Egor Putilovs länge framgångsrika framfart tycks nu bli användbar för alla inblandade. Han är mannen som blåser upp sin historier i den riktning den politisk miljön han råkar befinna sig i kräver och tjänar därmed motstridiga intressen. Just nu attackeras han av dem som vill se honom som ett ryskt säkerhetshot, samtidigt som dessa kritiker mörklägger att man nyss stödde Putilov när han skrev antiryska artiklar.
Det här gäller framför allt Centern, det enda parti med ett kvarvarande motståndnäste för Natokritik inom Alliansen. De mest extrema i att utnyttja affären är centerredaktören Patrik Oksanen och centerledaren Annie Lööf. I riksdagen menade Lööf att ”Ryssen ska inte släppas in över den svenska gränsen men inte heller i svenska riksdagskorridorer”.
Putilov tidigare antirysk
Men den ryss som släppts in i riksdagen är samma person som Oksanen tidigare varmt rekommenderade. 2015 var Putilov användbar för sin hållning mot Putin och kritik av Vänsterpartiet för att de 2010-2012 stött ett ukrainskt vänsterparti som då var emot både den proryske presidenten Janukovitsj och Putin, men som 2014 vände sig emot den nya väststödda regeringen i Ukraina.
Allt går ut på att med hjälp av falsk kronologi vinna billiga partipolitiska poänger genom att framställa allt ifrågasättande av Sveriges, EU:s och Natos Ukrainapolitik som ett stöd för Putin.
Den enda ledarskribent som påpekat det motsägelsefulla i anklagelserna mot journalistpseudonymen Egor Putilov för att vara rysk agent är Lars J Eriksson på Skånska Dagbladet. Han skriver: ”Läser man de artiklar som Egor Putilov, eller vad han heter, skrivit om Ryssland och Ukraina, finns på hemsidan för vänstertidskriften Arbetaren, så går det att notera att de är tendentiösa och anti-Putin. Så här avslutas en av dem: ’Medan kriget i Ukraina officiellt är slut sker en sällan skådad upprustning av Rysslands propagandamaskin. Detta tyder på att den gigantiska apparaten med egna medier, allätande politiska regnmakare, falska partier och inblandning av säkerhetstjänster kan användas igen – när Putins korporativistiska stat behöver den.’ Svenska anti-Putinpropagandister kunde inte formulerat det bättre?”
En av dem ”anti-Putinpropagandister” som spred Putilovs kritiska syn – inte bara på Putin och Ryssland, utan också mot vänsteroppositionen i Ryssland och Ukraina och som varande Putinagenter – var just Patrik Oksanen. Även han var redaktör på en centertidning, om än i Hälsingland. Han är även drivande bakom Podd72 som stöds av Civilförsvarsförbundet. Oksanen betonar särskilt vikten av källkritik och att vi lever under ständigt hot från krafter som driver ett informationskrig mot oss.
Oksanen vänder på klacken
Nu, drygt ett år senare, är Oksanen drivande bakom kritiken av Putilov och SD, som ryska säkerhetshot. Både Oksanen, Aftonbladet och DN förde villigt ut Putilovs konspirationsteoretiska budskap byggt på guilt-by-association (utan källgranskning), eftersom budskapet kunde vara ett led i statens och oppositionens anti-Putin-propaganda. Nu upprörs de plötsligt över hur SD använt sig av Putilov, utan att tala om att de själva varit hans megafoner tidigare.
Putilov anställdes på SDs riksdagskansli för sina konspirationsteori-artiklar om invandring som han skrivit tidigare, letandes efter putinagenter med dold agenda. En märklig fastighetsaffär med en rysk kriminell affärsman gjorde honom starkt ifrågasatt. SD-delen av affären var snabbt avklarad. Genom att mörka att Putilov skrivit ett stort antal Assad- och Pitin-kritiska artiklar, lyckades man utmåla SD som ryssvänligt och ett säkerhetshot i riksdagen.
Ett flertal grävande journalister – i den något ovanliga kombinationen över tidigare ideologiska gränser som Chang Frick på Nyheter Idag, Mattias Wåg från Researchgruppen och Patrik Oksanen – lyckades på olika sätt visa hur Kent Ekeroth var en nyckel i kontakterna med Putilov samtidigt som Ekeroths politiske sekreterare Dick Abrahamsson spred ryssvänliga meddelanden på Facebook. Ledarskribenter i de ledande tidningarna hängde genast på och skrev om SD som genomsyrat av ryssvänlighet på samma sätt som likasinnade partier i Europa.
Först sade Putilov upp sig, sedan också Dick Abrahamsson. Den informelle partiideologen Mattias Karlsson ryckte ut och förklarade var partiet stod ”Sanningen, såsom jag uppfattar den, är dock att Putin inte är en nationalist, utan snarare en mångkulturalistisk imperialist och en uttalad fiende till nationalismen”. Övriga ledande SD:are förde fram liknande förklaringar, varpå även Ekeroth rättade in sig i ledet och markerade avstånd mot Putin. Hoppet om att komma åt Ekeroth misslyckades, men processen att föra SD närmare de borgerliga partierna fick sig en puff framåt.
