Bonus 4 – Barnens nya värld

Ännu en jättefråga pockar på att ta plats. Det är frågan om den värld som omger våra barn och hur den påverkar begreppet barn och därmed hur vi hanterar det hela? Är de små människor? Är de som vi eller lever dom i en annan värld? Svaren på dessa eviga frågor formaterar pedagogiken och skolan. Att svaren skiftat genom skolhistorien är alldeles uppenbart. Inte minst har barnet skiftat karaktär under den senaste generationen. Den ska jag nu försöka få ett grepp om. Jag tar det därför får början.

Vi har alla djupa rötter i det gamla bondesverige med kyrkan mitt i byn, där prästen bestämde vad som var rätt, fel, heligt och oheligt. Ur det formade folkskolan sina barn och sin människa. I kristen tradition finns barnet som symbol för det rena och oförstörda, som inom sig rymmer allt det goda i människan. Jesusbarnet uppfattar jag som just en symbol för det här. Om det oförstörda barnet sedan skyddas och vårdas likt ett ömtåligt frö, så gror det till en stor och ståtlig planta. Så kunde man se det.

Men i bondesverige fanns också ett annat barn och en annan människa. Människor som hjon, främlingar, obildbara och olydiga barn vars ryggar i tid skulle krökas … Det här var ofta en grym värld och finns rikligt skildrad i litteraturen.

Barn som aldrig varit utanför sin närmaste familjekrets kom efter 1842 till en skola med många andra barn och främmande vuxna som betedde sig helt annorlunda än de därhemma. Föräldrar och anhöriga hade mycket lite att bidra med för att underlätta och förklara vad som väntade. Luther med sin pliktmoral om att arbeta i sitt anletes svett och lyda överheten var vad som fanns att hålla sig till. En skola med denna norm blev en hård värld för många barn. Bemötandet i skolan blev avgörande. Klart att många hade svårt att finna sig till rätta. Men vi fick ovanligt många läskunniga barn.

För mycket länge sedan
Den historiskt kulturella föreställning om barnets väsen, som levde ganska starkt i skolan fram till andra världskriget, som sedan tuktades till det som blivit officiell norm idag, var alltså mångfacetterad. Det förnuftiga fanns där redan från början som en del i både det som vi ser som det ömsinta och i det stränga. I Jesusbarnet ser vi våra egna barn, löftet om en god framtid och ett gott eftermäle för oss själva, samt tron på att alla kan bli något. I det strängt Lutheranskt tuktade och mindre individuellt lysande barnet ser vi å andra sidan framskolade dygder som fortfarande har stor betydelse; uthållighet, trofasthet, sparsamhet, arbetsförmåga, pålitlighet. Det har alltid varit blandat, det har alltid funnits en spänning mellan dessa aspekter.

Filosofer och pedagoger har i alla tider spettat och bänt i barnfrågan ungefär på samma sätt som nu. Mest känd är förstås Rousseaus bok Emile eller om uppfostran (1762) som ville göra upp med den tidens sätt att se barn som små ofärdiga olydiga vuxna. Pestalozzi följde upp och utvecklade Rousseaus teorier till mer praktisk undervisningslära. Han förordade att man skulle börja med det lätta och lära steg för steg i goda relationer till sina lärare. Han var en stor idealist, men ändå mer realist än Rousseau och lyfte fram bildning som en maktfaktor. Han kom att betyda mycket för uppbyggnaden av folkskolor i hela Europa, alltså även i Sverige. I Svensk Läraretidning (15 januari 1896) skildras ett stort lärarmöte i Stockholm till minne av Pestalozzis 150-årsdag. Församlingen bestod av en lång rad prominenta personer men till ”öfvervägande del utgjordes emellertid deltagarne af lärare och lärarinnor vid hufvudstadens folkskolor.” En direktör Otto Salomon, äntrade talarstolen och talade högstämt om Pestalozzis och lärarskapets storhet.

”Uppfostringskonstens hjältar äro mänsklighetens hjältar. Hvad de skenbart synas hafva uträttat blott för några få, det hafva de i själfva verket uträttat för oss alla. Pestalozzis verksamhet i den lilla undangömda köpingen vid foten af Stanserhorn var en verksamhet för hela mänskligheten. Därför: en hvar, som känt sig manad att deltaga i vår fest, måste gå till den med pietetsfullt sinne och lämna den åtminstone i någon mån bättre rustad att fylla uppfostrarens alltid ansvarsdigra men äfven tacksamma värf.”

Tonen hos Salomon, som var 1800-talets store svenske slöjdpedagog, är i våra öron uppskruvat högstämd, men visar att Pestalozzis idéer om barnets behov och väsen utan tvekan var banbrytande.

Men han var långt ifrån först. Redan i början på 1600-talet hade Amos Comenius bland mycket annat börjat att se undervisningens problem. I det 30-åriga krigets inledning förlorade han hela sin familj. Själv gömde han sig undan kejsarens agenter. Hans skrifter bannlystes och brändes på bål. Även Comenius hade sina förebilder; Erasmus av Rotterdam född 1467 var en. Denne hade i en speciell skrift De ratione studii (1512) betonar den ”dubbla kunskapen”, med vilket han menade den ”sakliga och den skriftliga” [praktik och teori skulle vi säga idag] och uppmanar eleverna till studier och övning [läsa i bok och göra/öva]. Alltså även aktivitet som källa och väg till kunskap.

Vårt förhållande till den gamla skolan och dess syn på barn präglas mycket av om den ömsinta eller stränga människan dominerade där vi själva eller våra föräldrar gick. Det är lätt att i historiens dunkel betrakta det som antingen himmel eller helvete. Det verkar som helvetesskildringarna är vanligare och mer tacksamma att återge. De är mer mediala. Men om man skrapar lite på ytan och lägger örat mot marken finner man även de andra mera barnintresserade. Pestalozzi var mycket stor, men skyms lätt av det stränga.

Efterkrigstiden
Ja, man kan spekulera och fundera. Men vi kommer att få dras med samma sorts tvesyn på barnet även i framtiden. Någon slutgiltig sanning finns inte. Vi som började jobba i skolan på 70-talet stammar från det bondesverige, som jag alltså fick en glimt av på min första längre tjänst i Västebottensbyn Kalvträsk. En eller ett par generationer tillbaka bodde de flesta av oss på landet och levde av vad jorden gav. Den Jesusinspirerade synen på barn ligger alltså latent hos många av oss och är betydligt lättare och mer sympatisk att knyta an till. Det var därför inte svårt att koppla på det som sedan hände och tänktes på 60-talet. Redan efter kriget importerades från USA en vetenskaplig dräkt för det individuellt ömtåliga barnet.

Redan på 60-talet sjöng vi alla med Beppe Wolgers i sången ”Barn är ett folk och de bor i ett främmande land…”. Barnet fick en allt större plats i allas medvetande. Barnet tillerkändes egna behov och rättigheter. Gustav Jonsson lanserade ”fri uppfostran” och den amerikanske barnläkaren Benjamin Spock blev profet för ”medvetna” föräldrar genom sin bok Sunt förnuft i barnavård och uppfostran (i USA 1946 och första upplagan i Sverige 1950). Barnet lyftes från husdjursnivå till människa. Många slutade slå barn i uppfostringssyfte och vi hade förbud mot barnarbete, fick så småningom förbud mot barnaga, ”barnens rätt”, barnombudsman och FN´s barnkonvention. Nog var det här betydande framsteg.

Men det fanns likväl utrymme för olika synsätt. En kvinnlig kollega (5-barnsmor och sedan länge avhoppad pingstvän) hävdade i en känslosam diskussion att barnen ”är goda från födseln”. Om de bara skyddas från det onda förblir de goda människor. En annan hävdade däremot att barn föds som oskrivna blad, varken onda eller goda, de ”blir vad vi gör dem till”.

