Chris Hedges: Den gamla ondskan

Vilket folkmord håller du på med? – av Mr. Fish.

Den dramatiska upptrappningen av våldet på Västbanken överskuggas av folkmordet i Gaza. Men den har blivit en andra front. Om Israel kan tömma Gaza står Västbanken näst i tur. Det skriver Chris Hedges från Ramallah på Consortium News 15 juli 2024. Svensk översättning av Henrik Linde och Redax.

Det kommer genast tillbaka, stanken av avlopp, stönandet av dieseln, sengångaraktiga israeliska pansrade transportfordon för människor, skåpbilarna fulla av barnflockar, körda av bleksiktiga kolonisatörer, säkerligen inte härifrån, troligen från Brooklyn eller någonstans i Ryssland eller kanske britter. Det är inte mycket som har ändrats.

Vägspärrarna med sina blå och vita israeliska flaggor är utspridda längst vägarna. De röda tegeltaken på kolonisatörernas bebyggelse – illegal enligt internationell lag – dominerar sluttningarna ovanför palestinska byar och städer.

De har växt i antal och storlek. Men de fortsätter att vara skyddade av sprängbarriärer, concertinatråd (en slags brutal taggtåd även kallad rakbladstråd) och vakttorn obcent omgivna av gräsmattor och trädgårdar. Kolonisatörerna har tillgång till rikliga källor på vatten i detta ofruktbara landskap, vilket palestinierna förvägras.

Den slingrande åtta meter höga betongmuren som löper 700 kilometer längs det ockuperade Palestina med sin graffiti som ropar på befrielse. Väggmålningar av Al-Aqsa moskén, martyrernas ansikten och Yasser Arafats flinande och skäggiga anlete – vars eftergifter till Israel i Oslo-överenskommelsen gjorde honom till, med Edward Saids ord,  ”Palestiniernas Pétain” – ger Västbanken en känsla av ett friluftsfängelse.

Muren sliter sönder landskapet. Den vrider och vänder sig som en jättelik, fossiliserad orm som skiljer palestinierna från sina familjer, skär av palestinska byar på mitten, skär av förbindelserna till deras fruktträdsgårdar, olivträd och åkrar, går ner och upp ur wadis (dalar eller uttorkade flodbäddar), fångande palestinierna i den judiska statens uppdaterade version av Bantustans.

Det har gått mer än två decennier sedan jag senast rapporterade från Västbanken. Tiden kollapsar. Lukterna, förnimmelserna, känslorna och bilderna, arabiskans muntra rytm och den obehagliga känslan av en plötslig och våldsam död som hänger i luften framkallar den gamla ondskan. Det är som om jag aldrig har rest härifrån.

Jag sitter i en gammal, illa tilltygad svart Mercedes som körs av en vän i trettioårsåldern vars namn jag inte vill nämna för att skydda honom. Han var byggnadsarbetare i Israel men förlorade jobbet den 7 oktober – liksom nästa alla palestinier som arbetade i Israel – han har fyra barn, han kämpar på. Hans besparingar har krympt ihop. Det har blivit svårt att köpa mat, betala elräkningar, vatten och bensin. Han känner sig som under belägring. Han är under belägring.

Han har lite användning av den palestinska myndighetens quislingauktoritet. Han tycker inte om Hamas. Han har judiska vänner. Han talar hebreiska. Belägringen maler ner honom och alla runt honom.

”Några få månader till, som de senaste, och det är slut med oss” säger han och puffar nervöst på en cigarett. ”Människorna är desperata. Fler och fler går hungriga”.

Vi kör på en slingrande väg som ormar sig upp för de karga sandiga sluttningarna från Jeriko från det saltrika Döda havet – världens lägsta punkt – till Ramallah.

Jag skall träffa min vän författaren Atef Abu Saif som var i Gaza den 7:e oktober med sin 15-årige son Yasser. De besökte en familj när Israel inledde sin brända jorden-kampanj. Han ägnade 85 dagar mitt i folkmordets mardröm åt tålmodigt skrivande. Hans samling av hemska dagboksanteckningar har publicerats i hans bok Don’t Look Left.

Han klarade sig undan blodbadet via gränsen till Egypten vid Rafah. Reste till Jordanien och återvände hem till Ramallah. Men ärren av folkmordet finns kvar. Yasser lämnar sällan sitt rum. Han umgås inte med sina vänner. Fruktan, trauma och hat är de primära förhållanden som tillhandahålls av kolonisatörerna till de koloniserade.

”Jag lever fortfarande i Gaza”, säger Atef senare till mig och fortsätter, ”Jag är inte ute därifrån. Han hör fortfarande bomberna. Han ser fortfarande lik. Han äter inte kött. Rött kött påminner honom om de kroppsdelar han samlade ihop när han anslöt sig till räddningspatrullerna under massakern i Jabalia och hans kusins kött. Jag sover på en madrass på golvet som jag gjorde i Gaza när vi levde i ett tält. Jag ligger vaken. Jag tänker på dem vi lämnade bakom oss väntande på en plötslig död”.

