Per Shapiro har jobbat som undersökande reporter bland annat på SR och SVT. Idag driver han Folkets Radio som inriktar sig på att tystade röster ska få komma till tals. Följande artikel av Per Shapiro publicerades först på FR 20 augusti 2023.
”När fascisterna återvänder kommer de inte att bära svastikor”.*
Oavsett vem profetian tillhör har den visat sig vara sann. ”Totalitarismens psykos” – för att tala med den schweiziske psykologen Carl Gustaf Jung – drivs av ett virus som ständigt muterar och därmed gör farsoten svår att upptäcka. Viruset anammar vilken som helst ideologi eller politisk färg som kan stärka makten och kontrollen över massorna.
1900-talets fascism var huvudsakligen nationalistisk och kopplad till en ideologiskt präglad demagog. Dagens totalitarism är ansiktslös, apolitisk och svårare att konfrontera. Vi har fått vad Hannah Arendt kallade ”ett tyranni utan en tyrann”.
Hannah Arendts tegelsten Om totalitarismens ursprung (1951) kan sägas vara standardverket på detta område. Boken är skriven i en annan era, men Arendt har identifierat vissa egenskaper som alltid tycks känneteckna det totalitära viruset, oavsett vilken form det för stunden muterat till.
Ett sådant kännetecken hon beskriver är strävan att ”organisera människornas oändliga mångfald och skillnader som om hela mänskligheten bara vore en enda individ”. Detta gäller oavsett om ideologin är kommunistisk eller kapitalistisk. Vi får likriktning, censur och en enfald av ståndpunkter som är sanktionerade av en härskande klass eller elit. Företrädare för avvikande uppfattningar cancelleras (utesluts). Vi får monokultur på alla områden. Naturens artrikedom utarmas i lönsamhetens och effektivitetens – eller ”hållbarhetens” – namn. Livskraftiga ekosystem och skogar förvandlas till genocidala odlingslandskap och kalhyggen. Motsvarande process sker på universitet och arbetsplatser.
Totalitarismen kännetecknas av George Orwells inverterade nyspråk, där innehållet i en verksamhet ofta har det motsatta syftet i förhållande till det angivna. Joanna Williams beskriver i sin nya bok Så vann woke hur såväl personal som studenter vid Woke-universiteten har för avsikt ”att bryta ned den västerländska intellektuella traditionen i undervisningen till förmån för ett innehåll som på ytan innehåller mångfald men som totalt saknar intellektuell mångfald.” Studenter som driver att föreläsare ska sparkas och talare ”deplattformeras”, skriver hon, ”har stöd från mångfaldansvariga…”.
Ännu ett viktigt totalitärt kännetecken är att människor får allt svårare att urskilja vad som är verkligt.
Det ideala subjektet i ett totalitärt styre, skriver Arendt: ”är varken en övertygad nazist eller en övertygad kommunist, utan personer för vilka distinktionen mellan fakta och fiktion inte längre existerar”.
I sin framtidsdystopi 1984 (som utkom 1948) beskriver George Orwell hur huvudpersonen tvingas acceptera att 2+2=5, och hur det inre motståndets sista bastioner därmed raseras. Den slutliga befallningen blir att fullständigt förkasta den egna erfarenheten.
”The Party told you to reject the evidence of your eyes and ears. It was their final, most essential command.” Hur många som skadats av covidvaccinerna får inte denna uppmaning i sjukvården?
Woke och kön
Ett påtagligt exempel på detta är hur woke-tänkandet har kontaminerat könsfrågan. Joanna Williams skriver träffande: ”Spädbarn av kvinnokön växer upp och blir vuxna kvinnor. Och spädbarn av mankön blir män. Men övertygelsen om att det här förhållandet är godtyckligt gör det möjligt för woketänkandet att ta sig in i de mest grundläggande aspekterna av våra liv”.
En kvinna kan ha penis – två plus två är lika med fem.
