Kollage från de två Public Service-serierna
DET ÄR NOG ingen slump att det just nu sänds två serier om ”bokstavsbarnen” i Public service. Det ena är Uppdrag granskning: Bokstavsbarnen i tre avsnitt och Återkallad diagnos – miniserie i tre avsnitt. Något håller på att hända. Det orimliga förhållandet att antalet diagnostiserade barn ökat stadigt och nu är uppe i mycket stora tal, gör att frågan allt oftare ställs: Är detta rimligt? De två programmen är två varandra repellerande svar på denna fråga.
Nyligen ställdes samma fråga om det orimliga förhållandet att att ett stadigt ökande antal unga flickor av den allmänna vården ges medicinsk och kirurgisk behandling för att de ”känner sig främmande i sin kropp” och därför vill transitera till manskön. Detta har förmodligen nu bromsats, men motståndet var betydande och många så kallade experter inom detta vårdgebit menar förmodligen fortfarande att inbromsningen är ett steg bakåt i utvecklingen. Alltså, det finns två ideologiska läger i denna fråga. För det är ideologi – inte vetenskap – det är fråga om.
Redan i början av 2000-talet var vi många som såg diagnosboomen som en följd av samhällsutvecklingen och inte som en medicinsk fråga (ja faktiskt ända från mitten av 90-talet för egen del). Men då var professor Christoffer Gillberg och hans profession inom neuropsykiatrin helt besatta av att det fanns något litet frö någonstans inuti det hyperaktiva barnet som kunde beskrivas som en medicinsk symptomdiagnos.
Ända sedan 1950-talet har det funnits idéer om att vissa individer är hyperaktiva och att det skulle ha fysiologiska förklaringar. Det är egentligen inte konstigt. Det är faktiskt lika begripligt att människor fick sådana funderingar i det framväxande och mer krävande industriell samhället, som att man under 1700- och 1800-talen – efter att forskare rest runt i världen – funnit att några hade svart hudfärg och såg påtagligt annorlunda ut på olika sätt än vad människorna gjorde hemma i Europa, och sökte däri orsakerna till deras ”primitiva” levnadsförhållanden.
Men, precis som det gick med rasbiologin håller det nu på att gå med bokstavsdiagnoserna. De säger inte mer om bokstavsbarnen än hudfärgen om en neger eller om skallmåtten på en lapp eller en tavast.
2005-11-10 skrev jag följande på denna webbsida:
”Ja, Ahmed är verkligen besvärlig. Det måste vara något annat, något mera djupgående inom honom själv, något annat än dåliga hemförhållanden eller liknande.”
Det här är ett exakt citerat ordval (utom namnet förstås) från en mycket klok person med ett stort och varmt klappande hjärta för barn som far illa. Det låter allt oftare på det viset i olika sammanhang när besvärliga barn diskuteras i skola och barnomsorg. Det är de neuropsykiatriska diagnoserna DAMP/ADHD som pockar på inifrån tröttkörda skolarbetare. Den professionella barnvälden håller på att lämna sociala synsätt till förmån för mer medicinska.
Om det funnes något att luta sig mot kunde citatet vara förlåtligt. Men det gör det inte – i meningen verkligt vederlagt vetenskapligt vetande. Det är faktiskt fortfarande så att DAMP/ADHD är att likna vid horoskop. Inte ett skvatt mer trovärdigt eller bättre underbyggt. Men till skillnad från astrologin är DAMP/ADHD-rörelsen av någon anledning mycket stark.
Portalfiguren för den svenska rörelsen är Professor Christoffer Gillberg. Gillbergs teori bygger på den så kallade Göteborgsstudien. Länge fick han hålla på ifred med sin forskning. Men Lundasociologen Eva Kärfve och Uppsalaläkaren Leif Elinder synade med stigande förvåning Göteborgsstudien i sömmarna. Man begärde till slut att få granska själva grundmaterialet för att kunna kolla om siffror och slutsatser var rimliga.
Istället för att lämna ut materialet till Kärfve och Elinder förstörde tre medarbetare till Gillberg (en av dem var Gillbergs fru) i maj 2004 det 12–27 år gamla materialet. I juni 2005 fälldes Gillberg och rektorn för Göteborgs Universitet Gunnar Svedberg i Göteborgs Tingsrätt till ansvar för tjänstefel för att inte ha lämnat ut handlingarna enligt offentlighetsprincipen. Ännu är rättegången mot de tre personer som körde pappren i tuggen inte genomförd.
