Dagen efter Sveriges degradering till lydstat

Montage: K Lindelöf

Ingen har ännu gjort jämförelsen mellan den 7 mars 2024 och den 23 augusti 1939, alltså Sveriges och Finlands Nato-medlemskap med Molotov-Ribbentrop-pakten.

Men likheterna är påtagliga. Polen och Baltikum låg mitt emellan Nazityskland och Sovjetunionen och ansågs som viktiga att kontrollera av båda sidor för sin egen säkerhets skull. Man visste redan att kriget dem emellan skulle komma. Med nonaggressionspakten vann de båda fördelar: Tyskland som redan var klara för krig kunde marschera in i Polen utan att direkt möta den stora sovjetiska fienden, och istället först få sin konfrontation med Storbritannien, medan Sovjet fick tid att förbereda sig på det som med stor säkerhet skulle komma. Offren var Polen och Baltikum den gången.

Denna gång är det Finland och Sverige som är offren. Låt mig förklara. Spänningarna har under lång tid ökat mellan USA/Nato och Ryssland. Väst propagerar intensivt för att Ryssland är det nya Nazityskland och måste bekämpas till varje pris. Ukrainakriget är den första stora militära konfrontationen mellan huvudkombattanterna just nu, med Ukraina som redskap.

USA/Nato vet också att kriget med Ryssland till slut måste komma. Det sägs rent ut. Det enkla skälet för detta är att man måste vara beredd att ta till vapen mot den rena ondskan. Detta får inte motsägas, då blir man genast en del av ondskan, en förrädare. Man gör nu allt man kan för att locka ut odjuret ur sin grotta för att sedan kunna kapa dess huvud (Putin). Man måste ju på alla vis dölja sin egen aggression, allt måste se ut som om det sker av ren rättfärdighet.

Sverige och Finland var efter andra världskriget alliansfria och formellt neutrala mellan Väst och Öst. Man hade därmed stor handlingsfrihet och kunde fatta sina egna beslut utifrån sina egna intressen. Sverige hade dessutom (till skillnad från Finland) framgångsrikt balanserat under andra världskriget och sluppit tysk ockupation och krig i landet. Sverige och Finland beslutade att inte gå med i Nato, medan Norge och Danmark valde Nato-vägen.

Alliansfriheten blev till sist ohållbart för USA/Nato och deras svenska tillskyndare. I sina krigsförberedelser behövde man tillgång till både Finland och Sveriges territorium för att kunna komma odjuret ända in på veka livet. Därför slöts samarbetsavtal steg för steg under lång tid. Igår kröntes denna process med svenskt Natomedlemskap. I maj kommer DCA, som ger fritt tillträda för USA med vapen och soldater till hela Sverige. Liknande avtal har slutits med även Norge, Danmark och Finland.

En skillnad med Molotov Ribbentropp-pakten är att avtalen nu inte sluts mellan huvudkombattanterna. Nu är det USA/Nato som fått uppmarschområdet (Sverige, Finland) att självmant krypa in i vad man påstår vara tryggheten. Men, när kriget väl kommer förångas den omedelbart. Med DCA är vi – i min jämförelse – framme vid Nazitysklands inmarsch i Polen september 1939. Alltså, Sverige är mycket snart i samma utsatta läge som Polen och Baltikum var på höstkanten 1939.

Den verkligt stora skillnaden är att det nu är Västvärlden (USA/EU/Nato) som driver krigisk expansionspolitik, de som i allians med Sovjet besegrade det då aggressiva Nazityskland. Det här är osynligt för alla Nato-förespråkare. De förblindas fullständigt av att Ryssland tagit till vapen för att försvara sina intressen i Ukraina.

Ukraina var det första ”lyckade steget” i strategin att locka ut odjuret ur grottan. Men till allas stora besvikelse och förvåning sitter huvudet säkrare på ”odjuret” nu än när det var kvar i sin grotta. Alltså, problemet är att strategin inte fungerat på något plan. Allt bygger på en lika galen expansionistisk ideologidriven politik som Tredje rikets, som orsakade allt detta obeskrivliga mänskliga lidande, innan det till sist kunde få ett slut. Västvärldens ambition att alla ska tvingas leva under USA:s egenpåhittade Rules Based International Order är lika galen som Nazitysklands strävan att skapa Lebensraum österut för Tredje riket.

Vi måste slänga skygglapparna och se likheterna med 1939. Ska vi verkligen inte kunna sansa oss denna gång och försöka undvika det apokalyptiska misstaget?