Nu knakar det på allvar i den gamla antiimperialistiska svenska kulturfronten (Folket i Bild/Kulturfront m fl). Å ena sidan står de som ser ett hotande krig mellan USA och Ryssland i Europa närma sig, och som därför försöker mobilisera maximalt för att hejda denna hotande apokalyps.
Å andra sidan står de som ser kampen mot högeropportunismen och en framväxande fascism i varje buske som det mest akuta – Ryssland och högerpopulistiska partier och rörelser i Europa (inkl Trump).
Clarté anfaller
På Clartébloggen (och efter ett tidigare inlägg här på bloggen) rasar nu debatten efter att en veteran inom den antiimperialistiska kulturfronten – Margareta Zetterström – tagit avstånd från de som vill ena sig med alla i kampen mot ett storkrig och de pågående krigen (Syrien t ex).
MZ och jag har känt varandra i många år, haft fruktbara samarbeten och dessutom varit goda vänner. Men på senare tid har vi allt mer hamnat på olika kurs i dessa frågor. Eftersom vi är personliga vänner så kunde jag inte avstå från att kommentera det hon skrev, precis på samma sätt som om någon annan skrivit det. Allt annat hade varit okamratligt.
Jag var extra noga med att formulera mig i sak och undvika varje glidning mot något personligt. Denna nya motsättning kommer säkert att påverka också FiB/K:s lokalavdelning i Uppsala, där MZ tillhör de verkliga veteranerna.
Socialismen
Om man är mycket hängiven socialist (kommunist) kan jag förstår att man får problem att samarbeta med ”antisocialister/-kommunister”. Men jag är inte sådan. Jag har många gånger tvingats, och med viss framgång vågar jag påstå, samarbetat i sakfrågor med ideologiska motståndare. Jag har till och med röstat borgerligt av sakpolitiska skäl några gånger i livet.
Och, så mycket marxist är jag faktiskt att jag ser ideologier som överbyggnader på samhällens materiella förhållanden. De kan visserligen återverka på det materiella, men de kan aldrig vara bestämmande eller sväva fritt och oberoende över ett samhälles ekonomi och materiella bas. Så därför måste man enligt min uppfattning också vara pragmatisk. Men, är man ”troende” socialist är det nog lätt att det materiella förhållandena kan hamna i skymundan och ideologiserandet får sväva fritt i en drömd värld.
Benny Andersson, Clartés kanske främste ideolog för närvarande, har slutit upp vid MZ:s sida och slagit fast att vänstern alltid haft en oförsonlig hållning till högerpopulism för att sådana partier historiskt visat sig ha ”en unik förmåga att splittra arbetarklassen efter etniska skiljelinjer och avleda dess kamp mot borgarklassen”. Som om detta skulle vara något nytt!
BA känner jag inte personligen, så jag ser honom endast som representant för organisationen Clarté. Med ovanstående argument hamrar han fast att vänsterns kamp mot högerpopulismen alltid är viktigare än kampen mot ett hotande storkrig t ex, en kamp som aldrig kan föras i allians med med högerpopulister. Här måste alltså – enligt Clarté – det politiska fältet sorteras i möjliga och omöjliga allianskrafter utifrån de olikas bakgrund och förmodade dolda agendor. Att gränsen för den svenska vänsterns samarbeten skulle gå någonstans mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna verkar på mig helt befängt. Att i t ex Nato-, alliansfrihets- eller försvarsfrågan svartlista ett riksdagsparti med 16% av väljarkåren bakom sig kan knappast ses som annat än just befängt.
Stalin och Mao?
Jag kommer att tänka på hur det skulle gått om Stalin och Mao hade tänkt så i sina respektive världsdelar under andra världskriget? Då hade förmodligen Hitler kunnat lägga under sig Västeuropa för att sedan i lugn och ro kunnat ta itu med Sovjetunionen. Och Japanerna hade säkert kunnat befästa sin makt i stora delar av Kina och ett nytt världsvälde hade kunnat byggas på axeln Berlin–Tokyo.
