Byn lämnar mig aldrig

Jag besöker hemlandet och tar en promenad genom byn. Ytligt sett är den sig lik efter 50 år. Några hus är tillbyggda, den gamla ladan riven, den rödmålade smedjan har ersatts av ett grått cementblocksbygge, som i sin tur verkar nerlagt. Lanthandeln har blivit privatbostad. Eftersom telegrafen, posten och järnvägsstationen är nedlagda, till och med rivna, existerar byns namn inte längre i omvärlden. Men i utkanten har de satt upp en namnskylt med en stadssiluett på.

Slaktarn’s på andra sidan järnvägen har ersatts med ett nytt hus. En sommar bodde hans barnbarn där, och vi lekte ihop. Jag lärde mig ett nytt ord, när frun kom ut med saft till oss och sade att nu skulle vi sitta och njuta. Hon påpekade att det inte stavades som gjuta, vilket för mig var ett konkret och lättbegripligt ord. Men vad gjorde man när man njöt? Ingenting verkade det som.

Nu ligger byn märkligt stilla. Speciellt syns inga barn denna vackra junidag, fast på en del tomter står inköpta lekredskap, små rutschbanor, sandlådor och gungor. Trädgårdsodlingarna har övergetts och blivit enorma gräsmattor. På en irrar en robotgräsklippare omkring. Ingen mekar med cykel eller bil. Det ser välstädat och lite tråkigt ut. Skolan är nerlagd, och på terminerna samlar en skolbuss upp barnen och kör dem till stan. Hönshusen har blivit garage. Antalet invånare är antagligen större än då men medelåldern högre.

Jag börjar undra om vi hade roligare när jag var barn. Var barndomen intressantare, rikare på 1950- och -60-talen? Jag vet inte, men klart är väl att dagens barn lever i ett annat mentalt universum än vad vi gjorde? För byns del är kanske den största förändringen att småbönderna är borta, d v s jordbruket har mekaniserats och till och med automatiserats med datorövervakade kreatursbesättningar.

I folkskolan hade vi potatislov en vecka på hösten. I tredje och fjärde klass tjänade jag pengar som potatisplockare, oftast i par med någon jämnårig bondpojk. Det var ett jobb för barn och hemmafruar liksom betgallringen i början av sommaren.

Men mest drev vi omkring under långa sommardagar, på cykel eller till fots, ofta i skogen utom hör- och synhåll från de vuxna. Sju kilometer uppåt skogen fanns en fin badsjö. Sommaren mellan tredje och fjärde klass byggde kompisen och jag en liten flotte, säkert inspirerade av Huck Finn, och paddlade omkring under några veckor. (Fröken hade läst högt ur Onkel Toms stuga på lördagarnas roliga timme, men måst ge upp när den snälle Tom höll på att bli ihjälslagen, och klassens töser började storgråta. Resten av terminen blev det Tom Sawyers äventyr i stället.)

En dag när vi som vanligt satt på ”Svänghallarna”, en gråstensklippa varifrån man kunde hoppa eller dyka rakt ner i bråddjupet, råkade en bonde i våra föräldrars ålder sitta bredvid, och min lite uppkäftige kompis kom i samspråk med honom. Efter en del munhuggning utbrast bonden: ”Dä ä du ente böxade te!” (Det klarar du inte av). Kompisen, som nyss fyllt tio, skrattade kaxigt. Plötsligt reste sig bonden, grep min kompis i vänstra handen och vänstra foten och svingade honom rakt ut i sjön. Han landade pladask på ansiktet i det djupa vattnet, kom snabbt upp till ytan och simmade in till berget, där jag hjälpte honom upp. En smula chockade cyklade vi hem. Han var lite blåsvullen kring ena ögat. Några dagar senare for kompisens farsa upp till bonden och läste lusen av honom, varpå saken var ur världen frånsett en del tissel, som fortgick in på hösten. En och annan hade säkert själv velat hiva min kompis i sjön.

Sådär höll vi på. Det gällde att hålla sig borta från vuxna om man ville ha roligt.

Flotten var otymplig, och den flöt allt sämre. Några gånger snodde vi i stället ekor, vars ägare inte syntes till, och rodde ut till någon ö. Vi såg till att återvända sent, när ägaren kunde förmodas ha tröttnat på att vänta ut oss om han nu märkt något.