Nu, 17 år senare måste påpekas att frågan om ”bokstavsbarnen” måste kunna ses och angripas från två håll, antingen ur ett samhällsperspektiv eller ur ett individperspektiv. För, idag finns det många tusen olyckliga familjer med svårt vilsna och olyckliga barn som förstås är i stort behov av hjälp och stöd. Låt oss hålla isär dessa två perspektiv och ta dem var för sig. Jag börjar med individperspektivet.
Det finns många orsaker till att familjer – släkt, föräldrar, barn och skola – idag inte klarar att skapa rimligt trygga förhållanden i sina barns liv, där de kan växa upp med goda förebilder bland vuxna i sin omgivning. Hur dessa människor ska klara ut sina förhållanden är en mycket komplex fråga. Man kan alltså lätt förstå att många under rådande omständigheter tar till nästan vad som helst för att hjälpa sina olyckliga barn. Ett litet piller som dämpar överaktivitet och ångest ter sig förstås oemotståndligt för många. Att neka dem detta sista halmstrå till avlastning kan till slut uppfattas som ett samhälleligt övergrepp. Men jag lämnar den svåra frågan här för tillfället och övergår till diagnosboomen och de två aktuella Public service-serierna.
De två serierna illustrerar tillsammans samhällsproblemet på ett utmärkt sätt. SR:s miniserie Återkallad diagnos är inne på rätt väg, medan Uppdrag granskning endast är en förvirrad framställning av att dessa barns och familjers problem huvudsakligen är skolans fel. Halmstrået de tar fram är mer resurser så att man kan ha ”små undervisningsgrupper” för diagnosbarnen, där de kan lyckas och få uppskattning, sådana som fanns på 90-talet. Då fungerade det här mycket bättre påstås det.
Men det är en grov förenkling. Jag var själv skolledare då och kämpade både för och emot inrättande av fler särskilda små undervisningsgrupper av olika slag. Ibland fann jag det motiverat, ibland inte. DAMP/ADHD-diagnoserna blev då allt vanligare och skolan började som patentlösning anställa assistenter för diagnosbarn. Redan då gav diagnoserna skolorna budgettillskott. Här inleddes en återvändsgränd.
I Återkallad diagnos berättar unga vuxna – med diagnoser från tidig ålder – om hur de känt sig svikna, kränkta och överkörda av obegripliga förståsigpåare i och runt skolan, och som nu äntligen lyckats få sina diagnoser återkallade och idag lever goda liv med familj och barn.
I Uppdrag granskning försöker man vara dokumentär, låter familjerna och barnen filma sig själva i olika situationer, spela upp scener – som om det vore dokumentärt. Det blev i mina ögon oerhört påträngande och utlämnande för dessa desperata människor. Ja, det är oetiskt och skapar ingenting annat än en riggad bild av vad programmakarna vill ha fram. Att låta Christoffer Gillberg vara en av experterna är i högsta grad olämpligt. Han dömdes ju 2004 för ett tjänstefel som kan leda till misstankar att han fifflat med sitt material.
Nu sätter sig plötsligt Gillberg på två stolar och skyller på skolan för det orimligt stigande antalet diagnostiserade barn. Han menar att skolan dels mobbar barnen med ett strängt betygssystem och orimliga kunskapskrav och manar fram diagnoser för att det ger extra anslag till skolan. Detta gör han samtidigt som han på intet sätt ifrågasätter diagnostiseringarna som uppenbarligen mest liknar ett lotteri. Bingo i lotteriet är alltså en utredning som leder till diagnos, som ger skolan bugetförstärkning, de olyckliga barnen ”antidepmedicin” och föräldrarna skuldavlastning och tillfälligt lugn. Detta har Gillberg rätt i, men när vi framförde liknande hypoteser för 15-20 år sedan var han fullständigt oförstående. Detta borde alltså ha framförts av någon annan. Att Gillberg var portalfiguren för neuropsykiatriska diagnoser döljs helt i programmeet. Alltså inga uppföljningsfrågor från de okunniga journalisterna.
Men de samhällsproblem som i grunden ger oss fler och fler olyckliga barn pratar vi inte om. Det borde vi göra. Ropet efter mer resurser till barnpsykiatrin pågår närmast oavbrutet och är i princip samma krav som framförs i Uppdrag granskning om mer resurser till skolan och lagstiftning om diagnosbarns rätt till små undervisningsgrupper.
