Regeringen vill genomföra en satsning på läraryrket. Karriärtjänster skall skapas. Nygamla tjänster skall införas (lektor, adjunkt, huvudlärare). ”Särskilt duktiga” lärare skall kunna erövra dessa och därmed få högre lön än andra lärare. Detta sägs ur lönesynpunkt gynna hela kåren. Därmed höjs även yrkets status, vilket anses nödvändigt för den framtida rekryteringen av duktiga lärare.
Man frågar sig osökt hur detta skall gestalta sig i praktiken. Sedan lärarnas bägge fackförbund lämnade kåren vind för våg åt individuell lönesättning, är det många lärare som knutit näven i fickan och lagt band på sin ilska. Lönekriterier har slagit världsrekord i flummighet – om det ens har funnits några. Godtycket har varit totalt. Vad som varit duktigt lärarskap har reducerats till fjäsk och kryperi, vilket i sin tur skapat fullständigt onödiga motsättningar mellan grupper eller individer. Det andliga klimatet har varit förgiftat och förlamande enligt flera lärares enstämmiga vittnesmål. Naturligtvis inte på alla skolor, men på alltför många.
Nu vill regeringen i lag stadfästa möjligheten för ett liknande godtycke! De lärare som är ”särskilt bra på att undervisa” skall få kalla sig adjunkt eller huvudlärare och få högre lön. En utredning jobbar redan med att skapa kriterier för vad som skall gälla för dem som kan komma i åtanke. En ren lektortjänst grundad på dokumenterad genomförd forskning i ämnet må vara en sak – kan säkert accepteras av alla – men tillsättandet av övriga ”karriärtjänster” blir ytterligare sten på redan mycket tung börda. Godtycket förblir, all den stund det helt enkelt inte går att ta fram kriterier för dylika tjänster, kriterier som upplevs som rättvisa. Betänk även att när riktlinjerna presenteras så skall dessa sedan ”tolkas” av skolledning. Därmed faller allt.
I Helsinborgs Dagblad kan man på ledarplats läsa att syftet med regeringens satsning bl.a. är att skapa nya utvecklingstjänster som ”kan leda till högre lön för ambitiösa lärare”. Med tanke på hur ambitiös den fullständigt övervägande delen av lärarkåren är blir det många ”utvecklingstjänster” som skall tillsättas. Det blir dyrt det. Eller menar HD att ambition är mindre förekommande bland de flesta lärare och att det därför är bra att regeringen nu gör någonting åt det?
Hela förslaget, hela tankegången vittnar om att de som är satta att bestämma inte har insikt i hur skolvärlden fungerar. Naturligtvis är läraryrket inget alternativ för studenterna idag. De vet nämligen att förutsättningarna inte är särskilt lockande. Det där med lönen känner alla till, men de har också hört sig för rent allmänt. De vet att arbetsmiljön är eftersatt. Gamla otidsenliga lokaler, nedskräpning och förstörelse är legio. Arbetsrum och arbetsplatser som ingen annan yrkesgrupp skulle acceptera anses duga för lärare. Gammalt eller obefintligt material till följd av besparingar är vad som bjuds. Ständiga diskussioner om arbetstider. Till sist – och lika avgörande som låg lön – elever som är alltför många i samma klassrum och som alltför ofta stökar, bråkar, kommer för sent eller uteblir. Elever som visar dålig arbetsdisciplin. Så ser det omvittnat ut i många svenska skolor idag. Detta vet de blivande studenterna. Det var nämligen inte så länge sedan de själva gick i skolan. De har också hört talas om en ökande arbetsbörda till följd av byråkratisering och dokumentationshysteri. En ökande arbetsbörda som fackförbunden har låtit förbli obetald.
Det är utmärkt att sakernas tillstånd äntligen uppmärksammas. Björklund har rört om i grytan. Det är bra. Det finns också möjligheter att vända utvecklingen:
– Låt staten ta över. Kommunerna har visat att de inte kan hantera skolan.
– Högre lön åt ALLA lärare. Kräver en helt annan attityd från facket. Med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) som motpart krävs en kämpande fackförening.
– Satsa stora pengar på förbättrad arbetsmiljö. Det skall vara ändamålsenligt, modernt, snyggt och välstädat.
– Återinför lönetrappa (en och annan latmask skulle kanske glida med, men det är ett litet bekymmer jämfört med nackdelarna med individuell lönesättning).
– Slopa skolplikten och inför läroplikt i likhet med finsk modell som ju lägger ett helt annat ansvar på föräldrarna.
Var och en skall ha en demokratisk rätt att gå i skolan, men det skall vara en rättighet som kan förverkas genom dåligt uppförande. Verksamheten kan på detta vis försvaras. Det terapeutiska klimatet ersätts av att allt kretsar kring studier.
Om inte en önskvärd förändring utgår från lärarna själva blir resultatet inget annat än en svindyr tulipanaros.
Claes Rydbeck (Pensionerad mellanstadielärare, bosatt i Helsingborg och har jobbat i 35 år på mellan- och högstadiet, först några år i Åstorp och sedan i Höganäs.)
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Claes Rydbeck, Jan Björklund, karriärtjäsnter, lärarlöner
Min fru (som är lärare) och hennes kolleger blev mycket glada åt den här analysen. Mitt i prick, tyckte dom. Kanske borde spridas mer organiserat än så här? Och kanske man kunde tvinga Lärarförbundet att ta ställning till den?
Det har väl aldrig varit lättare att argumentera för en lönetrappsmodell än vad det är nu efter den individuella lönesättningens praktik. Synd bara att den fackliga organisationen verkar vara ljusår från en sådan insikt. Lönespridningen som drivkraft är ju ett annat skämt som de brukar dra med jämna mellanrum på debattsidorna. Frågan är faktiskt om man ska stödja facket med de femhundra kronorna som man pröjsar för att hålla ombudsmannakåren med uppehälle. Å andra sidan tar det emot att gå ur facket också. Svårt det där …
Väl skrivet – jag delar till fullo din analys. Förstelärare är en illa genomtänkt reform. Gynnar mest de som ägnar sig åt s.k. kvalitetsarbete, dvs formulerar skolans visioner, skriver och utvärderar enkäter osv. Kärnuppdraget, undervisningen, hamnar en bit ner på listan över en förstelärares kvalifikationer. Resultat – split och söndring i kollegiet.