Bonus 1 – Min skolhistoria

Skolan har en ofantlig historia. Någon rimligt komplett sådan kan inte fångas i ett kapitel, i en hel bok eller ens i en hyllmeter böcker. Men det är med skolans historia som med världshistorien. Den kan beskrivas, tolkas, belysas från olika håll och diskuteras. Den historia jag betonar är vår skolas plats i den folkliga bildningen. Jag försöker därigenom fånga folkbildningens betydelse för socialt framåtskridande. Andra anlägger andra perspektiv på sin skolhistoria.

Skolan är på många sätt en märklig institution. Alla känner till den, alla vet vad man gör där, många har en uppfattning om hur det bör vara där, alla utom de allra minsta har gått i skolan och har en relation till den. Skolan är en mänsklig rättighet i den industrialiserade världen. Det är till och med så att vårt skolbegrepp har en motsvarighet i alla länder runt hela klotet. Begreppet är globalt. Så har det varit länge, ja mycket länge. I flera hundra år har det vi kallar skola varit något välkänt för nästan alla människor.

Man kan jämföra med radio och TV. De är idag minst lika välkända som företeelser, men är unga jämfört med skolan. Kanske endast kyrkan (religiösa institutioner) kan jämföra sig med skolan i kulturell tyngd. Skolan är så självklar att den inte kan tänkas bort. Individer kanske kan lätt tänka bort den, men inte ett samhälle.

Förhistorien
En skola som uttalat vänder sig till alla barn – i meningen fattiga och rika, pojkar och flickor – har vi i princip haft sedan 1842. Den är alltså nu 166 år gammal. Med tanke på att skolan redan 1842 hade en lång historia bakom sig har vi idag en mycket tung, djup och bred tradition att i någon mån försöka överblicka.

Inte bara de som jobbar i skolan formar fortsättningen. Alla samhällsmedborgare har stora intressen och del i denna utveckling. En företagare som behöver anställa ungdomar måste kunna lita på att de lärt sig det mest grundläggande för att kunna lära sig jobbet. På sjukhusen behöver man arbetskraft som kan hantera framtidens svåra överväganden och modern teknik. De måste kunna läsa och sätta sig in i religiösa och etiska dilemman. Mina egna barn som sedan länge passerat skoltiden och inte jobbar i skolan ska snart ta itu med frågan om sina egna barns skola.

Det borde finnas ett tydligt samhälleligt uttalat intresse i vårt alltmer klustrifierade samhälle att skapa en gemensam referensram för uppväxande något mer upphöjd än den rena kampen för tillvaron. Ett samhälleligt (kalla det kanske för nationellt) medvetande i ny form, som inbegriper alla, måste någonstans grundläggas. Skolan är enda möjligheten. I annat fall korsas aldrig samhällsklassernas eller invandrargruppernas vägar. Vi vill ju undvika getton, gated communities, etnotowns och annat.

Problemet är bara att idag splittrar vi upp grundskolan och låter den reproducera segregering istället för att som förr (1842–1980) skapa en skola för integration.

Det började alltså med Stadgan af 18 juni 1842 angående folkundervisning i riket. Behandlingen i ståndsriksdagen 1840–41 beslutade om denna stadga. Liberala krafter bland präster, borgare och bönder enades till slut om att en folkskola skulle inrättas. Landets alla socknar på landsbygden (och församlingar i städerna) ålades att inom fem år ordna skollokaler och anställa lärare för att ge alla barn, som inte redan gick i skola, skolgång. Bland ämnena fanns läsa, räkna, skriva, teckning, geografi, historia, kristendom och gymnastik med lek och idrott.

Det förutsattes att barnen skulle kunna läsa när de började folkskolan. Man räknade med att de lärde sig det genom katekesplugget för klockaren eller prästen i socknen med påföljande husförhör. Husförhörssystemet blev allmänt efter ett K M:ts plakat af 12 jan. 1726. Men det höll inte för skolgång, alltför många kunde inte läsa helt enkelt. Därför stadgades 1858 om den så kallade småskolan, en 2-årig förberedande del inom folkskolan. Där undervisade småskollärare, med särskild utbildning från småskoleseminarier, i framför allt läsning. Småskoleseminarierna slogs samman med folkskoleseminarierna så sent som 1961.

Småskolan blev på 1930-talet 3-årig. Småskollärarna var framför allt kvinnor, medan folkskollärarna framför allt var män. Bland folkskollärarna blev emellertid det kvinnliga inslaget allt större med åren, men könsfördelningen har kraftigt förskjutits mot kvinnosidan i alla kategorier på senare år. Män är nu en allt större bristvara i hela grundskolan.

De två lärargrupperna i folkskolan organiserade sig i olika intresseföreningar. Det här förstärkte den traditionellt betingade gränsen mellan de små barnens skola och de lite större barnens. 1881 startades Svensk läraretidning av Emil Hammarlund. Tidningen blev en viktig opinionsbildande röst för folkskolans utveckling och folkskolans alla lärares arbetsvillkor.

