Sommaren 1952 praktiserade jag på en mekanisk verkstad på Kungliga Tekniska Högskolan vid Valhallavägen i Stockholm. Jag har inget minne av att jag då var medveten om att en spionrättegång mot Fritiof Enbom samtidigt pågick vid Stockholms rådhusrätt. Men har ett tydligt minne av att jag oroade mig för att nu skulle det bli krig när ett svenskt Catalinaflygplan den 16 juni sköts ner av sovjetiskt jaktflyg över Östersjön.
Jag bodde ju nära Grönstaviken på norra Lidingö och var väl förtrogen med Catalinorna. Många gånger hade jag sett dem starta från basen i Hägernäs. Liksom de med pontoner försedda torpedflygplanen T 2 (Heinkel HE 115A) och spaningsflygplanen Saab S 17BS som också var stationerade där. Men de trygga gubbarna på verkstaden lugnade ner mig. Inte skulle det bli något krig av det här.
Nyligen läste jag om Arne Trankells bok Chef för Grupp Norr med underrubriken En dagdrömmares fantasier i skuggan av det kalla kriget och än en gång förundrades jag över att stora dagstidningar och höga rättsvårdande myndigheter kunde ta Enboms rötmånadshistorier på allvar.
Dick Harrisson skrev i Svenska Dagbladet den 20 februari 2018 om Wennerström och Enbom under rubriken ”En var storspion – den andra bara låtsades vara det”:
”Enbomaffären var den största svenska spionskandalen på 1950-talet. Wennerströmaffären den största på 1960-talet. Men skillnaderna var stora. Enbomaffären, som ägde rum 1952, var enligt många bedömare en tidningsanka. Fritiof Enbom, en kommunistisk järnvägsarbetare som tidigare varit anställd vid Norrskensflamman, greps för spioneri för Sovjetunionens räkning och dömdes till livstids fängelse, men de egentliga bevisen för att han verkligen ägnat sig åt spioneri var vaga. De lärde tvistar ännu om graden av skuld, men det lutar åt att Enbom bör uppfattas som mytoman – en person som var besatt av tanken på att vara en storspion och modellerade bilden av sig själv efter hur spioner brukade vara och agera i agentromaner…”
Bredvid Arne Trankells bok i min bokhylla står ett tunt häfte med titeln Den ryska agenturen i Sverige. Författat av Leif Kihlberg, fil. dr. och Dagens Nyheters politiske redaktör. Häftet innehåller ett antal ledarartiklar i Dagens Nyheter skrivna mellan den 18 mars och 1 april år 1950. Leif Kihlberg kom senare att bli känd, för att inte säga ökänd, för att han, samtidigt som han var nämndeman i spionprocessen mot Enbom, skrev dagliga rapporter i DN om vad som försiggått i rättssalen.
Det tunna häftet är en provkarta på vad Kihlberg såg som det sovjetiska hotet om sabotage mot en rad viktiga samhällsområden i Sverige och en rad svenska nyckelindustrier. I sin fantasi menade han att det svenska kommunistpartiets strävan att värva nya medlemmar egentligen bottnade i ett sökande efter personer villiga att organisera sig i hemliga celler för att vara beredda att utföra sabotage på ryskt kommando.
Bland annat pläderade han för största försiktighet vid rekrytering av hemvärnsmän. Som en liten kuriositet kan nämnas att jag, när jag av åldersskäl skulle tilldelas en ny krigsplacering, valde att söka mig till hemvärnet. Trots min väl kända politiska aktivitet i den lilla staden Strängnäs välkomnades jag hjärtligt av den lokale hemvärnschefen och tilldelades såväl vapen som ammunition att förvara i hemmet. En himmelsvid skillnad från den rekommendation om jakt på alla som kunde tänkas vara kommunistsympatisörer i den ledarartikel som Leif Kihlberg skrev år 1950.
Tidsandan var en annan på femtiotalet, men ändå inte. Då fanns en bredd i dagspressens politiska åsikter och partitillhörighet. Nu torgförs blott en åsikt i de massmedia som fortfarande finns kvar. Artiklar om utrikespolitik är ofta direkta citat av bedömningar från TT. Den politiske redaktören Alex Voronov för min lokaltidning, Eskilstuna-kuriren, som en gång utnämndes till Europas mest rysslandhetsande tidning, behöver nu sällan ta upp frågan om Putin och Ryssland i en ledare. Alla tycker ju ändå likadant som han.