Alla glada utom Centern
Vänstern var över lag glada för att SD fått rejäl kritik, högern likaså. Kvar blev Centern i mitten, där nu de mest aggressiva motsättningarna blossade upp. Den avvikande C-rösten Lars J Anderson, som ägnar sig åt att både gå till källorna och leta efter konsekventa sammanhang i Putilovaffären, skrev i augusti ”Efter kaos med ren rövarkapitalismen i Ryssland fick landet en stark och målmedveten president i form av Vladimir Putin, som satsade stenhårt på ekonomisk tillväxt och fredlig samexistens”. Av den positiva utvecklingen som fanns i slutet av 1990-talet menar han finns idag mest spillror kvar. Och han uttryckte oro för en ”krigshetsande utrikesminister i form av Hillary Clinton”. Han såg det republikanska startfältets presidentkandidater som mer lockande utrikespolitiskt, men Trumps alla fadäser som hinder. Han dristade sig också att säga att en statskupp skedde i Ukraina efter att den demokratiskt valde presidenten tvingades fly.
Den socialdemokratisk ledarskribenten Tord Andersson i jämtländska Länstidningen försökte också i augusti nyansera den utrikespolitiska debatten: ”Kan man fördöma åsiktsförtrycket, aggressionerna mot Ukraina, propagandan och annekteringen av Krim och samtidigt ha förståelse för att Ryssland känner sig trängda av Natos utvidgning? Svaret verkar vara nej. Inte utan att anklagas för att gå Putins ärenden. Just nu är det inte läge för nyanser i den säkerhetspolitiska debatten.”
Detta ledde till ett hårt angrepp från Patrik Oksanen i centerpartistiska Östersundsposten mot Tord Andersson, påspätt av ett ännu hårdare angrepp på Centerkollegan Lars J Andersson:
ÖP är en tidning som delar Centerrörelsens grundläggande värderingar och företräder en centerpartistisk och ansvarsfull syn på världen. Det gör vi utifrån statsminister Fälldins ”håll gränsen”, Axel Alarik Pehrsson-Bramstorp arbete för folkförsörjningen i samlingsregeringen och att Centerpartiet är en konstruktiv vän av samarbete i Europa och över Atlanten.
Precis som vi är djupt kritiska till Länstidningen så tar vi också avstånd från en C-märkt tidning, Skånska Dagbladet, vars chefredaktör Lars Joel Eriksson den 6/8 menar att Putin står fredlig samexistens, att EU försökt destabilisera Ryssland och han vill att Donald Trump vinner presidentvalet. Att läsa Skånska Dagbladet är som att läsa ett eko av den ryska statspropagandan. Det går inte att dela centerrörelsens grundläggande värderingar och vara Trump-Putinist. Det borde rimligtvis även Skånska Dagbladets lokala ägare också inse.
Gamla och nya högerkrafter i bonderörelsen
Motsättningarna mellan Carl Berglunds Bondeförbundet (som grundade Centerpartiet 1910) och den av högerns propagandister med Sven Hedin i spetsen toppstyrda upprustningspropagandan (med hjälp av det välfinansierade Bondetåget 1914) kommer åter upp till ytan. Bakom den intensiva propagandan för Nato och att vi lever i en spionroman står särskilt den av svenskt näringsliv finansierade Frivärld med Mats Johansson i spetsen, tillsammans med en i stort sett enig mediekör. Den vänster som 1914 stred mot militarismen (liberalerna och arbetarrörelsen) tycks idag i långa stycken vara bortsvept.
Bondeförbundet hade lätt kunnat bli det 1914 också. Högerkrafter inom bonderörelsen som stod bakom Bondetåget bildade också ett parti med namnet Jordbrukarnas Riksförbund. Bägge ställde upp i valen och vann platser i riksdagen. Men den gnetige och auktoritäre Berglund byggde systematiskt upp sockenavdelningar och tidningen Landsbygden, medan konkurrentpartiet irrade bort sig i olika projekt. Det blev Bondeförbundet som gick segrande ur kampen när sammanslagningen av de två partierna skedde och vi fick ett pålitligt parti som verkade för fred, god civil beredskap och ett folkförsvar.
Så förblev det fram till Centerns partistämma 2015, då Bondetågets propagandister åter tog makten över arvtagarna till Bondeförbundet. Det sker dock inte helt smärtfritt. På facebook går diskussionen het. Är det dyra vapen och krigsäventyr vi ska ha eller civil beredskap och folkförsvar?
…
Referenser:
Annie Lööf citeras i Expressen.
Patrik Oksanen ”Stoppa statliga pengar till putinkrigarna” byggd på artikel i Aftonbladet skriven av Egor Putilov och Lisa Röstlund.
Lars J Eriksson ”Vem är den mystiske Egor Putilov?”
Lars J Eriksson ”Vi lever i en allt farligare värld”
Tord Andersson ”Finns det plats för två tankar i huvudet samtidigt?”
Patrik Oksanen och ÖP ”Länstidningen s vilseleder sina läsare om svenskt försvar, ubåtsjakt och Ryssland”
Tord Andersson, replik
Tord Andersson och Patrik Oksanen, repliker
Tord Björk (originalrubrik – ”Skälmen eller spionen Putilov?”)