Men, att den nyliberala vågen – med sin extrema betoning på individualism och personlig framgång och kollektivism är av ondo – här finns som en stark underström, det vågar ingen beröra. De kanske inte ens fattar det. En annan tabuåsikt har till exempel länge varit att föräldrar – mamma eller pappa (mamma har legat närmast till hands på grund av amning och tradition) ska vara hemma med barnen medan de är små. Det vore bra för barnen, men i vårt land har det blivit en omöjlighet för unga välutbildade föräldrar. Det lilla KD-partiet har varit de enda som vågat tala öppet om det.
För att två heltidsarbetande föräldrar med två barn i storstad ska lyckas skapa en god uppväxt för sina barn krävs idag nästan orimliga kvalifikationer i samarbetsförmåga, uthållighet, hänsynstagande och annat fint som traditionellt tillskrivs ”lyckliga” och välfungerande äktenskap. Det kallas idag mycket förenklat ”livspusslet”. Men hur många lyckas uppbåda allt detta? Här finns något mycket svårdiskuterat.
Jag tror att den stora medelklassen är hårt prövad idag när det gäller det här med att skapa trygghet för barn. Det är de som kan ge sina barn det mesta av materiella ting, men inte den närhet, anknytning och omsorg som alla barn behöver för att formas till fungerande vuxna. I medelklassen är många idag för stressade för att de inte förmår skapa det lugn, den stabilitet och den förutsägbarhet som barn behöver. Istället för mänsklig närhet får barnen prylar och medieunderhållning i överflöd. I bästa fall får barnen både prylar och trygghet, men det är alltså det som är det svåra att åstadkomma. Det snackas ofta för mycket med små barn. Berätta gärna sagor, men avstå från moralpredikningar. En tänkvärd käpphäst jag har med mig från en av mina kloka lärarkollegor är: ”Barn gör inte om vi säger, de gör som vi gör.”
Jag rekommenderar också en längre text ”Barnens nya värld” från omkring 2010, och publicerades här oktober 2011 och som nu även är tryckt i min alldeles nya bok Grunskola på grund II.
Samhället har idag en schizofren hållning till sina allt fler olyckliga barn – bokstavsbarnen. De två aktuella serierna visar tillsammans på detta. Vi diskuterar gärna hur grymt barn, kvinnor och avvikande behandlades förr i tiden. Det är inte svårt att hålla med om, men vi talar inte om alla våra onödiggjorda barn nu för tiden, vi ser dem inte på rätt sätt för vi tror att de har en skruv lös. Barn har inte längre någon riktig plats, de tar bara en massa plats, därför måste de hela tiden synas och höras! Gör de inte som de blir tillsagda, det vill säga tar sig i kragen och sköter sig, utan blir odrägliga, självdestruktiva och suicidala redan som barn – då vi vet att en människas personlighet formas – är prognosen mycket dyster. Vi (samhället) har här en stor fet blind fläck. Det här begrep de unga vuxna i programmet Återkallade diagnoser mycket bättre än alla akademiskt skolade experter med Christoffer Gillberg i spetsen i Uppdrag granskning.
Det var långt och invecklat om nåt jag inte känner till så väl men reagerar som du Knut, är det verkligen barnen som drabbas av alltmer ADHD-sjukdom eller är det hur samhället fungerar? Jag tror jag förstår att du efterlyser mer tid för föräldrar att vara med sina barn, men också mer lugn hemma och i skolan? Ber att du kort sammanfattar det viktigaste i hur du anser att frågan ska tacklas.
Jag är av annan uppfattning än Knut L. Jag tror att detta problem som många av oss har med bristande uppmärksamhet och/eller hyperaktivitet är en ”hård” neuropsykiatrisk sak som kommer inifrån hjärnan; ett ”litet frö” om man så vill, som växer och spränger tillvaron för den drabbade och omgivningen även under goda sociala förhållanden. I min omgivning ser jag hur välfungerande familjer plötsligt får autism att kämpa med, eller ungdomsschizofreni, som en blixt från klar himmel. På samma sätt tror jag att detta som vi försöker sätta bokstavsdiagnoser på till stor del finns genetiskt inne i hjärnan oberoende av samhällsutvecklingen.
Bra skrivet Knut.
Jag håller med dig i allt du skriver.
Nu hoppas jag på att några kloka sociologer eller historiker snart kommer med rejäla doktorsavhandlingar där tre samhällsfenomen och dess samband under 2000-talet belyses. Det ena är explosionen av neuropsykiatriska diagnoser, det andra är framväxten av identitetspolitik och det tredje är invandringens effekter på skolan.