Men så snart något händer, som på obevisade grunder kan tillskrivas Ryssland och framför allt Putin själv, bryter stormen lös. Etablerade massmedia tävlar i att beskriva Putin som en dumskalle som gärna skjuter sig själv i foten. Som nu anses ligga bakom ett mordförsök på en politisk motståndare med användning av ett nervgift, givetvis en gång utvecklat i Sovjetunionen. Ett sämre tillfälle för detta kunde knappast ha valts av Putin än just nu när USA gör sitt bästa för att underblåsa en utveckling i Vitryssland som liknar vad man lyckades med i Ukraina. Samtidigt fortsätter USA att med gangstermetoder försöka hindra färdigställandet av Nord Stream 2. Nu genom att hota det bolag som driver färjeläget i Sassnitz med att blockera alla de ekonomiska transaktioner som de måste utföra i dollar.
Men Vladimir Putin och hans utrikesminister Sergey Lavrov är erfarna statsmän som är värda att lyssnas på. Inte bara läsas om i massmedia. Lavrov har jag skrivit om under rubriken ”Sergey Lavrov intervjuad”. Och Putin intervjuades mellan åren 2015 och 2017 av Oliver Stone i serien ”The Putin intervievs” i fyra delar. Hela serien sändes som Putin enligt Oliver Stone på SVT Play år 2017 men vill ni se den idag får ni gå till SHOWTIME.
Intendent vid Rikspolisstyrelsens säkerhetstjänst Lars-Petter Lindroth sade 1993 två saker:
1) Där finns dokumentära bevis (kända av Sveriges säkerhetstjänst sedan 1959) för att Fritjof Enbom var värvad av Socialistiska rådsrepublikernas union. Fritjof Enbom överlämnade lagstridigt uppgifter till främmande makt.
2) Där fanns mycket stora överdrifter i det som lades de dömda till last. Fler av de åtalade skulle ha frikänts, och straffen skulle ha varit lägre för Fritjof Enbom och andra som faktiskt gjort fel. Källa: YouTube 35:40 till 44:51.
Finns det någon bevisning som motsäger att Lars-Petter Lindroth har givit den slutliga och definitiva bedömningen av Enbomaffären? Jag har inte läst litteraturen.
Henrik L!
Jag tycker att sista tredjedelen av din gästblogg gick väl mycket på autopilot.
Jag citerar den iranska artikeln om novichok från 2016:
”For unambiguous identification of Chemical Weapons Convention (CWC)?related chemicals in environmental samples, the availability of mass spectra, interpretation skills and rapid microsynthesis of suspected chemicals are essential requirements.”
Iranierna hade tillgång till en masspektrometer från Agilent, knappast något som ett lokalt sjukhus i Omsk har tillgång till. Avancerad synteskemi är knappast en kompetens man hittar på ett lokalt sjukhus i Sibirien. Jag är alltså inte förvånad över att man inte hittade något i Omsk i Navalnys blodprov. Att tyskarna hittade en novichok-variant i Navalnys blodprov tvivlar jag inte på.
Sven Hirdman kan man lyssna till på Studio Ett. Ryska ambassadören i Sverige var tydligen inbjuden men tackade nej.
Jag har flugit vid ett par tillfällen till Sibirien. Hur utländska agenter skulle kunna ta sig till Sibirien för att förgifta Navalny utan att upptäckas av FSB övergår mitt förstånd. När jag flög från Novosibirsk till Moskva hade jag svårt att hitta gate. ”Alla” visste ju precis vilken gate det var, så någon information behövdes inte; bara ryssar på planet.
Jag tycker att Bert Sundström haft bra analyser av händelserna i Vitryssland. Höll med honom för tre veckor sedan, att det skulle blåsa över. Nu är jag inte alls lika säker. Lukasjenkos balansgång mellan Ryssland och Europa/USA är över, och jag vet att vid mitt nästa besök i Vitryssland kommer det att vara ett annat land än det jag besökt så många gånger tidigare. Lukasjenko kommer numera att behöva förhålla sig till Putin som Mussolini till Hitler efter att ha räddats från Gran Sasso av Otto Skorzeny i september 1943. Jag tror inte Lukasjenko kommer att trivas i den rollen, men vad har han för val?