Jag hörde om en familj med Missionsförbundsbakgrund som under andra världskriget flyttade ut på landet för att bespara sina barn det förfärliga som pågick. Man ville skydda barnen från det onda och låta dem växa upp i en bättre värld än den reellt existerande. Det gick nu inte så bra, men bara idén om att försöka stänga ute den verkliga världen säger en del om hur man kan se på barn om man försöker vara lite konsekvent och principfast.

På 80-talet försökte man till och med att fastslå, i en så kallad normerande värdegrund, vad en människa eller ett barn är. Man uttryckte till och med som mål att alla skulle ha en gemensam människosyn i sin värdegrund. Det var visserligen före den sentida stora invandringens tid, men det gick förstås ändå inte. När en del även började tro att de hade rätt värdegrund blev problemen akuta. Vi kom snubblande nära kategoriska ställningstaganden i stora etikfrågor som kan uppstå i konkurrenssituationer mellan olika religioner och världsåskådningar. Det ledde till att den levande diskussionen om barn stannade av, polarisering uppstod och många osäkra i och runt skolan höll truten. De flesta hade ju lärt sig att inte svära i kyrkan.

I brist på annat gudomligt, vill jag hävda att ”barnet” har upphöjts till något närmast övermänskligt, till Beppes ”folk i ett eget land”. Barnen har blivit små Jesusar; små löften om det evigt oskuldsfulla och goda. Om detta kan man väl i alla fall skapa konsensus tycks många mena, det kan väl ingen vara emot? Men det barnet skapar problem. Barndomen blir som en höjdpunkt och resten av livet blir en enda lång utförsbacke. Allt som i det här skenet inskränker barnets frihet blir föraktligt. Förresten, att misshandla och förnedra en medelålders medelklassgubbe från Uppsala är i princip lika illa som att förnedra och misshandla ett barn. Människor har ju lika värde – eller?

Nå, av denna uppfattning följer även en strävan att skydda och isolera barnet från omvärldens och vuxenvärldens ondska. Låt barnen vara barn! – tids nog kommer bekymren och det fula i livet! Om skolan nu bara ordnas så att dessa små frön får gro i egen takt, med individuella utvecklingsplaner och IT, så löser sig alla problem. Vi har alltså inga problembarn [förutom de lättsorterade särlingarna förstås (de diagnostiserade)], bara en problemskola, problemlärare och problemfamiljer.

När puberteten inträder bleknar emellertid den älskade oskuldsfullheten, barnen blir stora, fula, osäkra, bråkiga och svårpåverkade. De söker sig egna vägar och försöker spela vuxenroller. Glorian kommer på sned. Då om inte förr hamnar det stackars barnet utanför ett normalt socialt sammanhang, där ingen riktigt bryr sig om dess grundläggande behov, varpå de blir mycket svårhanterliga och nyckfulla. Det är det vi ser runt om i våra krisande högstadieskolor, där våldstendenser och fientliga attityder frodas.

Vart leder dessa efterkrigstidens drömska visioner? Hur tänker bråkiga barns föräldrar? Hur kommer ängsliga föräldrar att hantera sina barn när de pumpas fulla med ovanstående ”expertkunskaper”? Vad får dagens lärarstuderande lära sig om barn av sådana ”experter”? Stackars barn (och vuxna) har jag tänkt många gånger.

Människan kan bli ond
Enligt min erfarenhet kan en människa (barn) lära sig – eller läras – vad som helst. Hon är alltså inte predestinerad och styrd av nedärvda egenskaper, begåvning eller annat. Det har man vetat sedan Comenius´ och 30-åriga krigets dagar. Att blunda för denna allmänna insikt är skadlig för skolan, samhället och barnen.

Det här har också en dyster sida, man inte gärna vill förknippa med barn. Alltså, inte bara vissa, utan alla, kan under speciella omständigheter till och med lära sig döda! Det är sällsynt hos oss, men vi har sett det i Sverige många gånger. Barnsoldater i krigszoner är mer regel än undantag t ex. Det slås alltid upp stort i medierna som något närmast obegripligt. Men det är alltså fullt möjligt. Det är vuxnas samhällsansvar som ska förhindra dessa katastrofer. Annars kommer de att bli än vanligare.

Ansvaret för barnens villkor bär vi alla. Ren självbevarelsedrift, om inte annat, borde bringa oss till eftertanke. Men, vi straffar i någon mening våra barn istället, trots att vi inser att små människor inte kan göras helt ansvariga för sina handlingar. Vi är samhällsvarelser och inte djur på ett marknadsliberalt zoo. Så kan man alltså se på saken.

Mediefieringen
När man varit så intensivt inblandad i skolarbete och skoldebatt som jag i mer än en generation, skaffar man sig käpphästar. När det gäller barnen menar jag med stor bestämdhet att en kärna i barnbegreppet trots allt är beständigt och begripligt genom historien. Men allt runt denna kärna är rörligt. Vad har då förändrats?

Barn lever idag under andra villkor än förr, det är uppenbart. Barndomen krymper och ungdomen förlängs i takt med att arbetslivet förändras och teknifieras. Medieindustrin vidgar successivt sina vida vingar och inriktar sig allt mer mot barn och ungdom. Det här är inte bara en skolans konkurrent om individernas själar, utan även en möjlighet och ett fält för berikande av kulturen. Vem vill idag vara utan filmer, mobiltelefoner, datorer eller Internet? Men för att vara riktigt tråkig ska jag här hålla mig till problem och faror i barns ändrade livsbetingelser.

Samhällets mediefiering påverkar alltså skolan, ställer oss inför nya dilemman och är väl det som mest uppenbart påverkar barn och ungdomar. Den medievärld som barn lever i är för många äldre närmast obegriplig. Att lyssna till samtal mellan barn idag är bevis nog för att deras föreställningsvärld helt förändrats mycket påtagligt.

Jag satt och åt skollunch med några 11-åriga killar (2002). De talade om dataspel på ett slags föreställande kodspråk. Jag begrep ingenting. Jag som trots allt vet en del om datorer tänkte att de kanske kan förklara för mig. Mina frågor blev för dem helt obegripliga, ja frågorna bevisade för killarna att jag var helt borta ur sammanhanget. Det var liksom ingen idé att ens försöka. Så de fortsatte att tala om sina spel och jag fick ägna mig åt maten. De hade inte ens ett språk om dessa saker som jag skulle förstå.

Vid ett annat tillfälle satt jag vid ett lunchbord med 12-åriga flickor som talade om olika dokusåpor. Det var inte de som jag kände till, utan helt andra från USA på kanaler jag aldrig sett. Deras sätt att tala var nästan gestaltande, ungefär som killarna, fast nu med olika gester för att visa hur killar och tjejer gjorde. De citerade vad som sades i särskilt heta moment, på perfekt amerikanska dessutom.

Varken killarna eller tjejerna hade några problem med att växla mellan helt jordnära snack om till exempel en gråaktig potatis på tallriken och dessa digitala sagovärldar. De rörde sig fram och åter däremellan i ett rasande tempo utan några funderingar över skillnaden. I det vardagliga skolsnacket förstod vi varandra utan problem.

Det här är en språklig vighet som kanske inte är ny, men förbluffande i sin omfattning. Alla barn tycks numera ha många språk. Inte bara modersmål (hemspråk) och svenska alltså, utan även flera olika medieinfluerade dialekter. Språkundervisningen påverkas förstås av det här och det borde vara intressant att även dra nytta av det i undervisningen på olika vis.

