Roland Poirier Martinsson har rätt i sin artikel i Aftonbladet. Han skriver: ”Vi är […] vår egen viktigaste säkerhetspolitiska garant” och ”I verkligheten garanterar [NATO-medlemskap] inte någonting.” De två sakerna är sanna, oavsett vad som är sant om kriget i Ukraina. Du tycker kanske inte som Roland Poirier Martinsson, som tycker att Sverige ”vid sidan om andra länder” skall ”bistå Ukraina med sådant landet efterfrågar […] tills kriget avslutas på Ukrainas villkor”, och han tycker att där inte finns någon ”tänkbar konflikt, där Sverige är relevant, som inte placerar oss på samma sida som Nato”. Det intressanta är att Roland P M, trots sina åsikter, inte har någon stark uppfattning om svenskt Nato-medlemskap.
Grunden för att Roland P M inte säger ja eller nej till Nato är att Natos artikel 5 är en gummiparagraf. Om ett medlemsland anfalls, skall andra medlemmar, ”vidtaga sådana åtgärder som de anser nödvändiga […] för att återställa och vidmakthålla säkerheten i det nordatlantiska området”. Fritt val alltså, för medlemsstaterna att ”anse” att atombomber eller diplomatiska protestnoter är ”nödvändiga”. Hur andra stater kommer att agera mot Sverige i framtiden beror huvudsakligen på hur starkt rustat Sverige är, menar Roland P M.
Jag har i tidigare inlägg framfört en liknande åsikt. Jag har skrivit att det är ansvarslöst att både vara mot svenskt Nato-medlemskap, och samtidigt vara mot en snabb och kraftig svensk upprustning. Om man vill ha ett svenskt försvar som kostnadsmässigt inte är på en mycket högre nivå än dagens, då är man tvungen att godtaga Nato-medlemskap, menade jag. Felet med min åsikt var, för det första, att den ledde till att ”Nato-medlemskap och måttligt försvar” vore en möjlig lösning, för det andra att den fokuserade på Nato-frågan.
Den viktiga frågan vore i stället att Sverige så snart som möjligt finge en försvarsbudget på 3 procent av BNP, bibehållen försvarsindustri, fortsatt Gripen-utveckling, minst flera hundra stridsvagnar, med mera, som skulle göra Sverige lokalt starkare än stormakter, om Sverige strede på, eller helt nära, eget territorium. Andra stater som befinner sig i geopolitiska konfliktriskzoner, som Demokratiska Republiken Korea, Republiken Korea, Iran med flera, har ju stora försvarsbudgetar. Jag ser inget skäl varför Sverige skulle taga risken att agera annorlunda.
Nato-frågan har blivit en fars. Strunt i den. Låt det gå som det går. Byt ut ”Nej till Nato” mot ”Nej till fortsatt svagt svenskt försvar”, eller mot det positiva ”Ja till svensk upprustning”.
Bra, Jan Arvid G!
Du vänder och vrider på detaljer och småsaker för att sedan…poff… hitta en av dig formulerad helt ny tankegång, som du sedan häftigt angriper för någon helt annan ståndpunkts skull. Intressant som bevis för din tankeförmåga.
Och ingen kan anklaga dig för något annat än att tänka själv (vilket inte alls är illa i dagens helt konformistiska tankeklimat).
Roland Poirier Martinsson har visat att han också kan tänka själv. Bra så!
Men ibland undrar jag om det inte fordras lite omvärldsanalys som en komplettering till tänkandet?
Försvar kan se ut (och måste vara så) på många olika sätt. Ett tidigare vanligt sätt att se på detta är att starkt betona strävan efter fred. Och då inte vilken ”fred” som helst, utan en RÄTTVIS fred.
När det gäller den i världen just nu hetaste skärmytslingen, den i Ukraina, är det oerhört lätt att inse vem/vilka som under de senaste 20–25 åren lämnat fred och samarbete helt åt sidan för att satsa på destabilisering och provokationer. Genom att t ex lura den förmente ”fienden” att man ska lägga ner sin egen internationella ”avtalsorganisation” (upprättad enligt kapitalismens grundläggande tankar) och samtidigt påbörja en rekryteringskampanj till denna över hela sydöstra Europa, väl medveten om att detta i första hand leder till inre splittringar i länderna.
Och att redan nu ta ställning i frågan om vem vi ska stödja i det snart kommande imperialistiska omfördelningskriget, eller om vi ska hålla oss neutrala för att skydda våra medborgare från de värsta krigsfarorna, är det egentligen klokt?