Detta är en aspekt av det totalitära viruset som är extremt påtagligt i nuvarande mutation. Där 1900-talets fascister utövade militär kontroll är dagens totalitära krafter mer inriktade på mind-control.
Som en talesperson för George W Bush-administrationen svarade en journalist på en presskonferens 2004, i kölvattnet av Irakinvasionen och lögnerna om massförstörelsevapen: ”Vi är ett imperium numera, och när vi agerar skapar vi vår egen verklighet. Och medan du studerar den verkligheten… kommer vi att agera igen och skapa andra nya verkligheter…”
Det mänskliga psyket är nu det stora slagfältet och med den artificiella intelligensen till sitt förfogande och en ständigt uppkopplad population har ”Storebror” fått en möjlighet till kontroll och manipulationer som tyrannier av tidigare datum saknat. I det hypnotiska bruset från våra skärmar blir det allt svårare att urskilja vad som är verkligt och vad som är fejk.
”Denna konstanta mind-control”, skriver Paul Levy i sin nya bok Undreaming Wetiko ”underminerar vår urskiljningsförmåga och bedövar våra själar”.
Levy menar att vi, genom att delta i den totalitära statens lögner, oundvikligen kommer att internalisera dessa lögner, och i slutändan bli falska till och med för oss själva. Vi blir därmed lätta att kontrollera.
Narrativ som är bemängda med lögner och som motsägs av ett stort antal världsledande forskare tål givetvis ingen öppen debatt. Därför måste allt ifrågasättande av officiella narrativ censureras eller marginaliseras och förses med avhumaniserande epitet, såsom förnekare, anti-vaxxare, konspirationsteoretiker, högerextrema m fl. Tidningarna rekryterar mobbare som ger sig på kritiska röster, inte med sakargument utan med invektiv.
Detta fick författaren Lena Andersson erfara nyligen när hon raljerade över sommarens klimatskrämselpropaganda och direkt blev attackerad av mobbaren par excellence Alex Schulman i DN.
Det är samma absurda och oärliga smutskastning som rullas ut om och om igen, så fort någon kliver över de snäva ideologiska gränserna. Att ifrågasätta det officiella narrativet kallas för att driva konspirationsteorier och alla konspirationsteorier är automatiskt ”högerextrema”. Kritik mot det globala finansiella systemet avfärdas som ”antisemitiskt” (för att ett antal individer inom det systemet är judar). Och att kritisera transgenderindustrin beskrivs som en personlig attack mot transpersoner.
När spricker bubblan?
Men frågan är hur länge denna typ av smutskastning kommer att förbli verkningsfull? Den sker enligt en ständigt återkommande standardmall, och när allt fler börjar skönja mallens mönster kommer spinndoktorernas förtrollning förhoppningsvis att förlora sin makt över sinnena.
I en skarpsynt essä i Winter Oak utmanar författaren Paus Cudenec den förljugna höger-vänsterdikotomi som utgör ramverket för dagens smutskastning av oliktänkare.
Genom att vara tydlig med sin utgångspunkt när man kritiserar dominerande narrativ, anser han att vi kan göra det svårare för mainstreamjournalistikens mobbare att lyckas med sin smutskastning.
”Om vi utmanar klimatberättelsen är det inte för att vi struntar i jordens framtid eller effekterna av industrisamhället, utan av precis motsatt anledning – för att vi kan se att en ´grön´ industrikapitalistisk framtid skulle betyda katastrof för den naturliga världen. […] Om vi utmanar transpersoners narrativ är det inte för att vi vill tvinga människor i all deras individuella mångfald, in i snäva könsbaserade kategorier, utan för att vi kan se hur behovet av den mångfalden utnyttjas av företagens intressen och förvandlas till en stympning och livslångt drogberoende som representerar raka motsatsen till personlig frihet och självförverkligande. […] Om vi motsätter oss 15-minutersstäder beror det inte på att vi hejar på bilkultur och inte skulle vilja se en värld med småskalig självförsörjning, utan för att vi har förstått att projektet är en trojansk häst för att introducera den ’smarta’ stadens digitala koncentrationsläger med den dystopiska fjärde industriella revolutionens teknologier.”
