Civilisationernas kamp

Huntingtons karta över större civilisationer. Västvärlden är mörkblått. (Bild Wikipedia)

Dagligen blir vi genom medierna medvetna om den kamp som pågår i världen mellan väst och globala syd. Västvärlden har dominerat i 500 år. Det går nu mot sitt slut, men det gör det inte utan strid.

Kriget i Ukraina och i Gaza visar tydligt konfrontationslinjen mellan väst och globala syd. Globala syd har i FN fördömt Rysslands invasion men de har trots åtskilliga försök från väst vägrat delta i deras ekonomiska och militära konfrontation med Ryssland. I kriget i Gaza är det den omvända bilden. Här är det globala syd som försökt få Väst att stoppa Israels angrepp på Gaza, men misslyckats. Väst har visat sig ovillig att stoppa försäljningen av vapen till Israel och tvinga Israel till eldupphör. Israels angrepp på Gaza har resulterat i ett antikolonialt uppvaknade i Globala syd som bidrar till att isolera Väst.

En som tidigt såg hur motsättningen mellan Väst och Globala syd växte fram var Samuel Huntington. Han såg att maktbalansen mellan civilisationerna höll på att förändras, att västvärldens inflytande var på tillbakagång. Att de asiatiska civilisationerna var på frammarsch och de stärkte sin ekonomi, militära och politiska makt. Vi ser detta väldigt tydligt idag med Kina som nu är en dominerande ekonomi och agerar på den politiska världsarenan.

Samuel Huntington var professor vid Harvard och har uppmärksammats för en lång rad böcker om internationell politik. Då den västerländska kultursfären dominerat världen, ekonomiskt, kulturellt och militärt så kommer konfrontationen att stå mellan Väst och resten av världen, menade Huntington i sin bok The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order (på svenska Civilisationernas kamp) som väckte stor uppmärksamhet när den kom 1997.

Till skillnad från Francis Fukuyama såg Hungiton inget slut på historien. Fukuyama menade att med Sovjetunionens fall och det kalla krigets slut hade den liberala demokratin segrat. Nu var det slut på konkurrerande samhällssystem och ideologier. Som titeln på Samuel Huntingtons bok såg han hur civilisationer uppstår, utvecklas och går under. Huntingtons tes om civilisationernas kamp ger en nyckel till förståelse av nuet och framtiden skriver Svante Nordin, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria i sitt förord till den svenska utgåvan.

När Huntington skall beskriva världen fäster han stor vikt vid kulturell tillhörighet som han menar i allmänhet sammanfaller med de olika civilisationerna. Civilisation är enligt Huntington det vidaste kulturbegreppet och är benämningen på ett folks mest övergripande kulturella tillhörighet. Byar, regioner, etniska grupper, nationaliteter och religiösa grupper, alla har de skilda kulturer på olika nivåer inom den kulturella mångfalden.

Civilisation och kultur refererar båda till människors vardag. Båda beskriver de värderingar, normer, institutioner och det tankegods som man sedan generationer tillbaka inom ett visst samhälle har ansett vara viktigast. Kulturen i ett samhälle i södra Sverige kan skilja sig från ett samhälle i norra Sverige, men båda delar den svenska kulturen vilket skiljer dem från danska samhällen.

Religionen tillmäter Huntington en stor betydelse när han definiera en kulturkrets eller en civilisations identitet. Den skapar konstellationer att bygga samhörighet med förutom språk, historia, sedvänjor och människornas egen identifikation. Han talar om den västerländska kultursfären, om den islamiska, om den hinduisk-indiska, om den konfucianskt-kinesiska och om den ryska eller ortodoxa.

Vi ser hur exempelvis den ortodoxa kyrkan i Ryssland har ersatt kommunismen som den sammanhållande ideologin. Den bidrar också till samhörighet mellan Serbien, Ryssland och det grekiska folket menar Huntington. Han tar också kriget i Jugoslavien som exempel där Ryssland gav serberna diplomatiskt stöd, medan Saudiarabien, Turkiet, Iran och Libyen bidrog med pengar och vapen till muslimerna i Bosnien. Inte av ideologiska skäl för att utöva makt och ekonomiskt och politiskt inflytande, ”utan på grund av sitt kulturella
släktskap”, skriver Huntington. Ett annat exempel i dag på den kulturella tillhörighetens betydelse är kriget i Gaza. Den muslimska världen sluter upp bakom palestinierna i Israels krig i Gaza, medan västvärlden i stor utsträckning sluter upp kring Israel.

