Ända in i vårt århundrade tycktes något hindra tomtägarna på ön Bromarf att exploatera de attraktiva lägena som aldrig blev utsatta för någon av torpare framtvingad jordreform. Science fiction-författaren och ordföranden i Jordens Vänner på 90-talet, Risto Isomäki såg i den oförlösta exploateringen av de sjönära lägena möjligheten att torparna försvann i terrorn efter inbördeskriget. Torpen förstördes i samband med inbördeskriget 1918 och invånarna försvann.
Efter att torparna och arbetarna förlorat inbördeskriget, fortsatte den terror de själva varit med om att starta.
Terrorn
Antalet offer för den röda terrorn blev tidigt utredd och så grundligt fördömd att 600 av de röda som släppts fria från fånglägren efter kriget mördades. 1400 vita avrättades eller mördades samt 300 dödades på andra sätt. Till övervägande delen skedde det utan direktiv från ledningen.
Hur många som drabbades av den vita terrorn tystades länge ner. Först närmare hundra år efter inbördeskriget har staten genomfört mer ingående undersökningar. 2004 kom man fram till att 7.400 avrättades eller mördades på den röda sidan och 14.500 dog på andra sätt – efter krigshandlingarna dödades i koncentrationsläger, efter frisläppande eller helt enkelt bara försvann.
Den vita armén under Mannerheim beordrade att alla rödarmister som la ner sina vapen skulle skjutas. Det framkommer i boken Den vita segerns svarta skugga skriven av Bjarne Stenquist.
Herman Lindqvist berättar om de som från vårt land hann över och hjälpte till,
Några av de värsta övergreppen mot de röda genomfördes av svenska frivilliga. Kapten Axel Rappe, till exempel, plockade ut var tionde tillfångatagen rödgardist i slutskedet i Varkaus och lät meja ner dem med kulspruta.
Denna metod hade i Europa betraktats som krigsförbrytelse sedan 1500-talet. Internationellt förbjöds den av 1874 års Brysselkonvention.
Också sjukhusen stormades av vita soldater, där patienterna sköts i sina sängar och sjukhuspersonalen avrättades – för att de hade hjälpt sårade röda. Något brott mot krigets lagar var detta inte enligt den finska synen. Officiellt rådde inte krigstillstånd varför de röda betraktades som vanliga kriminella.
Det var oroliga krigstider. De borgerliga var till stora delar protyska och skickade finnar på jägarutbildning i Tyskland. 1917 tog Socialrevolutionärerna (en slags borgerlig vänster) makten i Ryssland, avsatte tsaren men fortsatte kriget mot Tyskland.
Maktvakuum uppstod i Finland där Socialdemokraterna valde att skapa oklara maktförhållanden genom att dela makten med de borgerliga, men över dem satt förstås den ryske guvernören.
Till skillnad från bolsjevikerna, som stödde nationell frigörelse, var Socialrevolutionärerna vacklande i sin syn på Finlands självbestämmande. De var beredda att ge Finland visst självstyre mot att Finland skulle stödja Ryssland i kriget och kapa banden till jägarna. Inga finska partier var beredda att stödja den ryska krigsinsatsen.
Demokratisk våg
Socialdemokraterna lade nu istället fram den så kallade maktlagen för en radikalt demokratisk konstitution. Den krävde sådant som allmän rösträtt också i kommunala valen där den fattigare delen av befolkningen stängts ute från inflytande, att riksdagen skulle ha den avgörande makten över regeringen och att Finland skulle ha fullständig självständighet – utom i militära och utrikespolitiska frågor. Det här kunde också en del liberaler gå med på, så förslaget fick två tredjedels majoritet i lantdagen. Den sociala kraften bakom maktlagens demokratiska reformer var stor, omfattande lantarbetarstrejker var en pådrivande faktorer.
Torparna tycktes gå en ljus framtid till mötes med rösträtt i lokalsamhället och kanske avskaffande av lagen om att jordägaren hade rätt att söka igenom torparens hem för att kontrollera vad som fanns där. De röstade tillsammans med arbetarna på Socialdemokratin, som ännu inte delat sig i revolutionära och reformister. Socialdemokraterna vann flest röster i valet 1916 och blev världens första socialistiska riksdagsmajoritet.
Borgerligt motstånd
De borgerligas vilja att godtyckligt använda sig av främmande stormakt för att få sina klassintressen tillgodosedda ledde dock utvecklingen in i en betydligt brutalare riktning. Socialrevolutionärerna i Ryssland ville nu sätta kraft bakom sin politik och beordrade lantdagens upplösning – med militära styrkor om nödvändigt. Det låg i den finska borgerlighetens intresse att ge efter för den ryska överhögheten.