1858 tillkom även de så kallade ”högre folkskolorna” för att bereda begåvade barn i folkskolan en fortsättning efter 14 års ålder. I stadgan förklaras att ”en sådan skola [kan inrättas] där allmänt läroverk icke finnes, i ändamål att bereda barn, som genomgått den egentliga folkskolan eller på annat sätt vunnit motsvarande kunskaper tillfälle att inhämta ett högre mått av bildning, utan att barnen drages från sina vanliga lefnadsförhållanden eller nödig öfning för duglighet och härdighet vid arbete.” Intressanta formuleringar, som säkert var eftergifter till konservativa motståndare som ansåg att 15-åringar skulle arbeta och inte sitta med näsan i böcker.

Men de högre folkskolorna blev sällsynta. 1905 fanns endast 20 i hela landet med sammanlagt 426 lärjungar, 28 lärare, varav 4 kvinnliga.

Min farfar Bernhard Jönsson (Lindelöf) från Farhults socken utanför Höganäs ansågs vara ett lovande ungt läshuvud. Han frälstes från arbete i faderns smedja, kan man gissa, och fick istället gå ett par år i högre folkskola. Tack vare sin goda handstil (sägs i ett gammalt brev) kom han att bli affärsbiträde i en järnhandel i Halmstad, för att sedan vandra en lång väg till köpmannayrket i den stora staden Göteborg.

Fram till andra världskriget pågick en kontinuerlig utbyggnad av folkskolan, som fick stor betydelse för landets utveckling. Sverige fick ett ovanligt alfabetiserat folk. Bildning i just folkbildningsmening hade stor dragningskraft i urbaniseringsprocessen och industrialiseringen och blev en av de viktiga förutsättningarna för det framgångsrika folkhemsbygget. Att varje människa som fri medborgare i det framväxande moderna samhället skulle kunna läsa och skriva blev en självklarhet.

Tack vare folkbildningsrörelsen steg också generationer av de så kallade arbetarförfattarna fram med ett helt svenskt folk som läshungrig publik. De var riktiga idoler. Jan Fridegård, Stig Dagerman, Moa Martinsson, Artur Lundqvist, Vilhelm Moberg och många fler åkte runt i landets nystartade Folkets Hus och folkparker och samlade masspublik vid sina framträdanden med uppläsningar. De gestaltade det arbetande folkets liv och tänkande utan att skygga för orättvisor och gamla unkna föreställningar, samtidigt som de visade på en möjlig ljusare framtid.

Parallellt med folkskolan fanns hela tiden läroverken med sina akademiskt utbildade ämneslärare. De var de privilegierades skola. Realskolan var förberedelse för gymnasium med studentexamen (mogenhetsexamen) som mål. Studentexamen var förberedelse för universitetsstudier som så småningom ledde till ledande befattningar i samhället som präster, ämbetsmän i staten, läkare, jurister, adjunkter eller till kvalificerade anställningar inom handel och industri.

De två parallella skolsystemen levde hela tiden sina separata liv. Övergången från folkskolan till realskolan blev så småningom en fråga för diskussion. Det blev allt viktigare att ta vara på begåvningar, som kunde få ta studenten och få läsa vidare vid universitet och fylla ett ökande antal ämbetsmannaposter och andra kvalificerade befattningar. Få tog detta kliv, vilket med tiden blev ett politiskt problem. Arbetarrörelsen krävde så småningom avskaffande av parallellskolesystemet och införande av en enhetlig skola för alla. Alla skulle få chansen att visa sina talanger och kunna göra en klassresa (fast ordet ännu inte var uppfunnet). Ståndssamhället var ju avskaffat.

Den moderna skolan
Efter andra världskriget inträdde en helt ny tid på alla områden. Industrialiseringen gick in i en ny fas. Det storskaligt industrialiserade samhället behövde den allmänna skolan för att skola fram ingenjörer, lärare, akademiker i mycket större skala för att bygga upp det nya. Det fanns en väldig framtidstro och optimism. Allt var möjligt med organisering och planering.

Skolreformerandet hade legat i träda under kriget, men 1946 tillsattes den viktiga ”Skolkommissionen” under ledning av Tage Erlander och med efterkrigstidens store svenske skolpolitiker Stellan Arvidsson som sekreterare. Nu skulle man ta ett generalgrepp på hela frågan och genomföra den stora reformen för en gemensam bottenskola för alla svenska barn.

Redan under kriget hade riksdagen diskuterat ett förslag till en 8-årig ”elementarskola”. Dessa idéer utvecklade Skolkommissionen i sitt huvudbetänkande 1948 till en nioårig ”enhetsskola”; en förlängd obligatorisk och demokratisk skola som skulle ersätta både folkskolan och realskolan. Efter en segdragen riksdagsbehandling antogs 1950 ”Riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling”. Skolkommissionens djärva förslag urvattnades emellertid rejält. Resultatet blev 16 mindre skolreformer. Det viktigaste beslutet var införandet av en nioårig försöksskola för att få reda på om en ”enhetsskola” skulle kunna fungera.

Nu följde en lång period av successivt utökade enhetsskoleförsök, som långsamt ledde till ett permanentande av den nya skolan. Målet var att allt skulle vara genomfört 1973. 1957 fattades beslut om att avsluta försöksverksamheten, vilket gjorde att läroplaner, lärarutbildning och läromedel kunde planeras och produceras i stor skala. Men någon enhetsskola fick vi aldrig. Istället fick vi genom riksdagsbeslut 1962 det som kom att kallas ”grundskolan”. Den kan ses som i huvudsak ett förverkligande av enhetsskoletanken.