Men, tack vare att Mao Zedong samarbetade med sin ärkefiende Chiang Kai-shek mot japanerna och att Stalin samarbetade med sina värsta antagonister Roosevelt och Churchill emot Hitler, kunde axelmakterna tvingas på knä. ”Oheliga” allianser kan alltså i skärpta lägen vara livavgörande.
Tongångarna är nu oförsonliga
Jag har aldrig tillhört Clarté, mycket beroende på att de var en akademisk studentorganisation och dessutom ”kommunister”, vilket jag (i båda fallen) under alla år varit instinktivt skeptisk till. De är alldeles för högstämt rättrogna och trosvissa för min smak. Men jag har trots allt respekterat dem för sina många gånger goda analyser, och jag har t o m skrivet en artikel om skolan i tidskriften en gång för flera år sedan.
Går man tillbaka till tidiga 70-talet, när den antiimperialistiska kulturfronten höll hyfsat samman (med bland andra SKP och Clarté), finner man samma sorts motsättningar som idag, men då med alla andra vänsterpartier och -grupper. Det gällde synen på EG/EU, Sovjet, Tjeckoslovakien, Vietnam och Afghanistan. Efter Sovjets upplösning och järnridåns fall blev det Kuwaitkriget, Balkankrigen, Irakkriget, Libyenkriget och Syrienkriget. Ej att förglömma nyliberalismens gränslösa framfart som en slåttermaskin över hela världen, där man kunnat enas av och till. Hela tiden fanns alltså en ”vänster” som hatade ”den antiimperialistiska kulturfronten” mer än allt annat på denna jord. Sådan är min erfarenhet av detta sammanfattat med ca 97 ord.
Nu verkar det sista organiserade uttrycket för 70-talsvänstern, alltså Clarté, också ha fallit ur den antiimperialistiska kulturfronten. Nu är vi bara individer kvar med rötter i denna tid och denna politik, som slåss för vad det handlat om hela tiden; enhetsfronten – och arvet från De Förenade FNL-Grupperna. Alltså: ska man sträva efter att ena så många som möjligt för att uppnå maximal styrka mot huvudfienden? Eller ska man nöja sig med de av ”vänstern” godkända, och som garanterat beskriver varje enskild politisk strid som en kamp mellan borgarklass och arbetarklass – en beskrivning med ett språk som endast inbitna socialister/marxister accepterar och kanske begriper? Dessa monopolanspråk står mig vid det här laget upp i halsen!
Men som sagt, nu har BA och Clarté också börjat testugga (som den ”vänster” som alltid varit på kant med den antiimperialistiska kulturfronten) om att vänstern först och främst är socialister (kommunister) och i andra hand fredsaktivister. Och att borgarklassen i alla lägen är deras främsta fiende, t o m om Sverige hotas av främmande makt. BA skriver:
…utan en enad och kämpande arbetarklass lär det heller inte bli någon antiimperialistisk rörelse och kamp att räkna med. De som bagatelliserar högerpopulismens farlighet, bortser i realiteten från dess effekter på styrkeförhållandet i klasskampen.”
Alltså, utan partiet (eller en socialistisk enhetsfront) – den enade organiserade arbetarklassen – kan inget framgångsrikt antiimperialistiskt fredsarbete bedrivas, eftersom partiet alltid kommer först. Vad kan det bli annat än sekterism av sådant?
Det här skickar oss tillbaka till 70-talets kontraproduktiva splittertjafs med i stort sett alla testuggande vänsterpartier och grupper som fanns då, och som finns kvar idag: Socialistiska partiet, KP, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna.
Dagsläget?
