Vankar fram och tillbaka i stugan och funderar på om jag ska ta fram dammsugaren. Har redan tänkt den tanken flera dagar utan att sätta projektet i verket. Jag ska nog göra det idag – kanske. Igår bäddade jag med rena lakan, tog en dusch och rakade mig. Det hjälpte lite.
En gräns börjar närma sig. Isoleringen blir allt mer inträngande. När nu också vädret omöjliggör utomhuslek och -arbete blir instängdheten mycket mer påtaglig. Skillnaden mellan att söka skydd inomhus för regnet och att dag efter dag hindras från att gå ut på grund av dåligt väder och kyla, är som natt och dag. Det första är en befrielse, det andra känns allt mer som ett fängelse.
Men här sitter jag nu med min dator timme ut och timme in, dag ut och dag in och kommunicerar. Utan den hade det varit riktigt krisartat. Telefonen är min absoluta navelsträng till yttervärlden. Den är både telefon, sms-are, radio och surfrouter. Häromdagen kunde jag plötsligt inte hitta den. Den låg inte på sitt vanliga ställe. I bilen kanske, ute i snickarboden, ramlat ur fickan när jag klippte gräset mellan skurarna och nu nertrampad i leran…? Ingen kan man dela sin oro med, ingen kan man skälla på. Inte heller kunde jag ringa telefonen. Det går inte när man är ett ensamhushåll.
Telefonen har i sanning blivit den sista tunna livlinan. Yrade runt med dunkande hjärta och sökte, helt blockerad av alla påträngande katastroftankar. Det tog ett tag, kanske fem minuter innan jag fann den i en annan än den vanliga jackfickan i farstun. Jag bytte nämligen jacka när jag var ute på promenaden häromdagen.
När man är sysselsatt försvinner isoleringskänslorna en stund. Men nu när arbetslusten falnar kommer de ostyrbara tankarna som ett krypande obehag allt tätare och varar allt längre. Hur kommer det att bli? Kommer jag att få leva ett normalt liv igen?
Spanskan härjade över två år, alltså återstår ett och ett halvt, om Coronan ska vara lika länge. Orkar jag ett och ett halvt år till med fysisk isolering? Men, den kanske inte tar två år, kanske varar den bara ett år, vilket betyder att vi nu nått halvtid. Hur ska man klara ett halvår till utan mänsklig närkontakt? Inte ens en kram från något barnbarn… Kanske man kommer att sluta som någon slags förtorkad eremit. Kanske detta tillstånd är det nya normala som man måste anpassa sig till. När smittan till sist försvinner är det kanske för sent för min del att komma tillbaka till livet. Coronaperioden är oöverblickbar. Den är deprimerande helt enkelt. Det är inte ens kul att ta ett glas öl eller ett glas vin ensam.
Så världsläget på detta. En svag svensk politisk ledning som inte ens förmår effektuera masstestning. Det finns hur många miljarder till näringslivet som helst, men rationella teststationer över landet förmår man inte sätta upp. Det vore ju oerhört värdefullt för folkhälsan att alla arbetande människor som har immunitet får veta det och slipper oroa sig för att smitta andra. Det går fortfarande trögt med testandet, fattar inte varför.
Samtidigt irriterar jag mig på alla som ständigt måste klaga på alla åtgärder och restriktioner, eller ondgör sig över hela ”den svenska strategin”. Jag tror den i huvudsak är ganska klok, men har haft vissa blinda fläckar. Bristen på beredskapslager, på massprovtagning och bristerna i äldrevården är väl de tre stora. Men det är bara att lappa och laga just nu. Något annat alternativ finns inte. Hur svårt kan det vara? Den stora räfsten måste få vänta tills situationen lugnat ner sig.
Igår fick jag värk i vänster öga. Va fan… sätter Coronan sig i ögonen nu också? Efter att ha konsulterad en nära anhörig läkare konstaterades – tack vara mobiltelefonen – att jag fått en så kallad vagel i ögat. Det ska hållas rent, sedan går det över på ett par dagar. Det känns redan bättre. Alltså, än finns det en smula hopp om ett liv efter detta och dammsugningen får vänta till imorgon.
Håll hoppets fana högt!
Knut min vän, vi är ganska många i vår generation som är i liknande belägenhet som Du. Denna vår/sommar har jag valt bort huset i Brissund där vi hade en härlig gubb- och sparrissittning. Utom för att vattna vinrankan i växthuset och hallonsnåret. Just för att undgå det Du nu upplever på Ditt sommarställe. Det vill säga i mitt fall den känsla av ensamhet/isolering – och sorg – i ett hus på 150 kvm, på en tomt utan insyn som är stor som en fotbollsplan. Inga spontanbesök, inga glada middagar med sommargrannar. Så, trots det formidabla läget 50 meter från havet avstår jag i år, inte utan värk i hjärtat.
Det får bli femrummaren i Visby istället, där kan man ta ensamma promenader, se folk på avstånd och prata med snälla grannar. Balsam för trött själ.
Det Du skriver om letande efter saker som mobil, nycklar och glasögon inte att förglömma, kan nog hänföras till vad favoritfaster Märta noterade per brev för ca 20 år sedan: ”I vår ålder tillbringar man allt mer tid att leta efter saker.”
Det kommer en liten ”värmebölja” torsdag-söndag…
Ta dig ut på utflykter som berikar! Sverige är fantastiskt och mycket finns att se. Jag är enastående sedan många år och i Covid-19 tid blir det små utflykter varannan dag. Hörs att du är på G. Heja!
Känner igen mig i din rastlöshet och i vimsandet efter prylar i olika fickor.
En skillnad är att jag har min särbo Sarah, och har lättat lite på restriktionerna vad gäller resor, möten.
Besöker affärerna på tider när det är glest, har alltid bra munskydd.
Dagliga utflykter är också viktigt, cykel, lånebil, skogsvandring.
Kanske tar jag en risk, men jag åker T-bana in till stan ibland och vandrar genom city på olika rutter, mot J-hov där jag bor.
Folklivet verkar ganska normalt nu, välgörande att se! De flesta månar om 2 meters avstånd, speciellt på tågen o i affärerna, där jag har på munskyddet.
Många caféer, restauranger o mindre butiker ser ut att ha ett något tynande liv, men byggena fortsätter, trafiken är normal.
Vid min ålder (78 i höst) kan man inte undgå att tänka på hur lång tid man egentligen har kvar – tillhör jag de långlivade i min släkt eller de som dör vid 80?
Det jag uppskattar mest med den här tiden är den relativa stillheten.