Hösten 1944 upptäckte Inga-Karin att hon åter var gravid. Jag kan föreställa mig att hon tänkte ”Nej, inte nu igen!” Hon hade varit gift med Eric i drygt tre år och det här var fjärde graviditeten. Den senaste hade lett till missfall. Två friska flickor var födda och ännu ett barn fick hon nu acceptera, men gärna då en pojke. Och så blev det. Jag föddes 19 maj 1945.
Att det blev en pojke var nog till min fördel. Det gjorde mig lite extra intressant, vilket senare retade mina systrar. Men det var mina systrar och mamma som stod varandra närmast. Förutom att jag var yngst var jag även liten till växten, foglig till sättet och lite vid sidan om. Jag hade ofta känslan av att vara i vägen för de andra och fick ofta höra att jag var ”en drömmare”. Ibland tappade mamma tålamodet och röt ”Du är hopplös Knut!” men la alltid till ”– för tillfället”.
Inga-Karin och Eric gled efter hand ifrån varandra. Hon led av att han höll regemente med mig vid matbordet. Spänningen dem emellan kändes när vi åkte bil. Han körde fort och ryckigt och hon satt på helspänn i höger framsäte och trampade hårt i golvet för att försöka hjälpa till att bromsa. Äktenskapet skulle vara tills jag var åtta år.
I mitt hem fanns också andra stora, starka och glada kvinnor, barnsköterskor och hembiträden. De hette Märta, Margit och Britta. När jag var riktigt liten hette de Achie och Mipp och kom från Holland.
På deras arbetspauser runt köksbordet var både jag och ofta mamma med. Hon hette då fru Lindelöf, senare fru Emblad, medan de andra bara hade förnamn. Där fanns stora mjuka knän att sitta och leka i. Med en leksaksbil i handen körde jag runt bland kullarna och fann ett stort och varmt garage nere mellan brösten. Jag körde så djupt ner min arm räckte, varpå alla skrattade.
Nästa glimt: Mina första böcker (2)
…
Läste Lena Anderssons utmärkta DN-kröninka, Läraren är ingen trollkarl 2014-04-04 om hur det går till när man lär sig saker. Självklara insikter får sällan plats när man talar om barn och skola numera. Men hon förklarade det vi alla egentligen vet; lär sig, det gör man i allt väsentligt själv. Det var när jag läste detta jag kom att tänka på minnena från barndomen.
Andra bloggar om: barndom,flickor, minnen, mamma, pojkar, barnsköterska, hembiträde, Lena Andersson
Vi måste vårda vår backlist, Knut!