”Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, så länge den fångar möss” lyder en välkänd paroll. Den brukar tillskrivas Deng Xiaoping, som var Folkrepubliken Kinas starke man och egentlige ledare åren 1978–97.
Överförd till 1930-talets Europa skulle Dengs paroll kunna formuleras om på detta sätt: det spelar ingen roll om staten leds av en Per Albin Hansson eller en Adolf Hitler, inte så länge nödvändiga strukturreformer genomförs, produktivkrafterna utvecklas och arbetslösheten minskar.
Men visst spelar det roll! Per Albin och Adolf hade nästan inget gemensamt. Skillnaden mellan de två är och var fundamental och bokstavligen livsavgörande för miljoner och åter miljoner i framför allt Tredje Riket men också hos oss. 
Om detta har Björn Elmbrant nyligen skrivit ett innehållsrikt och ytterst angeläget reportage i bokform. Innan mörkret faller (Atlas) är titeln på hans knappt 400-sidiga studie, där den numera obligatoriska undertiteln är ställd i frågeform: Ska 30-talet hinna i kapp oss?
Ungefär 85 procent av innehållet berör utvecklingen i Tyskland och i Sverige under de avgörande åren 1930–33. Författaren sicksackar effektivt och nästan förföriskt mellan Stockholm och Berlin, Göteborg och München, och jämför skeendet här som där på snart sagt livets alla områden. Litterära utspel, bostadsbyggande, sexualfrågor, demokratiskt självförsvar, allsköns höger- och vänsterstrategier, vilda gatuslagsmål (synnerligast i Tyskland) och dito strejker (främst i Sverige) får vi som läsare ta del av. Elmbrants litteraturlista upptar 29 tättskrivna sidor.
Även ett antal färgstarka aktörer och aktivister porträtteras. Till detta ska läggas utförliga analyser av de många valen 1928-33, riksdagshusbranden, de tyska nazisternas vindsnabba uppmarsch från noll till hundra o s v. Men i centrum för Elmbrants intresse står ändå den ekonomiska politiken av tidig kärnsvensk respektive Weimartysk 30-talsmodell. Varför gick det oss så väl i händer men så katastrofalt illa för dem? Våra utgångslägen hade trots allt en hel del gemensamt även om vi, till skillnad från tyskarna, slapp den så kallade hyperinflationen och aldrig tyngdes av något krigsskadestånd till första världskrigets segermakter.
Osökt frågar man sig vad som hänt om de blågula nazistpartierna haft mer beslutsamma och dynamiska ledare, om dessa partier kunnat fröjdas åt större kampanjkassor, om arbetslösheten 1933 inte varit 20 utan 30 procent av de fackanslutna, om Sverige kört fast i guldmyntfotens deflationspolitik, om borgerligheten triumferat i 1932 års val – och om socialdemokraterna i den vevan inte förmått erbjuda väljarna ett krisprogram, som ingav hopp om framtiden?
Just krisprogrammet blev en avgörande faktor. Kronan devalverades redan 1931, drygt 160 miljoner kr avsattes till offentliga arbeten, och det svenska jordbrukets villkor förbättrades i en rad avseenden. De båda sistnämnda åtgärderna var medvetna ingredienser i ”kohandeln”, alltså i den för många så förbryllande uppgörelsen mellan
Socialdemokratiska Arbetarepartiet och Bondeförbundet (i dag omdöpt till Centerpartiet).
Ernst Wigforss är den ljusstarkaste figuren i Elmbrants skildring och något av författarens hjälte. Som lektor och expert på halländska diftonger och språkljud var han inte särskilt bevandrad i ekonomiska ting men blev ändå – eller kanske just därför … – en sällsynt effektiv finansminister. Wigforss mest kände kollega i Weimar-republiken skrev sig Rudolf Hilferding, tidigt känd som ekonomiskt underbarn och på många sätt en briljant typ … men helt utan Ernst W:s handlingskraft. Som dogmatisk marxist av den gamla skolan förklarade Rudolf H att kapitalismen skulle gå under av sig själv. Det gällde bara att vänta och se. Med det synsättet bereddes vägen för Hitler.
Den sista sjättedelen av sitt arbete har Elmbrant reserverat för vår egen tid. Han ser massor av slående likheter mellan dagens Europa och 30-talets – inte minst på den ekonomiska politikens område – men, självfallet, också betydande skillnader. Historien upprepar sig inte, i varje fall inte med given automatik. På många håll lägger sig de krympande (S)-partierna pinsamt nära den allt starkare högerradikalismen, inhämtar man på sidan 269. Men så är det inte. Det är i stället det etablerade borgerskapet som gör oblyga högergirar, varpå socialdemokraterna
nervöst följer efter.
Men på det viset binder man ris åt egen rygg. Av 30-talet, och av Björn Elmbrant, finns mycket att lära.
Hur kan man ens komma på tanken att för åren 1930-33 jämföra Tyskland med något annat land eftersom det helt UNIKA med landet var nederlaget i första världskriget och ”freden” i Versailles? Är det som Elmbrant skapat främst motiverat av någon slags anti-SD kampanj?
Så jag betvivlar starkt att det finns ”så mycket att lära” av Elmbrants bok – mer än uppenbarligen en trevlig sammanfattning av 30-talets svenska inrikespolitik. Och det är ju inte illa.
Det som var speciellt med Tyskland i början på 30-talet var att de följde en stenhård nedskärningspolitik i sina försök att komma över krisen. Med oundviklig följd att arbetslösheten sköt i höjden och eländet fördjupades. Nazisterna – liksom nordens socialdemokrater och USAs New Dealers – gjorde tvärtom, de föreslog att man skulle expandera ekonomin genom statliga investeringar. Det hade de också framgång med. I alla fall större framgång än nedskärarna.
Läs mer i Mark Blyths bok Austerity, a history of a dangerous idea.
Eller läs i alla fall sammanfattningen på gemensam.wordpress.com