Skolkommissionen var starkt influerad av skolidéer från USA och den framstående filosofen, psykologen och pedagogen John Dewey. Det var han som myntade begreppet ”learning by doing” och spred nygamla idéer om så kallad ”aktivitetspedagogik”. Med nygamla menar jag att de formulerades på ett nytt och slagkraftigt sätt av Dewey, men att dessa goda idéer länge hade levt som tyst kunskap bland goda lärare i folkskolan och andra skolor, och som från 1919 faktiskt varit formulerade i folkskolans undervisningsplan.

Erfarenheterna av andra världskrigets fasor – Tysklands krigiska och rasistiska politik gentemot judar, zigenare, avvikande och oliktänkande, nazismens framfart i människors tänkande – ville skolkommissionen bygga in i den nya svenska skolan så att de aldrig mer skulle kunna slå rot. Där passade Deweys aktivitetspedagogik in och framställdes som motgift mot nazisternas stöveltramp, uniformering, raka militäriska rader och plutoner, ordergivning och blinda lydnad. Nya generationer skulle med ny pedagogik vaccineras mot militarismens och fascismens spöke.

Det var naturligt att man tänkte som man gjorde på skolområdet 1946. Skolan ska ju plantera värderingar i våra barn. Det tycker vi än idag. Att verkligheten sedan visat sig betydligt mer komplicerad och att värderingar inte så lätt låter sig planteras med hjälp av riksdagsbeslut och direktiv är en annan och senare historia.

På senare år har vi haft en diskussion om ”skolans värdegrund”, om den är till nytta eller till skada. Att fascismen visat sig anta olika skepnader är ett problem som vi knappast lyckats förstå. Till exempel kan föraktet för svaghet och avvikande (fascistiskt kännemärke) sticka fram trynet i de mest oväntade sammanhang. Våra stora ”fria medier” idag, dem som vi alla tvingas konsumera, de är en så integrerad del av vardagen att vi helt enkelt inte kan värja oss. Man måste gilla läget. De fångar mästerligt och trendkänsligt särskilt ungdomars uppmärksamhet och intressen och blir en andlig magnet som lockar många för att få synas eller höras – att få bli ”kändis”. Var finns makten i detta spel? Är makthavarna avsättbara (demokratiskt kännemärke)?

Den ”parallella” skoltraditionen, den som utgått från kyrkan och dess behov av präster genomgick också en utveckling. Den utvidgades så småningom med skolor för kungars och furstars och städers olika ämbetsmän. Inom detta skolväsende fanns till exempel, barnaskolor, trivialskolor, klosterskolor, katedralskolor, latinskolor, prästseminarier och universitet. Så småningom kom också realskolor.

Det här skolsystemet växte och förändrades förstås också kraftigt med industrialisering, urbanisering och demokratisering av samhället. Men den grundläggande skillnaden mot folkskolan var att här skulle endast ”lämpliga” lärjungar antas och få utbildning. Här har det aldrig varit fråga om en skola för alla.

Sent kom flickor i fråga på lika villkor. Flickskolorna har sin egen historia. Flickskolan blev onödig i och med enhetsskolan och grundskolan, där förstås alla hade samma rättigheter. Under senare år har skillnaden mellan pojkar och flickor åter kommit i förgrunden, vilket på sina håll väckt intresset för könsuppdelning på olika vis inom skolan.

Ännu ett skolsystem var det för hantverkare. De skolades sedan medeltiden i ett lärlingssystem inom skråväsendets ramar.

Sedan 1962 har vi alltså haft nioårig grundskola i Sverige. Genom den har det passerat 64 årskullar med barn (2006). De som föddes 1955 är de första som gick hela sin skoltid i grundskolan. De är idag 51 år. Även de som föddes andra hälften av 40-talet har i stor utsträckning gått i grundskolan, även om många av dessa gick i försöksskolor eller i övergångsformer. Nästa två hela generationer har alltså präglats av denna unikt enhetliga svenska skola.

Vi lyckades i Sverige med det många andra länder inte förmådde; att byggdes ihop landets två parallella skolsystem, som funnits i alla industrialiserade länder från mitten av 1800-talet. Folkskolan däremot var alltså inte unik. Den fanns i många andra länder i olika former. Tyskland (Preussen) var, om jag minns rätt, före Sverige med allmän folkundervisning. Men grundskolan var unik. Någon motsvarighet är svårt att finna i andra länder i vår världsdel.

Några andra länder
Många länder frambragte alltså bred folkundervisning, vilka alla präglades av lokala förhållanden och skapade egna traditioner. Exemplet Danmark är intressant för vår del. Danmarks folkundervisningstradition är mycket speciell. Där var det en fritänkande präst vid namn Nikolaj Fredrik Severin Grundtvig (1783 – 1872) som med sin omfattande författargärning och intellektuella kamp mot rådande försoffade tankemönster som präglade utvecklingen. Han var bland annat en av Danmarks stora psalmdiktare, brinnande nationalist och rojalist. Så här står det i Nordisk familjebok från 1909:

”Särskilt ifrigt kämpade han för sin högskoleidé och fick Kristian VIII att varmt intressera sig för planen … att skapa en fri folkhögskola för hela riket. … Den starka och egendomliga danska folkhögskolerörelsen – att samla de unga bondgossarna och bondflickorna i hurtigt ungdomligt samlif till en kortare skolkurs, hvarunder de genom föredrag öfver religiösa och historiska ämnen väckas till medvetet andligt lif – har som bekant varit af stor betydelse för alla Nordens länder … Han var en ifrig motståndare till ´den sorte skole´, ´skolen for döden´ (d. v. s. latinskolan) och till all ´drengevidenskabelighed´; ty barndomstiden är fantasiens tid; först ungdomstiden lämpar sig för mer vidsträckta kunskaper.”