I själva verket hade en av de konservativas företrädare påverkat regeringen i Ryssland att ta detta steg. Här fanns ju chansen att komma åt maktlagen och en lantdag med socialistisk majoritet. Den parlamentariska grenen av Socialdemokratin visade sig oförmögen att försvara demokratin mot Ryssland. Visserligen förespråkade de i senaten att kungörelsen om lantdagsupplösningen varken skulle publiceras eller efterföljas, men det var allt.
De borgerliga visade sitt bristande nationella sinnelag genom att rösta för publicering i trygg förvissning om att de kunde få stöd från ryska överhögheten för sitt förräderi mot Finlands självständiga hållning. Vad gör man inte för att försvara sina klassintressen? Tids nog kan man åter klä sig i det nationella intressets vändbara kappa, kanske så följsamt att få upptäcker det. Med nationell polityr kan man lura många.
Efter den ryske guvernörens inhopp förlorade Socialdemokraterna i senaten, varpå Socialdemokratin formligen säckade ihop. Istället för att försvara lantdagen och maktlagen beslöt den socialdemokratiska talmannen att lantdagen skulle ta semester.
Motsättningarna skärps
Socialdemokraterna sammankallade lantdagen igen i augusti, vilket de borgerliga vägrade hörsamma. Rysslands regering agerade dock kraftigare. Bolsjevikerna hade demokratiserat stora delar av armén genom att starta soldatråd, som fick stort inflytande. Det blev svårt att hitta ryska soldater som kunde sättas in för att hindra lantdagen att återsamlas, men det gick till slut.
Medan de sociala kraven blev allt starkare med strejker, hoppades den parlamentariska Socialdemokratin på att deras oförmåga att driva kraven framåt i riksdagen, skulle lösa sig genom nyval i oktober. Men det ledde istället till en knapp borgerlig majoritet. Därmed hade den parlamentariska delen av Socialdemokratin knutit sin egen snara.
Istället började man åter tala om den upplösta lantdagen och maktlagen, som en ny konstituerande församling. Den nya linjen proklamerades storstilat med orden Vi kräver-program. Men nye talmannen i riksdagen vägrade att ta upp det till behandling.
De borgerliga lanserade istället ett eget mer auktoritärt förslag med en mer självständig verkställande makt. Den tidigare stora majoriteten – för en mer demokratisk lag – var nu som bortblåst. Genom att delta i valet hade Socialdemokratin gett den nya lantdagen legitimitet.
Strejker och självorganisering
Under tiden växte självorganiseringen fram. Milis etablerades istället för den polismakt som upplösts i och med tsarväldets störtande i februari. De fanns ofta ett legitimt skäl i att upprätthålla ordningen lokalt och avspeglade lokala maktförhållanden. Där arbetarna var starka visade sig milisen ovillig att ingripa mot fattiga och strejkande. Det ledde till små incidenter som kom att oroa borgerligheten.
I Åbo strejkade brandmännen i början av maj, vilket ledde till kommunal storstrejk och att kommunstyrelsen belägrades. Milisen ingrep inte, vilket oroade de besuttna, som i kraft av kommunala rösträttens gradering hade sin makt beskyddad.
I början av augusti blev det hungeruppror i Åbo. Ur mejeriföretaget Valios lager tvångssåldes en stor mängd smör till normala priser till folk med smörkort. I Helsingfors hölls massdemonstration mot de höga matpriserna.
Bolsjevikerna ger Finland självständighet
Händelserna kom nu slag i slag. Oktoberrevolutionen ledde till att ryska provisoriska regeringen avsattes. Den självständighet som det socialrevolutionära Ryssland vägrat Finland skrevs nu snabbt på av bolsjevikerna i linje med Lenins syn på vikten av nationellt självbestämmande. Att man också ansåg sig ha rätten att bidra till nationella revolutioner med vapenleveranser var också en del av samma linje.
De borgerliga ville återgå till 1772 års konstitution från Gustav III:s statskupp och bilda en interimsregering och utse en ny regent. Medan parlamentet var upptaget av dessa frågor startade arbetarna en generalstrejk mot de antidemokratiska planerna.
Arbetarrörelsens olika grenar samlades i Arbetarnas revolutionära råd och diskuterade om man skulle överta makten. I många städer var den redan i arbetarnas händer. Ibland hade det gått våldsamt till och flera hade dödats – främst motståndare till arbetarna. De tveksamma Socialdemokraterna beslutade sig till slut för att följa fackets linje och ta makten mitt under de gynnsamma omständigheterna under strejken.