Alla konstiga frågetecken i texten (om ni också ser dem) beror på att WordPress (som används för att publicera lindelof.nu) inte kan hantera skrivtecknet med kodpunktsnumret Unicode 2002.
Parollen ”Nej till Nato” är utmärkt bra. Tiderna är kaotiska och då är det bra att ha möjlighet till självständighet, särskilt i förhållande till Nato som är USA:s verktyg för att försöka kontrollera världen. Dessutom får vi vänner världen runt bland de som högst av allt önskar att Nato upplöses.
Men nu har seglat upp nya tankar. Det finns de som planerar för att USA ska få ha militärbaser på svensk mark. Vi läser i ett pressmeddelande från Försvarsdepartementet 9 januari. Det hela uttrycks inlindat, men läs noga.
Betänk att USA:s mål är att dela upp Ryssland, ta över landets naturtillgångar samt bli av med en världspolitisk konkurrent. Därför militärbaser även i Sverige. När USA sedan från dessa baser angriper ryska mål får Ryssland mer att besvara, och detta är tänkt att bidra till att utmatta Ryssland. Om USA från baser på svensk mark angriper Ryssland så kommer dessa baser i sin tur att angripas, och Sverige dras in i kriget mot Ryssland. Det är USA:s avsikt. De personer i Sverige som samarbetar med USA i sådana planer är äventyrare som leker med Sveriges säkerhet.
Om jag förstått dig rätt Jan Arvid G så är din huvudtes att ge upp Natomotståndet och satsa på svenska försvaret antingen vi blir medlemmar eller ej. Satsningen görs genom att ge 3 procent av BNP till försvaret.
Försvaret är till för vår säkerhet, men ett Natomedlemskap förstärker den inte utan tvärtom försämrar den. Ett ja till Nato betyder att Sverige tvingas ställas upp på Nato/USA:s krigsplanering. Denna planering vet jag inget om, mer än att den är riktad mot Ryssland. Att den inte prioriterar att skydda staten Sverige är ingen vågad gissning. Nato är ju främst till för USA:s intressen. USA står för huvuddelen av Natos styrka och styr naturligtvis efter sina önskemål. Det är knappast troligt att de sammanfaller med Sveriges. Dessutom ska Nato numera verka globalt.
Sverige har för närvarande en militär styrka på cirka 15.000 man. Vad man kan vaska fram av den information som finns så är det tänkt att en brigad (ca 4- 5000 man) är tänkt att delta i försvaret av Baltikum plus JAS-styrka för spaning. Sverige ska också delta i flygspaning på nordkalotten. På vilket sätt gagnar detta svensk säkerhet och vad blir över att försvara Sverige? Det kommer att ta åratal innan vi byggt upp försvaret.
Att spekulera i hur många procent av BNP ska gå till försvaret är meningslöst om vi inte har en planering för hur pengarna ska användas. Med ett medlemskap kommer naturligtvis Nato att ha sista ordet hur den pengarullningen ska se ut.
Jag instämmer i att Sverige behöver ett bra territorialförsvar. Försvaret ska också ha en i huvudsak defensiv inriktning utan missiler som kan nå långt utanför våra gränser. Om inte Sverige hotar någon eller utgör en språngbräda för Nato minskar risken för att vi blir indragna i krig.
Dessutom är säkerhetspolitik inte enbart en fråga om militär kapacitet utan är ett brett spektrum av verktyg som diplomati, handel, kunskaps- och kulturutbyte på olika nivåer för att nämna några. Det är så tröttande när hela resonemanget om svensk säkerhet enbart kommit att handla om militära våldsmedel.
”Betänk att USA:s mål är att dela upp Ryssland”, skriver Björn Backengård. Var kan jag läsa dokumenten om denna plan, eller analyser som påvisar att dessa planer finns, även om dokumentär bevisning saknas?
Hur tänker ledare i Förenta staterna att uppdelningen skall genomföras? Vilka delar skall Ryska federationen delas i, enligt Förenta staternas målsättning?