Mediefieringen har också sina komiska poänger. Jag minns hur en pojke i femman för många år sedan skulle sätta igång sitt arbete som jag just hade introducerat. Han kallade på mig och frågar vilket papper han skulle ta. Jag svarade att han skulle ta det där vanliga som låg i skåpet. ”Jaha, menar du AK4-papper?”, och förstod inte varför jag började skratta. ”A4-papper”, säger jag då på lärarvis. Pojken såg generad ut. Han menade inget med det där, utan sa det han hört så många gånger och blandade bara ihop lite.

Vid ett annat tillfälle var det så att vi i min dåvarande klass hade som rutin att varje morgon läsa på skolmatsedeln som satt med häftstift invid dörren. Det var en tysttalande flickas tur och hon läste ”Oxjärpar, potatis och grönsaksblandning.” ”Va! handgranatsblandning, va é dé?” ropade en gapig kille. Det, med vilket huvudet är fullt hör man ofta och gärna.

Förutom påverkan på språket kan man fundera på hur verklighetsuppfattningarna påverkas. Farhågor att mediestormarna skulle få barn desorienterade i vad som är fiction och vad som är verklighet är nog ganska överdriven. Barn skiljer i normalfallet helt automatiskt på verklighet och fiktion och uppträder helt naturligt i olika roller.

Könskriget
Pojkar och flickor är nästan lika när de är barn. De springer lika fort, klättrar lika bra, hoppar lika högt och är lika starka. Det varar så länge inte hormonerna har börjat sitt kroppsformande spel. Upp till puberteten, som visserligen kryper allt längre ner i åldrarna, borde allt kunna vara en stor harmoniskt jämställd idyll.

Förr kunde barn vara barn trots att deras kroppar hade börjat pubertera. Jag hade kompisar som var långa som lyktstolpar och lät som grisslebjörnar. Vi kunde leka trots att jag fortfarande var liten, lätt, utan ett strå på hakan och lät som ett barn på rösten. Klart jag undrade om jag aldrig skulle bli stor, och det är klart att grisslekompisen kände sig stor och olyckligt lottad som plötsligt blivit en klumpeduns och förlorat en del av sin smidighet. Så tänkte jag som pojke. Vad flickor känner och tänker i puberteten är minst lika omtumlande.

När jag var liten tog omgivningen puberteten med jämnmod, vilket signalerade att allt förmodligen var i sin ordning. Av samma skäl var det även enklare för flickor som börjat formas till kvinnor att fortsätta vara barn en tid. Det var därför också lättare att leka tillsammans pojkar och flickor något längre upp i åren. Det fanns ett lekutrymme också för stora barn där pojkar och flickor kunde lära känna varandra. Det utrymmet finns inte längre.

Barnen har nu gjorts till en egen målgrupp, en marknad för konsumtion, märkesexponering och idealskapande. Ja, vi har fått en barn- och ungdomskultur, som är stor business. På denna marknad underblåses inte några sunda jämställdhets- eller lekideal. Skillnaderna förstärks på alla vis, inte minst könsskillnader. Redan i koltåldern ska pojkar vara macho och flickor vara slanka ”supermodels”. Det enda positiva som är lite nytt är att flickor ska vara kaxiga. Det är kanske bra, men det underblåser det så kallade könskriget och skapar också problem i skolorna.

Både pojkar och flickor har det svårt idag. De har sin svåraste period i puberteten. Då förstärks flockmentaliteten och pojkar och flickor går skilda vägar. Det här kan börja redan på mellanstadiet när några (oftast flickor) börjar bli medvetna om könsspelet.

Vem är det då som kommer mest i kläm i skolan idag, pojkar eller flickor? Den frågan har diskuterats mycket de senaste åren, men fokus har mest varit på flickorna. Det har beskrivits som att pojkarna skäl utrymmet med sitt bullriga och fysiskt påträngande sätt. Flickorna skjuts i bakgrunden, får aldrig frågan på lektionen, utan får nöja sig med andraplatsen efter pojkarna. Nog känner man igen mönstret, nog finns många bullriga och burdusa killar, som inte visar någon särskild hänsyn till flickor. På senare år har detta buller kryddats med sexistiska och i våra svenska öron djupt kränkande språk. Det är delvis ett nytt problem och svårt att komma till rätta med.

Å andra sidan samlar flickorna sig nu i gäng, sätter emot och utvecklar sin kaxighet, skaffar egna flockmetoder att stå emot killarnas buller. De lär sig att slå mot killars svaga punkter. Flickor gynnas också av att man enligt norm och tradition kan vara välanpassade. Eftersom lärarkåren och all skolpersonal idag är starkt dominerad av kvinnor, får flickor lättare gehör för sina intressen i skolan. Upprördheten bland kvinnliga lärare när en flicka kallas hora är mycket större än när en kille kallas bög.

Flickor har i allmänhet en större drivkraft mot högre utbildning efter gymnasiet, vilket är något klassutjämnande. Pojkar däremot fördummas kraftigt av det förkastliga machoidealet, i vilket det ingår att skolan är skit. Man ska vara ointresserad, se ut som man egentligen är på väg någon annan stans (mössan och jackan på) och inte ägna tid åt att plugga. Det här gör att pojkar hamnar allt mer utanför kulturen och de högre utbildningarna. För pojkar att gå vid sidan av detta krävs äkta mod. Det blir alltså främst den medvetna medelklassen som lyckas få sina pojkar att läsa vidare i någon större utsträckning. Det här ökar klassklyftan bland män.

En del har önskat flickskolorna åter för att flickor ska slippa ifrån det destruktiva könsspelet. Men det skulle innebära att även pojkskolorna skulle komma tillbaka, vilket vore förödande enligt min mening. Själv har jag alltid sökt mig till könsblandade verksamheter och platser. I alla fall har jag alltid sökt mig bort från rena mansmiljöer eftersom jag aldrig trivts i killarnas omklädningsrum i skolan, på hockeyn eller i fotbollen. Ja, den rent infantila machomentalitet som frodas i bastun, på många jobb, inom idrotten, i lumpen och på finare herrklubbar har alltid varit mig djupt motbjudande. Det mesta fungerar bättre där kvinnor och män arbetar tillsammans såvitt jag kunnat utröna.

Vuxnas infantilisering
Den andra sida av mediernas idealskapande är den som påverkar vuxna. En sådan förändring, möjligen av bestående karaktär, är vuxnas relativa infantilisering (tonårifiering). Den kan också beskrivas som en samhällets ungdomsfixering eller som åldersdiskriminering. Det här har ett mycket tungt genomslag. Den idealiska människan är idag rik, ung, frisk och vacker. Modet är ungdomligt för alla långt upp i ålderdomen. Förr markerades ålder med kläder, så sker mycket mindre nu för tiden. Hatt och käpp var självklart för en 50-årig man, käppen – antingen man behövde eller ej. Hatt och handväska var tantattribut, men tanter blir allt mer sällsynta. Små flickor klär sig på samma sätt som unga kvinnor gör för att utmana och locka mäns blickar. Äldre kvinnor behåller de åtsittande och urringade kläderna allt längre upp i åren för att hålla kvar ungdomligheten och för att uppfylla sexualiseringsnormen. Gubbar tränger på sig trånga jeans under kalaskulan och döljer det glesnande håret på olika vis. Kvinnor färgar håret och känner sig lite yngre. Mycket få vuxna är oberörda av denna trend.

Det återspeglas förstås i vuxnas syn på barn och tonåringar. De beter sig på ett delvis nytt sätt mot sina och andras barn. Föräldrar är idag förmodligen mindre tydliga på vad de skall och bör göra som vuxna. Helst är man kvar i ungdomen. Plikterna är inte lika deterministiskt fastslagna som förr. Valfriheten är större och så kallad strävan efter självförverkligande och egen personlig lycka hänger kvar ända till pensionsåldern, då de möjligen äntligen ser sig själv som fullvuxna.