Denna danska folkhögskolerörelse sammanfaller i tiden med kampen för folkskolan i Sverige och fyller behovet att skänka även bönders och fattigas barn tillgång till den intellektuella och andliga världen vid sidan av ”den sorte skole”; ett parallellt folkligt skolsystem alltså.

I 1990-talet svenska skoldebatt jämfördes ofta vår grundskola med Danmarks, som ansågs vara mer progressiv och därmed ett föredöme. Men det var ofta ogenomtänkt och ledde fel. Sverige hade ingen Grundtvig. Möjligen har folkhögskoleväsendet som så småningom växte fram vid sidan av det traditionella skolväsendet inspirerats av Grundtvigs tankar. Men svenska grundskolan blev mer sekulär och enhetlig, vilket jag tror mycket beror på att Sverige var ett glesare befolkat land som av det skälet stötte på helt andra problem än Danmark.

Den finska skolans karaktär diskuterades dock inte – till skillnad från Danmarks – under mina 30 första arbetsår. Den sågs över axeln och var inte värd någon särskild uppmärksamhet. Därför vet vi i allmänhet mycket lite om finsk skola. På senare år har intresset dock vaknat. Finsk skola har visat höga resultat i internationella jämförelser och därmed tvingat det progressivistiska skolsverige att åtminstone försöka förstå orsakerna till den finska grundskolans framgångar.

I Finland har man 10-årig skolplikt, från 7 till 17 år. Skolan är också ovanligt enhetlig med samma struktur i hela landet. Det börjar med en frivillig förskola för 6-åringar. Skolstarten kommer för 7-åringar. Årskurserna 1-6 kallas lågstadiet där undervisningen sköts av klasslärare. Årskurserna 7-9 kallas högstadiet där undervisningen sköts av ämneslärare. Om man lyckas klara alla nio årskurserna på nio år kan man få ett extra tionde skolår som belöning. Sin nuvarande skollag fick Finland så sent som 1991.

Vad som skiljer finsk och svensk skola är att den utveckling som startade i Sverige på 70-talet och som nu lett till upplösning både organisatoriskt och pedagogiskt, den lyckades man av någon anledning undvika i Finland. Man har alltså helt lyckats undvika systemet med friskolor som vi infört i Sverige.

Ännu en sak som hjälpt Finlands grundskola är att man endast haft två lärarkategorier, inte tre som i Sverige. Mellanstadiet har aldrig funnits i Finland, utan alla klasslärare har tillhört samma kategori (lågstadiet). Det har skapat sammanhållning och stabilitet för de lägre åldrarna. Högstadiet har kunnat bevara sitt ämneslärarsystem eftersom eleverna blivit bättre förberedda i det väl sammanhållna lågstadiet. Sveriges tre formella lärarstadier har alla stridit för sina käpphästar och haft svårt att enas. På 80-talet propagerades för en sammanhållen 1-9:skola, vilket fort visade sig helt orealistiskt. Resultatet blev att den svenska skolan föll isär i ett ostrukturerat profil- och friskolemyller, medan den finska grundskolan lyckades hålla samman. Var det möjligen det dåvarande sovjet-ryska inflytandet som räddade den finska skolan från det US-ameriaksnka (svenska) inflytandet?

I de europeiska stormakterna England, Frankrike och Tyskland har överklassen lyckats bevara sina extremt privilegiereproducerande skolsystem. Frankrike och England har hela tiden haft kvar sina parallella skolsystem; ett för de privilegierade och ett för resten av befolkningen. I England känner vi framför allt till de privilegierades system med pojkars boardingschools. Där har mobbningen gjorts till en del av traditionen, ja till en del i pedagogiken, vilket gestaltats och idealiserats i film och litteratur. Där odlas tåliga och livrädda småherrar fram, tätt sammanvävda sedan barnsben i osunda och korrumperande nätverk, liksom plantor i växthus. Den som inte delar denna barndomsvärlds mentalitet får svårt att förstå dessa herrar som vuxna. Och de förstår inte de utomståendes, de ser ner på dem och detta varar livet ut. Så viktig (skadlig) kan skolan alltså vara.

I Frankrike har man många gånger försökt öppna upp de privilegierades skolsystem och göra det åtkomligt för alla, men alltid misslyckats. För några år sedan flöt enorma demonstrationståg genom Quartier latin i Paris och genom andra franska städer för dessa krav. Men en föreslagen reform av detta djupt orättvisa och odemokratiska system visade sig än en gång omöjlig att genomföra.

