En ung mor med sina två barn i den fattiga stadsdelen ”Juventus Bolivarana” i den enorma kåkstaden Petare, södra Caracas. Foto: Dick Emanuelsson
SA-senatorn Marco Rubio uttalade på en konferens i Senatens utrikeskommitté 7 mars:
”Venezuela kommer att uppleva en period av lidande som ingen annan nation på vårt halvklot i modern historia”.
Och senator Bob Menendez (Dem) sa:
”Om folket i Venezuela vill ha en framtid, om de vill ha en framtid utan sanktioner av USA måste de erkänna Juan Guaidó som legitim president”.
Dessa hot, denna utpressning mot hela folket, är enligt FN-stadgan förbjudet och kriminellt. Det är ett eko från den västliga kolonialismens, imperialismens och fascismens mörka historia.
FN:s sändebud för Venezuela, folkrättsexperten och f d sekreteraren i FN:s råd för mänskliga rättigheter, professor Alfred de Zayas talar i en rapport om USA:s machiavelliska taktik att med mördande sanktioner skapa en situation som med medias hjälp ska ge förevändning för humanitär intervention, det vill säga krig.
Blockaden av Venezuela liknar medeltidens grymma belägringar av städer för att matta ut befolkningen inför den slutliga erövringen. Den innebär, för att ta ett konkret exempel, blockad av införseln av en sändning av 300.000 doser insulin och dialysutrustning värd 7 miljoner dollar (Alfred de Zayas). Avsikten kan inte vara någon annan än att människor ska dö i behandlingsbara sjukdomar då Venezuela hindras importera nödvändiga mediciner och utrustning.
Vad som nu händer i Venezuela har hänt om och om igen i den västliga kolonialismens historia. Ett exempel är det av Churchill arrangerade folkmordet i Bengalen 1943–44 med mellan tre och fem miljoner svältoffer. Den stora indiska nationalisten Mahatma Gandhi tillfrågades om vad han ansåg om västerländsk civilisation. Hans svar var att ”det vore en god idé”.
Ta Irak på 1990-talet. När USA:s FN-ambassadör Madeleine Albright, hyllad som den feministiska utrikespolitikens grand old lady, tillfrågades i ett TV-program 1996 om hon ansåg sanktionerna mot Irak värda en halv miljon barns död av undernäring och brist på läkemedel (Unicef-rapport), svarade hon att ”ja, det är värt priset”.
Tre höga FN-chefer, biträdande generalsekreteraren Denis Halliday, Hans von Sponeck och Jutta Burghardt, avgick i protest kort tid efter varandra som administratörer för sanktionerna mot Irak. Deras motivering var att de inte ville vara med och administrera ett folkmord.
Ett stort antal länder är idag utsatta för västs sanktionspolitik. I många årtionden har Nordkorea och Kuba hindrats att bedriva normal handel vilket hämmat ekonomin i dessa länder. På senare år har sanktionerna mot Syrien – stödda av EU och Sverige – kompletterat krigföringen med väststödda terrorister för att störta landets lagliga regering. De har orsakat (och orsakar) stort lidande för folket.
Blockaderna och sanktionerna dödar. Det är ekonomisk krigföring. Vi bör aldrig förtröttas i att påtala detta och ställa makthavarna vid skampålen för dessa brott. USA och deras allierade måste sluta att hyckla om mänskliga rättigheter. De stödjer brott mot mänskligheten i dessa rättigheters namn! Blockaden och sanktionerna måste hävas!
Vänstern missar alltid en väsentlig sak när de försvarar statsledningar som utmanar den rådande världsordningen. Om man skall ge sig på vågspelet att utmana världsordningen måste man vara kompetent. Man måste undvika att själv skada landet. Sanktioner från stormakter kan till exempel inte tvinga fram hyperinflation i ett land. Det kan bara den inhemska ledningens inkompetens göra. Är världsordningsutmanande lands makthavande parti(er) inte kompetent(a) är det mest ansvarsfullt att kasta in handduken och ombilda sig till en opposition som försöker bevaka och försvara delar av landets politiska och ekonomiska oberoende. Det är det enda som återstår för Nicolás Maduro Moros stödjepartier nu.
Såvitt jag förstått söker regeringen i Venezuela inte ”utmana den rådande världsordningen”, utan endast bevara sin nationella självständighet. Det hade varit lättare om inte landet suttit på en massa olja som en och annan stormakt skulle vilja lägga beslag på.
Sedan är det oklart var ”den rådande världsordningen” är för något. Den som USA:s ledare anser vara den bästa håller på att ersättas av en eller två andra som andra stormakter tycker är bättre.