Föräldrar blir också äldre än förr och alla föräldrar strävar efter ett lönearbete. Hemmamammor är i Sverige borta, utom i små sekteristiska eller religiösa grupper. Man träffar inga hemmamammor längre i skolan. Finns de så ger de sig inte till känna.

Den nya gruppen unga invandrarmammor; utan svenskkunskaper, utan utbildning, kanske utan man, men alltså med barn i den svenska förskolan och skolan, växer också. Dessa kvinnor måste få jobb och förskola åt sina barn. Tonårifieringen är påtaglig även bland dessa unga kvinnor.

Sexualisering kroppsfixering och fetma
Killarna sitter alltså inte och snackar om fotboll så mycket längre. Kanske i mer medelklasspräglade skolor, men inte i förortsskolorna. Fortfarande sparkar många pojkar fotboll. Men fotbollen blir allt mer klubbunden och ledarstyrd. Då konkurreras fattiga (invandrarna) ut och övergår till annat, exempelvis till dataspel och andra stillasittande aktiviteter. Idrotten tas över av den stora resursstarka medelklassen där föräldrar kan coacha, pröjsa, skjutsa till träningar och matcher med sina rymliga bilar. Dessa barn håller sig på så sätt friskare, slankare och mer vältränade, medan TV-spelarna och Internetnördarna blir allt fetare. Skräpmaten klarar man någorlunda om man motionerar, men sitter man still blir det fort fetma. Barnfetman breder ut sig mer bland fattiga barn än bland medelklassens.

Det här gäller även flickor. Men flickor spelar inte lika mycket fotboll, även om tjejfotboll ökar. Allt fler idrottar dock och ägnar sig åt regelrätt motion. Men klassmönstret är detsamma. Medveten motionen och idrott frodas mest i medelklassen, medan invandrade och fattiga flickor blir än mer hänvisade till passiva mediekonsumtion. Där får de sina förebilder och kroppsideal inpiskade.

Mediebilden med sin kropps- utseende- och sexfixering skadar många unga flickor på djupet. Jag är övertygad om att vågen av ätstörningar är en reaktion på, eller till och med en protest mot, att bli vuxna och intvingade i detta motbjudande kvinnostall. Hellre dör de. I alla fall självskadar sig i ett ökande antal för att visa att livet känns som en outhärdlig plåga. Ännu har dock ingen föreslagit förbud eller åldergräns på rakblad.

Att slöjor blir vanligare bland muslimska flickor kan också ses i det här ljuset. Det skulle inte heller förvåna mig om slöjor snart kommer att breda ut sig som mode mera allmänt, för att slöjan trots allt tjänar som ett tunt integritetsskydd.

Allt det här påverkar förstås skolan som bör vara en fristad från sexistiska och extremistiska medieideal. Hur det ska gå till är svårt att säga. Men det finns de som infört både uppförandekoder och klädkoder. Förströelsevideo, godisstunder och Internetsurfing bör förpassas utanför skolans staket. Det borde kunna ses som åtgärder för att skapa trygghet åtminstone någonstans i barns oroliga värld.

Alla pojkar spelar alltså inte längre fotboll, klättrar i träd, spelar kula eller bygger balsaflygplan. Alla flickor hoppar inte längre rep, går balansgång, stickar eller syr. Istället sitter man still och stillasittandet är även skadligt för huvudet. Barn tillbringar allt mer av sin fritid framför datorer. Men huvudets och handens arbete måste utvecklas i samspel. Det är alltså ingen slump att feta barn blir allt vanligare. Inte heller är det någon slump att många barn har svårt att sitta still när de inte är uppslukade av något mycket spännande. Ännu funkar högläsningen ganska bra i skolan, men när det blir lite tråkigt och arbetsamt kryper rörelsebehovet i benen. Av detta blir det inte sällan bokstavsdiagnoser.

Det här borde förändra skolans vardag. IT-samhällets skola måste se till att eleverna får mer rörelse och utveckla mötet mellan vuxna och barn utan digitala filter, att göra saker tillsammans i samma rum.

Jag älskar min dator och tycker den är ett pågående äventyr sedan mer än 20 år nu. Jag vet hur riskabelt det är att slukas av datorns möjligheter. TV´n har jag däremot inga problem att gå ifrån. Min rygg värker och blodvärdena försämras. Det här kräver tid, mycket tid att motverka, tid för fysisk aktivitet och umgänge för att inte tappa kontakten med mina närmaste. Barnen har det förmodligen inte lättare.

Skolidrotten
I det här sammanhanget blir alltså skolidrotten intressant. Vad barn behöver är ju fysiska aktiviteter varje dag i lekfulla former enskilt och/eller i grupp, inte idrott med rekord och mätbara resultat som mål en eller ett par gånger per vecka. Men sådan är skolidrotten för det mesta. Skolidrotten uppfyller inte barns ökande behov av fysiska aktiviteter. Att öka utrymmet i schemat för traditionell skolidrott skulle till och med kunna få motsatt verkan. Det finns många väl beprövade sätt att komma undan i puberteten när kroppen börjar komma i obalans och förändras. Smitningsknepen kommer man inte åt med disciplinära åtgärder.

Skolidrotten är, trots många försök att ändra den, ett hopplöst förlegat skolämne. ”Gymnastik med lek och idrott” hette det fram till 1969 då namnet ändrades till idrott (och hälsa). Meningen med det har jag aldrig förstått. Just det lekfulla inslaget borde istället ha poängterats mera istället för att sätta fokus på begreppet idrott, som leder tankarna till individuella prestationer, mätbara resultat och rekord. Denna inriktning har också lett till ökad könsuppdelning av ämnet under grundskolans senare år.

Det behövs ett nytt begrepp som bryter med skolans gamla idrottstraditioner. Låt oss istället kalla det ”skolans organiserade fysiska aktiviteter” (SOFA). För att ge alla vad de behöver måste SOFA bli något radikalt annorlunda och den rena idrotten förläggas till frivillighetens fritid. Vad som behövs är en helt ny struktur på skolans fysiska fostran – bort från omklädningsrum, duschar, bollspelsturneringar och rekordjakt i friidrott och annat. I de tidiga skolåren bör SOFA ledas av klassläraren minst en gång per dag. Senare kanske en särskild SOFA-lärare behövs. Alltså, omklädning, duschning och annat socialt störande bör i allra största utsträckning undvikas. All erfarenhet visar att just i samband med omklädning och duschning blir barn retade och känner sig utanför och drar sig bort från idrotten. Hygien är inte längre ett problem. Alla kan hålla sig rena hemma numera. Denna inriktning skulle även gynna integration genom att muslimska pojkar och flickor skulle slippa visa sig nakna i omklädningsrum och duschar.

Det ska vara lika självklart för alla att vara med som när det gäller läsa, räkna och skriva. Skälen är alltså många och starka för att radikalt bryta med den gamla skolidrottskulturen.

Diagnoserna
Det finns också – vad jag vill beskriva som – en komplott mot barnen. I skolorna pågår en perverterad jakt på neuropsykiatriska diagnoser. Lärare jagar, föräldrar jagar och rektorer jagar för att med stöd av – av specialister undertecknade – dokument kunna krama ut mer pengar ur redan fattiga kommuner. Därför denna jakt. Det funkar. Barn- och ungdomspsykiatriska kliniker och andra sjukvårdinstitutioner jobbar för högtryck med detta. Ett vänligt och välmenande patrask av experter sorterar och märker upp i fina kategorier och förespeglar att de hjälper. En lukrativ bransch växer som en svamp i fuktiga mörka skrymslen.