Ute vid viken fanns en dansbana med fin utsikt och tillhörande lilla nöjespark. Bland annat fanns där en skjutbana, där man kunde skjuta prick med luftgevär, som laddades med pilar försedda med färgglada tofsar. Kompisen snodde ett av gevären en dag, och vi gick till handlar’n och köpte en burk med små hagelskott av märket Diabolo, 100 st för en krona. Ingen frågade vad två tioåringar skulle ha dem till. Längs järnvägen smög vi oss ut ur byn och började skjuta på allt som stod stilla frånsett ett tåg som råkade passera. Vi kunde inte låta bli att leka tågrånare. Vi sköt prick på telefonstolpar, lador, träd och testade om kulorna gick igenom våra skosulor, vilket de till vår besvikelse inte gjorde. När haglen tog slut, ställde vi tillbaks bössan. Med lite diskretion, smålögner och fysiskt avstånd till de vuxna behövde man inte ha tråkigt.

* * *

Kanske var jag 13, när jag fick ett jobb där jag skulle köra hästräfsa. Höet hade slagits och nu skulle det räfsas ihop i lagom högar och sedan hässjas. Detta var byns storbonde som hade vidsträckta ägor och en rättare som basade över det dagliga arbetet. Gården hade kanske fyra arbetshästar, några traktorer, tre helårsdrängar, en kökspiga, en kogubbe som ibland fick hjälp av sin fru med mjölkningen samt ett dussintal tillfälligt anställda under sommaren.

En dräng tog mig med häst och vagn till åkern, som låg en bit uppåt skogen cirka två kilometer bort. Han selade om hästen framför hästräfsan, som fanns på plats. Jag tog tömmarna och hoppade upp och satte mig i den stjärtformade metallsitsen, som satt på en stålfjäder för mjuk, gungande gång. Ekipaget rullade på två stora, smala hjärnhjul, och där bak släpade ”räfsan”. När den fyllts med hö, drog man i en spak, räfsan lyftes, lämnade en hög med hö bakom och sänktes igen. Hästen, en väldig ardennermärr vars kunskaper i jord- och skogsbruk vida översteg mina egna, drog igång till synes utan ansträngning, när jag riste i tömmarna och hojtade till. Drängen försvann.

Jag förutsattes begripa att åkern skulle vara klar till kvällen utan att det sades ut. Allt gick bra, och vid 12-snåret tog vi rast. Jag åt mitt och hästen sitt. Men på eftermiddagen började öket utnyttja kuskens brist på auktoritet och saktade ner betänkligt. Jag rappade till den och farten ökade men bara för en stund. Proceduren upprepades tills Oskar i Möllemossen kom klivande över åkern från vägen, där han satt cykeln. Han hade en fru som påstods ha en så enorm ända, att hon måste ta sig in i rälsbussen sidledes, samt en lätt utvecklingsstörd dotter med ovanligt långa ben, som sades kunna springa från en häst. Oskar anklagade mig för allvarligt djurplågeri.

Det gick som det gick.

När rättar’n, en mager och lågmäld medelålders man, kom på inspektion, kunde han konstatera att en fjärdedel av jobbet återstod, och gav mig en mild utskällning. Minns inte om jag själv spände hästen för vagnen vid dagens slut, men jag körde själv tillbaks till gården där en dräng mötte.

Några dar senare var det midsommarafton, och jag hade ett liknande jobb hos en småbonde. Min medarbetare var en vacker norsk fjordhäst. Bondens fru såg inte heller illa ut men hade kort stubin samt ägde gården. Hennes ende bror hade farit till Amerika, hennes mor var död, och fadern satt på undantag och söp lite för mycket och blev med tiden blind. De och ett annat par hässjade allteftersom jag körde ihop höet, och deras två små pojkar lekte runt omkring. En pastoral idyll, men några år senare sparkade hon ut maken, eller kanske han inte stod ut längre. Han kom att försörja sig som möbelhandlare resten av livet.

På vintern brukade vi åka skidor upp och ner för en backe intill en grusväg. En tant kom gående, och eftersom det var halt hade hon en skidstav som stöd. Kompisens storebror skrek med sina lungors fulla kraft: ”Har du glömt skidorna hemma kärringjävel?” Tanten glodde på oss och fortsatte gå.