Nu när USA står inför ekonomisk kollaps (vilket jag tror att även Clarté kan hålla med om) och Ryssland och högerpopulismen av USA med allierade (inklusive Sverige) utmålas som det största hotet, och när man t o m tydligt kan urskilja USA:s och Natos militära uppmarsch mot Ryssland i söder (Ukraina), väster (Baltikum) och norr (Nordnorge), blir det plötsligt kortslutning. En möjlighet är förstås att jag (och den lilla ”antiimperialistiska kulturfronten”) har helt fel i denna beskrivning och att vi målar fan på väggen. Men då bör i rimlighetens namn diskussionen handla om det istället för skenfäktning om huruvida Jan Myrdal har svikit den sanna vänsterlinjen eller inte.
Men, om vi faktiskt står inför ett hotande stormaktskrig i Europa, så betyder det att Clarté och deras ”vänstervänner” ylar med vargarna. Bingo!
Jag tror vi gör genuint olika bedömningar av risken för storkrig och den fara som SDs frammarsch innebär. Vi är inte i ett läge där Sveriges territorella integritet är hotad, alltså är t ex jämförelsen med Mao och Chang Kai-shek meningslös. Däremot är det en stor risk att vi får en regering i höst som har ett högerpopulistiskt parti med rötter i öppen nazism som stödparti, då kan vi nog vinka adjö till de sista resterna av välfärdsstat (och sannolikt också snart bli Nato-medlemmar). Om nu någon slags antiimperialistisk enhetsfront spricker mellan FiB/K och Clarté beror det FiB/K:s oförmåga att hålla klart avstånd från främlingsfientliga krafter.
Tack Daniel, ett klart svar. ”genuint olika bedömningar av risken för storkrig”, då vet vi det. Det är ju det det hela handlar om egentligen. Klart att jag också hoppas att Clarté har rätt, men alltför mycket talar för att Clartés bedömning är fel.
Jag följde, men deltog inte, i debatten på Clartés hemsida. Utöver diskussionen om avståndstagande eller inte från främlingsfientliga krafter, skrev Benny Andersson följande mycket relevanta (3 januari):
”Jag misstänker att en del av förklaringen till detta är ledande företrädares flört med extremhögern och skönmålning av mellanstora, men ibland nog så aggressiva imperialistmakter i vår närhet, som Ryssland.”
Jag uppfattar också att Knut L har svängt om krigsrisken och han börjar bloggen med att måla upp det kommande storkriget. För ett knappt år sedan, direkt efter det första Putin-Trump-telefonsamtalet, såg jag alla, säger alla, tecken i rysk statlig TV på en kommande rysk storoffensiv i Donbass. Men dessa tecken försvann omgående efter Nikki Haleys uttalande i FN.
Är det möjligheten för ukrainska trupper att i framtiden strida mot ryska trupper och separatister på lika villkor i Donbass som åstadkommit omsvängningen? Kommer detta att utlösa storkriget?
Att antiimperialistiska organisationer är beredda att samarbeta med borgerliga, men drar gränser mot fascister, rasister och högerextremister är inget konstigt eller avvikande. Nej till EU-rörelsen är ett bra exempel.
I svenska Folkrörelsen nej till EU:s stadgar står:
”2:2 Folkrörelsen Nej till EU är en partipolitiskt och religiöst obunden, antirasistisk organisation. Nej till EU bör samarbeta med andra organisationer, både i och utanför Sverige, med samma mål.”
I norska Nei till EU:s stadgar står:
”Medlemskap er uforenlig med enhver rasistisk aktivitet eller argumentasjon.”
Danska folkebevegelsen beskriver sig själv bl.a. så här:
”I Folkebevægelsen mod EU arbejder vi for at mindske EU’s skadevirkninger på ulande, og vores EU-modstand hviler på et ikke-racistisk grundlag og på et fundament af internationalt udsyn og medmenneskelighed.”
Det är snarast FiB/K som framstår som en udda fågel, med sina 3 oförklarade paroller och inget mer.
Mats L!
Det stämmer nog att jag det senaste året blivit allt mer rädd för ett storkrig i Europa.