Skolans personal påverkas, lärarnas förväntningar på eleverna sjunker. Man ängslas för att göra fel. Man slutar lita till intuition och erfarenhet. Man söker efter auktoriteter att luta sig mot. Man får fog för sina klagomål att hela ansvaret vilar på andra. Problem beskrivs allt mer som medicinska handikapp. Föräldrar luras att tro att skolan kan ta – och kräver att skolan skall ta – allt större ansvar, varpå man hamnar i en enkelspårig dispyt om resurser. Det hela blir till en ond cirkel där hela skolan förlorar sitt självförtroende och föräldrar vilseleds och förlorar förtroendet för skolan. De största förlorarna är förstås de på lösa grunder utsorterade barnen.

I Sverige har vi haft en stor skandal i den stora striden om vetenskapligheten i främst ADHD-diagnosen. Forskare har dömts för brott mot forskningsetiska principer. Denna ifrågasatta forskning understödjer Amfetamin till barn. Starka band till amerikanska läkemedelsjättar har konstaterats. Vi väljer i Sverige ännu att inte bry oss om dessa varningar. Det är ännu tyst och lugnt. Endast några väderkvarnar fortsätter att veva sina stora vingar. Det är så det ska se ut. Meningen att denna forskning egentligen är högst seriös och trovärdig är ännu allmänt förhärskande.

Det här får mig också att tänka på Trofim Lysenko, och historien om värderingars relativa ärftlighet. Han var en sovjetisk vetenskapsman vars växtförädlingsexperiment av Stalin ansågs bevisa att åsikter och beteenden kunde ärvas. Det ledde till att man började jaga människor med vad man ansåg ha borgerliga åsikter och borgerliga beteenden. Det passade Stalins politik och kullkastade Mendels ärftlighetslagar för en tid i Sovjet. Det vi ser hos oss nu är också politisk biologi, vad dessa forskare än försöker kalla det.

Om samhällstempot och stressen blir så uppskruvade att barn (och varför inte föräldrar och personal) måste knapra amfetamin för att stå ut, borde kanske främst stressfaktorerna granskas och angripas. Vad vi nu förmodligen håller på med är att mäta och dokumentera barns stresstålighet för utsortering av den nedre kvartilen. Det är minst sagt oroande.

Jakten på bokstavsdiagnoser är ett inhumant stickspår. Bökandet i cellkärnor, och neuropsykiatriska spekulationer borde ske med stor varsamhet. Vem av oss som nu är vuxna skulle vilja vara barn i en skola med lärare och experter som tror sig kunna se in i oss och avslöja alla hemligheter. Det är för de flesta säkert en outhärdlig tanke. Det här bidrar till att barn och ungdomar flyr än längre in i sin isolerande drömkultur. Alla, inte minst barn, är beroende av hemligheter, en kärna av egenvärde och integritet. Det är alltså viktigt att vuxna respekterar barn, och förstås också att barn respekterar vuxna, men det blir en följd av det förra.

De förvrängda medieidealen, pressen att klara skolan kopplat med det lömska biologiska betraktelsesättet på barns förmåga håller på att formas till ett helt nytt samhällsproblem. I USA talar man öppet om att oroliga barn – typ ADHD – som tidigt börjar med Ritalina för att kunna sitta still i skolan, senare blir deprimerade, får ätstörningar och adderar lyckopiller och andra droger. Dessa barn hamnar så småningom lätt helt utanför, blir kraftigt avvikande och/eller skygga och tar antingen sina egna liv i tysthet, eller så blir de gränslöst våldsamma på något vis för att åtminstone spraka som ett fyrverkeri någon gång. Vad motsäger att det inte är detta fenomen vi också ser tecken på i Sverige. Ungdomar begår allt mer obegripliga våldsbrott gång efter annan.

Och invandrarna, vad händer i våra skolor när de blir många, tar sig ton och inte längre nöjer sig med en åskådarplats i utkanten. Fadimeh Sahindal bodde i det område jag jobbade innan hon gömde sig på annan ort för att komma undan sin familj. Kurder var skolans största etniska elevgrupp näst ”svenskar”. Fadimeh var en av många kurdiska barn som blev svensk där. Fallet Fadimeh fick oss att tala mycket om flickorna. Men vem brydde sig om pojkarna – de som så småningom förväntas spöa och avliva kvinnorna som kränker familjernas heder? Ett kort kapitel om detta finns i boken Tack för idag, slut för idag.

Invandrarna och deras barn
Ännu en väsentlig förändring tycker jag mig se. Förskolan (dagis) men också fritids har på senare tid fått en ny och viktig uppgift. En stor grupp barn som framför allt bor i våra stora förorter riskerar att komma rejält i kläm om de inte tas på allvar. Det gäller alltså förortsungarna, som är rekryteringsbas för framtida ungdomsgäng, dem som vi sett härja i franska förorter.

I dessa familjer har pappa kanske ett jobb som gör honom mycket frånvarande, men mamma har inget. Utan utbildning och dåliga svenskkunskaper är det omöjligt för en ung mamma att få ett jobb. De går därför på SFI (Svenska för invandrare) för att få kvittera ut sina socialbidrag. Socialbidragen är helt nödvändiga för att familjerna ska kunna överleva.

Men livet för dessa unga mammor är mycket torftigt. De lever i en för dem främmande värld med sina små barn, känner ingen mer än de andra i liknande situation och får inga tillfällen att lära sig svenska på ett funktionellt sätt. SFI fungerar ibland dåligt, där kan de gå flera år utan att uppnå ett funktionellt svenskt talspråk. De skaffar sig säkert vänner och kommer in i nätverk där de ger och tar stöd, råd och hjälp. Men dessa nätverk är isolerade från svenska språket och erbjuder inga vägar ut till det svenska samhället. Eftersom de inte har arbete får de inte förskoletid för mer än SFI-timmarna och kan därför omöjligt komma utanför sitt torftiga ekorrhjul.

Barnen har ofta en trygg hemvist i dessa familjer och nätverk före skolåldern, men lär sig ingen eller dålig svenska. I bästa fall går de några timmar om dagen på en förskola eller en öppen förskola, där de umgås med samma icke svensktalande barn som de kanske också träffar hemomkring. Förskolan fungerar möjligen som barnpassning men inte som en förskola borde. Det här är en fälla för både mammor och barn. De gettoiseras.

Det här var tydligt på den stora Uppsalaskolan. Allt fler barn som kom till förskoleklasserna som 6:åringar förstod inte och kunde inte göra sig riktigt förstådda på svenska. Det skapade oro, frustration och bråk. Det märktes förstås redan på de få timmarna i förskolan, där man försökte med psykologhjälp, ”socanmälningar” och annat. Men vad barnen behövde (behöver) är mer lektid tillsammans med svenska barn och en mamma som också lär sig svenska för att så småningom kunna få ett jobb och ta sig ur sin gettoisolering. När barnen i skolan sedan trots allt snabbt lär sig talspråkssvenska blir mamman språkligt omsprungen och än mer isolerad.

Om alla barn som inte kan svenska finge gratis och fri förskoletid, så tidigt som möjligt före skolstart, skulle många barn och mammor bli hjälpta (förstås även pappor och andra nära släktingar). Men en sådan tanke är svår att få ihop med den medelklassanda som idag präglar barnomsorgen, som ser ner på mammor som lämnar sina barn på dagis om man är ”ledig” (inte har jobb). Det är en djup motsägelse i att ha ett taxesystem som förbilligar för de rikaste men tvingar de fattigaste till så kort förskoletid som möjligt för att hålla ner kommunala utgifter. Det här är en del av den dolda strukturella segregationen idag, i sanning en barn- och kvinnofälla. Det vore faktiskt möjligt att göra något åt.

