Då världen ännu var ung

Den 9 april 1940 ockuperades det självständiga Norge av tyska invasionsarméer. Redan samma dag engagerade sig Nordahl Grieg i motståndskampen och blev fosterlandsförsvarare. Bland annat deltog Grieg i den omskrivna, sedermera legendariska, transporten av norska bankens guldreserv till London, dit exilregeringen hade flytt och bidade sin tid. I England och Skottland utbildade sig Nordahl G till officer och blev kapten. Under de kommande åren stred han – bokstavligen – för kungen och fosterlandet, personifierade den anti-fascistiska kampen, gjorde glänsande krigsreportage, träffade president Roosevelt i Washington, skrev patriotiska dikter och medverkade i de norska radiosändningarna från London.

Tack vare alla dessa insatser vann han sina landsmäns hjärtan – dock långtifrån allas.

Som den fjärde i en syskonhjord på fyra slog den blivande krigaren upp sina ljusblå lördagen den 1 november år 1902 i Bergen och döptes till Johan Nordahl Brun efter en släkting. Den åtta år äldre brodern, Harald Grieg, blev tidigt högste chef för bokförlaget Gyldendal, rik som ett troll och följaktligen ett slags liberal humanist, ständigt med vidöppen plånbok och varma känslor för lillebrodern – de bägges avgrundsdjupa meningsskiljaktigheter till trots. Deras farfars kusin var mycket riktigt Edvard Grieg (1843-1907), den berömde kompositören.

Efter studentexamen och ännu bara 17 gick Nordahl G till sjöss. Under ett drygt halvår följde han med lastbåten Henrik Ibsen till Afrika och Australien, inte för att bli beckbyxa, matros eller sjöbuss men väl författare. Det blev han också. Med dikthäftet Runt Godahoppsudden (1922) presenterade han sig för skrivarskrået, och bara två år därefter kom romanen Skeppet går vidare. Den mottogs välvilligt av kritiken, inte minst i det östra grannlandets just då största dagstidning, Svenska Dagbladet.

Ett högt uppdrivet arbetstempo var Griegs mest utmärkande karaktärsdrag. Efter författardebuten besökte han England, Frankrike och Tyskland, verkade som journalist på Tidens Tegn och Oslo Aftenavis – med framför allt rese- och kriminalreportage – och tog en filosofie magisterexamen vid Oslo-universitetet i fonetik, logik, engelska, filosofi och ytterligare något ämne. I examensuppsatsen behandlade han 1907 års Nobelpristagare i litteratur, Rudyard Kipling and the British Empire, publicerad i tidskriften Edda 1927.

I februari nyssnämnda år reste Nordahl G till Kina via Transsibiriska Järnvägen och hamnade mitt i händelsernas centrum: under Griegs fyra månader långa Kinavistelse anställde Chiang Kai-shek sin massaker på kommunister i Shanghai. Detta blodbad fick långtgående konsekvenser och blev något av en historisk vändpunkt. Doktor Sun Yat-sen – en av det moderna Kinas byggherrar och Kuomintangs grundare – hade dött i levercancer våren 1925 och var oanträffbar, men den i alla bemärkelser reslige gästen från norr lyckades i gengäld bli god vän och intim själsfrände med Sun Yat-sens unga änka. Hon är känd under namnet Soong Chingling och kom i ett långt senare tidsskede att bli Folkrepubliken Kinas såväl vicepresident som hederspresident. I många år brevväxlade hon och Grieg, men de två återsågs aldrig.

I reportageboken Kinesiska dagar (Gyldendal, 1927) berättar Nordahl G om det jätterike som nu höll på att resa sig. Samma år – 1927 – uppfördes också hans båda teaterpjäser Barrabas och En ung mans kärlek.

Sitt egentliga genombrott hos den breda publiken fick Grieg med den ambitiösa diktcykeln Norge i våra hjärtan, som brodern Harald gav ut i november 1929. Mottagandet blev synnerligen gynnsamt, i många tidningar rentav översvallande. Från och med nu är den blonde bergensaren norsk nationalskald, i varje fall enligt de flesta. Men i den kommunistiska pressen hade man sina hjärtan på avlägsnare håll än i Norge: i Arbeideren utspyddes Grieg som ”fascist” i en ideologiskt tillrättalagd anmälan av en viss Johanna Bugge Olsen (med vilken skalden blev vän och samarbetspartner ett stycke in på 30-talet…).

I De unga döda (1932) tecknade Nordahl G finstämda porträtt av sex engelska poeter, Byron, Keats, Shelley och ytterligare tre, alla med det gemensamt att de aldrig blev annat än just unga. (Anade författaren sitt eget öde?)

Nästa stora Grieg-satsning kom att stavas Sovjetunionen. Tisdagen den 7 mars 1933 anlände han till huvudsätet Moskva efter ”en färd i gnistrande blått vinterväder” och med en tillfällig privatsekreterare, Ingrid Martius, i sitt handbagage. Avsikten var att Sovjetbesöket skulle finansieras genom att Nordahl G översatte valda verk av Jack London till norska med Ingrid M som renskriverska; Grieg själv kunde inte skriva maskin. Sex London-skildringar hanns med under den nästan tvååriga Moskvavistelsen, däribland Martin Eden. Det allt överskuggande ärendet var dock ett annat: studier av sovjetisk teater.