Ännu några pusselbitar
Med grundskolans läroplan 1962 blev skolan konfessionsfri och därmed helt sekulariserad. Reaktionen mot att kristendomen försvann som moralnorm för skolan mynnade ut i bildandet av ett nytt politiskt parti; Kristen Demokratisk Samling (KDS) år 1964, som nu heter Kristdemokraterna och ingår i regeringsalliansen som kom till makten efter valet 2006. För KDS var bibehållandet av kristendomsämnet och den kristna etiken i skolan grundläggande och en central del i partiets program från starten. Denna opinion ledde under 1970-talet till bildandet av ett antal kristna skolor ”med enskild huvudman”; Vasaskolan (1971), Annaskolan (1976) och Stefanskolan (1979). Det fanns sedan länge i Sverige två katolska privata skolor och en judisk skola.

Målmedvetet har opinionen bearbetats sedan dess. Det är viktigt att ha det här med sig i tankarna för att förstå det som sedan händer. På 80 talet hade många tappat kontakten med hur vi en gång gjorde grundskolan religionsfri. Friskolefrågan började då röra på sig igen. Intresset för konfessionsskolor ökade, inte minst genom New-Age-rörelsens utbredning. En utredning Fristående skolor för skolpliktiga elever (SOU 1981:34) föreslog en väsentligt generösare inställning att friskolor skulle kunna få statsbidrag. Det gällde främst skolor med en annan pedagogisk grundsyn. Det vanligaste i början var så kallade Waldorfskolor (antroposofiska). Men redan år 1960 erhöll Kristofferskolan i Stockholm statsbidrag. År 1982 beslöts att ytterligare åtta Waldorfsskolor och fem kristna skolor skulle beviljas statsbidrag. Så kom även talet om det så kallade mångkulturella samhället och blev en politiskt korrekt trend som röjde väg för allt fler konfessionella skolor.

Jag minns debatter i tidningarna från den tiden. Kulturradikaler mot konservativa gick gemensamt till storms mot grundskolan – för friskolor, men av helt olika skäl; radikalerna för att skolan var för gammaldags och de konservativa för att skolan var för flummig. Det blev så småningom politiska strider av det här och radikalerna vann kampen inom skolbyråkratin och dominerade dåvarande SÖ (Skolöverstyrelsen) och utbildningsdepartementet, medan de konservativa drog sig tillbaka och bidade sin tid. Men de var i princip överens med den dominerande radikalfalangen inom departement och förvaltning i friskolefrågan. Sedan 80-talet har alltså olika friskolevänliga grupper haft makten över grundskolan.

1993 rasade så de formella bastionerna ihop. I Carl Bildts regeringsprogram ingick att genomföra en ”valfrihetsrevolution” där avregleringar och privatiseringar var hörnstenar för att nå målen. Makten skulle flyttats från det offentliga till det privata och utbildningen skulle bli en privatsak. Rätten att som förälder välja skola för sitt barn, det fria skolvalet, hade tillkommit och kommunerna blev också skyldiga att betala ersättning för elever i godkända friskolor. ”Skolpengen” skulle följa eleven. Storleken ska motsvara vad eleven hade kostat i en kommunal skola. Friskolorna måste i princip vara avgiftsfria för eleverna. Allt detta har nu lett till skadlig konkurrens med friskolor, men även mellan kommunens egna skolor.

På min sista skolledartjänst våren 2006 strömmade nybörjarnas ansökningar in. Skolan låg mitt i ett etablerat villaområde med klassisk utsikt i Uppsalas utkant. Denna skola var mycket attraktiv för familjer långt utanför sitt egentliga upptagningsområde. Grannskolan låg i det invandrartäta hyreshusområdet några kilometer bort och var således betydligt mindre populär i och omkring min skola. Vi hade framställt informationsfoldrar för respektive skola och ordnade informationsträffar för att få folk att välja. Vi låtsades som vi tyckte att valet var fritt och enkelt.

Till min skolan sökte som väntat fler än vi hade plats för. Några hänvisades därför till höghusområdesskolan. Bäddat för konflikter alltså. Men skolan kunde hävda rätten att mota bort elever på grund av platsbrist. Vi satt med karta och linjal och mätte avståndet från vår skola till elevernas hem. De som bodde närmast skolan i höghusområdet blev hänvisade dit, trots att alla deras dagiskompisar fick plats på vår skola. Hur man mätte skolvägen kunde dessutom diskuteras. Det fria skolvalet var alltså inte fritt för alla.

Skolans historia är som sagt mycket omstridd. Den kan som all historia skrivas fram till vad man önskar. Så sker på många håll. Inte minst på de skolor där man av olika skäl önskar odla sina egna lokala myter. På de mest anrika finns veteranföreningar som ordnar träffar och producerar skrifter. Den välkända Göteborgs Högre Samskola fyllde 100 för några år sedan. Den har ett skolradikalt förflutet, men har idag blivit till ett reservat för en del av det fina Göteborg. Skolan bildades av framstående personligheter i Göteborg, varav många var judar, för att erbjuda en religiöst neutral undervisning för pojkar och flickor tillsammans. De hade exempelvis tidigt montessoriundervisning för yngre barn. Jag gick själv i sådan undervisning mina första tre år. Jag minns inte att det var särskilt fängslande. Men jag minns däremot att mina föräldrar ansåg det som mycket viktigt att vi gick i Samskolan.

Maria Montessori (1870-1952) var en fascinerande person. Hon var Italiens första kvinnliga läkare, som kom att arbeta med ”mentalt störda” barn. Därigenom övertygades hon om att barnens problem inte var främst medicinska och att de hjälptes av intellektuell stimulans. Redan då fördes alltså en strid mellan medicinska eller sociala förklaringar; arv eller miljö, där Göteborgs Högre Samskola tog förnuftets parti.