Friskolor och skolvalfrihet
Barnens värld förändras även av friskolor och det frita skolvalet. Olika barn kommer inte att få leka ihop längre. Det här nya systemet har beskrivits ganska ordentligt i debatter, artiklar och böcker vid det här laget. Undersökningar har konstaterat att friskolor uppvisar goda resultat med höga betygsgenomsnitt. Med detta kan man nöja sig om man tillhör dem som i praktiken har olika alternativ i skolvalet. Man ger sig på så sätt rätten att först tänka på sig själv och sina egna barn.

Andra undersökningar visar dock på betydligt mer sammansatta förhållanden som pekar mot att vårt friskolesystem blivit något av en nationell katastrof. Dessutom pekar forskning mot att just graden av sammanhållning av den nationella grundskolan verkar vara den viktigaste faktorn för möjligheten att upprätthålla en någorlunda jämn skolmateriell standard. Det visar exemplet Sverige före 1985 och Finland. Kanske finns det fler exempel.

Kriterier för kvalité kan alltid diskuteras. Ett viktigt kriterium är dock hur många som kvalificerar sig till högre utbildning, kan man tycka. Själva vitsen med den obligatoriska grundskolan var att i någon mån kompensera för skillnaderna i elevernas olika hemförhållanden (som påverkar resultaten i skolan). Att bereda alla barn oavsett klass, kön och bostadsort en likvärdig skola och därmed låta alla barn i grannskapet gå i samma skola ansågs som en social vinst. Barn från olika social bakgrund skulle mötas och lära känna varandra, åtminstone under grundskoleåren. Någon beskrev det som att ”I klassrummet börjar klassresan”.

En sådan skola som ska kunna möta alla måste vara av hög kvalité, annars skulle den snart dra på sig missnöje från de mera studiekräsna. En sådan skola måste få kosta mycket pengar, för endast det bästa är gott nog för våra barn. Det var det man till slut blev överens om. Det här var ett sorts samhällskontrakt. Ett sådant hade vi alltså från början av 60-talet till början av 90-talet. Det har nu brutit samman.

Skolkvalité är inte bara en fråga om mängden kunskap som genereras, utan också hur den fördelas inom befolkningen, hur vitt spridd kunskapen blir. När kunskap blir vitt spridd uppstår dynamiska effekter. Det är själva folkbildningstanken uttryckt i mer ekonomiska termer. Jämförelsen med ett lands rikedom är kanske möjlig. Ett land med ett stort ekonomiskt kapital är fattigare än ett annat land med lika stort ekonomiskt kapital, men som är jämnare fördelat bland sina medborgare. Stora klyftor inom ett lands befolkning är en broms på utvecklingen.

Tänk om vi istället försökte skaffa oss ett mått på kunskapsspridningen. Det vore intressant. Andelen elever som inte klarar godkända betyg är kanske ett slags mått på det. Därför vore det bra med ett någorlunda pålitligt betygssystem. Med ett segregerat skolsystem kommer all jämförbarhet att bli omöjlig.

I vår nya skola görs urvalet av vilka som ska kliva upp i samhälleliga ledningspositioner redan vid 6 års ålder. De flesta har inget val, vilket förmodligen är precis vad som är meningen. Men för dem som har höga klättrarambitioner för sina barn finns nu detta val redan vid 6 års ålder.

Min vän poeten bor med sin kenyanska fru och sina tre barn i invandrartäta Gottsunda i Uppsala. Han förfärades när äldsta pojken kom hem från dagis och talade typisk blattesvenska. Han vände sig till mig med sina frågor. ”Vad ska jag göra? Finns något alternativ? Jag vill att mina barn ska lära sig riktig svenska. Det är enda vägen till fulla medborgerliga rättigheter och anständiga jobb.”

Jag rekommenderade då Liten lär, en fri småskola i Uppsala med barnpsykologen och pedagogen Birgitta Strömbom som rektor. Den startades i början av 80-talet som ett pedagogiskt alternativ till den anstormande planlösa ”lekpedagogiken” på dagis och i grundskolan. Jag kände till den tack vare att Birgitta Strömboms och mina vägar korsades i kunskapsrörelsen. Jag var kritisk mot henne då för att starta eget istället för att stanna kvar och förändra, så våra vägar skildes åt. Men hennes projekt blev framgångsrikt och ett bra exempel på att hennes strängare ”uppfostringsideal” är bättre åtminstone för dem som söker sig dit.

Min vän poeten blev förtjust och Birgitta Strömbom tycker säkert om att få hans barn under sina vingar. Förskolan och skolan i Gottsunda känner sig säkert snuvade på några barn man skulle kunna haft stor nytta av, både ekonomiskt och kulturellt. Min vän poeten har nu även ställt sina barn i kö till katolska Katarinaskolan för att helt slippa ifrån Gottsundas delvis gettopräglade skolor.

Är det rasistiskt att kalla skolorna i Gottsunda gettopräglade. Nej, det är kort och gott ett konstaterande. Gettoprägeln kommer sig av att andelen svensktalande elever i skolan är så liten att invandrartalspråket tar över allas språk utom möjligen svensklärarens och bibliotekariens. Dessa betraktas ungefär som missionärer från ett främmande land. De visar välvilja och sympati, men de kliver de facto in från sin skyddade värld på tillfälliga besök. Språket är den viktigaste identifikationsfaktorn. Är du med oss eller emot oss? Den frågan behöver inte ställas direkt, den besvaras av språket själv. Det kallar jag gettoprägel. Det här gäller inte speciellt Gottsunda. Lärare och bibliotekarier där gör säkerligen sitt allra yttersta, men strukturen är sådan att uppgiften blir dem omöjlig.

De flesta i områden som Gottsunda är förstås hänvisade till sina lokala skolor, så problemet finns där hur man än vänder sig. Men man kan ändå fråga sig varför man ger upp för samhällets gettoisering och förvärrar situationen ytterligare genom att till och med uppmuntra klassmässig och etnisk rensning genom fritt skolval och friskolesystem. Det är djupt tragiskt.

Problemet för barn med svenskt grundspråk är sällan att de inte utvecklar detta. Problemet är istället alla de andras, som inte har svenska som grundspråk, att de får så få och dåliga svenska språkliga förebilder. Att inte få tillfälle att leka, bråka och leva helt på svenska är förödande. Svenska kan i värsta fall reduceras till några veckotimmar med läraren i ”svenska som andraspråk”. Här ligger förlusten. Här grundas ett bestående så kallat utanförskap.

Trots ovanstående rekommenderade jag alltså min vän att söka sig till ett friskolealternativ. Det är detta dilemma som många medelklassföräldrar ställs inför numera. Ska man välja solidariskt med de många eller sätta sina egna barn i friskolor. Det senare har blivit det fullkomligt självklara, där inte den geografiska kulturmiljön sköter segregeringen. Alltså, i Danderyd eller i Kullavik talar alla samma överhetssvenska, där behöver man inte söka annan skola.

Jag hade förmodligen gjort samma sak om jag ställts inför valet på 80-talet då min barn började skolan. Redan då minns jag att man i Stockholm diskuterade saken. Några ledande kulturradikaler valde privatskolor (friskolor kallades det ännu inte) för att utvecklingen mot en progressiv pedagogik ansågs gå för långsamt i den allmänna skolkolossen. Andra tyckte att standarden sjönk katastrofalt genom den skenande flumpedagogiken och valde privatskola av det skälet. Många sökte sig alltså tidigt till den så kallade friheten. Birgitta Strömbom var på sätt och vis en av dessa.

Elever med inlärningsproblem
Det måste förstås också sägas att det finns elever som har svårt att lära i skolan. En del har problem av olika slag när de är små. Underligt vore det annars. Men all erfarenhet visar att skolans prognoser i många fall inte stämmer med det framtida utfallet. Det blir ofta inte så illa som man befarade, eller det går verkligen illa trots så kallade goda prognoser.