Den som vill upprätta ”bredast möjliga enhetsfront” bör sky identitärer och andra högerextremister. En överväldigande majoritet av befolkningen anser nämligen – med rätta! – att sådana extremister är avskyvärda och kan inte tänka sig att ingå i någon front som inkluderar dem. Så utöver de moraliska skälen finns det även taktiska dito att inte göra som Jan Myrdal. Det är denna argumentation som de flesta clartéister för fram.
Skulle storkriget bryta ut blir det nog inte så lätt att bedriva klasskamp, eller så mycket annat heller än rent överlevnadsarbete för eventuella överlevande, när det är över.
I min militärtjänstgöring tidigt 70-tal var man aktiv i FNL-grupperna och fackligt soldatarbete.
Då hände det att jag kom in i överofficersmässen (hur& varför tar vi någon annan gång) det fanns tre st, detta var den ”finaste” där fanns ett tidningsställ med diverse tidningar. Vad som intresserade mig var en stencilerad tidning av samma format som den soldatfackliga vi gav ut på regementet. Den var utgiven av Assar Oredssons ”gäng” Nordisk Kamp eller något liknande.
Den slank ner i min stora vapenrocksficka, det var en artikel om hur man hade det svårt på 60-talet, det enda man åstadkommit var något slags hackors-kampanj. Det som chockade mig var en artikel om Vietnamkriget. Där tog man ställning för Nordvietnam och FNL p g a att de var sådana stora nationalister och fantastiska patrioter som kunde göra sådant bra motstånd mot en så tekniskt/ekonomiskt överlägsen motståndare som USA. Till stora delar identisk syn som DFFGs.
Diskuterade detta med kamrater i ”vänstergruppen” på regementet… forts följer.
Diskuterade alltså detta med kamrater i ”vänstergruppen” på regementet. En kille från Örebro menade att det var väl bra att de hade samma syn som vi, då började jag förstå att politik ej var ”rak och enkel som Nevsky Prospect” som Lenin skrev. Nu var Assar Oredssons ”gäng” en marginell och bisarr grupp utan politisk inflytande, men hade det ej varit det så förstår jag ej varför de ej skulle kunna ingå i en front i en speciell fråga. Men då som nu finns det de som vi kallade för ädel marxister som ej ville smutsa ner sig i samarbete med vissa grupper och saboterade största möjliga enhetsfront i viktiga frågor.
De närmast rituella referenserna till De Förenade FNL-Grupperna kan också problematiseras. Det var INTE så att DFFG höll sig med ett minimiprogram kring vilket alla skulle enas mot huvudfienden. Man hade ett omfattande (kanske för omfattande, skulle jag idag säga) program med bl a explicit kritik av den svenska imperialismen och det svenska monopolkapitalet, se 1969 års program i DFFG:s skriftserie nr 5.
Notera också, i samma skrift, följande intressanta resonemang:
”Hade vi tolkat enhetsfronten DFFG mekaniskt och tigit om ockupationen av Tjeckoslovakien hade det lett till att vi sammankopplats med dem i Sverige, som stödde ockupationen vilket hade skadat vår propagandakamp.”
Något att begrunda vad gäller inställningen till Ryssland och Kina idag.
Ola I!
Tja, visst kan man ta avstånd från nazister, rasister och annat ”omänskligt”. Men när du kommer till själva sorteringen idag blir det mer komplicerat, vilket SD är ett mycket tydligt exempel på. Något annat än deras aktuella ord och handlingar har man inte att gå efter. Du får mycket snart samma problem som Kulturrådet skulle få om de tvingades sätta upp ett demokratikriterium för tidskriftsstöd t ex.
Det finns massor att teorier om biologiska arv och kulturella arv, om intelligens och bokstavsdiagnoser idag, som en del ser som biologism eller rasism och andra som intressant ny vetenskap och som i tider av en borttynande vänster (med den sociala präglingen som sitt fundament) så dras människor till andra ideologier. Tänk bara på alla som ser islams utbredning idag som en överskuggande kulturfara. Det är mycket vanligt att se islam som ett ”främmande” inslag, som borde stoppas med hårda nypor.