Men allt förändras och vrider sig med tiden. Hundraårsfirandet var välorganiserat och pampigt och samlade mängder av människor, som återfann varandra årgångsvis, blev nostalgiska och tillförde ny näring till mytbildningen.

Viggbyholmsskolan är en annan känd skola som vårdar sin historia med kamratförening, återträffar och skrifter. De kan idag med stolthet se tillbaka på sina radikala pedagogiska idéer. Där var kunskaperna viktiga, men eleverna sa du till lärarna redan på tidigt 60-tal. Det var då uppseendeväckande. Elevernas relation till skolan och arbetet skulle präglas av vad man kallade ”frihet under ansvar”, vilket var mycket radikalt.

De verkliga överklasskolorna i den brittiska traditionen av internattyp lever fortfarande kvar och får säkert ett uppsving i dagens dumliberala skolklimat. Dessa är Lundsberg, Sigtuna Humanistiska och Grennaskolan. Där skummas den sanna gräddan ur folkhavet. Där underordnas kunskapen den sociala kompetensen. Där knyter man banden för det fortsatta livet i de högre samhällsskikten. De är till för den lilla grupp som aldrig behöver frukta ekonomiska problem, de som inte vet hur många miljoner de disponerar och som klarar sig oavsett om de får ett jobb eller inte. Det viktigaste är kontakter och nätverk, ett fint namn, ett avpassat språk, översittarattityd och elittänkande. På Lundsbergs hemsida annonserades ett föredrag i aulan den 19 januari 2007 klockan 10.30 med titeln En Sigtunastudents syn på Lundsberg – några tankar 30 år efter studenten av Jacob Wallenberg. Dessa skolor är rena anakronismer, men med framtiden för sig.

I Sverige genomfördes alltså grundskolereformen 1962. Denna folkets skola – i princip lika för alla – är nu avskaffad. Detta är ”det värsta sveket under min livstid”, sa en fembarnsfar till mig för en tid sedan. Jag tror han har rätt. När upplysning genom skriftspråkliga aktiviteter sågs som en barnens rättighet infördes en medborgarplikt för alla föräldrar (skolplikt) att se till att deras barn kom till skolan. Skolplikten var ett skydd mot barnarbete. Nu har den blivit en besvärande plikt för stat och kommun att driva bra skolor för alla barn. Om skolan, som föräldrar tvingas skicka sina barn till, inte håller måttet kommer systemet med tiden sluta att fungera. Jag vet att många skolpolitiker anser att skolplikten är en anakronism och att den i den nya skollagen bör formuleras om till en ”skolrätt”.

Omkring 25% av dagens elever klarar inte grundskolans krav. Avskaffas skolplikten blir det just dessa 25% som väljer att göra annat än att syssla med studier, medan medelklassen får den skola de önskar. Därmed får klassamhället den nödvändiga sortering man är betjänt av. Det finns ju i framtiden inte längre plats för alla på de anständigas arbetsmarknad. Att 25% känner sig hemma på samhällets botten är alltså funktionellt.

Men än råder alltså den ”demokratiska” skolplikten, som alltså är en rätt för barnen att gå i en bra skola. När skolplikten luckras upp, då är vi tillbaka på ruta 1. Det enda skolsystemet som då fungerar som skola är det som de privilegierade säkrat åt sig själva. Åt resten kommer att erbjuds omsorg med sporadiska inslag av undervisningskaraktär.

Baklängesreformerna
Våren 1992 firades folkskolans 150-årsjubileum med stort program, barnkörer från Adolf Fredriks musikskola och högtidstal av ministrar. Runt om i landet firades tilldragelsen med ceremonier, historiska återblickar och kalas för skolelever. På min skola spelade vi lärare Ruskaby skola för barnen. Då kunde alla ännu enas om att folkskolan (grundskolan) var något att samlas kring och känna en smula nationell stolthet över.

Men denna tid pågick också grundskolans upplösning för fullt. En del såg vad som höll på att hända, men skolans eget etablissemang framställde allt som en utveckling mot allt mer avancerade former av folkundervisning. Men så var det inte. Möjligen var det folkskolans sista jubileumsfirande. Det kommer knappast att finnas något kvar att fira om 40 år då 200-årsjubileet skulle infallit. Det kommer förmodligen att för många vara svårt att förstå att det där som barnen går till varje dag när föräldrarna arbetar är det som förr kallades skola. Än har inte ordet skola ifrågasatts, men det skulle inte förvåna mig om så snart blir fallet.

I skiftet mellan 80- och 90-tal togs alltså de avgörande stegen i den definitiva nedmonteringen i allt hastigare tempo. Det hela hade förberetts sedan SIA-reformen. Få anade konsekvenserna, men många kände starkt obehag av de antiintellektuella och korporativa tendenserna redan då.

• • •

För att rekapitulera det formella händelseförloppet listar jag här de viktigaste stegen (med korta kommentarer) som omformat vår folkskola via en allmän och likvärdig grundskola till en klassmässigt och kulturellt hårt segregerad förvaringsplats för barn och ungdomar.