Forskning visar att antalet elever med inlärnings- eller andra problem i skolor varierar kraftigt. En del skolor har många och andra få definierade problemelever. Man vet också att skolans sociala klimat direkt påverkar antalet problemelever. En skola kan alltså med hjälp av sitt sociala klimatet och sin kultur nedbringa antalet problemelever till mycket låga tal. Det beror inte på att man betraktar elever med problem på olika sätt, att exempelvis Ahmeds oro kan bero på språkproblem eller ADHD, utan på att Ahmeds oro faktiskt kan avlägsnas med koncentration på skolans huvuduppgift med hjälp av fasta normer och god omsorg – i just den ordningen.

Vuxnas ”samlade förvissning att alla kan lyckas i skolan” är kraftigt smittsam på elever. Det var ju också Maria Montessoris slutsats redan vid förra sekelskiftet som det står lite mer om i kapitlet Historien som fond. Ingen nyhet alltså.

Exemplen på barn som varit udda i skolan, men ändå klarat sig väl i livet på alla plan, är så talrika att vi nog måste fundera på skolans (samhällets) syn på hur barn utvecklas över tid. För närvarande är det de barn som kan prata för sig, kan ta för sig, vill bestämma själv, är medvetna om sina egna rättigheter, ser vuxna som lite småkorkade, förstår att man ska lära sig arbeta självständigt och i grupp, sysslar mycket med idrott, musik och annan kultur, har IT-färdigheter, kan läsa och räkna tidigt m m som drar vinstlotterna, den svällande självmedvetna medelklassens barn, som lyckas ta sig fram idag.

Inställningen till barn som har svårt att anpassa sig till elevrollen (problemelever i mycket vid mening) har förändrats kraftigt under min tid i grundskolan. Man talade tidigare inte så mycket om dessa barn. Från och med Lgr 69 har de uppmärksammats mer och mer. Vi fick specialundervisning, speciallärare, psykologer och kuratorer. Begreppet elevvård blev ett vidare begrepp än bara skolhälsovård. Allt detta svarade förstås mot ett behov, och att många elever säkert försummats tidigare. Det var den tid då individualisering blev nyckelordet för lösning av alla pedagogiska problem.

Men vi vet nu att ju mer man talade om ”individualisering” och om elever med ”särskilda behov” – eller som idag den tunga beteckningen ”elever med behov av särskilt stöd”, desto fler problemelever får vi. Det betyder alltså inte bara att skolan förr inte upptäckte problemelever – att man blottlagt ett stort mörkertal, utan att den nuvarande synen på barn faktiskt skapar problemelever. Andelen problemelever har ökar hela tiden, vilket alltså inte beror på att barn är dummare eller att skolan är svårare idag. Det beror på att hela samhället och därmed skolan ser på barn på ett nytt sätt.

Diagnossjukan är kronan på detta verk. För att skapa ordning och en objektiv atmosfär runt det hela har mer eller mindre tillförlitliga medicinska kriterier spridit sig. Vi närmar oss nu 25% som i praktiken faller ur ramen i dagens grundskola.

Litteraturen som källa
Det nya barnidealet som jag här försökt skissa har förstås formats i ett samhälle där även kulturmönster, samlevnadsformer och familjemönster genomgått stora förändringar. Kärnfamiljen är inte längre lika självklar som grundläggande samhällscell för alla barn. Familjer omformas i mycket större omfattning nu än för 50 år sedan. Antalet enmanshushåll, ensamstående föräldrar, frånvarande pappor, mor- och farföräldrar på långt avstånd och färre syskon är väl andra faktorer som tydligt förändrats. Invandring för in helt nya vanor, tanke- och kulturmönster.

Hur allt detta påverkat barn i allmänhet kan inte enkelt förklaras. Att förändringarna varit betydande och att variationen varit omfattande även förr vet vi om vi går till den viktigaste källan till kunskap om saken, nämligen skönlitteraturen. Barndomsskildringar från Strindberg till Gardell visar hur stor variationen kan vara. Ur litteraturen kan man hämta mycket mera visdom på området än ur alla samlade vetenskapliga arbeten i psykologi och pedagogik.

Svenska skolan och nazismen
Den svenska skolan fick från 1980 en del pinsamma likheter med idéer som också genomsyrade den tyska skol- och barnpolitiken nazismens Tyskland. Det här hänger ihop men makteliternas grundläggande syn på barn. Vad ett barn är och hur barn fungerar har för dessa makteliter flera likartade drag. Barn är vad de är – goda av naturen (Rousseau och svenskt 80-tal), rena arier (Nazityskland) – och ska skolas som plantor i bördig mylla till goda människor och utveckla sina goda friska naturliga och medfödda anlag. Aktiviteterna i sig (formerna) är viktigare än innehållet. Kunskaper blir bisak. Fostran blir till huvudsak. De präglas alltså av antiintellektualism.

Fostran var emellertid nazisterna bra på, men det andliga innehållet var förstås livsfarligt. Den svenska skolan tappade på 80-talet sin tro på folkbildning och kunskapsförmedling och ägnade sig alltså åt att utveckla en ny fostrande pedagogik. Nazisterna trodde inte heller att kunskapsförmedling var bra för barn. Karaktärsdaning (fostran) var det väsentliga. Det är formerna för fostran som skiljer sig mellan svenskt 80-tal och tyskt 30-tal. Men alltså – fostran i fokus i båda fallen. Nazisternas på ytan uniforma och militäriska skolformer, som liknade scouting, var framgångsrika. Massor av barn upplevde stor gemenskap i dessa skolor. Nazisterna lånade idéer från den progressiva skolrörelsen som var stark under Weimarrepubliken. Gemensamt hade de kritiken av en gammeltysk torr intellektuell bildningssyn.

Scouting är fortfarande populärt och formerna lever kvar och fungerar bra för barn. I en skola som betonar fostran som mål kan alltså vad som helst hända.

Nedan citeras en herr Schickelgruber (alias Adolf Hitler) ur Pickers bok Hitlers bordssamtal där likheterna mellan nazistisk skol- och barnpolitik och svenskt 80-tal faktiskt skymtar fram:

”Man ska över huvud taget inte lära en människa mer än hon behöver! Man belastar henne bara! Man ska hellre visa henne det sköna. Jag utgår ifrån vad ett barn behöver. Detta var säkert idealet under den grekiska storhetstiden, att man uppfostrade människorna till skönhet. I dag proppar man i dem kunskaper!

Skolan ska bara ge allmänna kunskaper, på vilka man sedan bygger upp specialkunskaperna. Undervisningen måste inrikta sig på det stora. Det som vi upplever så lätt måste våra barn en gång plugga i sig utantill. Hjärnan kan inte alls tillägna sig allt detta. Det händer bara en sak, nämligen att man stöter det ifrån sig. Man måste se det generella i några få stora drag.

Det är ju inte alls någon mening med att lära varje barn i skolan flera språk. 25 procent har ju inte alls någon användning för det. Vad har en pojke, som vill ägna sig åt musik, för nytta av geometri, fysik, kemi? Vad minns han senare av det? Ingenting!

Allt sysslande med detaljer ska man låta vara. På min tid var det ännu så, att alla som ville klara sig i examen måste ha godkänt i så och så många ämnen. Om nu någon är mycket begåvad för ett ämne, varför kräver man då också det andra av honom? Man måste arbeta vidare på det området! Vår historieundervisning bestod ännu för fyrtio år sedan enbart av data om härskare, krig och upptäckter. Någon överblick bibringades aldrig den enskilde. Det är absurt: bara därför att någon har blivit underkänd i ett ämne, så ska han sedan inte kunna bli det som han har velat bli.