Vad beträffar det sistnämnda fenomenet finns även ett eget forskningsområde där språket blir en central fråga. Som varande en sekundär kognitiv förmåga till skillnad från de tidiga primärprocesserna är språk en motvikt (? medicin) mot det infantila sökandet efter omedelbar behovstillfredsställe och ett alltför snävt här-och-nu-perspektiv.
Språket och inte minst läsning och skrivning är ju hävstänger till komplext tänkande, till allsidighet och till reflektion över det som är (metakognition). Språk och läsning utvecklar hjärnan. I klasser där barnen inte delar språk med varandra eller med lärarens språk kommer språkets utvecklande av tänkande att minska. Om elever och lärare inte ens kan kommunicera med varandra (språkets första uppgift) blir det ju rena hyperaktiva katastrofen.
Hela forskningsprojektet kunde ju heta: The tipping point.
Jan Arvid G!
”…genetiskt inne i hjärnan oberoende av samhällsutvecklingen”. Här har du knäckfrågan. Jag förnekar inte att en dle barn är mera känsliga för omgivningens krav och förväntningar (sårbara). Men i ett annat samhälle hade inte dessa barn haft patologiska beteckningar. Det blir till sist förödande i ett så utpräglat konkurrenssamhälle. Ytterst är frågan ska vi droga bort barnens dysfunktioalitet eller göra samhället, alltså villkoren för barnen kvalitativt bättre (alltså inte räknat i pengar)? Risken för skuldbeläggning av de unga vuxna är här en stor stötesten. Behovet av att kunna visa svaghet måste tas på allvar och respekteras. Men nu blir det känslor och aningar, vilket är svårt att tala om i rationella termer. Och här är vi rationella ;).
Som en autistisk person måste jag ändå säga att det är bar att veta vad det beror på att jag fungerar annorlunda än de flesta människor och har upplevt det sen jag var liten. Den gamla skolan fungerade ju bra för mig men den nya skolan med grupparbete och samarbete skulle inte ha fungerat.
Det är klart att skolan har en stor betydelse för att det blir många som får diagnoser. Utan diagnos får den som har problem i skolan ingen hjälp. Med diagnos finns det massor med hjälp att få. Men helt klart är det så att personer som inte alls har adhd eller autismspektrumdiagnos ibland får en diagnos. Men det spelar ju egentligen ingen roll. Att få en diagnos innebär ju aldrig nåt negativt som jag ser det.
Leif Str!
Underbart att höra ditt Vygotsky-språk igen, det sociokulturella perspektivet.
Anders S!
Här uppenbarade sig en intressant sak. Själv har jag sedan första klasserna i skolan, då jag inte lärde mig läsa som de andra, också upplevt mig som fungerande annorlunda än alla andra. Då kallades det ordblindhet. Det gjorde mig till en maniskt läsande och senare skrivande människa, vilket gav mig tillträde till skriftspråket. Men till och med dyslexistämpeln kan bli en ”dumstämpel”, det har jag känt inpå bara skinnet sedan småskolan. Alltså, diagnoserna, särskilt om det är luftiga symptomdiagnoser, kan vara mycket skadliga, som jag ser det. Många människor har mer eller mindre tydliga autistiska drag, vilket kan vara en fantastisk tillgång. Slutsats, barn måste få vara annorlunda, det är ju det som gör socialisationen så intressant.
I alla samhällen är språket som bekant ett oerhört viktigt verktyg för att mera långsiktigt påverka sina möjligheter till kontroll i olika situationer. Ett välformulerat språk – skrivit eller talat – skapar så klart trygghet för individen och därmed i regel möjligheter att bli sedd och intressant som person. Allmänt leder detta till en maktfaktor – stort eller litet – över den mer praktisk intresserade som analyserar och löser uppgifter mera omedelbart och lägger det specifikt positiva resultatet snabbt bakom sig. Tveklöst blir ändock varje sådant arbetsmoment en tillägnad erfarenhet som alltmer byggs på med nya uppgifter, till vad man kan kalla, omedveten utbildning som inte går att hämta hem enbart i skolbänken.
Nu tänker jag framförallt på hantverksyrken där problemlösningar och att göra något från ax till limpa inte sällan ingår som en viktig del. Dessvärre ser alla praktiska arbetsuppgifter inte ut på detta sätt.