Dagens tyrannfria nazism
Åter till det inledande citatet. Jämfört med Nazi-Tyskland där fascismens arméer marscherade öppet på gatorna är dagens totalitära krafter mycket mer förslagna, och dess styrka ligger i att de ännu i stor utsträckning förblivit osynliga för majoriteten av befolkningen. De har draperat sig i godhetens, toleransens och hållbarhetens uniformer. Svastikan är ersatt med Agenda-2030-broschen som pryder kavajslaget på byråkrater, industrimagnater och politiker.
Dagens totalitära virus har haft sin inkubationstid under nyliberalismens gånga decennier. Nyliberalismen är inte bara en mer extrem form av kapitalism, den har också möjliggjort framväxten av en radikal omstrukturering av makten, staten och politiken. Den politiske teoretikern Sheldon Wolin beskrev i sin bok Democracy Incorporated (2008) framväxten av vad han kallade omvänd totalitarism (inverted totalitarianism), där den politiska staten ersattes av en företagsstat (corporate state) som exploaterar alla utom de härskande klasserna och tömmer såväl politiken som de demokratiska institutionerna på substans.
Det är precis vad som har skett. Genom den process som på engelska kallas ”regulatory capture” har de mäktiga industrijättarna tagit kontroll över de tillsynsmyndigheter vars uppdrag det är att granska dessa jättar.
Vi har fått det ”idealsamhälle” som fascismens grundare Mussolini drömde om, ”där man inte ska kunna dra ett cigarettpapper mellan staten och de stora bolagen”. Ännu ett av det totalitarismens kännetecken.
Även Förenta Nationerna har inkorporerats i denna numera globala företagsstat, sedan man 2019 ingick ett partnerskap med miljardärsklubben World Economic Forum (WEF). Tillsammans med FN ska WEF genomföra den stora globala omställningen, som i marknadsmöjligheter väntas innebära en ökning av 12 biljoner dollar.
Affärsmodellen kallas ”offentligt-privat partnerskap”. Namnet är dock bedrägligt, eftersom det offentliga och privata i verkligheten inte är separata enheter, utan – precis som Mussolini drömde om – är sammansmälta med varandra. Efter decennier av systematisk korruption har privata intressen helt tagit kontroll över alla stora offentliga institutioner, nationella och internationella. Men eftersom denna korruption inte kan erkännas för allmänheten, används begreppet ”partnerskap” för att bortförklara det faktum att dessa två är aspekter av samma enhet och driver exakt samma agenda.
Enligt Paul Cudenec syftar det bedrägliga språkbruket till att kamouflera vad denna omställningsagenda faktiskt går ut på – ett gigantiskt bedrägeri som utförs mot 99,9 procent av mänskligheten.
Cudenec anser att det första nödvändiga steget vi måste ta om vi effektivt ska motsätta oss denna korrupta globala ”kriminokrati”, är att erkänna dess existens.
”Det är viktigt”, skriver han, ”att säga högt och tydligt att ett enda världsomspännande kriminellt nätverk bakom kulisserna driver allt från WEF till WHO, FN till EU, BlackRock till Världsbanken.” Och han tillägger: ”Vi måste sedan sätta in varje specifik gren av dess verksamhet i det övergripande sammanhanget, så att alla kan se hur de är relaterade, och att de är en del av samma övergripande agenda.”
Cudenec framhåller vikten av att även föra fram en positiv filosofi som alternativ. Filosofin ska vara baserad på värderingar som många av dem som för närvarande har blivit lurade att följa den officiella agendan mycket väl kan dela.