Om man synar lärarmaterialet i skolorna närmare så måste man säga att en viss procentsats av dem är vansinniga: de dödar barnasjälen. Om man nu inser att en sån där lärartyp kan blockera ett helt människoliv, så får man inte bygga upp en nations ledning på basis av skolbetyg. Man måste ge livet möjlighet att korrigera! Det avgörande är uteslutande prestationen, aldrig betyget!

Om nu en pojke har så mycket karlatag i sig att han inte kan sitta still ett enda ögonblick, så är han ändå inte ouppmärksam. Men han vill inte höra på. Hans sysselsättning är att busa. Vad skulle han annars göra? Senare kommer han kanske att uträtta mer än de välartade eleverna. Men nu finns det lärare som blir arga på ett sånt där litet busfrö. Det är förståeligt. Likväl måste pojken få en möjlighet att visa vad han kan.”

Vad jag vill säga med detta är förstås inte att nazistiska skolor var bra, utan att det var budskapet (kunskapsföraktet) – förpackad i en effektiv form – som blev en livsfarlig kombination. I denna mening förstod de sig mycket väl på barn.

Förhållandet mellan undervisningens form och innehåll kan vara intressant att fundera över. Ungefär samtidigt med kunskapernas nedtoning i skolan på 80-talet fanns en kulturdebatt om vad som kännetecknar ”god och äkta” konst. Förmedlar sådan konst automatiskt ett sant humanistiskt budskap. En del hävdade detta med bestämdhet. Andra hävdade att vilket tveksamt budskap som helst kan förpackas i en övertygande form, vilket ju egentligen är en gammal insikt. Olrogs slagdänga hörde i alla fall jag som barn: ”Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt…”.

Ett gigantiskt exempel i nutid – men så stort att det för många blivit osynligt – är alla tveksamma budskap som sköljer över oss via massmedia i just synnerligen säljande förpackningar. Och nog blir det genomslag. Ja, många blir ett med budskapen som förmedlas. För mig framstår dagens massmedieindustri som skrämmande och närmast okontrollerbar. Det är andlig miljöförstöring, politisk indoktrinering och antiintellektuell folkfördumning.

Krocken mellan yttrandefrihetens principer och reglering av fördumningsindustrin är en helt olöst konflikt. Maria-Pia Boetius har försökt beskriva det här i sin bok Mediatan.

Tveksamma budskap kan alltså förmedlas i effektiva och avancerade former. Reklammakare, massmedier och konstnärer är bra på det. Många goda konstnärer låter sig utnyttjas i denna ibland skumma verksamhet. Så är det hos oss idag, så var det i både Nazityskland, Sovjet samt i USA (och hela världen) idag. Här har alltid funnits mycket pengar att tjäna, idag är det en miljardindustri som hotar idag demokratins kärna.

En skola för alla måste klara balansgången mellan kunskap och fostran. Blir fostran huvudsak brakar skolan så småningom samman. Det är vad vi bevittnat i Sverige efter 1990. Det beror på att vi i Sverige försökt bli överens om målen för fostran. I ett fritt och demokratiskt samhälle är det inte ens önskvärt, det är till och med farligt. Det finns alldeles för många olika syn på det där med barn, för att en etisk kanon ska kunna formuleras. Den enda fostran vi kommer att kunna enas om är just skolans egna praktiska sociala trafikregler, som strikt motiveras av att skolans kunskapsförmedling ska fungera.

Men, den är – enligt min uppfattning – inte bara nödvändig för att kunskapsförmedlingen ska fungera. Jag tror även på en slags bonuseffekt, liknande den man fick ur husförhörssystemet (alla lärde sig läsa i bok); man lär sig som barn att alla människor har lika värde och faktiskt är möjliga att samtala med. Kanske detta trots allt är just en slags fostran på känsloplanet som jag vill ge hög prioritet. En smula motsägelsefullt kanske?.

Skolan måste vara en värld för sig
Ibland måste det självklara sägas även om det retar dem som länge haft privilegiet att sätta normen. Därför påstår jag att skolan måste för barnens skull vara ett litet samhälle för sig, organiserat för deras inlärning. Barnet blir elev när det går in i skolan. Som elev följer de elevsamhällets mönster. En hel del privata vanor och önskningar lämnar de utanför. Men eleven måste vara aktiv och deltagande.

Skolans vuxna måste tro på denna medvetet organiserade sociala tillvaro som en mötesplats för inlärning av kulturella mönster med språket som viktigaste beståndsdel. Lärare sätter ner gränsstolpar och har ansvar för det sociala klimatet. Inlärning sker alltid. Skolan kan på sin höjd styra inlärningen i önskad riktning. Vilken riktningen ska man vara någorlunda överens om, och om inriktningen ska råda ständig diskussion.

Små människor är alltså inte ”ett folk i ett eget land”. De har begränsad räckvidd, rörlighet, styrka och är okunniga om mycket. De har obegriplig kunskapstörst, klar oförvillad blick, är nyfikna, kreativa och fantasifulla, vilket är en viktig ”återkoppling” för många vuxna. För att växa upp till sociala varelser behöver de små fyra saker; värme, mat, minst en pålitlig vuxenrelation och språk. Det är faktiskt därför så många också klarar sig. Men, saknas någon eller några av dessa fyra ting under de tidigaste åren kan vad som helst hända. Skolan kan bidra med en del, dock ej med allt.

Finns plats för alla barn?
Finns verkligen plats för alla barn? Hur skulle det gå om skolan var så framgångsrik att alla barn lärde sig läsa, skriva, räkna, fick intellektuell nyfikenhet och en glupande läshunger? De flesta inser säkert att det här är lika främmande för vårt nuvarande samhälle som att föreslå sin egen undergång. Samhället behöver alltså en sortering, det kommer vi inte ifrån. Men frågan vi kan och bör ställa är hur den sorteringen ska gå till, hur öppet uttalad den ska vara, vilka kriterier som ska gälla och hur stor del av de uppväxande som ska släppas fram till köttgrytorna.

Jag tycker inte man behöver vara historiematerialist för att inse detta förhållande. Många liberaler och andra radikaler vet att skolans utformning bestäms av ekonomiska och politiska förhållanden, som i sin tur bestäms av behovet av lämpligt utbildad arbetskraft. Skolan är alltså i hög grad styrd av politiska konjunkturer.

Men, det finns ett frirum mellan den rena politiken och de goda idéer som kan kallas bildningsideal. Kampen om bildningsidealen är en kamp skild från den rena politiken. Denna idédiskussion har djupa rötter och kan återverka och bereda plats för bildning och kultur som inte är direkt ekonomiskt lönsam (på kort sikt). Här skapas också ett slags kapital, det Bourdieu skulle kalla det kulturella kapitalet eller utbildningskapitalet.

Det finns likväl gränser. Skolan kan tillåtas bli effektiv för många, men hur bra som helst kan den inte tillåtas bli. Den måste till syvende och sidst docka med det omgivande samhället. Gränssnittet måste vara rimligt fungerande. En sortering måste ske. Alla kan inte bli journalister, TV-kändisar, läkare, direktörer, advokater och andra högstatusyrken. Därför är betygsfrågan så laddad. Därför har högskoleprovet blivit så vanligt. Därför diskuteras anlags-, lämplighetstest, anonyma ansökningar, kravspecifikationer och annat som aldrig förr.

Det handlar om bildningsidealet
Med ett anständigt bildningsideal borde alltså ett utrymme kunna skapas för grundskolan att bli en skola i alla fall för ”nästan alla”. Så har det faktiskt varit länge i Sverige. Att upp emot 25% idag inte klarar sig med godkända betyg är rätt och slätt en skandal. Men förmodligen är nuvarande utstötningsnivå den adekvata för det samhälle vi fått. Den förda skolpolitiken har fört oss till den här nivån.