Vi rundar hörnet i en sluttning. Personbilar och lastbilar svänger krampaktigt åt höger och vänster. Flera framför oss backar. Där framme är en israelisk kontrollstation med tjocka klumpiga block av grå betong. Soldater stoppar fordonen och kontrollerar papper.

Palestinier kan vänta i timmar på att få passera. De kan dras ut från sina fordon och kvarhållas. Vad som helst är möjligt vid en israelisk kontrollstation. Ofta upprättad utan någon förvarning.

Vi backar. Vi kör nedför en smal dammig väg som viker av från huvudvägen. Vi färdas på gropiga, ojämna stigar genom fattiga byar.

Det var på det här sättet för de svarta i den segregerade södern och för den amerikanska urbefolkningen. Det var så här för algerierna under fransmännen. Det var så här i Indien, Irland och Kenya under britterna.

Dödsmasken – alltför ofta av europeiskt snitt av kolonialism – ändras inte. Inte heller kolonialisternas gudalika auktoritet som ser de koloniserade som skadedjur och har en pervers njutning av deras förödmjukelse och lidande och dödar dem utan att riskera att straffas.

Den israeliska tulltjänstemannen ställde två frågor till mig när jag passerade in i Palestina från Jordanien över Kung Husseins bro.

”Har ni ett palestinskt pass?”
”Är någon av era föräldrar palestinier?”
Kort sagt är ni besmittad?

Det är så apartheid fungerar.

Palestinierna vill ha tillbaka sitt land. Därefter vill de tala om fred. Israelerna vill ha fred men kräver att få palestiniernas land. Och detta i tre korta satser är denna svårlösta konflikts karaktär.

Jag ser Jerusalem på avstånd. Eller snarare, jag ser den judiska koloni som kantar kullarna ovanför Jerusalem. Villorna, byggda i en båge på kullen, har fönster som smala upprättstående rektanglar, för att också kunna tjänstgöra som skottgluggar.

Vi når Ramallahs utkanter och uppehålls av ett trafiktrassel framför en spretig israelisk militärbas som överblickar Qalandia kontrollpunkt mellan Östra Jerusalem och Västbanken. Det är scenen för ofta förekommande demonstrationer mot ockupationen, som kan sluta i skottväxling.

Jag möter Atef. Vi går till en kebabbutik och sitter vid ett litet bord där utanför. Ärren från det senaste intrånget av den israeliska armén finns runt hörnet. Nattetid för ett par dagar sedan brände israeliska soldater butikerna som hanterar penningöverföringar från utlandet. De är nu förkolnade ruiner. Pengar från utlandet kommer att bli svårare att erhålla, vilket jag förmodar var meningen med det hela.

Israel har kraftigt förstärkt sitt strypgrepp om de mer än 2,7 miljoner palestinierna på den ockuperade Västbanken, som är omgivna av mer än 700.000 judiska bosättare, inhysta i omkring 150 strategiskt placerade bostadsområden med sina egna köpcentra, skolor och vårdcentraler.

Dessa bosättarnas bostadsområden tillsammans med utvalda vägar som endast kan användas av bosättarna och militären, kontrollpunkter, landområden som är tabu för palestinierna, slutna militära zoner, av Israel deklarerade ”naturreservat” och militära utposter bildar koncentriska cirklar. De kan på ett ögonblick bryta trafikflödet för att isolera palestinska städer i en serie av inringade getton.

”Sedan den 7:e oktober är det svårt att resa någonstans på Västbanken” säger Atef. ”Det finns kontrollpunkter vid infarten till varje större och mindre stad och by. Tänk dig att du vill träffa din mor eller fästmö. Du vill bila från Ramallah till Nablus. Det kan ta sju timmar eftersom huvudvägen är blockerad. Du är tvungen köra via bakvägar i bergen”.

Restiden borde vara 90 minuter.

Israeliska soldater och bosättare har dödat 528 palestinska civila, varav 133 barn, och skadat mer än 5.350 andra på Västbanken sedan den 7 oktober, enligt chefen för UN Human Rights.

Israel har också internerat mer än 9.700 palestinier – eller ska jag säga gisslan? – inklusive hundratals barn och gravida kvinnor. Många har blivit allvarligt torterade, däribland läkare som torterats till döds i israeliska fängelsehålor och hjälparbetare dödade i samband med frigivning. Israels nationelle säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir har efterlyst avrättning av palestinska fångar för att frigöra utrymme för nya.

Ramallah, platsen för den palestiska myndigheten, var tidigare skonad från det värsta israeliska våldet. Efter den 7 oktober har dock detta ändrats. Razzior och arresteringar äger rum praktiskt taget dagligen i och omkring staden. Ibland åtföljd av dödlig skottlossning och bombardemang från luften.

Israel har schaktat bort eller konfiskerat mer än 990 palestinska bostäder eller hem på Västbanken sedan den 7 oktober och ibland tvingat innehavarna att rasera sina egna byggnader eller betala orimliga böter.