De grundläggande värderingar Cudenec föreslår är sanning, skönhet, natur och samhörighet, samt tillhörighet till varandra och till världen omkring oss.
Han frågar sig hur många människor där ute, oavsett politisk bakgrund, som inte skulle föredra dessa värderingar framför systemets agenda med lögner, fulhet, konstigheter och separation.
”Världen”, skriver Cudenec, ”är för närvarande i händerna på inget mindre än en psykopatisk undergångssekt, medan vårt motstånd är en kraft för livet.”
I sin utmärkta bok Så vann woke beskriver Joanna Williams hur den nutida härskarklassens blivande lakejer stöps till nyttiga medelmåttor.
”Studenter kan lämna universiteten efter att ha läst litegrann, diskuterat ännu mindre och oförmögna att formulera en enda kritisk tanke. De kan ha blivit inskränkta, intoleranta och okunniga. Men de kommer att kunna tala det ständigt föränderliga wokespråket och känna till vilka fraser som skiljer ut syndarna.” Och hon tillägger: ”För ett århundrade sedan utbildade universiteten unga män till att arbeta i kolonierna och ’civilisera infödingarna’. Idag spelar universiteten en liknande roll, med den skillnaden att ’infödingarna’ finns här hemma.”
Det finns inget nytt under solen. Vi behöver lära oss att känna igen, beskriva och peka ut vår tids totalitära virus innan det förgör och förslavar oss alla.
* Citatet tros tillhöra en amerikansk präst på 1940-talet.
Vad är det som artikeln ser som förklaringen till de ”totalitära” tendenserna idag? Är det mystiska ”virus” eller är det hemlig kriminell organisation som styr världen i bakgrunden? Det ses ingen skillnad tydligen mellan kommunism och fascism, vilket Hanna Arendt gjorde.
Artikeln är en kökkenmödding av diverse populära, förvirrade idéer bland dagens högerpopulister. Måltavlorna för kritiken kan man ofta hålla med om från vänster, men analysen är på samma nivå som i ”Sions vises protokoll”.
Om man tror att det är judarna som ligger bakom allt, så har man i alla fall en konkret fiende att bekämpa. Men ser man ”totalitarismen” som ett giftigt, osynligt virus, så kan det leda till vilka desperata åtgärder som helst. (Som att rösta på Donald Trump, t ex)
Hear, hear
Jo så är det!
Vore intressant att veta vad du Hannu Komulainen ser som högerpopulistiskt i min analys? Att jag använder ett virus som metafor för den sjuka C G Jung kallade totalitarismens psykos? Är allting ”höger” numera som inte inordnar sig i ledarsidornas standardmallar?
Staten och kapitalet i samma båt, samma riktning… Nog tycker jag att Shapiro var tydlig på den punkten. Kapitalismen tar ett steg till. Enligt plan eller i desperation kan man undra. Shapiro tycks luta åt den första förklaringen.
Om nu Per Shapiro är en högerman får väl hans icke-marxistiska språkbruk ursäktas, och nog vore det bättre att söka gemensam grund än sitta i rättrogen splendid isolation. Hjälp honom på traven och rätta där det blivit fel!
I 1984 skrev George Orwell att:
”Den nya aristokratin bestod till största delen av byråkrater, vetenskapsmän, tekniker, fackföreningsorganisatörer, PR-experter, sociologer, lärare, journalister och yrkespolitiker. Dessa människor som hade sitt ursprung i en månadsavlönad medelklass och de övre skikten av arbetarklassen, var formade och sammanförda i den sterila värld som kännetecknades av monopolindustri och centralstyrning. Jämfört med sina motsvarigheter i gångna tider var de mindre giriga, mindre frestade av lyx och överflöd, mer svultna efter ren makt och, framför allt, mer medvetna om vad de gjorde och ville och mer inriktade på att krossa all opposition”.
