Anders Nyström som ”den radikalaste i hela SSU” i filmen Badjävlar.
Inledningen är magnifik: Året är 1936 och i Frankrike har Folkfronten understödda av den kommunistiska fackföreningsrörelsen CGT segrat i valet. Redan i juni samma år sluts ett historiskt avtal där arbetarna får viktiga krav tillgodosedda, bland annat semesterlagen som innebär två veckors betald semester. En fantastisk seger. Och det specifikt franska i segern är nog själva motiveringen: Arbetare ska också ha möjligheten att se havet.
Översättning från franska: Cecilia Franklin
Karneval förlag 2023
Här fanns ett starkt kulturellt motiv; horisonten, synfältet vidgades. Arbetarklassen trädde fram som en ”kulturellt ofrånkomlig grupp”, skriver Christophe Guilluy. Marx skulle kanske ha skrivit ”klass för sig”.
Nu var det ändå inte så många ur arbetarleden som hade råd och möjlighet att se havet just den sommaren. Men löftet fanns. Visionen fanns. För det fanns ett rent existentiellt drag invävt i det som skedde sommaren 1936. Folket tog plats. De folkliga klassernas självförtroende var starkt. Man var klass för sig.
Här har vi bokens svängtapp: Platsens existentiella värde. Författaren Christophe Guilluy är en fransk geograf och samhällsdebattör, känd för sin teori om det perifera Frankrike.
Hur gick det då med semesterresan till havet?
Jodå, folket dök pö om pö upp vid kusterna. Den rika överklassen fick maka på sig under sedvanligt förlöjligande av nykomlingarna: Betald ledighet! Fula badkläder! Usch!
Men nu har det gått nästan 100 år och något har hänt. De rika (de globala) tar åter kusterna i besittning. Och nu görs det med besked: grindsamhällen och svindyra fastigheter kastar ut lokalbefolkningen. Nu blir de folkliga klasserna åter utestängda från sina platser här på jorden. Men även den här gången gör de motstånd: även de med besked. I Korsika, i Bretagne och i de nordbaskiska provinserna smäller det. Bomber och beväpnade miliser slår tillbaka. Landsbygden reser sig. Bretagne är inte till salu!
Den vältaliga och rika borgerligheten
Det är inte bara kusterna som överklassen tar över. I de stora städernas lägger de beslag på allt som är värt något. De etablerar sig som en ny herrskapsklass i det som tidigare var folkets stadsdelar, folkets pubar, gator och torg. Nu har det bytts ägare. Det kallas gentrifiering.
Metropolisering och kustnära lantställen är två sidor av samma mynt – och det myntet tillhör inte det enkla folket. Men borgerligheten är för den skull inte rå och brutal, den talar lent och fint om ojämlikhet och sociala orättvisor, men ”de lämnar sällan sina vindsvåningar”, skriver författaren. I boken finns det gott om dessa subtila understatements som tilltalar mig mycket.
Vänstern vann Paris
I det retoriska fick borgerligheten oväntat stöd – från vänster (!). I början av 1980-talet när upplopp av olika slag drabbade Frankrike bytte vänstern sida. De lämnade de sociala frågorna för frågor om antirasism (Rör inte min kompis) och minoriteter. Vänstern ”vann Paris”, skriver Guilluy, ”men förlorade folket”. De anslöt sig till de lyxiga lägenheterna i de föra detta arbetarkärnorna och de superlyxiga lantställena vid havet. De unnade sig en ytlig miljömedvetenhet och arbetade för inkludering. ”De låtsas vara progressiva och förnekar sin dominerande sociala ställning, men känner sig inte ansvariga för de sociala effekterna av den modell de bidrar till att upprätthålla”.
Denna lyx-vänster som nu anslutit sig till borgerligheten och överklassen skyddar sig själv och de sina, de tar sig rätten att leva enligt principen lika barn, leka bäst, men ”tvingar på andra det mångkulturella samhället”.