Det bästa USA, EU och UK kan göra för att bevara sin enhet och styrka är helt enkelt att ”ta det lugnt”. Istället ger de sig in på alla möjliga äventyrligheter som, när de går i stöpet, skylls på ryska eller kinesiska ”troll”.
Frankrike hetsar ena dagen mot Kina som utmålas som ett hot mot EU, vilket noga refereras i svenska medier. Nästa dag tas Kinas president emot i Paris med alla hedersbetygelser, vilket förtigs eftersom det inte stämmer med ”agendan”.
Så kanske är Venezuela före sin tid? Sånt folk har alltid lite jobbigt…
Anders P!
”Den rådande världsordningen” skulle jag sammanfatta så här: ”en global marknadsekonomi stadd i snabb teknisk utveckling med varierande grad av statlig styrning i olika stater, i vilken lägre socioekonomiska skikt saknar egentliga företrädare i statsledningarna”. Stormakterna eftersträvar olika ”maktordningar”, men jag tycker de ryms inom min övergripande beskrivning.
Venezuelas Chavistiska rörelse grundades på stora program där stora resurser togs i anspråk för att programmatiskt nå mål som att ”de lägre klasserna har tryggad tillgång till bra livsmedel”, och dylikt, på ett sätt som minskade kapitalstarka gruppers makt och rikedom. Det är en ”utmaning”.
Min kritik mot att vänstern försvarar världsordningsutmanande regimer (utöver det självklara att försvara ländernas självständighet) är att ledare som de Venezuelanska svikit genom inkompetens. En officer vid ett frontavsnitt kan ställas till svars för misslyckande även om han inte haft något förrädiskt uppsåt.
Anders P skrev att ”regeringen i Venezuela [försöker] endast bevara sin nationella självständighet. Det hade varit lättare om inte landet suttit på en massa olja”.
Jo, men ett naturresursfattigt lands värlsordningsutmanande politik är nog för att väcka stormakters vrede. Det hände lilla Grenada och Nicaragua. Tyvärr är kombinationen av klassutjämnande politik och inkompetens, som gör länder till måltavlor för stormaktsingripanden, ett brott. God vilja är ingen förmildrande omständighet.
Västern uppskattar Kajsa Ekis Ekmans rapportering, men bortser från att KEE ärligt rapporterar saker som överföring av venezuelanska företag och tillgångar från besuttna venezuelaner (kanske arbetarförtryckare) till regimtrogna, med påföljande nedläggning, vilket bidrar till ekonomikollaps som rapporteras över världen.
Statsledningars första försvar för den statala självständigheten är att undvika att göra landet till en måltavla.
(Ursäkta anglicism i förra inlägget: litet ”v” i ”venezuelansk”)
Venezuela regering har hela tiden sökt att bedriva en politik som gynnar de fattiga utan att direkt hota företagen eller de besuttna. Resultatet har blivit att dessa fortsatt att eftersträva total kontroll av produktionsmedlen trots att befolkningen givit chavismen sitt stöd i val efter val.
Den ekonomiska situationen är trots regeringens ekonomiska misstag ett resultat av det av USA och Saudiarabien manipulerade oljepriset samt blockad av försörjningsmedlen från de stora livsmedelsimportörerna.
Den amerikanska regeringens uttalade ambitioner att svälta ut Venezuela, ”make the economy cry” och ”släcka ljuset och släcka för Maduro” gör diskussionen om utvecklingen meningslös eftersom målsättningen är klart och tydligt uttalad och pågår i accelererande fart.
Juan Guido säger att omedelbart efter maktövertagandet kommer IMF att ge ett stort lån. För den fortsatta utvecklingen i händelse av detta rekommenderas Naomi Kleins klassiska analys i Chockdoktrinen.
Det ligger säkert mycket i vad Lars Kromsten skriver.
Det som jag ifrågasätter, som djävulens advokat, är vänsterns alltid upprepade förklaring att det är stormakte(r)n(a)s och inhemska besuttna klassers sabotage som är den helt avgörande orsaken till att världsordningsutmanande statsledningar inte kan förhindra att deras länder drabbas av elände. ”Ett resultat av det … manipulerade oljepriset samt blockad av försörjningsmedlen”, skriver LK. Detta med oljepriset påminner mig om Julius Nyereres ofta upprepade argument, som följde denna mall: ”Nu måste vi Tanzanier exportera tre gånger så mycket kaffe för att köpa en lastbil än vad vi behövde exportera för fem år sen”. Den hederlige Julius Nyereres regim bidrog nog också till landets fattigdom.
Kanske att Chiles väg är bättre än Venezuelas?
…
Med min avslutande fråga avser jag givetvis Chiles politik på senare år under ledare som Michelle Bachelet, skyndar jag mig att tillägga.