Numera består en socialdemokratisk partikongress i huvudsak av yrkespolitiker med bakgrund i SSU och höga tjänstemän från den offentliga sektorn som har slående likheter med den av Orwell beskrivna makteliten.
I skuggan från den franska revolutionen 1789 och erfarenheterna från Pariskommunen 1871 skrev Karl Marx i det Kommunistiska manifestet:
”Bourgeoisien har överallt där den kommit till makten förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband som band samman människorna med deras naturliga ledare och inte kvarlämnat några andra band mellan människa och människa än det nakna intresset, det känslolösa ’kontant betalning’. Den har dränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och istället för de otaliga lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena.”
Tydligen såg inte Marx det medeltida mörker som beskrivits i kontrast till den ljusa upplysningstiden. Tvärtom tycktes han kritisk mot den franska revolutionens efterbörd som brände kyrkor, mördade nunnor och avskaffade kristendomen som statsreligion; samt mynnade ut i Napoleonkrigen som skapade den tyska nationalismen vilket i sin tur ledde till två världskrig och ett kallt krig.
Frihet, Jämlikhet, Broderskap! Det brukar sägas att de mänskliga rättigheterna grundlades 1776 av den amerikanska revolutionen med dess självständighetsförklaring, som i sin tur inspirerade den franska revolutionen 1789.
Jag tror att det är en förenkling. Det är korrekt såtillvida att de borgerliga revolutionerna ledde till parlamentarismens genombrott och befriade människan från feodalismens livegenskap. De blev fria att sälja sin arbetskraft på en marknad. Men man fick betala ett högt pris för sin försörjning när giriga kapitalister tvingade ner män, kvinnor och barn i de engelska kolgruvorna. Hungriga barn fick alkohol istället för mat och den andliga och lekamliga nöden var obeskrivlig.
I den svenska motsvarigheten lär familjen Wallenberg ha skapat sitt finansimperium genom att lura till sig skogsmark från småbönder i Norrland mot en flaska brännvin.
”The trouble with socialism is that eventually you run out of other people’s money.” sade Margaret Thatcher.
Nyliberalismen tolkade alltså minsta lilla kritik mot privatiseringen av nationella tillgångar som socialism och stöld av andra människors pengar. De tyckte väl att Statens Järnvägar fungerade bäst om bolaget ägdes av riskkapitalister.
I dagens politiska landskap finns det emellertid ingen politisk kraft som ville expropriera privat egendom. Däremot har den privata äganderätten till infrastruktur och nationella naturtillgångar alltid varit en kärnfråga i samhällsdebatten. Och i den kontexten skall ingen inbilla mig att tågtrafiken fungerar bättre efter privatiseringen av järnvägsnätet.
Dessutom tror jag inte att det finns särskilt många som tycker att det är en god idé att sälja ut Kirunagruvan, och därmed naturtillgångarna i malmfälten, till något multinationellt bolag.
Mark Twain lär ha sagt att en bankir är en person som lånar ut sitt paraply när solen skiner men vill ha det tillbaka när det börjar regna. Tanken med banken var nog god från början – småspararen fick ränta på sina insatta pengar som banken sedan använde för att finansiera större projekt typ infrastruktur. Men i vår tid har den tanken krackelerat.
Minns när Göran Person åkte till Wall Street under 1990-talskrisen och pantsatte pensionsfonderna för att rädda storbankerna som numera gjorde miljardvinster men ändå inte investerade några pengar i vare sig landets undermåliga infrastruktur eller otillräckliga bostadsbestånd.
Bibelordet sade att den minsta skall bli den största. I den kontexten var det svårt att förstå att byråkraten, som bara skapade tomma ord, värderades högre än bärplockaren som gav sylt i glasburken.
Men det var länge sedan statens kaka var liten men säker.
