1770, då brittisk kolonialism kan sägas ha tagit sin början i Indien och Kina var levnadsstandarden i dessa länder ungefär likvärdig med den i Storbritannien.
Om man så antar att dödstalet per månad i Indien på 1800-talet var på ungefär samma nivå som i Storbritannien (27,18 döda per 1000 invånare), kan man räkna ut att från 1881 till 1920 var överdödligheten – under dessa 40 år – 165 miljoner. Alltså, kolonialismen orsakade 165 miljoner döda bara i Indien. En hisnande siffra som vida överträffar fascismens offer under 1930- och 1940-talen.
Det var alltså europeisk kolonialism som skapade fattigdomen i Kina och Indien. Det är från detta som så många i dessa länder fortfarande lider av fattigdom.
Det här rapporteras i en vetenskaplig avhandling som presenteras i tidskriften World Development med titeln ”Capitalism and extreme poverty: A global analysis of real wages, human height, and mortality since the long 16th century.” (Kapitalism och extrem fattigdom: En global analys av reallöner, mänsklig livslängd och dödlighet sedan 1500-talet).
Hör och läs mer om detta på Ben Nortons Multipolarista
Britterna var ju inte så roliga i Kenya heller, när lokalbefolkningen gjorde uppror mot deras ’välvilliga’ styre på 1950-talet, eller i Malaja under samma tid.
En väldigt lös tanke, men kan det finnas någon sorts relation mellan massmord som britter begått i Indien, Afrika och annorstädes å ena sidan, och å andra sidan kampanjer mot ’kommunismens brott’ som baseras i UK? ”Vi är fina människor, men titta vad de där hemska bolsjevikerna gör som mördar miljoner…!”
Hörde ett OBS! Kulturkvarten för en massa år sedan där en redaktör för en resetidning berättade att det dör flera miljoner fler indier än kineser p g a att Kina efter 1949 satsade på sjukvård i högre utsättning än Indien.
Bara för något år sedan hörde jag på radion att flera hundra miljoner indier saknar egen toalett? Vad säger man, mycket går under radarn?
Men både Indien och Kina har med gott mod deltagit i 1900-talets dödande av den kvinnliga befolkningsdelen. Indien med traditionell brudbränning och Kina genom den under senare delen av seklet uppfunna ettbarnspolitiken!
Läste för ett par år sedan den kinesiske nobelpristagaren MO YAN, 2012. Hans bok ?, W? (2009; svensk översättning, Yngel, av Anna Gustafsson Chen 2015). En kritisk bok om ettbarnspolitiken.
Enligt LIBRIS finns den på 45 Bibliotek från norr till söder.
En jämförelse mellan Indien och Kina för tiden efter dessa länders befrielse från utländska ok ger poäng till Mao.