”Man uppvisar en radikal miljömedvetenhet (men fortsätter att gynna metropoliseringen och en global destruktiv frihandel.”
Hatet mot rednecks
Hur gör härskarna (med stöd av den röd-gröna vänstern) för att klamra sig fast vid makten? De gör tre saker. De håller fast vid den rika överklassen. De flörtar med muslimerna eftersom de behöver deras röster. Och, inte minst, de ägnar massor med energi till att förtala de folkliga klasserna. Det skapar berättelser om de oattraktiva lantisarna: rednecks och hillbillies, de 74 miljoner amerikaner som är så genomkorkade att de röstar på ”den blonde Belsebub” (CG). Eller majoriteten i Storbritannien som lämnade EU ”styrda av hatet mot den Andre”.
De som röstar så är ”besatta av djävulen” och närmar sig fascismen. Det som 1936 yttrade sig som de rikas snobbiga översitteri mot de nya badgästerna har nu växt till orkanstyrka: Populister! Högerextremister! Nationalister! Rasister! Ni är ”fula, skitiga och elaka”.
De gula västarna ger sig inte
Att i denna mobbarvind stå upp för självklara folkliga ståndpunkter: ”nationell suveränitet, protektionism, återindustrialisering och reglerad invandring” (CG) är inte lätt. Men landsbygden har rest sig. I senaste valet röstade 28 miljoner fransmän ”fel” (de röstade på Le Pen eller röstade inte alls). De folkliga klasserna höjer sina röster.
De gula västarna köper inte längre överhetens dominerande berättelse: ”Eliterna predikar för oss om världens slut, men vi talar om månadsslutet.” (Merparten av invandrarna köper inte heller metropolens berättelse, men de bryr sig inte, de vänder sig inåt till den egna tron. Där har de sin existens, skriver Guilluy.)
Tillbaka till de sociala frågorna
Det är där kampen står, menar författaren. Tillbaka till de sociala frågorna. Återta de gamla platserna. Låt periferin marschera in mot centrum. (I Guilluys bok finns en fläkt av Mao Zedongs uttalande om bonderörelsen i Hunan 1927: ”Bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse.”)
Det går inte längre att stävja rörelsen från periferin (de folkliga klassernas överlevnadsinstinkt) med enkla socialbidrag eller ekonomiska ersättningar. För, det handlar om något mycket större, det handlar om existensen, det handlar om livet! Som det gjorde den där gången sommaren 1936.
Vi har rätt att se havet.
Några avslutande kommentarer
Kommunistiska manifestet
Jag var väl 17 år, när jag första gången läste det Kommunistiska manifestet. Den aha-upplevelsen var viktig: Aha, det handlar om arbete, aha, det handlar arbetare, det handlar om klasser och klasskamp. Aha! Jag var redo att äntra barrikaderna, för vi har en värld att vinna.
Samma pirr, infinner sig vid läsning av Christophe Guilluys bok De degraderade – de folkliga klassernas överlevnadsinstinkt. I dag när de super-super-rika behärskar den övergripande produktionsordningen, när de lokala furstarna i våra länder inte duger till att sörja för folkets välfärd, när de röda blev gröna och lierade sig med det fina folket i storstäderna och gav röst åt hatet mot de folkliga klasserna är det inte lätt att veta vad som är svart och vitt, framsida och baksida, upp och ner. Men geografen Guilluy är en bra kompass som bringar ordning i världsbilden.
Badjävlar
För den som inte är så förtjust i att läsa kommunistiska manifestet kanske det passar bättre med att titta på Lars Molins klassiska film Badjävlar, från 1971, Den handlar nämligen om precis det som Guilluy skriver om. De rika 08-ornas invasion av kusterna vid Öregrund och Östhammar. Finns på SVT-öppet arkiv.