Existerar starka rörelser för utbrytning i vissa delar av Ryska federationen? Om man gör en jämförelse med Jugoslavien, finns i delar av Ryska federationen folkstödda politiska riktningar, som ligger i startgroparna för att bryta ut vissa delrepubliker ur Ryska federationen, på liknande sätt som en sådan strävan onekligen fanns i Kroatien och Slovenien? Vilka delrepubliker i Ryssland? Skulle separatister kunna besegra de stora etniska ryska befolkningarna som finns i Ryska federationens delrepubliker och andra områden, som skapats (ursprungligen av bolsjevikerna) för icke-ryska folkslag? Är sådana separatistiska riktningar, om de finns, starka nog att besegra Rysslands centralmakt med stöd från Förenta staterna? Finns en rimlig analys som gör troligt att Förenta staterna kommer att ge sig in på ett sådant äventyr i konflikt med en kärnvapenväpnad rysk centralmakt i Moskva?
Här finns ett ämne för en artikel! Var så god och skriv!
Nej till Nato är kanske den viktigaste frågan i vår tid. Nato är med stor sannolikhet den mest provokativa och militaristiska organisationen i världen och då också det enskilt största hotet mot djurarten människas överlevnad.
Så länge Nato existerar kommer också hotet om det tredje världskriget att vila tungt över mänskligheten.
Eventuell svensk upprustning eller ej är en struntfråga i sammanhanget, men om vi upprustar så lär dom nya vapnen med säkerhet bli en del av västvärldens hotbild emot Ryssland.
Nej till Nato!
Jan Arvid Götesson brukar ofta komma med semantiska anmärkningar och klurigheter men i ovanstående artikel tar han ett storpolitiskt grepp och menar att vi ska byta ut vårt motstånd mot ett svenskt medlemskap i Nato för att i stället arbeta för att stärka det svenska försvaret. Detta anser jag vara en enbent analys, eller åtminstone en gravt låghaltande tankegång.
För mig som som motståndare till att Sverige blir medlem i den aggressiva imperialistiska krigsorganisationen Nato är det också viktigt att Sverige rejält stärker sin försvarsförmåga. Båda sakerna är viktiga ty ett starkt försvar är nödvändigt för att upprätthålla en neutralitetspolitik värd namnet. Den svenska politiska ledningen rustade ner det militära försvaret, avskaffade värnplikten i början av 2000-talet och skapade en krigsinsatsorganisation. Detta gjorde man bland annat efter förslag av Pentagonanknutna konsulter.
Den upprustning som Sveriges regering nu gör förstärker inte nämnvärt försvarsförmågan då den är en anpassning till USA/Natos övergripande strategi för sina kommande krig mot Kina och Ryssland. (USA och Västvärlden är med i kriget genom ombud mot Ryssland i Ukraina) I denna strategi ingår även krig med expeditionskårer mot fattiga länder.
Om Sverige skall kunna återvända till en neutralitetspolitik värt namnet måste vi bland annat stå fri från säkerhetsåtagande gentemot andra länder, ha ett försvar som är anpassat för att bekämpa anfallskrig mot oss. Vilket innebär inte bara ett skalförsvar utan framförallt förmågan att föra krig med stort djup. Ett försvar som är inriktat på en strategisk defensiv. Detta innebär till exempel en omrustning från en alltför flygtung krigsmakt och i stället inrikta oss på ett ordentligt luftförsvar. Sverige skulle för länge sedan tagit fram ett luftförsvarsrobotsystem och inte köpt det omoderna och dyra Patriot från USA.
Jag har förvånats över att våra ledande politiker uppvisar en sån bristande kunskap om Sveriges neutralistiska politiska tradition. De säger att på grund av att de internationella spänningarna ökat så måste Sverige byta säkerhetspolitik och gå med i Nato. Men neutralitetspolitiken tjänar inte vårt land bäst då det är lugna gatan utan tvärtom. Neutralitetspolitiken har gagnat och gagnar oss bäst då ulvarna ylar och de internationella spänningarna mellan stormakterna ökar.
Alltså det är inte ett val mellan parollerna ”Nej till Nato” och ”Nej till fortsatt svagt svenskt försvar”.
Utan både och ”Nej till Nato” och ”Stärk det svenska försvaret”!
Intressanta utgångspunkter för reflektioner, Jan Arvid G!
Låt oss börja med lite fakta. Just frågan om den ryska federationens olika delar är viktig. Vi kan ju titta på delrepublikerna. Först Adygeiska Republiken (440.000 invånare på 7.600 km2) i norra Kaukasus, ett känt bråkigt område. Därefter fäster vi blicken på Altaj (drygt 200.000 på okänd yta) i södra Sibirien. Där har jag inte hört något om uppror men å andra sidan är dom inte så många så vi hoppar raskt vidare till Basjkirien (lite över 4 miljoner på 143.600 km2) i östligaste europeiska Ryssland vid Uralbergens sydligaste fötter. Kan det vara ett viktigt, riktigt upprorsfäste?