Men så ville man ändå ha lite tid och sköt på beslutet till den socialdemokratiska extrakongressen någon vecka senare. Då var storstrejken avblåst under parollen: Strejken upphör men revolutionen fortsätter. Det skulle sedan dröja.
De borgerliga som i november var svaga fick tid på sig att bygga upp sin milis bättre och ur den bilda en armé. Den erfarne Mannerheim hann anlända till Finland och ta strid med den välutbildade finska jägarbataljonen från Tyskland. Jägarna ville bilda en egen elittrupp, medan Mannerheim såg till att de istället blev officerare för en värnpliktsarmé.
De ryska garnisonerna med många revolutionära soldater, som i november hade kvar stridsvilja, började alltmer lösas upp i takt med tilltagande problem i Ryssland och kriget med Tyskland.
Inbördeskriget
I slutet av januari startade de bägge sidorna inbördeskriget – oberoende av varandra. I söder tog de frivilliga röda gardena makten. I mellersta Finland tog vita garden – med de övre samhällsklasserna i ledningen – makten. Allmogen ville driva ut ryssen ur landet.
Mellersta Finlands många småbönder i Södra Österbotten var självägande i ett samhälle med mindre klassmotsättningar än i södra Finland, torpare och liten arbetarklass. Det gav snarare en grogrund för sammanhållning mellan klasserna än tilltro till omstörtning av samhället. Frivilliga garden formades, som dock blev en minoritet i förhållande till värnpliktsarmén.
Bägge sidorna kunde mobilisera 70.000 man. De röda fick vapen från Ryssland och ett fåtal ryssar deltog på den röda sidan. De vita fick vapen från Tyskland och snart även stöd av en tysk trupp, som landsteg i Hangö och intog Helsingfors. Det avgörande slaget om Tammerfors fördes dock nästan helt av finska soldater på bägge sidor.
Avgörande för de vitas seger i maj blev deras beslutsamhet i början av kriget och deras bättre utbildningen. Efter segern följde den vita terrorn mot de redan besegrade. I detta krig dödades till övervägande del genom terrorn; summariska avrättningar och i koncentrationsläger. Inte under krigshandlingarna alltså.
Historieskrivningen
Den demokratiska konstitutionalismen med sin maktfördelningslära sägs utgöra grunden för vår typ av samhälle. Det är med den blicken historien om torparnas och arbetarnas uppror beskrivs.
I de vitas historieskrivning gjorde de röda ett uppror mot den lagliga, demokratiska regeringen. Är bara det juridiska korrekt genomfört och politiska besluten fattade i konstitutionell ordning, så finns knappast något att invända. Tillfälliga förlöpningar av krigsmakten under början av inbördeskriget kunde ses som undantagen som bekräftade regeln. Vi har rätten på vår sida. De andra utlovar vi det straff som landsförrädare bör drabbas av, döden eller åtminstone att de fråntas sin medborgarrätt och förbjudas starta politiska organisationer för sina intressen.
I praktiken engagerades hela den finska juristkåren för den stora uppgiften att förhöra och döma alla tillfångatagna överlevande, så att mer ordnade former kunde visa att här härskade laglydighet och hög moral. Det blev ett effektivt sätt att döda tusentals, som ställdes inför avrättningskompanier eller sändes till en säker död i Mannerheims koncentrationsläger.
Den senare metoden för att massdöda människor var att fångarna gavs för lite mat så de svalt ihjäl. De som i desperation försökte fly, sköts på fläcken. Och klassbröder och systrar skulle för alltid läras vad som väntade om de gjorde uppror, förbjöds att sända mat till sina anhöriga – den ultimata förnedringen.
Antalet dödade i den vita terrorn (de uppjusterade officiella siffrorna) ligger på 22.000 personer. Det kan vara fler. Alltså cirka 2-3 procent av den dåvarande befolkningen på runt 3 miljoner. En mycket stor andel var alltså torpare och arbetare, som vardera uppgick till drygt hundra tusen människor.
Bra påminnelse om att hemskheterna i Chile 1973 överträffades med råge i vårt östra grannland 1918. Några småkommentarer:
1) Finlands självständighet var det ganska få som trodde på före 1917. Motsättningarna med Ryssland gällde graden av Storfurstendömet Finlands autonomi.
2) Redan under Kekkonenepoken gjordes ärliga redovisningar av de rödas massmord på de vita, t ex i Juhani Paasvivirtas bok från 1961 ”Finland 1918 och relationerna till utlandet”, på svenska 1962.
3) 2-3% av 3 miljoner är 60-90 tusen, du måste mena 2-3% av den vuxna manliga befolkningen.