Då blir min tanke; nog borde det gå att utveckla monotona fabriksjobb där inslag av praktisk och teoretiskt omväxlande arbetsinnehåll ingår. Jag tror att detta vore en lönsam affär för såväl individen som samhället i stort på många plan. Därför, att enbart lägga praktisk focus på vissa gymnasieprogram menar jag är helt fel.
Som ett bidrag till diskussionen och en stilla reflektion från en gammal hantverkare, vars verktygslåda inte är utrustad med ordets allra bästa gåva.
Olle P!
Här tror jag du är inne på något mycket viktigt, det vill säga att handens och huvudets arbete ses som två sidor av samma sak, att det ena stöder det andra. När kroppen rör sig tänker huvudet bättre. Gå ut och gå så klarnar tankarna. De två utgör tillsammans en människas (intellektuella) förmåga. Titta på barnets lek, där tränas dessutom motoriken i ett oändligt upprepande. Det är då det kliar i vuxnas fingrar att gripa in och hjälpa till, men då det kan vara helt fel. Att dela mänskligheten i praktiska och teoretiska begåvningar är en rent fördummande tankefigur.
Knut L!
Låt oss säga att mänskligheten tar steget från ett ”utpräglat konkurrenssamhälle” till frihetens Marxska rike, varest vi jagar på morgonen och skriver essäer på eftermiddagen, eller borrar gevärspipor, om essäskrivning inte ligger för oss. Även under idealiska förhållanden kommer vissa att ställa till oreda i vapenverkstan, på grund av sin genetiska hyperaktivitet och fokuseringsbrist – tror jag.
Men vi behöver inte förlägga ”kvalitativt bättre” förhållanden till framtiden. Där har funnits många hem om vilka de som växte upp där kan säga som Fritjof Nilsson Piraten: ”Mina föräldrar voro ömma och goda.” Jag tror att ett gott hem har så stor betydelse för barnet, så att det approximerar ett gott samhälle i barnaåren. Lik förbaskat kommer alla slags neuropsykiatriska eländen som överraskningar i goda familjer. Nils Bejerot hade, har jag läst, en son som inte kunde få den narkotikaklassade medicin han hade behövt; det vore politiskt omöjligt. Peter Bejerot tog sitt liv vid 15 års ålder.
Det vore bättre om vi hade ett samhälle i vilket färre diagnoser och mediciner behövdes, och alla kunde leva så som de blivit, neurologiskt sett. Men jag gissar som sagt att den samhällsoberoende biologiska kärnan i våra livssvårigheter är stor. Möjligen förvärras situationen av miljögifter.
Knut L!
Mycket intressant det du skriver och du sätter fingret på ett fenomen som faktiskt i en allt högre grad sätter sin prägel på dagens samhälle. Jag har arbetat inom psykiatrin sedan mitten av 70-talet (den gamla mentalsjukhuspsykiatrin), vidare i det sektoriserade psykiatrin för att till sist möta den nya specialistpsykiatrin under mina sista år som delvis pensionerad psykolog.
De så kallade bokstavsdiagnoserna (främst då ADHD) har blivit som en ”gökunge” som tar alltmer resurser och kapacitet från specialistpsykiatrin som i dagsläget har svårt att ge utrymme för behandlingar då man tvingas avsätta alltmer till NP-utredningar (NP=neuropsykiatriska) och – så blir det inte så mycket kvar för annat. Detta är något som gäller för dagens såväl barnpsykiatri som vuxenpsykiatri då man talar om att avsätta mer resurser till fr a barnpsykiatrin (men även vuxenpsykiatrin lider av stor såväl resurs- som kompetensbrist).
Viktigt att konstatera är att det inte finns någon ”biologisk markör” för vad som beskrivs som ADHD (d v s det finns inget prov man kan ta för att fastställa ADHD). Istället har det inom forskarvärlden (i Sverige dominerad av Gillberg och hans anhängare) vuxit fram något slags konsensus om förekomsten av ADHD, dess fysiologiska orsaker och därpå medicinsk behandling. Man har följt något slags devis i stil med ”att tycka sig se det man redan tror sig veta”.
På sätt och vis kan man se neuropsykiatrins tillväxt som den gamla biologiska psykiatrins comeback, men i nya kläder. Återigen söker man förklara människors svårigheter att klara av det samhälle de lever i med biologisk-kemiska modeller – och den trenden har varit i tillväxt under åtminstone de senaste 30 åren.