Tungt beväpnade israeliska nybyggare har genomfört mordiska kampanjer mot byar öster om Ramallah. Inklusive attacker efter mordet på en 14-årig bosättare den 12 april nära byn al Mughayyir. Som hämnd brände och förstörde bosättarna palestinska hem och fordon i 11 byar. förstörde vägar, dödade en palestinier och sårade mer än 40 andra.

Israel har gett order om det största markbeslaget på mer än trettio år och beslagtagit stora landområden nordöst om Ramallah. Israels finansminister Bezael Smotrich från extremhögern, som lever i en judisk bosättning och ansvarar för kolonial expansion, har lovat att översvämma Västbanken med mer än en miljon nya bosättare.

Smotrich har svurit att utplåna de distinkta områden på Västbanken som skapades genom Osloöverenskommelsen. Område A, som utgör 18 procent av Västbanken, är under exklusiv palestinsk kontroll. Område B, nästan 22 procent av Västbanken, är under israelisk militär ockupation i samförstånd med den Palestinska myndigheten. Område C, över 60 procent av Västbanken, är under total israelisk ockupation.

”Israel inser att världen är blind, att ingen vill tvinga dem att sluta med folkmordet i Gaza och att ingen kommer att bry sig om kriget på Västbanken” säger Atef.

”Ordet krig används inte ens. Detta kallas en normal israelisk militär operation som om det vore normalt. Det finns ingen skillnad nu mellan status för de ockuperade territorierna, klassificerade som A, B och C. Bosättarna konfiskerar mer och mer land. De utför fler attacker. De behöver inte armén. De har blivit en skuggarmé. Understödd och beväpnad av Israels högerregering. Vi har levat i ett kontinuerligt krig sedan 1948. Detta är helt enkelt den nya fasen”.

Jenin och dess närliggande flyktingläger angrips dagligen av Israels beväpnade enheter, hemliga kommandogrupper, prickskyttar och schaktningsmaskiner som jämnar ut hela omgivningar. Drönare utrustade med maskingevär och missiler, liksom stridsflygplan och Apache attack-helikoptrar cirkulerar över våra huvuden och utplånar bostäder.

Sjukvårdspersonal och läkare, som i Gaza, mördas. Usaid Kamal Jabarin, en femtioårig kirurg, dödades den 21 maj av en israelisk prickskytt när han kom till sitt arbete vid Jenins statliga sjukhus. Hunger är endemisk.

”Israelisk militär utför räder som dödar palestinier och försvinner sedan” säger Atef.

”Men de återvänder ett par dagar senare. Det räcker inte för israelerna att stjäla vårt land. De försöker döda så många av urinnevånarna som möjligt. Det är därför som de hela tiden konstant utför operationer. Det är därför som det hela tiden är beväpnade sammanstötningar. Men dessa sammanstötningar är framprovocerade av Israel. De är förevändningen för att ständigt attackera oss. Vi lever under ett konstant tryck. Vi möter dagligen döden”.

Den dramatiska upptrappningen av våldet på Västbanken överskuggas av folkmordet i Gaza. Men det har blivit en andra front. Om Israel lyckas tömma Gaza står Västbanken på tur.

”Israels målsättning har inte ändrats” säger han. ”De försöker minska den palestinska befolkningen, konfiskera större och större palestinska landområden och bygga fler och fler bosättningar. De försöker judaisera Palestina och beröva palestinierna alla möjligheter att försörja sig. Det slutgiltiga målet är att annektera Västbanken”.

”Också vid höjdpunkten för fredsprocessen, när alla var hypnotiserade av fredstanken, vände Israel fredsförslaget till en mardröm”, fortsätter han. ”De flesta palestinier var motståndare till det fredsavtal som Arafat undertecknade år 1993, men ändå välkomnade de honom när han kom hem. De dödade honom inte. De ville ge freden en chans. Premiärministern som signerade Osloöverenskommelsen mördades i Israel”.

Atef skriver från helvetet i Gaza att ”För några år sedan klottrade någon ett egendomligt slagord på väggen till FN:s skola väster om Jabaliya: ’Vi går framåt baklänges’. Det beskriver utmärkt situationen. För varje nytt krig kastas oss tillbaka till ruta 1 igen. Det förstör våra hus, våra institutioner, våra moskéer och våra kyrkor. Det jämnar våra trädgårdar och parker med marken. Efter varje krig tar det åratal att återhämta sig, och innan vi har hämtat oss kommer nästa krig. Det finns inga varningssirener, inga meddelanden sänds till våra telefoner. Krigen bara kommer”.

Det judiska bosättar-projektet skiftar, det ändrar ständigt skepnad, men inte sitt väsen. Dess taktik varierar. Dess intensitet går i vågor av strängt förtryck och mindre strängt förtryck.

Dess retorik om fred döljer dess uppsåt. Det maler fram med sin dödliga perverterade rasistiska logik. Och trots detta den palestinska uthålligheten. Vägran att underkasta sig trots överväldigande odds emot sig genom att ta tag i små korn av hopp ur sin bottenlösa förtvivlan. Det finns ett ord för detta. Hjältemod.