Intressant! Och det framgår i det du skriver att det naturligtvis är mycket svårt att hantera en sådan svajig situation som rådde under 1917 i Finland. Det socialdemokratiska partiet var splittrat och vacklade fram och tillbaka – det fanns tillfällen då de utan tvekan skulle ha kunna ta hela makten (innan den vita armén ens hade uppstått, innan Mannerheim ens var i Finland) – men man hade ingen Lenin som var taktisk och modig och tillräckligt dogmatisk för att gå mot strömmen.
Beträffande den hemliga Jägarkåren var den ursprungligen (1915) inte enbart en ”vit” angelägenhet. Socialdemokraterna tillstyrkte även de att Finland borde skapa sig en egen armé – och inte längre lyda under Tsarrysslands militär. Men när jägarna kom tillbaka (från Tyskland) vårvintern 1918 – ansluter den sig helt och hållet till den vita sidan. Tänk om Socialdemokraterna hade fått del av dessa vältränade unga män (2 000 st) de faktiskt hade beslutat om – och i princip borde haft tillgång till!
Den röda sidan saknade ju verkligen professionellt militärt ledarskap. Det gjorde inte den vita sidan. Vid Tammerfors – under påsken 1918 – deltog på den vita sidan en hel hoper utbildade svenska officerare (bland annat Olof Palmes släkting Olof Palme – som stupade).
Den som ledde försvaret av det röda Tammerfors var Hugo Salmela – diversearbetare och skådespelare (omkom i en explosion i slutet av mars 1918).
Det är nog inte rätt att säga att de borgerliga ville återgå till 1772 års konstitution från Gustav III:s statskupp, eftersom denna – som frångicks i Sverige 1809 – var i kraft i Finland under hela tiden som Storfurstendöme under Ryssland. Den omformulerades strax efter självständigheten 1917, men det lustiga är att president Kekkonens på sin starka ställning var delvis en följd av Gustav III:s statskupp 1772.
Den bästa revolutionen…
… är ofta den som inte blir av. I historiens ljus byter ofta plus och minus plats. Tes blir antites och vice versa. Mängder med frågor rörande viktiga fakta kan aldrig vare sig avvisas eller beläggas.
I sin bok ”Finlands röda garden” av Carsten Palmaer och Raimo Mankinen (Oktoberförlaget, 1973, ca 400 sidor, illustrerad) gjorde författarna en sammanfattning av inbördeskriget eller klasskriget 1918. ”I fyra månader försvarade finska arbetare och torpare sin republik mot finska vitgardister och tyska soldater.” som förlaget skriver på baksidestexten.
Till frågan om hur många som dog på den röda sidan landar Palmaer/Mankinen på ”närmare 30 000 människor”.
När det gäller huvudorsaken till förlusten summeras den av en som deltog i striderna: Jaakko Kivi. Jag citerar ett stycke som tillkommit nästan ett halvt sekel senare: Huvudorsaken till att vi förlorade var den tyska expeditionsstyrkan. Men om arbetarna förhållit sig leninistiskt till revolutionen så skulle de ha krossat borgarväldet. Hur det skulle gått när tyskarna kom – det är en annan sak. Men nederlaget krossade oss inte, vårt arbete fortsatte. ”Av ett förlorat klasskrig lär man sig snabbt och bra” har Lenin sagt. Och det gäller även för Finland.” (sid. 374) Texten finns idag på nätet – på sidan 150 i den upplagan – med såvitt jag kunnat se – material som utgör originaltext, fast utan bilder.
Den truppstyrka, som på frivillig basis organiserades i Sverige, finns ingående dokumenterad i boken SVENSKA BRIGADEN – En skildring från Finlands frihetskrig på uppdrag av Föreningen Finlands vänner. Utgiven av Axel Boëthius på Söderström & C:o förlagsaktiebolag år 1920. En rikt illustrerad bok på 260 sidor i stort format med ett antal utvikbara kartblad på slutet.
Manskapet, bestående av officerare och meniga, samlades i Torneå där de hälsades av Mannerheim och transporterades sedan med tåg till Uleåborg för att sättas in i striderna vid Tammerfors. Hela styrkan skulle så småningom uppgå till 560 man varav 35 stupade.
Den Olof Palme, som Leif Strandberg nämner, var mycket aktiv i arbetet med att skapa brigaden. Han finns som menig soldat med i listan över stupade 3-5 april.
I boken nämns ingenting om övergrepp från brigadens sida. Dess medlemmar hälsades under högtidliga former välkomna som krigshjältar när de per båt återvände till Sverige. Stadsfullmäktiges ordförande höll tal vid Skeppsbron och brigaden marscherade sedan till Stadion där de hälsades av Svenska akademins ständige sekreterare Erik Axel Karlfeldt.