Då hade vi ett ekonomiskt system som betalade ut småslantar till arbeten som gav livsnödvändiga livsmedel medan tjänstemannen i den korporativistiska välfärdsstaten belönades med hög lön, betald ledighet under alla storhelger, sex veckors semester och en rejäl tjänstepension.
För dem var det en självklarhet med flygresor all inclusive till exotiska länder där de kunde inmundiga ett glas vin till lunchen och en paraplydrink vid poolen utan risk att bli observerade av någon granne som kunde larma polisen för att få barnen omhändertagna av socialtjänsten.
Och gick man tillbaka till början på 1990-talet var det den före detta kommunisten och nyktre alkoholisten Gudrun Schyman som var först, tätt följd av Mona Sahlin, med att avfärda klasstillhörigheten som gemensam nämnare för arbetarrörelsen.
Istället lanserade hon feminismen och mångkulturen som den nya vänsterideologin, fastän det var två oförenliga begrepp eftersom islam inte var kompatibel med Schymans radikalfeminism. ”Inga rasister på våra gator!”, skanderade hennes anhängare som bosatt sig i de nyrenoverade arbetarkvarteren på Södermalm i Stockholm, men som aldrig skulle komma på tanken att ställa sig på ett fabriksgolv eller välja ett hantverksyrke för sin försörjning. De tillhörde nämligen den akademiska medelklass som hellre passade in i Frankfurtskolans kulturmarxistiska tankevärld, med Antifascistisk Aktion som avantgarde.
”Hjälp honom på traven och rätta där det blivit fel!”, skrev Jan-Peter S. Då giver jag detta hjälpsamma råd: Akta dig för fnosk, Per! Sådant fnosk som att besättningsmedlemmarna Lembit Leiger och Avo Piht skulle ha överlevt Estonias förlisning. Det är illa, att Folket i Bild/Kulturfront har länkat till sådana tokigheter.
Jan Arvid Götesson!
Jag heter Sven Ruin och gjorde Estonia-dokumentären tillsammans med Per Shapiro, där vi bland annat tar upp möjligheten att Leiger och Piht skulle ha överlevt själva förlisningen. Därför tar jag tillfället att svara på din kommentar.
Jag menar att många svenska uppvisar en stor godtrogenhet inför vad våra myndigheter gör. Vissa verkar inte kunna tro att våra myndigheter skulle kunna vara inblandade i allvarliga fel eller brottsliga handlingar.
Fram till 2004 var det nog många, som på liknande sätt som du nu gör, skulle ha sagt ”fnosk” om uppgifterna att Estonia använts för att transportera militär materiel. Men 2004 kom Uppdrag Gransknings program som avslöjade att det skett strax innan katastrofnatten. I början av 2005 bekräftades det av Johan Hirschfeldts utredning. Nästan ingen ville dock tala högt om att denna typ av utrustning inte fick transporteras på en civil passagerarfärja.
Vad gäller Piht, har även finska YLE gjort en granskning 2021 som visar på möjligheten att Piht överlevde. Jag har bara hittat den på finska.
Jag har fått tag på ytterligare dokumentation som stöder det Per S och jag tog upp i dokumentären. Det gäller i synnerhet fallet med Kalev Vahtras. Som redogörs för i dokumentären på Folkets Radio är det mycket som tyder på att han överlevde katastrofen men att någon sedan tog livet av honom.
I dokumentären tar vi också upp hur vissa personer berättat om hot, som de utsatts för, exempelvis i samband med journalistiskt arbete för att ta reda på vad som egentligen hände kring Estonia.
Om du vill vifta bort sådana saker som ”tokigheter” är det upp till dig, men jag invänder mot ditt resonemang.
Jag menar det är viktigt att möjliga brott dras fram i ljuset, speciellt när det gäller misstänkta statliga förövare.
Och jag tycker det är extra tragiskt med ovanstående kommentarer som verkar vilja piska journalister tillbaka till dagens trånga åsiktskorridor, speciellt då artikeln handlar om totalitarism.