De flesta dagar var förstås händelselösa. Vi kunde stå vid ett mjölkabord i ett vägskäl och småsvära och kasta sten tills någon tröttnade och förkunnade att ”nähä pojkar, här blir inga barn gjorda”, varefter var och en cyklade hem till sitt.

Vår präst blev befordrad till prost i en fin församling i Skåne, och ersattes med en energisk, yngre förmåga. Jag tillhörde hans första konfirmandgrupp. Året efter, när vi fyllde 15, organiserade han en bussresa till ett stort möte i Lund för stiftets kyrkliga ungdom. Han hade lockat med sig en hel busslast av byns 13–15-åringar. Vi stannade utanför Järnåkraskolan, där klassrummen tillfälligt gjorts om till sovsalar och vi pojkar gick mangrant in på dasset. Efter uträttade behov drog någon upp en flaska brännvin som gick laget runt, varpå vi gick ut till den väntande prästen. Det var underhållning och föreläsningar i universitetsaulan och en högtidlighet i domkyrkan på kvällen. En stor del av vårt gäng drog så fort de kunde mot Köpenhamn men kom bara till Malmö. Gissningsvis släpptes de inte ombord på färjan. Vi delade sovsal med kyrkliga ungdomar från några skånska församlingar. När vi höll på att gå till kojs dröp gänget in. Någon skar sönder en madrass, en annan spydde. Det kändes pinsamt och lite sorgligt. På vägen hem satt två bondjäntor bakom mig i bussen och sjöng och sjöng en populär visa, och prästen log uppmuntrande. Vad han inte hörde i sorlet och motorbullret var att de bytt ut texten mot obsceniteter, som de skrålade tills jag vände mig om och vi brast i skratt.

Kanske var det där och då jag i mitt sinne lämnade byn.

Några år senare gav prästen upp och försvann, men innan dess raggade han upp mig för att samla in namnunderskrifter för kristendomsämnets bevarande i skolan. Jag hade varit en läraktig konfirmand och kunde inte förmå mig att säga nej. Följande vecka ägnade jag fritiden åt att cykla runt i socknens östra utkanter och knacka på i var stuga. De flesta tyckte ungefär att ”ä dä prästen som skickat daj faur man väl skriva pau”. En man som spelade religiösa sånger på grammofon var för illa däran för att skriva sitt namn, så jag gjorde det åt honom. Ett fåtal började hojta om att de gav jävlen i både prästen och kristendomen och jag insisterade inte.

Nästa vår skrev jag in mig på stans sjömanshus, en separat arbetsförmedling för sjöfolk. Några dagar efter min realexamen mönstrade jag på en Svea-båt, och nästa kväll lade vi till i frihamnen i Värtan efter en lång eftermiddag genom Stockholms södra skärgård. Nästa morgon gick vi över till Stadsgården för lossning och lastning. Det var mitt första besök i huvudstaden.

Av besättningen påmindes man inte minst om alkoholbegäret. I Bordeaux, där vi slussats in i docka för att undgå de stora tidvattenskillnaderna, lyckades matrosen missa kajen när han skulle hiva trossen i land. På andra försöket snurrade han runt och föll. Någon rusade till och räddade situationen. På kajen stod några franska hamnarbetare och skrattade åt cirkusen.

* * *

Bland Sveriges tusentals byar tillhörde vi kanske värstingligan kring 1960. Eller var vi rätt normala?

Vid den tiden hade byns siste fjärdingsman befordrats till en kontorsstol i municipalsamhället en bit bort. Det var en stilig man om vilken historier berättades. En gick ut på att han hade en stående order till sin fru, att om Ragnar Jönssons hustru ringde på lördagskvällen och bad om hjälp mot maken som var på fyllan och gick bärsärkagång, så skulle hon svara att han, fjärdingsmannen, inte var hemma. Ragnar J minns jag som en inte särskilt stor man med ett magert elakt ansikte. Hans son var en hygglig grabb, som liknade sin mor. Han var nog den ende ungen jag minns, som mobbades öppet. ”Vipsadrängen” skreks det efter honom. Han ärvde gården och supandet och dog strax före sin 50-årsdag.

Det hände förstås också upplyftande ting, men de är mer komplicerade att beskriva. Jag lämnade alltså byn, men med en klyscha kan man väl säga att byn aldrig lämnade mig.