1950 Beslut om försöksverksamhet med enhetsskola
1962 Riksdagsbeslut om införande av 9-årig grundskola. Då infördes även ett relativt betygsystem i fem steg. 1, 2, 3, 4, 5, där 5 var högst och under 3 var underkänt. Medlevärdet av allas betyg skulle vara 3, vilket i längden medförde stora problem. En betygsutredning hade arbetat i nära 30 år. Det gamla ”kunskapsrelaterade” betygssystemet med sju betygssteg; A, a, Ab, Ba, B, Bc, C gick därmed i graven. Det nya systemet hankade sig fram i 32 år. Betyg avskaffades i de lägre klasserna stegvis från 70-talet och framåt.
1970 Den stora SIA-utredningen ledde till SIA-reformen. Huvudtanken var att skolan skulle bryta sin isolering från samhället, att barnen skulle få en samlad och sammanhållen skoldag med fasta tider varje dag och att mjuka upp skolans redan då omdiskuterade alltför teoretiska kunskapsförmedling med inslag av ”fritt valt arbete” för eleverna. En nyhet var så kallad ”anpassad studiegång” (bantad timplan), för elever med problem.
1974 Lärarutbildningsutredning (LUT 74) tillsattes.
1977 Nytt statsbidragssystem med ”friare resursanvändning”.
1979, 31/5 Upprop för kunskap i skolan i DN. En bred samling kulturpersoner tillsammans med vanligt skolfolk gick samman och protesterade mot att kunskaperna som mål för skolans verksamhet på allvar började ifrågasättas. Udden riktades mot framför allt den socialdemokratiska skolpolitiken efter 1969 års läroplan. Men även övriga riksdagspartier fick sig en släng p g a att alla viktiga skolreformer genomförts med breda majoriteter i riksdagen efter kriget.
1979 Förslag till ny lärarutbildning (LUT 74) framlades, som konsekvent byggde på alla flumskolans mest blåögda tankar och kritiserades hårt. Frågan hamnade i långbänk, som så småningom ledde till små förändringar i olika etapper.
1980 Ny läroplan (Lgr 80). Nu införs det nya tänkandet där metoderna är viktigare än innehållet. Attityder blir viktigare än kunskaper. Decentralisering av samhällsfunktioner är en stark tendens som även påverkar skolan. Man började tala om lokala arbetsplaner på skolor.
1985 Riksdagsbeslut om ”Lärarutbildning för grundskolan” Ny skollag; delar av den är kvar sedan 60-talet.
1986 okt. UHÄ-rapporten om ny lärarutbildning. Förändringarna pågår kontinuerligt med motiveringen att i föränderliga tider måste allt ständigt förändras. Ingen gemensam strategi eller riktning kan ännu urskiljas. En del intressant forskning pågår, men utbildningen till lärare fungerar dåligt. Det är svårt att fylla utbildningsplatserna. Läraryrkets sociala status är i dalande, de flesta med goda studieresultat söker andra yrken. Lärarbegreppet är under upplösning. Alla ska nu benämnas som pedagoger för att ingen kategori (förskollärare, fritidspedagoger, fritidsledare, barnskötare, assistenter …) ska känna sig nedvärderad.
1988/89 Riksdagsbeslut; Reformpaketet om det förändrade ansvaret för skolan (Skolans utveckling och styrning. Regeringens proposition 88/89:4). Beslutsfattandet ska nu decentraliseras. Kommunala skolplaner och lokala arbetsplaner blir obligatoriska. Skolan kommunaliseras helt, d v s alla lärare (och skolledare) skulle även få sina löner från kommunen (inte som tidigare från staten). Kommunerna får en penningpåse från staten som fritt kan disponeras. Kommunerna blir i ett slag oerhört mycket rikare och därmed mäktigare. Skolan blir största arbetsplats i alla kommuner, lärarna största personalgruppen och skolledare kommunala tjänstemän. Riksdagsbeslutet föregås av kraftiga protester och demonstrationer. Vägen öppnas för godtycke om kompetenskrav och kvalitet på personal och i undervisningen, vilket regeringen 2003 försökte åtgärda genom att inrätta en särskild myndighet för skolutveckling vid sidan om Skolverket.
1991 Den stora Skolöverstyrelsen läggs ner och det lilla Skolverket bildas. Det är en konsekvens av att man övergår till en så kallad målstyrd skola. Man behöver inte längre en stor apparat för att ta fram regler och föreskrifter för landets alla skolor. De nationellt beslutade målen är vad som gäller, vilka nu ska tolkas och omsättas i praktiken ock dokumenteras i lokala arbetsplaner ute i de kommunaliserade skolorna.
Friskolereform: Skolplikt i grundskola får fullgöras i fristående skola om denna är godkänd av Skolverket. En friskola är en skola som inte ingår i det offentliga skolväsendet. Friskolarna kan få ekonomiska bidrag av allmänna medel. Vanligtvis finansieras friskolorna också med terminsavgifter. 27/12 Lärarförbundet bildas genom sammanslagning av Svenska facklärarförbundet och Sveriges lärarförbund.
1992 Systemet med kommunala bidrag till fristående skolor införs. Bildandet av nya friskolor tar fart. (Läsåret 1991/92 fanns cirka 90 fristående grundskolor. Läsåret 2002/2003 fanns cirka 450 verksamma fristående grundskolor, över 200 verksamma fristående gymnasieskolor och cirka 5 % av landets alla skolpliktiga elever gick i en fristående grundskola.)
1994 Ny läroplan (Lpo 94). Det relativa betygssystemet försvinner till förmån för ett målrelaterat betygssystem. Enligt nya läroplanen skall betyg sättas varje termin i årskurserna 8 och 9. Betyg ges i varje ämne i grundskolan. Vårterminsbetyget i årskurs 9 är ett slutbetyg. Betyg kan ges i ämnesblock (So och No). Betygen sätts i tre steg; Godkänd (G), Väl godkänd (VG) och Mycket väl godkänd (MVG). Som stöd för betygssättningen används ämnesprov i slutet av årskurs 9 i svenska, engelska och matematik. För just dessa ämnen kan ämnesprov också användas i slutet av årskurs 5.  Grundskolan är inte längre uppdelad på olika stadier (låg-, mellan- och högstadiet). Linjedelning eller uppdelning på enkla och svåra kurser försvinner. Som språkval (B-språk) skall erbjudas minst två av språken franska, spanska och tyska.
1997 Flexibel skolstart införs. Det betyder att föräldrar kan välja skolstart året då barnet fyller 6, eller 7 år. Samtidigt slutar de flesta kommuner att tillhandahålla ”lekis, dagisskola”. Skolans nystartande ”sexårsverksamhet” kallas ”förskoleklass” och daghem (barnomsorg för yngre barn) kallas från och med nu ”förskola”. Många ”tvingas” välja skolstart för sina 6-åringar för att få 5 timmars daglig verksamhet, fri skolmat och skolhälsovård. Förskoleklasserna samorganiseras med åk 1 på många ställen i ”åldersblandade” grupper ledda av personallag bestående av lågstadielärare, förskollärare, fritidspedagoger och barnskötare. Barnomsorgen bryter in i skolan och småskolekulturen (lågstadiet) får sig en rejäl törn.
1998/99 Läroplanen anpassas till att även omfatta den frivilliga skolformen ”förskoleklass” för att samordna förskoleklass, grundskola och fritidshem. Sverige har fortfarande skolplikt mellan 7 och 16 år, men man kan alltså få börja redan som 6-åring.
2003, 1/3 Skolverket delas i två; en del för styrning och kontroll (Skolverket) och en för utveckling (Myndigheten för skolutveckling). Resurserna för kontroll att målen uppfylls har visat sig för klena. Skolverket tilldelas därför mera kontrollmuskler. Skolutvecklingsmyndigheten för en undanskymd tillvaro och har svårt att hitta en vettig roll.
2005 Politiskt tvärstopp efter långvarigt utredande av ny skollag.
2006, 1/1 Förordningen för grundskolan, särskolan och specialskolan får ett tillägg, som säger ”Vid utvecklingssamtalet skall läraren i en framåtsyftande individuell utvecklingsplan (IUP) skriftligt sammanfatta vilka insatser som behövs för att eleven skall nå målen och i övrigt utvecklas så långt som möjligt inom ramen för läroplanen och kursplanerna. Syftet är att – ge eleven ökad kunskap om och inflytande över det egna lärandet och den egna utvecklingen – ge eleven ökad möjlighet att ta ansvar för och påverka sina studier – konkret beskriva vilka insatser som bör vidtas för att eleven ska utvecklas i riktning mot målen – stärka elevens och vårdnadshavarens delaktighet i den individuella planeringen – skapa kontinuitet vid byten av lärare, grupp och skola.” Det här kan ses som ett svar på den heta frågan om dokumentation och skriftliga omdömen i alla klasser.