Guilluys bok och Joanna Williams bok om woke (som nyligen recenserades här på lindelof.nu) är utmärkta böcker i en grundcirkel på 2020-talet.
Men som sagt, varning för pirr!
Min första reaktion är, varför duger inte min och andras förstahandsupplevelser av tillvaron som löneslavar? Varför måste man ta andrahandsuppgifter genom böcker? Har vid minst 2 tillfällen försökt att få reaktioner på dom klasstrider som har utkämpats om ensamarbete på pendeltågen mellan Uppsala-Stockholm.
Det finns länkar på lindelof.nu till Frances Tuuliskorpis blog där hon tar upp alla sidor av konflikten som berör 100.000-tals resenärer. Här kommer ännu en gång länk till Francesblog.
Tommy S!
När Hjortronlandet kom ut berättar Sara Lidman om Birger Vikströms första reaktion. (Birger var bohem och författare och tillika Saras barndomsvän.)
”Hela det där ämnet, krontorparna i Västerbottens inland, det är min erfarenhet, mitt ämne, som du inte har en aning om! Jag har levat det du har sett från sidan /…/ jag blev så förbannad att jag gick till en rivningstomt där allt var jävligt nog och rev din bok i tusen bitar. Men nu saknar jag den, så nu måste du vara bra och skicka mej en ny…” (Provins nr 3: 1989)
Sen gjorde Birger Vikström en formidabel genomgång av språket i Hjortronlandet som publicerades i Bonniers Litterära Magasin.
Så nu, Tommy, ser jag fram emot din andra reaktion.
Löneslaveri och dess egentliga mening blev – att den förvandlades till en ”boskapsliknande import” som hittills välkomnats till Sverige, för att göra rätt för sig – genom ett hederligt lönearbete och i övrigt följa svensk lagstiftning!
Men istället blev de nya ”lycksökarna” mottagna generöst (helt okej) – med förmåner som Sveriges redan hårt prövade befolkning knappt verkar ha känt till? ”Nej, en svensk tiger” och har alltid gjort rätt för sig – genom att utbilda sig och därefter börja arbeta – för att sedan snällt lyda chefen, och arbeta övertid på en lön som sedan skall beskattas hårt.
Det är så den svenska modellen & demokratin verkar fungera – ”att Sverige alltid varit neutrala vad gäller utrikes konflikter” och beslutsfattare i riksdagen och regeringar som kommit och gått – alltid stått för ett rättvist Sverige för alla i ”vått och torrt”.
Tommy S!
Tack för länken till Francesblog. Jag minns Frances Vestin som hon hette som ung och hade glömt bort hennes existens, så det var bra att bli påmind om att hon fortfarande är verksam och jag ska fortsätta läsa hennes blogg. Men jag vill försvara Leif Strandberg därför att ibland kan det vara bra att gå en omväg över ett annat land för att tydliggöra det som händer i ens eget fosterland.
Så tack båda två!
Leif Strandberg!
Jag har Birger Vikströms bok Att vara dräng liggande vid mitt nattduksbord.
Den inleds så här:
”Bonden som jag arbetade åt vid den här tiden hade en orubblig åsikt om vad som var höjden av mänsklig lycka. Det var att ha arbete som kontorist. En skönare och mera upphöjd plats i samhället kunde han knappast tänka sig. En manschettprydd tillvaro, en jämn och bra inkomst som erövrades i sittande ställning, det var idealet för mänsklig tillvaro.”
Birger Vikström 1921–1958 fick ett alldeles för kort liv och är relativt okänd idag, trots att han är lättläst och framför allt rolig.
Lasse J!
Jo, Birger, den gamängen.
Vad säger du om inledningen i hans roman Staden:
”Det var en gång två vandrare /…/ de vandrade för sitt nöjes skull bara, för att i någon mån förströ sig. Pengar hade de också nog av för en tid: de hade tagit ut förskott för ett år framåt på folkpensionen, som varje medborgare i deras land tilldelades från och med födelsen.”
