltiska staterna av områden som sedan mer än hundra år varit integrerade delar av det ryska riket. Inget av länderna hade en genom allmänna val utsedd folkrepresentation likt den finländska riksdagen.
[…]
Litauen är det enda av länderna som redan 1918 hade ett förflutet som statsbildning att anknyta till. Enligt den vanliga versionen uppstod Litauen som stat i och med kung Mindaugas’ kröning år 1253”
Efter andra världskriget inlemmades de tre länderna i Sovjetunionen. Faktum är alltså att baltstaterna bara varit självständiga i drygt 2 decennier. Utifrån detta tycker jag det är märkligt att det under så lång tid varit så mycket snack om baltstaternas självständighet. Men jag förstå nu att detta snack ingick i västvärldens propaganda mot Sovjet, som så mycket annat.
Nu tycker jag givetvis att baltstaterna har rätt till självstyre. Men precis som Knut Lindelöf anser jag att det är direkt olämpligt att uppträda så provokativt som de gör gentemot Ryssland. De uppträder precis som en provokativ lillebror som vet att han snabbt kan kalla fram storebror om provokationen skulle lyckas leda till våldsamheter. Det är vare sig moraliskt eller ansvarsfullt agerat.
Jan Arvid G!
Men i Herrans namn, Ryssland är inte Sovjetunionen.
Sven-Eric Holmström!
Det kan ju Ilmjärv hävda, men det är nog få av Estlands befolkning som håller med. Estland hade varit självständigt sedan 1918, tidigare ockuperat av Tsarryssland. 1940 går Sovjet in och tillsätter en lydregering som sedan anhåller om att få bli med i Rådsrepublikernas Union. En begäran som godkänns (häpna) men ingen frågar det estniska folket.
Sedan kommer Tyskland och Estland utsätts för ännu en ockupation av en brutal makt. Men kriget går mot sitt slut och Tyskland överger Estland. Och det här är viktigt för Estlands legitimitet, man hinner utropa sin frihet som självständig stat och den varar i några dagar. Så kommer Sovjet och Estland får sin tredje ockupation under världskriget. Ovanpå detta stjäl Ryssland ett litet hörn i sydost som aldrig lämnats tillbaks, till visst besvär för de estniska järnvägarna som inte hänger ihop i hörnet.
Sedan får man vänta länge men efter många år kommer självständigheten och man kan hissa den blå-vit-svarta flaggan. Jag var där strax efteråt och såg ett grått, trist och förfallet Tallinn, metallskyltar hade plockats och man var ängsliga för rysk maffia.
10 år senare och man kunde se en remarkabel förändring, det hade blivit färg och upprustning överallt och det var en förvandlad stad. Och nu är man medlem i EU med ett påtagligt välstånd, närmar sig standarden i väst och det är väl självklart att man vill behålla den friheten och välmåga.
Här kan du läsa Anders Perssons historieskrivning om Estland.
Man kan tycka vad man vill om utvecklingen i Baltikum 1940, men det står fullständigt klart att det här inte var någon planering i förväg av Moskva-regeringen, utan det kom i sista stund och hade flera olika orsaker.