Över till Burjatien (knappt 1 miljon på 351.300 km2) vid Bajkalsjöns sydstrand där 25 procent av invånarna är burjater och mycket väl kan tänkas planera nåt djävelskap. Därefter till Dagestan (c:a 3 miljoner på 50.300 m2) vid Kaukasus nordsluttningar där direkta krig blossat upp de senaste 25 åren och sen över gränsen till Ingusjien (500.000 på okänd yta) med samma krig och sen Kabardino-Balkarien (860.000 på 12.500 km2) dit krigen i området säkerligen spiller över.
Nästa anhalt blir grannen Kalmuckien (280.000 på okänd yta) och sedan Karatjarjevo-Tjerkessien (c:a 500.000 på okänd yta) innan vi tar ett jättehopp till Karelen (643.000 på 172.400 km2 med de två största sjöarna i Europa bland de 60.000 karterade inom eller i anslutning till republiken) med kända dubbelkrig mot närmaste grannen i väster. Sedan österut till Komi (900.000 på 415.900 km2) där jag inte hört om några oroligheter, vidare söderut till Marij El (c:a 700.000 på 23.200 km2), Tjuvasjien (drygt 1.250 000 på 18.300 km2) och Mordvinien (825.454 för tio år sen på 26.117 km2) vid Volga, som väl får betecknas som ett lugnt område.
Sedan till Rysslands största delrepublik Sacha, förut Jakutien (drygt 950.000 på 3.103.200 km2) i norra Sibirien. Förutsätter att det är bråkigt men kallt där. Tillbaka till Kaukasus och Nordossetien-Alenien (drygt 700.000 på 8.000 km2) med välkända konflikter och sedan norr om Kaspiska till Tatarstan som under tsartiden hette Kazan (ca 3.800.000 på 67.836 km2) och är ett välkänt revoltområde med klar majoritet icke-ryssar. Vidare till Udmurtien (drygt 1½ miljon på 42.100 km2) mellan Volga och Ural där det nog inte bråkas lika mycket.
Tuva (drygt 300.000 på 170.500 km2) gränsar till Chakassien (532.135 vid folkräkning 2012 på 61.900 km2) och till Mongoliet varför man alltid kan räkna med bråk. Vi avslutar rundvandringen i Tjetjenien (1.270.000 på 16.150 km2), nästan det bråkigasta av alla ställen vi besökt även om det just nu kanske kan betraktas som lugnt.
En intressant resa och då har jag ändå inte betraktat själva moder Ryssland. Dina (ut-)spridda tankar i frågor kring styrkan och kraften i alla uppror och USA:s vilja och förmåga att, som i Ukraina, ta aktiv del i alla splittringsförsök och provokationer, lämnar jag vidare åt andra tänkare på bloggen. Det här ska mera ses som en sammanställning av diverse relaterade grundfakta.
Jan Arvid Götesson 2 februari 15:42!
Uppfattningen hämtar näring från Jugoslavien och från att Ryssland är i vägen för USA:s ambitioner. Den är en bra grund för förståelse av Natos utvidgning, och jag ansluter mig till den.
* * *
Tidskriften The Hill rankades år 2019 som nummer två bland alla amerikanska nyhetssajter för politisk läsekrets, tvåa efter CNN. Från en opinionsartikel där samma år, ”Hantera Rysslands upplösning”:
”Nato bör förbereda beredskap för både de faror och möjligheter som Rysslands fragmentering kommer att innebära. I synnerhet måste Moskvas europeiska grannar förses med tillräcklig säkerhet för att skydda sig från de mest destabiliserande scenarierna medan förberedelser görs för att samarbeta med framväxande post-ryska enheter.
Vissa regioner skulle kunna ansluta sig till länder som Finland, Ukraina, Kina och Japan … Andra republiker i norra Kaukasus, mellersta Volga, Sibirien och fjärran östern kan bli helt oberoende stater och skapa förbindelser med Kina, Japan, USA och Europa.
Att försumma Rysslands upplösning kan visa sig vara mer skadligt för västerländska intressen än att förbereda sig för att hantera dess internationella återverkningar. För att undvika plötsliga geopolitiska stötar och eventuella militära konfrontationer måste Washington övervaka och uppmuntra ett fredligt brott och upprätta förbindelser med nya enheter.”