Likt Fukuyama är väst övertygat om att just vår civilisation är mänsklighetens slutmål. För många i väst är det svårt att föreställa sig en annan ordning. Men att en ny ordning håller på att växa fram är ändå uppenbart. Den indiske utrikesministern S Jaishankar säger i en intervju att ”inget land är idag så starkt att de kan dominera…/ Vi är nu i en övergångsfas där den gamla ordningen saknar kraft men där den nya ordningen ännu inte etablerats”.

BRICS-ländernas framväxt är ett exempel på det S Jaishankar tar upp och visar hur rätt Huntington hade. BRICS är ett uttryck för Globala syds växande självförtroende. De tränger idag undan västvärlden med USA i spetsen från deras hegemoni. Efter andra världskriget hade vi en antikolonial frigörelse. Nu ser vi en finansiell frigörelse från hegemonen. Vi har en helt ny internationell kontext där Kina, som i hundra år led av förödmjukelse, nu tar ledningen i Globala syds frigörelse, säger den tidigare brittiske diplomaten Alastair Crooke.

En viktig fråga för Europa: Kan Europa hitta sin plats i den nya världsordning som växer fram?

Samuel Huntington ansåg att den springande punkten för väst är om väst kan förnya sig. Har Europa den tillräckliga innovationskraften att göra detta, eller kommer Europa att tvingas underkasta sig ekonomiska och demografiskt mera dynamiska civilisationer, frågade han sig. Huntingtons fråga är idag högst relevant. Det är ingen överdrift att påstå att det råder en undergångsstämning bland europeiska ledare. Svenska Dagbladets kolumnist Rolf Gustavsson skriver i en kolumn i maj månad att ett yttre tryck sätter sin prägel på Europa. Det är inte bara kriget i Ukraina och Gaza, utan också den upptrappade maktkampen mellan de två globala
supermakterna USA och Kina som direkt berör Europa. I förlängningen ligger ett nytt mönster för relationer till de framväxande regionala makter i Globala syd, skriver han. För en del politiska ledare verkar situationen desperat. Den franska presidenten Emanuel Macron säger att ”Europa i dag är döende”. Ungerns premiärminister Viktor Urban talade i dramatiska ordalag vid en fredsdemonstration i Budapest inför tiotusentals människor om risken för krig i Europa: ”Vi vill inte offra ungerskt blod för Ukraina. Vi vill inte, vi skall inte gå ut i krig!”

Reaktionerna på EU-valet är ett uttryck för Väst-etablissemangets desperation att förlora kontrollen över opinionen i Europa. Det som läggs de olika högergrupperna till last är att de vill se förhandlingar och en fredlig lösning av kriget i Ukraina. I synen på kriget i Ukraina går den stora skiljelinjen i Europa mellan de som vill driva fram ett storkrig mot Ryssland emot alla dem som – oavsett åsikt om krigets bakgrund, Rysslands motiv m m – förespråkar förhandlingar för fred.

Hur Europa skall kunna hitta sin plats i den nya världsordning som växer fram och förnya sig, som Huntington talar om, är svårt att se så länge kriget i Ukraina pågår. Kriget vilar som ett tungt ok på de politiska ledarnas axlar. Borta är tron på Ukrainas seger. De är helt oförmögna att bryta sig loss och hitta en väg ut ur eländet. De narrativ de skapats kring kriget har blivit en dödlig fälla. De kan inte skifta ståndpunkt, för det skulle uppfattas som ett förräderi, och att bryta sig ut skulle skapa kaos. Det är därför lättare att hålla fast vid
narrativet, säger diplomaten Alastair Crooke.

Det ser med andra ord inte ljust ut för Europa.