Slutligen Putin: lyssna till hans uppfattning om Skripal (efter 0.13)
Varför uttalar sig Rysslands president så känslomässigt om en nolla som Skripal? Att Putin skulle ha några skrupler att förgifta en ”predatel rodina” (landsförradare) kan jag inte utläsa av klippet.
Jag är yngre än du, var 8 år, men minns det väl. Jag bodde i Boden, kände till Bodens fästning och att Enbom hade lämnat ut Bodens fästning till den hemska ryssen.
Några år senare gick jag i realskolan vid Bodens högre allmänna läroverk. Till skolan kom en ny, ovanligt sprallig lärare med yvigt hår. Det var Jan Lodin – han som avslöjat Enbom, och nu återvänt till staden. Kamrater i skolan kunde berätta om det. Jan Lodin uppfattade vi som en lite speciell typ, fast jag hade honom bara som lärare vid enstaka lektioner.
Det var länge sedan jag läste om Enbom-affären. Var inte Jan Lodin delvis en mytoman? (Gustav Johanssons SÄPO-metoder, tjallare och mytomaner, Publicerad av Bo Cavefors bokförlag 1968)
Efter att, visserligen för ett antal år sedan, läst såväl Trankells vetenskapligt väl belagda bok som skildringen av Tomas Breskys reportage Kodnamn: Mikael står det fullständigt klart att Fritjof Enbom var en fullfjädrad mytoman, knappast skyldig till mer än att ha begått allt han åtalades dömdes för helt i fantasin!
Dennis Z!
Du som läst böckerna: vederlägger de Lars-Petter Lindroths utsaga att Fritjof Enbom faktiskt var värvad av främmande makt, och utförde visst – ganska ofarligt – spioneri, vars betydelse sedan överdrevs tio- eller hundrafalt av honom själv och åklagaren?
Jan Arvid G!
Tyvärr kan YouTube-videon med Lindroth inte ses i Sverige. Alltså vet jag inte vad han sagt. Däremot ser jag ju dina uppgifter om Lindroths källor. Säpos uppgifter om ”dokumentära bevis…kända sedan 1959” är av noll värde vid en rättegång 1952. Det andra påståendet att Enbom ”överlämnade…uppgifter till främmande makt” har möjligen samma, i efterhand anförda, källa men är i alla händelser inget annat än just ett påstående. Inte något bevis således.
Även om detta innebär att Lindroths utsaga inte behöver vederläggas då inget i den utgör bevis vill jag dock citera en av Trankells distinkt dragna slutsatser: ”Härav följer att inga andra uppgifter än de Enbom själv har lämnat vittnade om att han var skyldig” (s 11, pkt 21).
Således skyldig till mytomani och inget annat! Den ende verkligt skyldige i hela denna affär synes vara DNs dåvarande politiske redaktör Leif Kihlberg, vilken dagligen rapporterade från rättegången i tidningen och var oerhört välinformerad även om detaljer i de delar av förhandlingen som skedde bakom lyckta dörrar. Att han kunde göra detta berodde säkerligen på att han själv, trots hans placering vid en annan rotel i rätten, lyckats nästla sig in som nämndeman, alltså domare(!), i rättegången mot Enbom. För detta fullständigt uppenbara rättssäkerhetsbrott hade livstid bakom lås och bom varit alldeles för mild påföljd! Men Dagens Nyheter med sina anställda lyder, som vi ser dagligen, under andra än anständighetens lagar.
Så fick vi då se på TV igår (både på rysk och svensk) hur Lukasjenko förödmjukade sig offentligt i sitt fjäskande för en närmast frånvarande Putin.
Vitryssarna kan naturligtvis se rysk TV, och fick igår se hur Lukasjenko ”krälade sig i stoftet” (för att citera Anna-Lena Laurén i DN). Kan inte annat än försvagat hans ställning ytterligare, även om han med ryskt stöd kan sitta kvar ett tag till.
Enligt Sven Hirdman visade Putin sitt missnöje med Lukasjenko redan år 2001 vid en middag med Göran Persson och EU-ledningen.