* * *
I en kommentar från <a href="http://https://www.globalresearch.ca/managing-russias-dissolution/5675673” rel=”noopener” target=”_blank”>South Front hos Global Research skriver de att ”… idéerna är inte alls nya. Globalistiska tankesmedjor har fört fram samma sak i decennier”.
* * *
Henry Kissinger 17 december 2022 i The Spectator, i en artikel med rubriken ”Hur undvika ett till världskrig”:
”Rysslands militära bakslag har inte eliminerat dess globala kärnvapenräckvidd, vilket gör det möjligt att hota med upptrappning i Ukraina. Även om denna förmåga minskar kan upplösningen av Ryssland eller förstörelsen av dess förmåga till strategisk politik förvandla dess territorium som omfattar 11 tidszoner till ett omtvistat vakuum.”
”… upplösningen av Ryssland …”
Det här hade Kissinger inte skrivit om han inte hade varit bekant med tankarna.
* * *
Du efterlyser en artikel, men någon sådan behöver du inte. Din rad av frågor visar ju att du har förstått precis vad som sysselsätter Natos militära planerare.
Kennet L!
Tack för ditt intressanta och välskrivna inlägg som borde vara ett bra utgångsläge
att diskutera, adresserat med dialog till alla ”kloka” Nato-tillskyndare vars röst enbart talar om krig och sällan försvar där utgångslägets rubrik alltid skall vara fredsskapande svar på konflikter länder emellan.
Jag befarar därtill att denna krigshetsande stämning som råder kommer att sluta med en förödande katastrof. Kan också konstatera att maktens krigiska tillskyndare har tillåtits att sätta agendan för den ytterst bräckliga framtiden, trist nog!
I det sammanhanget saknar jag ett omfattande folkligt och organiserat engagemang.
JAG:s linje är förrädiskt resonemang eftersom Nej till Nato i Sverige idag är en huvudfråga inom försvarspolitiken för att medlemskap i Nato betyder övergivande av (en realistisk) alliansfrihet.
Jan-Arvid G!
Jag undrar om Estland, Lettland, Litauen, Polen m fl delar din uppfattning att Natos artikel 5 är en gummiparagraf. Det är ingen slump att Ryssland enbart givit sig på icke Nato-medlemmar (Georgien, Ukraina, Moldavien för att nämna de som ligger närmast i tiden) men inte ens hintat de som är medlemmar (Estland, Lettland, Litauen, Polen).
Därtill så finns det givetvis inget motsatsförhållande mellan ett starkt svenskt försvar och ett Natomedlemskap, men jag tycker att ditt val av världens värsta diktaturer som försvarspolitiska förebilder är rätt märklig för att uttrycka det milt.
Bäste Mats Ö!
Jag citerade Roland Poirier Martinsson, som sade att paragraf 5 vore en gummiparagraf. Min egen åsikt är, att det minskar värdet av Nato som säkerhetspolitisk vägval för Sverige, att fördraget inte förpliktar medlemmarna att genast rycka ut till en anfallen medlemsstats försvar med all sin kraft. Grunden för den avskräckande verkan som du nämner, är att ledande politiker i de stora medlemsstaterna, främst Förenta staterna, upprepade gånger försäkrar att Natos stormakter kommer att hjälpa en anfallen medlemsstat. Jag säger inte att dessa försäkringar vore ett svagt skydd, men jag undrar varför paragraf 5 inte är ovillkorligen förpliktande, och varför upprepade försäkringar behövs.
När jag skrev, att jag ”i tidigare inlägg framfört en liknande åsikt” som Roland Poirier Martinsson, syftade jag på att jag liksom honom betonat att kraftig svensk upprustning vore viktigast; jag syftade inte på alla detaljer i hans linje.
När jag räknade upp några staters namn tog jag med Republiken Korea, kallat ”Sydkorea” (jag föredrager de formella namnen på saker och ting, eller åtminstone förkortade former av de formella namnen). Den staten är inte en av världens värsta diktaturer. Jag nämnde stater från skilda allianssystem för att anpassa mig till denna tidnings publik. Jag bedömde inte staterna, utan observerade bara att stater som befinner sig i de geopolitiska konfliktzonerna och vars statsledningar vill bevara staternas självständighet, de staterna har ofta stora försvarsbudgetar. Jag kunde lägga till Republiken Kina (”Taiwan”) och Staten Israel.
