Ludvig XVIII – samtida karikatyr

Rune Nilsson lyfter här i fyra delar fram den dolda historien om de franska utopisterna. Dessa har lämnat ett betydelsefullt arv efter sig och präglat modern europeisk marxism och socialdemokrati mer än Marx, Stalin, Lenin och Mao.

Den franska miljön

Monarkin återkommer till Frankrike efter Napoleons fall. Men kung Ludvig XVIII har inget annat val än att stödja sig på den reellt existerande överklassen. Denna består av bonapartister som gjort sig rikedomar på utförsäljningen av kyrko- och adelsjord, och av renegater från den gamla feodala eliten som bytt sida under revolutionen för att rädda sin samhällsposition.

Fattiga, hemvändande adelsfamiljer kräver nu sina egendomar tillbaka; de nyrika kräver att få behålla dem. Samtidigt är motsättningarna mellan de lägre folkklasserna och monarkin lika levande som under revolutionen. Ludvig – han blir ingens kung.

Monarkins bästa kort är annars att Frankrike är ett utmattat land efter två årtionden av upprepade krig och berett att godta vilken regim som helst. Totalt hade 1,5 miljoner franska medborgare mist livet. Ett av tre gossebarn födda mellan 1790 och 1795 hade stupat eller blivit krigsskadat. Nu härjar banditvälde och deserteringar. Inflation. Skatter och rekvisitioner; brittisk handelsblockad och hungersnöd.

Efter Napoleons misslyckade försök att återta makten under ”De Hundra Dagarna” börjar klassmotsättningarna att glöda igen. Det enda som håller dem hjälpligt i schack är att Frankrike bokstavligen ockuperas av segrarmakterna mellan 1815–1818 som straff för de hundra dagarna. Franska statskassan får stå för underhållet av över en miljon utländska soldater – ovanpå krigsskadestånden.

Detta lindrar ju inte precis de inre sociala motsättningarna. Skattesänkningar blir omöjliga; nerskärningar i det offentliga desto mer nödvändiga. Politiskt utlöses en vit terror mot bonapartister och jakobiner. Hundratals arresteras och får sina hem plundrade. Flera hundra slås ihjäl. 1/3 av statstjänstemännen och 15.000 arméofficerare som stött Napoleon under ”De Hundra Dagarna” kastas ut ur staten 1815. De blir den hårda kärnan i all opposition mot monarkin ända fram till 1830.

Tyskland 1919. Irak och IS. Andra ideologier, men samma skeende.

Ockupationsmakten föser sen regimen mittåt, väljarkåren görs extremt liten och valkretsarna trixas med för att dämpa motsättningarna och mota bort de mest fanatiska ultrarojalisterna. Detta ger liberalerna makten som rensar ut ultras ur staten och ett antal bonapartister återvänder i stället. I fortsättningen kommer huvudmotsättningen i politiken att gå mellan ultrarojalister och liberaler. Antagonisterna är dock båda lika negativa till den sittande kungen p g a dennes opportunism. Det är en redan skranglig, oförankrad regim som ska försöka stå på egna ben efter 1818. Då sköljer den första av 1800-talets revolutionsvågor in över västra och södra Europa.

Under pågående militärrevolter i Spanien och Italien mördas den tilltänkte tronföljaren duc de Berry på Parisoperan av en bonapartist i februari 1820 och regimen svänger hårt höger. Undantagslagar införs, liksom presscensur. Häktningar utan rättegång tillämpas och universiteten omorganiseras. Under sex år styr ultras Frankrike. 1821 dör dessutom Napoleon i exil och bonapartismen falnar. Men under den skenbara stabiliteten surrar Frankrike av sammansvärjningar.

Missnöjda officerare och soldater bildar ”Sanningens vänner” och planerar en statskupp, men avslöjas i augusti 1820. De oppositionella drar slutsatsen att det krävs en mer strikt och hemlig förening och bildar en ny organisation som döps till Charbonnerie. Modellen är italienska Carbonari – en militär och patriotisk sammanslutning som arbetar i hemlighet för att störta alla småfurstarna på den italienska halvön och ena landet. Till franska Charbonnerie ansluter sig rader av republikaner och liberaler och rörelsen växer snabbt till 60.000 medlemmar. Rörelsen organiserar sig i små, decentraliserade och hemliga celler. Liberalerna är de första i modern tid att organisera sig i en ”leninistisk” partiorganisation.