Ministerlista
Många av dessa politiska milstolpar förknippar vi med skolministrar. 11 har sedan 1968 varit socialdemokrater och fem har varit från borgerliga partier, varav tre moderater tre folkpartister och en centerpartist.

1968 – 1969 Olof Palme (s)
1969 – 1973 Ingvar Carlsson (s) SIA-utredningen
1973 – 1974 Bertil Zachrisson (s)
1974 – 1976 Lena Hjelm-Wallén (s) SIA-reformen
1976 – 1978 Britt Mogård (m) Arbete med ny läroplan
1978 – 1979 Birgit Rohde (fp) ”Solnedgången”, förslaget till ny läroplan
1979 – 1981 Britt Mogård (m) ”Mogårds strykningar”, Lgr 80 införs, ”Skolan ska fostra” (skrift till alla skolor)
1981 – 1982 Ulla Tilander (c)
1982 – 1989 Bengt Göransson (s) Tid av eftertanke, lugnet före stormen, lade fram prop. om kommunalisering.
1989 – 1991 Göran Persson (s) Kommunalisering genomförs, stora strukturreformer, lärarna köps med löneförhöjning, skolans styrning decentraliseras
1991 – 1994 Beatrice Ask (m) Mycket prat om ordning, reda och friskolor, första friskolereformen.
1994 – 1998 Ylva Johansson (s) ITIS;IT-fortbildning till lärare, miljonrullning till hennes kunskapsföretag ”Veta mera AB”, andra friskolereformen.
1998 – 2002 Ingegerd Wärnersson (s) Wärnerssonpengar, utredning om ny skollag
2003 – 2004 Thomas Östros (s)
2004 – 2006 Ibrahim Baylan (s)
2006 – Jan Björklund (fp)