För precis 100 år sedan, den 1 maj 1916 – två och ett halvt år före den ”tyska revolutionen” – ställde sig en glasögonprydd lång och smal herre upp och talade inför några hundra åhörare på Potzdamer Platz i Berlin och inledde sitt tal med orden: ”Ned med kriget! ned med regeringen!”. Det var Karl Liebknecht som talade, son till Wilhelm Liebknecht (en av grundarna till tyska socialdemokratiska partiet SPD och god vän med Karl Marx).
Efter dessa första utslungade paroller trängde sig några poliskonstaplar fram, grep honom och förde honom till fängelset, där han blev kvar i drygt två år.
Liebkneckt var en av de få som 1914 hade vågat gå emot SPDs linje att säga ja till de så kallade krigskrediterna, alltså att upprusta det redan militärstyrda kejsarriket Tyskland för det stora kriget. Därför uteslöts han ur SPD och bildade tillsammans med bland andra Rosa Luxemburg så småningom det så kallade Spartacusförbundet.
Revolutionen
När den tyska armén till slut helt kört fast på västfronten 1918 framstod plötsligt nederlaget i kriget som helt oundvikligt för Tysklands verklige makthavare, förste generalskvartersmästaren Erich Ludendorff. Denne inleddes då ett politiskt rävspel för att lägga över ansvaret för nederlaget på SPD. Detta blev upptakten till den tyska revolutionen, en mycket misslyckad historia.
I oktober 1918 när Karl Liebknecht (och Rosa Luxemburg) frigavs ur fängelset (tack vare Ludendorffs politiska rävspel), personifierade de krigsmotståndet i Tyskland och på många håll utanför landets gränser. De blev superkändisar inom den radikala freds- och arbetarrörelsen.
Men Liebknecht var trots allt en drömmare, visserligen en framstående agitator, men absolut ingen organisatör. Och i det stora tyska revolutionssammanhanget var han en ganska betydelselös figur. Men historien om den tyska revolutionen november 1918 till januari 1919 omspänner visserligen en kort tid, men är en mycket komplicerad och lärorik historia. Den kanske vi kan återkomma till.
Idag är det alltså precis 100 år sedan Karl Liebknecht modigt höjde rösten i Berlin för freden och mot krigen. För det fick han, Rosa Luxemburg och många andra betala med sina liv. Två år senare efter ytterligare fruktansvärda lidanden insåg till slut även den yttersta makten (Ludendorff) att kriget var förlorat. Dagens krig är minst lika menings- och utsiktslösa (att vinna) för den ledande militärmakten. Alltså stoppa krigen! Det borde sägas tydligt från talarstolarna även idag på 1 maj 2016.
Att ”Andra Internationalen” svek sina löften om motstånd mot imperialistiska krig har varit en oomtvistad sanning till vänster om socialdemokratin sedan 1914. Men var det så enkelt?
Problem att tillämpa universella sanningar i ett konkret fall visade sig 2011 när en mängd ärliga antiimperialister i världen (+Ryssland och Kina) gick på bluffen om Gaddafis planerade folkmord på befolkningen i Benghazi, och därför stödde USA:s, NATO:s och EU:s aggression. Likadant var det 1914.
Att 1914 se Tysklands anfall på Belgien och Frankrike som ”imperialistiskt” var inte svårt för någon och hade kriget börjat med detta är det tveksamt om det fått 2:a Internationalens stöd. Men det började med Tsarrysslands anfall på Tyskland och Österrike (efter det senare landets anfall på Serbien).
Och vad hade socialdemokrater och marxister (inkl Marx och Engels) predikat i årtionden? Jo, att Tsarryssland var de ledande reaktionära makten i Europa, folkens fängelse osv. När så denna ledande reaktionära makt anfaller Ostpreussen är det inte självklart för tyska socialdemokrater att säga att kejsar Wilhelm och tsar Nicolaus är lika dåliga kålsupare.
Myten, ty det var en myt trots allt, att Kejsartyskland förde ett ”befrielsekrig” på Östfronten slog tillbaka på högsta befälet efter Februarirevolutionen 1917. Med tsaren störtad och en demokratisk parlamentarism vid styret i Petrograd, varför skulle Kejsartyskland då fortsätta kriget, tyckte de individuella tyska soldaterna. Fröet till motsättningarna i Tyskland 1918 var sådda…