Störst förankring får rörelsen i Paris och i Alsace, nära Rhenlandet. En resning förekoms nätt och jämnt av säkerhetspolisen 1822 och på den följer arresteringar, politiska rättegångar och rörelsen får sina avrättade martyrer. Oppositionen övergår till lagliga medel, men tendensen att gå under jord försvinner aldrig riktigt då regimens hårdhet och svaga sociala bas av jordägare från provinsen håller liv i upprorslågan. Ett antal av medlemmarna i Charbonnerie ska senare göra karriär och hittas på höga samhällsposter. Andra sällar sig till de första socialisterna.

1824 blir en vändpunkt. Den lilla valmanskåren domineras nu helt av ultras som tar hem en jordskredsseger i valet, mars 1824. På hösten dör ”ingens kung” Ludvig XVIII och befolkningen behöver inte tveka om vems kung ersättaren Karl X är. Nu ska reaktionärernas program genomföras. Helt och hållet. Regimen stärker kyrkan och jordägarna – de mest kontrarevolutionära krafterna i det franska samhället. Ett uppsving för religionen organiseras och får särskilt stort genomslag bland kvinnorna under de år som följer. Här får vi dock ett talande exempel på ”historiens list”. De franska kvinnorna saknade nästan helt politiska, ekonomiska och sociala rättigheter och kvinnoarbete utanför hemmet sågs som ett allvarligt hot mot samhällsmoralen. Den religiösa reaktionen under 1820-talet hade återtåg till hemmet som ett av sina mål. Men industrialismens spridning – och krigen – hade fört ut kvinnorna i arbetslivet och undergrävt möjligheterna att praktisera sådana moraliska uppfattningar.

Resultatet blir därför det rakt motsatta: en explosion av kyrkliga aktiviteter för kvinnor. Mellan 1815 och 1878 niodubblas antalet nunnor och 400 nya, kvinnliga religiösa ordnar tillkommer. Tillväxten sker helt inom sfären socialt arbete: undervisning, sjukvård, barnhem, fängelsetjänst, etc. Någonting börjar bulna under reaktionens tunna hud.

Ute i samhället i stort ger de reaktionära strömningarna upphov till den radikala franska Romantiken. De aggressiva prästernas attacker på levnadsglädje, dans och omoraliska böcker möter motvilja långt in i etablerade och opolitiska kretsar. En ekonomisk kris 1825 jagar på missnöjet. Författare som Victor Hugo glider vänsterut. Historikern Augustin Thierry ger ut en historiebok där Franska revolutionen återupprättas och beskrivs som en klasskonflikt mellan folket och adeln. Nya pressorgan startar och når upplagor högre än de regimtrogna.

Det förnämsta exemplet på historiens list är dock den franska socialismen. Reaktionärernas framgångsrika försök att återge samhället en kristen prägel blir självförstörande, just därför att kristendomen får förnyat fotfäste.

Man kan bara ta till sig saker via sin egen erfarenhets glasögon och i händerna på arbetare och hantverkare antar läran en annan gestalt än den föreskrivna. Ju högre Gud står, desto kortare framstår avståndet mellan människor. Inför Gud är alla jämlika och kristendomens egalitära inslag undgår inte de lägre klasserna. De börjar i stället att uttrycka sina egna intressen i en kristen skrud, vilket snabbt visar sig fördelaktigt. Pedagogiskt, då detta klingar välbekant; och politiskt, eftersom kristna budskap är legitimerade av den politiska makten. Så kom det sig att den moderna socialismen börjar som kristen socialism. (Eller: som en egen religion ! Vi kommer till det.) För skeptikern kan detta låta fårfromt och samhällsanpassat. Men så såg inte det bestående samhället på saken.

