Märta och Hjalmar Söderberg (Foto: ?)
Den österrikiske skriftställaren och skarpt satiriske kritikern Karl Kraus förfäktade linjen att stil är moral. Jag frestas tolka det som att man skulle kunna härleda en författares privatmoral ur hur denne skriver.
Men det är nog att misstolka, eller ta det för långt. Det handlar förmodligen mer om en grundläggande hållning i tillvaron.
Hjalmar Söderberg, står elegant staty med spatserkäpp och röda handskar utanför Kungliga Biblioteket (KB) i Stockholm, är en av mina stora favoriter.
Ända sedan jag i gymnasiet hänfördes av hans Martin Bircks ungdom.
En utsökt stilist, sparsmakad och skickligt vårdande orden. Aldrig ett för mycket.
Men vad med mannen i moraliskt hänseende? Hur var han som privatperson? Lika tuktad och behärskad?
Boken Märta och Hjalmar Söderberg: en äktenskapskatastrof (2014) som psykiatern och psykoterapeuten Johan Cullberg begått tillsammans med Björn Sahlin avslöjar med dokumentens hjälp en Söderberg som betedde sig rent djävulskt mot hustrun Märta.
Låg i för att få henne tvångsintagen på ett dårhus, ville helt enkelt bli kvitt henne. Betedde sig som ett äkta manssvin.
Solkar det ned hans författarskap? Repar det min mycket positiva upplevelse av honom som ordmakare?
Jag skulle gå miste om betydelsefulla författarskap, om jag lät det privata överskugga det litterära. Antisemiten, samtidigt den lysande romanförfattaren Louis-Ferdinand Céline. Pronazisten, den suggestive poeten Gottfried Benn.
För att inte tala om existensfilosofen Martin Heidegger, hyllade Hitlers ledarskap, som jag just nu skriver om. Jag vet människor som inte läser tysken av den anledningen.
Nazistämpeln stänger därigenom ett banbrytande, filosofiskt verk som Sein und Zeit.
Jag är osäker på om, och hur i så fall, offentliggörandet av de privata breven mellan Alva och Jan Myrdal påverkar uppfattningen av den senare som författare och samhällsdebattör.
Knut Lindelöf kommenterade här på lindelof.nu häromdagen det nya mediestödet och dess politiskt styrda prioriteringar. Den ”rätta” moralen hos tidningar skall belönas, synen på samhälle och demokrati.
De motsatta, enligt bedömningen icke tillräckligt demokratiskt lagda aktörerna i medielandskapet, tilldelas vad som i praktiken måste betraktas som ett avvecklingsbidrag.
I det senare faller är det icke oväntat tidningar på vänsterkanten som drabbas. Bland dem Proletären och Flamman. Jag är osäker på alternativmedierna till höger, men har svårt att tänka mig att de beviljats en enda krona. Kanske har de inte ens sökt statsbidrag.
En offentlighet utan samhällskritiska röster är en fattig och ensidig sådan. Liksom det skulle bli fattigt att förbjuda sig läsandet av författare enbart på grund av deras eländiga, privata moral.
Vad gäller mediestödsutredningen är det frestande att vitsa till det: dålig stil!