Under min tid som professionell har jag sett ett stort antal klienter med misstanke om ADHD. Vid i stort sett varje undersökning av personens bakgrund har det funnits en dysfunktionell familj (ett ”ADHD-klimat” skulle man kunna säga) där det snarast vore ”onormalt” att inte hos barnen kunna se ett ”ADHD-beteende”.
Och visst är det så att Gillberg är ett stort frågetecken med sin forskning – där han och medarbetare gjorde sig av med grundmaterialet. Det är en vetenskaplig skandal att han fortfarande ses som auktoritet och att inte hans forskning synats närmare.
Slutligen något om det diagnosraseri som råder idag och som diagnosmanualen DSM-V är skyldigt till. Antalet diagnoser ökar allteftersom – och därmed minskar också utrymmet för vad som kan räknas som ”normalt” beteende i samhället. Det talades på 90-talet om ”underdiagnosticering” vad gäller depressioner och detta blev ett argument för att på bred front lansera ett antal nya antidepressiva preparat (som nu sett på avstånd har haft såväl nackdelar som fördelar). Idag kan man snarast tala om ”överdiagnosticering” av psykiatriska diagnoser när det gäller både depression, ångest, neuropsykiatri som utmattning.
Och den slutliga och stora frågan: Hur hänger detta samman med utvecklingen i dagens samhälle och vad den gör med oss människor?
Sören Lander, som arbetat inom psykiatrin i årtionden, säger om personer som varit på väg att ges diagnosen ADHD att ”vid i stort sett varje undersökning av personens bakgrund har det funnits en dysfunktionell familj (ett ’ADHD-klimat’ skulle man kunna säga)”. Jaså, jag hade intrycket att en betydande del av fallet uppstår i funktionella familjer. Men jag har ju inte SL:s kunskap.
Bara för att en familj utåt sett har det materiellt bra och tycks fungera ”normalt” innebär detta inte att så är fallet. Med uttrycket ”dysfunktionell familj” leds tankarna lätt till att det handlar om personer från en fattig och torftig underklassmiljö. Dysfunktionella familjer (med ”torftiga” psykiska miljöer) finns dock inom alla socialgrupper och med konsekvenser för barnen.
Mycket intressant, Knut! Jag erinrar mig att när Gillberg och hans medarbetare systematiskt förstörde sitt forskningsmaterial, så motiverades det med att de lovat att inte lämna ut personuppgifterna. När jag berättade detta för min son, som har en masterexamen i psykologi, sa han omedelbart: ”Men i all sin dar, det är ju bara att anonymisera uppgifterna, det är ju rent elementärt!” Finns inget vettigt motargument mot den invändningen!
Nu ska jag med intresse börja lyssna på på ”Återkallad diagnos”.
Bengt L!
1. Jag är inte helt insatt i frågan, men var det inte så att granskare ville se själva grundmaterialet?
2. Är det inte i praktiken omöjligt att anonymisera beskrivningar av människors liv, av matematiska skäl? På det viktiga yttrandefrihetsforumet Flashback skriver människor hela tiden saker som att ”min mor som är änka vill testamentera huset till mina två yngre systrar eftersom jag har suttit i fängelse och använder kokain” utan att begripa att man matematiskt sett har ”outat” sig? Det blir som den klassiska anonymiseringen i en tidning: ”en stins i Eslöv”.
Knut L!
Du skriver tankeväckande ”Gå ut och gå så klarnar tankarna”. Då tänker jag på Dan Andersson dikt ”Gässen flytta” och några rader från den texten.
”
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka blåa skyn.
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!
”
Har länge funderat om kemiska bekämpningsmedel som används i t ex jordbruket skulle kunna ha något att göra med ”bokstavsbarn” (ett förfärligt ord). När jag lästa Knut L:s inlägg gjorde jag en snabbsökning om det fanns något samband mellan ADHD och autism och kemiska bekämpningsmedel i databasen PubMed. Det kom upp ett hundratal artiklar om detta och också om autism. I USA har ADHD ökat med 50% de senaste 10-15 åren och autism har ungefär tiodubblats under samma tid.
Flera studier visar på ett samband mellan ADHD och autism och högre halter av biocider i blod och/eller urin. Man kan också se ett samband mellan ftalatexponering och ADHD. Exponering kan ju ske både i moderlivet och senare. Det pågår uppenbarligen en hel del forskning i detta ämne, men man garderar sig med att det kan vara en delorsak och att det behövs mycket mer forskning.
Människan har väl snart lyckats utrota alla pollinerande insekter och nu är vi på god gång med oss själva i vårt kemikaliesamhälle.