(2024-03-24 Återpublicerar följande för att påminna om vad vi faktiskt visste redan i maj 2014)
Torsten Kälvemark har en klart lysande artikel idag i Aftonbladet. Läs den. Den avslutas så här:
”… Och om Kremlbossar, Natochefer och beskäftiga europeiska utrikesministrar inte kan låta bli att bidra till polariseringen kan inga nationella sår läkas. I bästa fall skulle kanske katastrofen i Odessa ändå kunna bidra till ett uppvaknande på alla sidor.”
En intressant artikel och man kan innerligt hoppas att Kälvemarks förhoppning om att Odessa-morden kan bidra till en försoning slår in. Tyvärr är det nog så att det är medveten politik från fr.a. USA:s sida att på samma sätt som i Irak och Syrien slita sönder länderna och göra dem mer beroende av och därigenom åtkomliga för deras intressen. Samtidigt som Ukraina dessutom blir en plattform för ett avstamp mot det stora guldägget, Ryssland.
Pål Steigan var den som först såg vad som höll på att hända i Ukraina, uttryckt i en blogg redan den 28 november förra året, om
jag minns rätt. Han uttryckte också tidigt kritik mot Janukovitj, något som inte alls var lika tydligt på svenska bloggar (Janukovitj var ju demokratiskt vald).
En av mina vitryska vänner berättade att han brukar ta del av den mest extrema propagandan från alla sidor i Ukrainakonflikten. Propagandan har blivit som ett slags smörgåsbord, här finns något som passar alla. Svenska media och svenska politiker jobbar ganska smalbandigt, även om det finns avvikande röster, som Knut visar i denna blogg. Mer förvånande, kanske, är att ryskkunniga personer som man skulle tro borde ligga ganska nära i åsikter hamnar på helt olika delar av bordet (t ex Ola Jordán vs Stefan Lindgren). Men som Pål Steigan påpekar, och även påpekas i denna blogg, det är det ukrainska folket som får betala priset.
Appr. propaganda, Margareta Zetterström har en intressant replik
på FiB/K:s nätupplaga om Ukraina-konflikten och tysken Jürgen Elsässer, som tidigare var okänd för mig.
Catherine Merridale, brittisk historieprofessor, gav i förra veckans
”Godmorgon, världen” ett intressant porträtt av Putin. Hon noterade hur Putin, i motsats till Jeltsin, använder Sovjettiden för att stärka ryssarnas självförtroende, främst genom segrarna i andra världskriget. Jag vill spinna vidare på denna tråd. Det är ingen tvekan om vem som projiceras som hjältarna i Putins Ryssland.
Ta t ex en film som ”Amiral” (2008), som utspelar sig under första världskriget och ryska inbördeskriget. Huvudpersonen är Alexander Kolchak, så alla förstår att den filmen skulle varit omöjlig under sovjettiden. Välgjord och med utmärkta skådespelare. Redan i de
dramatiska inledningsscenerna förstår vi att Kolchak är en verklig hjälte. Jag såg f ö att Putin häromveckan citerade Denikin, en annan som stred på den vita sidan i inbördeskriget.
I dramaserien ”General Zhukov Chronicle”, som sändes i tio avsnitt i Rysslands första TV-kanal under 2012, så finns ingen tvekan om vem som var segraren i det stora fosterländska kriget. Zhukov är inte bara hjälte, han är både folkkär och folklig. Politikerna å andra sidan, skildras föga insmickrande. Stalin är kusligt porträttlik, med georgisk accent och dålig hy. Krusse, Beria o s v är inga sympatiska typer. Inte ens degraderingen efter kriget av Zhukov till befälhavare över Odessas militärdistrikt hindrar Zhukov
från att stå på folkets sida. Odessa låg under rumänsk ockupation under kriget och Rumänien skulle ju ha några köttben mot att man höll tyska krigsmakten med olja och östfronten med 20 divisioner. Den rumänska diktarurens agerande under kriget, inklusive behandlingen av romer, präglades av brutal och grym inkompetens, och i Odessa hade maffian skaffat sig ett fäste, en plåga för invånarna naturligtvis. I dramaserien rapporterar en sur Beria till Stalin att Zhukov utrotat maffian på tre månader och nu är folkhjälte i Odessa. Hur? Han använder Röda armén att plocka upp mafiosos och skjuter dem.