En vacker kvinna med det svenskklingande namnet Vega Linde blev Nordahl G:s politiska mentor, Moskvaguide – och älskarinna. Kamrat Linde hade växt upp i Baku. Hon var dedicerad medlem av kommunistpartiet, SUKP(b), trodde fullt och fast på varje inslag i den officiella politiken och förälskade sig lidelsefullt i Grieg. Hennes känslor var besvarade; i ca tio månader delade hon ljuvt och lett med sin frejdige gutt och bidrog till hans radikalisering och ideologiska pånyttfödelse. Men när älskaren vände hem till Bergen igen – symboliskt nog bara ett par dagar före mordet på Sergej Kirov i Leningrad (1 december 1934) – vägrade hon att följa med. Som medlem av partiet tyckte hon sig ha ett kall, omöjligt att svika. Livet igenom ångrade hon sitt beslut. I slutet av 1930-talet försvann så Vega Linde under radarn efter att, oskyldig, ha dömts till fem års fångläger och tjugotvå års förvisning i vågsvallet av de stora Moskvaprocesserna. Drygt 80-årig och med hela tre äktenskap bakom sig avslöjade hon att Nordahl G varit den ende mannen i hennes liv.

Grieg slogs av den sjudande aktivitet och brinnande hänförelse han tyckte sig se i den unga sovjetstaten, främst på kulturens område. Han trodde att Den Nya Människan äntligen höll på att födas efter kollektiviseringens alla vedermödor.

”Oppholdet i Moskva ble av grunnleggende verdi for ham, og han vendte hjem igen som kommunist”, läser man i Johan Borgens levnadsteckning (Gyldendal, 1945).

Åter i Norge konstaterade Nordahl G att ”det begynner å haste; jeg har dårlig tid”. Han såg kriget närma sig och engagerade sig starkt för den republikanska sidan i spanska inbördeskriget (1936-39). Spansk sommar (1937) är titeln på hans reportagebok från striderna, och där ger han otvetydiga besked om framtiden: ”Det som nu sker i Spanien drar upp blodiga perspektiv för hela Europas öde. Friheten är på väg att förblöda.”

Precis som Vega Linde ansåg sig Grieg ha en mission: att med alla till buds stående medel arbeta för fredens sak i det Norge som han älskade. Genom att grunda tidskriften Veien frem (1936-37) smidde han sig ett användbart verktyg. Där skrev, förutom han själv, Graham Greene, Aldous Huxley, Aleksandra Kollontaj, André Malraux och åtskilliga andra. Också nya Griegpjäser tillkom i strida strömmar med Nederlaget (1937) – om Pariskommunen – som den kanske bäst och mest kända. Ändå betraktades Nordahl G med tilltagande skepsis av sin publik och var under dessa år något av Einzelgänger eller Lonely Rider – kort sagt en isolerad tänkare. Det berodde naturligtvis på hans envisa försvar av Sovjetledningens politik. Han svalde hela deras bete med hull och hår, rättegångarna i Moskva, den rysk-tyska pakten (Molotov-Ribbentrop), angreppet på Finland 1939, ja allt. I frågor som dessa tog han gruvligt miste.

Var och en som försöker vidröra solen riskerar ju allvarliga brännskador …

Emellertid: det förefaller som om Grieg bröt sina kontakter med Norges Kommunistiska Parti (där han för övrigt aldrig var medlem) den 9 april 1940, dagen för den Hitlertyska inmarschen. Övriga sovjetvänner i landet, inkl. ledarna för kommunistpartiet, stod passiva och förblev overksamma i fem-sex månader, detta till följd av den bristande självtillit som vi får skriva på den nyssnämnda paktens konto (se vidare kapitel 12 i Edvard Hoems Kampen mot kriget – Nordahl Griegs liv [Lindelöws, 1992]).

Bara ett par månader efter ockupationen, på midsommaraftonen i London, gifte sig Grieg med skådespelerskan Gerd Egede Nissen Ingebrigtsen (1895-1988). Hon lär ha varit ett sceniskt GENI – vilket ju redan hennes initialer vittnar om. Gerd hade följt sin Nordahl i spåren alltsedan nyåret 1935, och hennes 93-åriga liv är ett öde i sig.

Romanen Ung må verden ennu vaere – Ännu är världen ung (1938) – kan ses som Griegs magnum opus och har tycke av kultbok. Handlingen utspelar sig i de länder författaren kände bäst, Norge, England, Sovjetunionen och Spanien. Den är väl värd att läsa än i dag, och inte minst i dag, med tanke på det spända och oroliga världsläget.

Berättelsens ”Kira” är modellerad efter sinnevärldens Vega Linde, medan ”Lebedeff”, den omåttligt sympatiske, har verklighetens Nikolaj Bucharin, alternativt Karl Radek, som förebild.

Grieg var krigsreporter i det bombplan som sköts ner över Potsdam den 2 december 1943. Han gick bort i en ålder av 41 år och 31 dagar.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Aldous Huxley, Aleksandra Kollontaj, André Malraux, Chiang Kai-shek, Gerd Egede Nissen Ingebrigtsen, Graham Greene, Karl Radek, kommunism, Nikolaj Bucharin, Nordahl Grieg, Sergej Kirov, Sovjetunionen, Sun Yat-sen, Vega Linde, Veien frem