I denna tidning är jag känd för att undersöka detaljer och för att närma mig de stora frågorna med avstamp i en liten fråga. Natos högkvarter i Bryssel, deras Public Diplomacy Division, har publicerat en skrift på svenska som heter ”Tillsammans för Säkerhet – En introduktion till NATO”. Det dokumentet är alltså Natos presentation av sig självt för svenskspråkiga läsare. Jag uppmärksammade att dokumentet hade en felaktig översättning till svenska av ett ord i Artikel 5. Jag skickade ett e-postmeddelande på engelska till Nato om detta, till e-postadressen som angavs i dokumentet. Men jag fick inget svar, inte ens ett meddelande om att mitt vänliga påpekande mottagits.
Om Nato inte bryr sig om att skriva riktig svenska, och inte svarar på e-post, då minskar mitt förtroende för Natos högkvarter lite grand.
Mats Ö!
Till din undran om de sydöstra Balkanstaternas inställning till Nato-stadgans artikel 5 är min första tanke: Det törs dom överhuvudtaget inte tänka på. Liksom för övrigt inte heller några övriga nordiska länder. Jag håller naturligtvis med dig om slumpens begränsade betydelse för Rysslands angreppsmål. Där finns naturligtvis en mycket mer närliggande och reellt existerande förklaring. Något hände ju 1991!
Mats Österholm 6 februari 7:35!
En lögn blir inte sanning genom att lögnen upprepas många gånger, till exempel påståendet att Ryssland ”givit sig på” Georgien 2008. Vad som hände i Georgien 2008 kan ses i en av EU beställd rapport ”Independent International Fact-Finding Mission on the Conflict in Georgia”.
På grund av politisk oro i området skapades 1992 och 1994 fredsbevarande samarbeten som innebar rysk militär närvaro i Sydossetien som är en del av Georgien. Ur rapporten till EU, sidorna 13?14, punkt 6.
Ur rapporten, sidan 10:
”Natten mellan den 7 och 8 augusti 2008 drabbade en ihållande georgisk artilleriattack staden Tskhinvali [i Sydossetien]. Andra rörelser av den georgiska krigsmakten följde mot Tskhinvali och de omgivande områdena …”
Ryssland svarade.
Läs rapporten.
Mats Österholm!
Menar du med detta att Ryssland ”ger sig på” alla som inte är medlemmar i Nato, utan någon annan orsak än ren maktlystnad?
Vad jag vet så var Ryssland mycket västvänligt inställt både under Jeltsin och under Putins tidiga år. Den hotbild som har byggts upp sedan dess är helt skapad av USA.
Som du säkert vet så fastslog Wolfowitz och Strauss redan 1992 att USA aldrig mer skall tolerera att någon ny stormakt växer upp i öst och som det ser ut så arbetar USA fortfarande efter deras riktlinjer.
Konflikterna i Georgien, Ukraina och Moldavien har knappast uppstått utan amerikansk inblandning.
I fallet Georgien så säger dessutom EU:s egen undersökning att det var Georgien som startade konflikten. ”utredningen kom fram till att Georgien via en oberättigad attack hade startat kriget.”
Anders Å!
Ditt påstående om att ”konflikterna i Georgien, Ukraina och Moldavien har knappast uppstått utan amerikansk inblandning”. Vad beträffar den mest betydelsefulla av de tre är det numera helt klarlagt. När det gäller Georgien är jag något osäker på arten och storleken av de amerikanska manipulationerna. Men för Moldavien tar mina faktakunskaper slut. Jag vet att utbrytarstaten Transnistrien har starkt ryskt stöd i form av ”fredsbevarande styrkor” sedan det kortvariga inbördeskriget 1990-91. Därefter har jag inga egna informationer om eventuellt amerikanskt ingripande (troligen då till stöd för ”rest”-Moldavien), men skulle inte hålla för otroligt att det förekommer. Däremot ställer jag mig tvekande till att inbördeskriget för mer än trettio år sedan framkallades av rådgivare från USA. Dessutom pågår, enligt vad jag vet, inga öppna strider i området. Vet du mer om detta och varifrån?
Dennis Zackrisson!
Nej jag har inte ens försökt fördjupa mig i Moldavien och Georgien, därav mitt något svävande ”knappast”.
USA:s agerande i allmänhet gör det dock sannolikt att alla sätt att skapa problem för Ryssland på något vis utnyttjas av USA. Sådant kan göras på många olika sätt och troligtvis känner vi bara till en bråkdel av dom.
Motivet är uppenbart, men det är nog sällan det genomförs så uppenbart som i Ukraina.