Den mest berömde företrädaren för en kristen socialism är Hughes Lamennais – en präst som först varit förespråkare för kyrkans och påvens ofelbarhet. Efter 1830 börjar han dock att propagera för kyrkans skiljande från staten och mer liberala idéer. Han vallfärdar till påven i Rom, som dock fördömer hans villovägar. Avvisad lämnar Lamennais Rom med uppfattningen att stället är ”den infamaste kloak som någonsin besudlat mänskliga blickar” och övergår till socialismen. 1834 publicerar han skriften En troendes ord.

Den danske litteraturkritikern Georg Brandes konstaterar att ”ingen bok sen boktryckarkonstens uppfinnande väckt ett sådant uppseende som denna”. På ett par år utkommer den i hundra upplagor och översätts till nästan alla språk. Boken är en gammaltestamentlig förkastelsedom över kungamakten i Europa; över påven och den borergliga regimen i Frankrike. Inrikesminister Guizot kräver att Lamennais skall ställas inför rätta. Boken ”är den röda mössan fäst på korset”. När den tyska utgåvan kommer, recenseras den i Augsburger Allgemeine Zeitung som skriver: ”läran i den här boken kan sammanfattas så här : det bestående samhället tillhör Satan. Res er, kullkasta och slå ihjäl, tills allt på jorden är jämlikt”.

Till den här brytningstiden mellan Upplysning och Romantik kan vi nu addera två betydande tänkare.

Feministen – Fourier

Som liten pilt fick han gå i lära i familjens firma. Fadern var köpman i textilier. Redan här upptäckte han ”kontrasten mellan sanning och kommers”, som han sa senare. Fadern sålde utan att blinka defekta tyger som felfria eller förfalskade dess proviniens. När grabben skvallrade för kunden fick han ett rejält kok stryk. Då svor han en helig ed att för alltid hata all köpenskap.

Charles Fourier (1772–1837) undgick dock inte sitt ursprung och som ung vuxen fick han försörja sig som handelsresande och köpman. Inte gavs han en mildare inställning till köp och sälj för det. Han bevittnade i Marseille hur folk svalt samtidigt som ett ledande handelshus i staden slängde större partier av ris i havet för att minska utbudet och höja priset. 1793 ruinerades han och försörjde sig därefter som kontorist.

Fouriers andra stora hatobjekt var ”filosoferna” – som bara pladdrade. Själv upplevde han sig som konstruktör. Fourier ansåg att religionen och den anti-religiösa Upplysningen förenades i att förandliga människan. Människan var inte reducerbar till enbart ett förnuft. Fourier framhävde det sinnliga och tog därmed ett mera konsekvent steg i materialistisk riktning. Fourier var starkt kritisk till kapitalismen, vars produktion var okontrollerad och anarkisk; det saknades kvalitetskontroll och systemet drabbades av periodiskt återkommande överproduktionskriser. Arbetslösheten var kronisk. I denna nya ”civilisation” var befolkningen fattig; den svalt, var dåligt klädd och bodde i hälsovådliga bostäder. Eländet ökade i takt med industrialiseringen. Ja, Fourier lyckades ställa samman en lista på inte färre än 144 ”permanenta lyten” hos industrikapitalismen.

Orsaken till misären var slösaktiga och ineffektiva produktionsmetoder. Fourier förespråkade storskalighet som en lösning; en utväg vi skulle återfinna under 1900-talet i både socialdemokratins allians med storföretagen och i stalinismens gigantisimo. Han kritiserade fragmenteringen inom både industrin, jordbruket och hemlivet och sökte kollektiva lösningar som var mer rationella.

Betydande delar av befolkningen levde en parasitär tillvaro, påpekade han. Både de rika och de allra fattigaste var parasiter. Därtill även hemmafruar, tjänare och barn som alla var inlåsta i de enskilda hushållen, men som kunde befrias med hjälp av storhushåll. Sociala parasiter fanns även i form av soldater, statstjänstemän och de flesta inom handeln. Fabrikörerna var tyvärr dominerade av den stora boven, köpenskapen, som ägnade sig åt hamstring och spekulation. Fourier avrundade nådelöst med att bortåt hälften av industriarbetarna hade kunnat undvaras de med, eftersom industrin led av en så låg produktivitet. Samhället var helt enkelt oförmöget att sätta sin befolkning i produktivt arbete. Till industrialismens baksida hörde att arbetet urartat till en förbannelse, en plåga och ett syndastraff. Det utfördes bara för egennytta eller under tvång. Men arbetet borde vara en del i individens självförverkligande. I likhet med Schiller hävdade Fourier att arbete borde vara lustbetonat. Rätten till arbete var Fouriers viktigaste politiska krav.