Jag bekämpar dessa idéer så gott det går på denna blogg, men vi når inte särskilt långt tyvärr.
Skulle inte FiB/K kunna arrangera en principdiskussion kring den fråga som Ola Inghe är inne på i sin första kommentar på den här tråden?
Clartés sekteristiska politik beror sannolikt på dess medlemmars bristande förankring bland vanligt folk. De påminner nu starkt om trotskister. Använder dessutom inte sällan en synnerligen otrevlig debattstil, inte sällan akademiskt nedlåtande. Tycker inte man skall ägna tid åt deras ”problematiserande” som bara mynnar ut i ordmassor. Framtiden får utvisa vad som fungerar i den praktiska politiken.
Om man tror på sin politiska analys kommer man kunna ena sig med vem som helst som delar ens syn på vad som är huvudfrågan i varje skede. Enhetsfronten är en beprövad metod. Man får lov att ena sig med människor som de är i sinnevärlden. Eller så blir man väldigt ensam.
Knut L!
Jag förstår uppriktigt sagt inte varför du anser att krigsrisken ökat så påtagligt i Europa under det senaste året, så att alla former av ”oheliga” allianser nu är nödvändiga.
Krig har pågått i Europa sedan 2014. Rysslands ingripande i Ukrainas interna konflikt i augusti 2014 i form av starka, reguljära militära enheter finns redan beskriven i den vetenskapliga litteraturen och behöver inte diskuteras mer. Alla välinformerade ryssar, vitryssar och ukrainare vet detta. Så precisera gärna din uppfattning om de ökade krigsrisken.
Samtidigt kan alla vara överens om att ingen kan förutsäga framtiden. Den förste medarbetaren jag träffade på jobbet på morgonen den 2 januari, efter nyåret, kommer från Iran. Han hade naturligtvis en hel del att berätta, och jag gissar att ingen kunde i förväg förutsäga det plötsliga utbrottet i Iran.
Tack Knut Lindelöf för ett bra inlägg!
Om man beskyller en anhängare till högerpopulistiska rörelser för att vara en ”högerextremistisk identitär” (Magnus Nilsson) får man nog i 99 fall av 100 en oförstående, ”fågelholksliknande”, uppsyn till svar. Människorna, som dras till högerpopulistiska och nationalistiska rörelser, gör det av oro för utvecklingen och de senaste årens händelser hemma och i de västeuropeiska länderna.
Då syftas förstås på de invällande skarorna av flyktingar, som drivits från sina muslimska hemländer av USA:s grymma och folkrättsvidriga aggression i syfte att förstöra och splittra upp länderna i Mellanöstern som inte underordnat sig USA:s diktat och Israels agenda. Detta har kombinerats med försämring hemma av privatiseringar, otrygga bemanningsanställningar, arbetskraftsinvandring från låglöneländer i Östeuropa m m.
Fortsättning följer…
…fortsättning (2)
Det är nämnda utveckling – i kombination med okunnighet i samhällsekonomiska och –politiska frågor – som driver folk in i den högerpopulistiska fållan. Det är alltså inte en medfödd, oförbätterlig, klasståndpunkt som har förutbestämt dessa människor till de felaktiga och ofta avskyvärda politiska ståndpunkterna. Åtminstone inte i de nittionio fallen av hundra.
Många – och allt fler efter hand – av de högerpopulistiskt vilsna människorna inser också sambanden; att det är USA:s världshärskande ambition och krigspolitik som är orsak till den skrämmande utvecklingen i världen. Inte minst dess aggressiva och provokativa politik mot Ryssland, med militär uppladdning, inringning och ekonomiska sanktioner. USA/Nato avvaktar synbarligen bara tillfället att få börja destabilisera och splittra upp Ryssland, på motsvarande sätt som de gjort i Ukraina och Balkanländerna.