Badjävlar håller verkligen än i dag och är en mycket sevärd film.
Och i dag finns det ju knappt några skådespelare i den klass som medverkar här. Och allt är fortfarande aktuellt, såg om ett nyss invigt projekt med sommarlägenheter på Sandhamn. En lägenhet på 60 m2 kostar 15 miljoner kr och får bara användas som fritidsboende.
Fast boende på öarna får allt svårare att skaffa ett boende om dom inte redan har något.
Så korkat första inlägget. Redan August Strindberg tog strid för de fattiga egendomslösa och Ivar LO Johansson arbetarlitteraturen har en stark prägel på svensk litteratur därför blir den första kommentaren om ”De de graderade” konstig och goddag yxskaft. Minns också en yngre generation Torgny Karnstedt som skrev Slamfarmen m fl böcker om arbetarnas villkor. Kanske är den första kommentaren en ironi blott.
Dan K!
Skall jag tolka din kommentar som att du läser hellre en bok om klasstriderna på pendeltågstrafiken än kommenterar dina förstahandsupplevelser som tågvård. När blev förstahandsupplevelser en andrahandsfråga.
Du behöver inte undervisa mig om Strindberg, Ivar-Lo och T Karnstedt, som jag lyssnat på vid 2 tillfällen, först i Borås och i Göteborg när han presenterade Gnistskärmen.
Ja du Leif Str!
Blev överraskad över dom starka reaktionerna på vad jag skrev först. Det var någon som skrev att ibland är det kontroversiellt att kalla en spade en spade!
Vi kan hålla på och citera böcker och filmer tills vi tröttnar men min poäng är att viktigast är att framföra den egna upplevelsen av hur samhället fungerar. Där måste man börja. Frances Tuuliskorpi har medverkat till utgivning av självbiografiska berättelser från arbetslivet ”Hopsnackat” m fl.
Var det inte du som skrev att om inte arbetarna på bruket är med så blir det ingen revolution.
Det är också ett tidens tecken att på lindelof.nu så behandlas en massa ämnen, många som vi har små möjligheter att ändra på. På Frances T. blogg behandlas uteslutande ämnen som berör den stora massan. Där förekommer det ingen debatt och jag tror jag är ensam om att tipsa om t ex en av dom största arbetskonflikter som utspelar sig mitt framför näsan på många som kommenterar här. Märkligt.
När det gäller den bok som behandlas här är inte den enda som har skrivits i ämnet. Bim Clinells De hunsades revansch i mycket samma ämne, Le Pen o s v Jan Myrdal skrev ju flera Skriftställningar om varför franska arbetare röstade på Le Pen. Även Magnus E. Marsdals bok Högerpopulismen dissekerad om situationen i Norge. Osäker om man kan överföra franska
eller norska erfarenheter på svenska.
Jag är färgad av den miljö jag växte upp i arbetarstaden Trollhättan, SAAB, Flygmotor, Stridsberg och Björk, NOHAB som jag börjat läsa en bok om när Lenin beställde 1000 LOK i början av 1920-talet och Ferrolegeringar där jag gjorde mina första erfarenheter som kontorsbud 1964, här kan den som vill få en inblick i de miljö jag befann mig i när jag for runt mellan kontoren. Vintrarna var hemska först ut och cykla i kylan och sen i närheten av ugnarna: 1965-66 var det över minus 30 flera gånger.
En dokumentär från 1986 (Igge Hennings spelade jag korpfotboll ihop med. Mycket trevlig människa. Min farsa förstörde lungorna som transportarbetare på FERRO.
Arbetarstaden T formade dom flesta som växt upp där. Den 27 Juli lyssnade jag på Galenskaparen Claes Erikssons Sommarprogram och till min överraskning så arbetade han där en kort period samtidigt som mig.
Här kommer Claes berättelse om att växa upp i Trollhättan.