Nu förbereder Rysslands första kanal segerdagen på fredag, den 9 maj. Igår kväll behandlades bl a Kiev-katastrofen i september 1941. Men språkbruket var intressant. Hitlertyskland stred inte mot Sovjetunionen utan mot Sovjet-ryssland, en liten men mycket anmärkningsvärd förskjutning.
Frågan är nu om de olika sidorna i Ukraina-konflikten laddar upp inför 9 maj, och att vi kommer att få se nya våldsutbrott. Jag kanske får fel, men känner mig inte övertygad.
Tack för att du tipsat om Torsten Kälvemarks och Johan Ehrenbergs artiklar! Bra och nödvändig läsning!
Tack för dina värdefulla inlägg och länkar Knut!
I Ukraina-debatten är det övervägande fascister som kommer till tals – som alltid!
Vems lönelista står de kringresande rebellerna och fascisterna på?
USA-Israel-Saudiarabien, är Sverige också med? Biståndspengar? Carl Bildts egen ficka? (och Perssons med högerfalangen och förrädarna)?
Demokratiska val genomförs i land efter land – fel lag vinner och en militärjunta sätts in!
I ett reportage från Ukraina hör man hur en ung fascist står framför kameran och säger att nu skall hjälp komma med nya krigare (kringresande) från Afghanistan! Igen, vems lönelista står de på?
Det är över huvud taget märkligt hur folk så lätt glider in i den här statsfixerade diskursen – huruvida det är regeringen i Kijev eller Moskva som har ”rätt”.
Som Boris Kagarlitskij påpekar så är det vanligt folk som engagerar sig för sina egna intressen, både i Kijev och Lugansk, medan regeringarna på ömse håll (plus förstås EU och USA) desperat försöker kratsa kastanjer ur elden medan det pågår.
Det man måste se är huvudsidan av frågan/konflikten/kriget: Att USA ligger bakom och att man tänker fortsätta på den inslagna vägen. USAs uppenbara syfte är att slå sönder och skapa kaos, såsom man gjort framförallt i Syrien. Allt i linje med den sammanfallande stormaktens sista dödsbringande ryckningar.
Om vi börjar hemfalla åt kålsuparteorier är vi själva dödens lammungar snart nog. Således bör vi ta ställning för Putins hittills skickliga manövrerande under konflikten. USA är anstiftare och organisatör. EU har agerat springpojke och vår egen, för oss själva livsfarlige Bildt, har varit en av de brottsligaste.
Propaganda hit eller dit, detta är huvudsidan.
Tittade på ett inslag på Aktuellt ikväll. Noterade att de (vi) som försöker ”förstå” Rysslands agerande i Ukraina, tydligen står på samma sida som UKIP, Front National och Flams Belang mfl högerpopulistiska partier i Europa. Men vem var det som sa att politiska ställningstaganden ska vara fria från komplikationer…?
När jag diskuterar Ukraina med ryska vänner och kolleger gäller frågan inte om Ryssland är inblandad (vilket är självklart) utan vad Putin är ute efter (bortsett från det självklara, NATO/EU). Vad är av strategisk betydelse för Ryssland i östra Ukraina? Ett tag trodde jag Charkov, som var Sovjets tredje vetenskapliga stad, men det tror jag inte längre. Dnepropetrovsk, kanske. Staden var stängd under Sovjettiden därför att den var centrum för Sovjets missiltillverkning. Jag har haft förmånen att få en specialvisning av missilmuseet i Dnepropetrovsk, som jag inte tror är öppen för allmänheten. Men om den nu är av intresse för Putin är inte uppenbart.
Om Ryssland ska återta sin plats som stormakt behöver vetenskapen kraftigt förbättras. Kina och Indien kan locka toppforskare med bra villkor, det kan inte Ryssland. Något att jobba på för Putin, vilket han naturligtvis vet om.
Om ni kan lite tyska så titta gärna på detta avsnitt i från tisdagens Die Anstalt ett politisktsatiriskt program på tyska ZDF (tyskarnas SVT2) som hejdlöst driver med den västliga pressens desinformativa rapportering från Ukrainakonflikten.
Die Anstalt är en politisk kabaré som sänds av ZDF sedan 4 feb 2014. Den betraktas som efterföljare till Neues aus der Anstalt (Nyheter från institutet), som gick sista gången den 1 oktober 2013.
Komikerna Max Uthoff och Claus von Wagner (båda födda och uppvuxna i Bayern) är huvudpersonerna i sketcher, som utspelar sig på en psykiatrisk klinik. Varje program har ett tema, som brukar diskuteras i soloframträdanden av gästerna. Se mer på Die Anstalt.