Fortsättning följer…
…fortsättning (3)
En sådan förståelse av världshändelserna tycker jag bör kunna bädda för att folk ska komma till djupare insikt även om huvudproblemet, nämligen det kapitalistiska ekonomiska systemet. Förvisso torde alla stormakter med kapitalistisk samhällsekonomi ha imperialistiska tendenser, men att det idag är USA som är den – utan jämförelse – värsta och farligaste av jordens nationer är uppenbart. Därför är det bra om så många som möjligt förenas i motstånd mot USA:s världshärskaranspråk.
Men tydligen inses inte detta av ”ädelmarxisterna” i Clarté. Sikten tycks skymd av det rena klassmedvetandet!
Ola Inghe!
Du har uppenbarligen aldrig tänkt på att det misstänkliggörande av den mest framgångsrika antiimperialistisk rörelse vi någonsin haft, som du och dina clartéistiska kompisar idag ägnar sig åt, i antiimperialismens namn, kan vara kontraproduktivt och att ni i Lenins mening alltså inte är något annat än imperialismens nyttiga idioter.
Det vore alldeles utmärkt om det kunde ordnas ett öppet möte kring vad som diskuteras i denna tråd. För att detta möte skall bli meningsfullt måste representanter för de olika uppfattningarna beredas samma möjligheter att framföra sina synpunkter och gå i svaromål.
Mats L!
Du har din uppfattning klar och hänvisar till vetenskapen och alla dina förnämliga kontakter. Men av någon anledning övertygar du inte mig. Jag försvarar inte Rysslands fulspel i Ukraina, men jag tror att det finns väsentliga sidor i den konflikten som liksom inte fäster på dig. Vi får se…
Knut L!
När jag nämnde den vetenskapliga litteraturen var det i första hand Ukraina-kännarna Ivan Katchanovski och Paul Robinson vid University of Ottawa jag avsåg. Ingen av dem ger en svart-vit bild av händelserna i Ukraina, snarare tvärtom. Men de beskriver båda Rysslands ingripande i konflikten med reguljära militära förband i augusti 2014. Utan detta ingripande hade kriget tagit slut hösten 2014. Katchanovski har f ö en FB-sida som jag alltid följer.
Vi kommer inte vidare i Ukraina-frågan eftersom jag inte vet vilka väsentliga sidor av konflikten jag blundar för.
Men jag återkommer till min fråga, som du inte besvarat. Vad är det som gör att du bedömer krigsrisken i Europa som större nu än för ett år sedan?
Knut L!
Visst kan de finnas definitions- och sorteringsproblem, men det är väl inte unikt för begrepp som rasism och fascism. I FiB/K:s stadgar står: ”Medlem som uppenbart motarbetar föreningen kan uteslutas. Vad innebär ”uppenbart motarbetar”? Behöver det finnas uppsåt t ex.? Är det, med tanke på vårt ”anfall”, tillåtet att vara med i Clarté? Den som får tolka detta i en förening är dess styrelse och stämma/årsmöte. (Lär kunna prövas civilrättsligt också såvitt jag förstår, men det händer väl ytterst sällan.) Inget konstigt med det. Men det underlättar naturligtvis att utöver stadgar ha lite utförligare programmatiska beskrivningar av vad föreningen står för och hur grundsatser eller paroller ska tolkas.
Mats L!
Din beskrivning av Ukrainakonflikten förefaller mig sammantaget ha slagsida mot att Ryssland är den mest aggressiva parten. Maidanupproret (och kuppen) – tror jag – var till stora delar iscensatt västerifrån, men naturligtvis inte utan stöd av ukrainare. Vi får se…
Jag bodde i England när Libyienkriget inträffade. Jag förvånades från mitt utländska perspektiv storligen över att den svenska parlamentariska vänstern (s, v, mp) inte röstade med SD emot svenskt stöd till angreppet. Men nu förstår jag bättre: om man röstade med SD skulle det i fortsättningen opinionsmässigt verkat hämmande på fredsarbetet.