Axel Rappe, som nämns av Herman Lindqvist, ingick inte i brigaden. Han tog avsked som svensk officer år 1918 för att kunna ansluta sig till de vita styrkorna där han blev stabschef vid östarmén. Återanställdes senare i svenska armén där han snabbt steg i graderna.
Tack för kommentarer.
2/3% blev på något sätt 2-3%, den lägre siffrorna ska det förstås vara. Likafullt är andelen extrem. Man kan utan jämförelser i övrigt ta upp de 700000 som avrättades under stora terrorn i Sovjet under en något längre tidsperiod 1936-1938. Då sovjetiska befolkningen vid denna tid uppgick till runt 150 miljoner innebar det att runt en halv procent av befolkningen dödades, alltså en något mindre andel än de som gick under i de finska koncentrationslägren.
När det gäller nedtystandet skriver jag uttryckligen att det är staten som står för vilket märks genom senkomna uppjusterade siffror. Det ser jag som mest central, att andra tagit upp saken tidigare ser jag som en självklarhet, helt tysta är inte vårt grannfolk även om de anser sig mindre pladdriga än vi i Sverige.
Roligt med tillrättaläggandet om att det inte handlade om återgång till Gustav II konstitution utan att den kunde ses som fortfarande gällande.
Det tycks som pigorna med gevär i handen inte uppskattade detta. Till min förvåning ville tidningen Internationalen publicera artikeln i sitt fullständiga skicka, gärna med lite mer tillägg. Detta efter att jag skickat den till Per Leander som tack för en recension som jag delvis bygger på utan tanke på att de skulle vilja publicera en så lång artikel. Det blev ett om de kvinnliga rödgardisterna:
”Särskilt aggressivt bemöttes de många kvinnliga rödgardisterna. Finland var först i Europa med införande av kvinnlig rösträtt 1905. Finland blev också först med det som uppfattades som något nytt, kvinnliga soldater. Pigor, arbetarkvinnor och andra kvinnor slöt upp i det röda gardet, ofta mer stridbara än männen. När männen gav upp fortsatte kvinnorna att strida. I ett brev från en vitgardist berättas om tystandet från en vind av den sista röda motståndsfickan i Tammerfors: “När vi tittade ner kunde vi se hur kvinnorna sköt genom fönstren och männen laddade åt dem. De bar vidbrättade hattar, en med vajande plym. Antagligen stulen från någon affär. Vi gav eld på en gång och de stupade alla”. När kvinnorna fallit med gevären i famnen ger också männen upp. Men det var inte bara de stridande kvinnorna som sköts. Mord på kvinnor var särskilt utbrett under den vita terrorn. Det framgår tydligt av statistiken att kvinnliga rödgardister drabbades särskilt hårt. Kvinnliga rödakorssystrar sköts också ned. Även efter döden skulle de kvinnliga rödgardisterna straffas. Byxorna drogs av kvinnoliken och manliga rödgardisters lik placerades ovanpå dem i fula ställningar skrev den upprörda unga vita soldaten Uuno Kestilä efteråt.”
Mitt syfte med artikeln var två. Den ena vara att lyfta fram jordbrukarnas centrala roll i samhällsförändring då som nu. Om man så vill en attack på vänstern som återkommande missar den avgörande roll som dessa har globalt, i Europa och Sverige. Genom att fastna i industrins ekonomi med dess ökade avkastning med ökad storskalighet som inte gäller för jordbruk gör sig vänstern alltmer irrelevant för dagens globala klasskamp.
Det andra syftet var än mer kritiskt mot vänstern. Här ovan i kommentarerna görs den finska revolutionens problem till en fråga om splittring och vacklan inom socialdemokratiska partiet. Det kostade folkrörelserna och resten av Europa en hel del. Att reducera det till en fråga om avsaknaden av en Lenin förfaller också något av en liberal samhällsförståelse med betoning av individens roll.
Det jag undrar är varför i det närmaste exakt vad som hände i Finland 1917 nu upprepas i EU-skala, åtminstone hos vänstern i dess västra delar. Medan möte efter möte ordnas i Paris, Berlin och Madrid med massdeltagande om Europas eller i alla fall EU:s framtid utan jordbrukare eller ens folk från Östeuropa bland paneldeltagarna i plenum pågår den sociala kampen för fullt. På mötena diskuterar istället vänster behovet av en ny konstitutionsprocess för EU. Mycket mer likt Finland 1917 kan det inte bli, möjligen då att det knappast gick att utesluta jordbrukare som torpare ur tanken.
Länk till artikeln hittar du här.