Magnus Nilsson!
De förenade FNL-grupperna skydde inga. Alla som ställde upp på de givna parollerna fick vara med och denna rörelse blev den i särklass mest framgångsrika antiimperialistiska rörelse vi haft. Och kan jämföras med den parallellrörelse som också ställde ideologiska krav på sina medlemmar och blev ett totalt fiasko.
KP bildades som KFMLr 1970… Det måste väl ändå räknas som ett av de organiserade uttrycken för 70-talsvänstern… De finns kvar i den antiimperialistiska fåran… Så den sista har inte hoppat av… ännu.
Anders P!
Min egen tolkning av varför inte bara parlamentarisk, utan även en hel del utomparlamentarisk vänster, ställde sig positiva till Libyeninvasionen och sedan till västinblandningen i Syrien är att de hade en naivt optimistiskt syn på de folkliga krafternas styrka och fr a politiska mognadsgrad under den s k arabiska våren. Detta i kombination med en pragmatisk/principlös syn på utländska interventioner. Jag har svårt att tro att beröringsskräck med SD spelade någon som helst roll.
Hade S+V+Mp, eller någon av dem själva egentligen tyckt att Libyeninvasionen var fel hade de ju kunnat lägga egna förslag i frågan. Om S+V+Mp hade enats om ett nej hade det blivit huvudförslag (så de hade inte behövt rösta på ett SD-förslag) som ställts emot regeringens ja, vilket med SD-stöd då skulle gått igenom mot Reinfeldts minoritetsregering.
Knut Lindelöf!
Jag som är med i både FiB och Clarté har svårt att förstå ditt angrepp på Clarté. FiB:s plattform är som bekant 1. För en folkets kultur 2. Antiimperialism och slutligen Försvara De Demokratiska Fri och Rättigheterna. Jag kan inte se att Clarté går emot någon av dessa grunder, utan tvärtom försvarar den tredje punkten där FIB går emot sig själv.
Nya Tider och Vavra Suk är enligt alla definitioner en fascistisk organisation även om dom själva kallar sig identitärer, nationalister eller va fan som helst. Tycker du Knut att Vavra Suk kan vara medlem i FiB? Du kan svarar nej men då undrar jag om exempelvis Jan Myrdal med allt mer likartade åsikter har något i FiB att göra.
Sammanfattningsvis tycker jag att Clarté genom sitt ställningstagande mot Myrdal och hans följe är dom verkliga försvararna av Folket i Bild/Kulturfront.
Knut L!
Jag rundar av för denna gång med ett citat:
”Avvikande åsikter får komma fram [i Ryssland] – t ex kan nu Ksenja Sobtjak som presidentkandidat öppet i direktsänd TV förklara att återföreningen med Krim varit felaktig liksom stödet åt de självutnämnda republikerna i Donbass.”
Ukraina medverkar till starkt ökad krigsrisk genom att sittande regering låter sig beväpnas av krigshökarna i Washington. Detta är i strid med Minskavtalet som stöds av Frankrike och Tyskland. Enigt detta avtal ska all tung beväpning minskas. Ukraina bryter flagrant mot detta avtal genom sitt gemensamma agerande med USA och Nato.
De baltiska staterna uppträder konsekvent aggressivt och är inriktade på gemensamt krig i USA ledband riktat mot Ryssland.
Det allvarligaste för svensk del är USA:s ökade aktivitet i Nordnorge, där amerikanerna signalerar ett tillskott på 3000 soldater för att användas i samverkan med norska Natotrupper. Den brittiska JET-styrkan med svenskt deltagande kommer säkerligen att dras in i de militära aktionerna i området.
Detta avgörs för övrigt inte av svenska regeringen, utan genom direkt ordergivning av chefen för amerikanska militären i Europa.