Till skillnad från Schiller, men i likhet med Hegel, förespråkade Fourier en långt driven specialisering (arbetsdelning). Då skulle det finnas många olika arbetsuppgifter att välja på, vilket skulle leda till omväxling. Därmed blev det också viktigt att det fanns möjlighet att byta syssla. Ett annat viktigt krav hos Fourier var att få en förkortning av arbetstiden genomförd. Att en förkortning av arbetstiden (utan att lönen sänktes på motsvarande sätt) skulle innebära en omfördelning av resurser från kapital till arbete och därmed kräva en
ansvällning av arbetarnas sociala styrka gentemot kapitalisterna, föresvävade honom inte. Inte heller noterade han att specialisering är källan till hierarki och uppkomsten av klasser. Tvärtom ansåg han att nivellering skulle leda till ansiktslös uniformism och att hierarki kan godtas av alla, om den inte upprättas på majoritetens bekostnad: ”Ojämlikhet är inte stötande (… ) De fattiga kan också betrakta hierarki med entusiasm. Bara när det fattas dem livets nödtorft, börjar de avsky dem som står över dem.”

I Den nya industriella världen beskriver Fourier den ideala arbetsdagen för en fiktiv medborgare. Denne jagar, fiskar och studerar på morgonen; arbetar i växthus på eftermiddagen och vallar får på kvällen. Inemellan finns också plats för estetiska, sexuella och gastronomiska njutningar.

Det finns kanske allt för många lösa trådar som fladdrar i Fouriers väv, men han ska åtminstone få tillgodoräkna sig sin viktigaste förtjänst.

Den civilisation som Fourier såg omkring sig begränsade och förkortade människornas växt. Kapitalismen förträngde och missriktade de kreativa passionerna. Fourier angrep äktenskapet, både som en ekonomisk enhet, som säte för barnuppfostran och som hamn för sexualiteten. Äktenskapet hämmade livslusten och gjorde både man och kvinna olyckliga. I det goda samhället borde passionerna få flöda fritt inom ramen för rätt organiserade institutioner. Han hyllade även andra tvåsamheter som föräldraskapet och vänskapen. Fourier hävdade att alla uttryck för sexualitet var lika legitima. En modern hbtq-aktivist skulle lätt hitta en frände i Fourier. I Fouriers samtid var allt detta dock ett förfärande budskap. De anhängare som förde fourierismen vidare från 1830-talet tonade ner denna alltför kontroversiella sida av hans lära. Fouriers viktigaste sexualpolitiska arbete Den nya amorösa världen förblev opublicerat fram till 1967 (!) där texten blev verksam i den tidens rörelse för sexuell frigörelse.

Härifrån är steget kort till frågan om jämställdhet. Kvinnans ställning i samhället är ett säkert mått på hur långt ett samhälle kommit i sin utveckling, hävdade han. Fourier är den förste moderne samhällsteoretiker som inkluderar kvinnornas frigörelse i en större vision om framtidssamhället. Det är Fourier som myntar begreppet ”feminism”.

Praktiskt, ville Fourier upplösa de fördärvliga storstäderna, förpassa medborgarna ut i naturen och här organisera självförsörjande kooperativ, som han kallade falangstärer. Dessa borde hysa runt femtonhundra personer, jämnt könsfördelade. Den rent fysiska förebilden till falangstärerna utgjordes förmodligen av den tidens spa- och kurorter.

Falangstären bedrev jordbruk och varuproduktion för den egna försörjningen. Knutet till den var kulturella institutioner och konsumtionsföreningar. Alla människor hade här rätt till arbete. Kvinnorna var befriade från det betungande hushållsarbetet genom storkök och kollektiviserade hushållssysslor; och samlevnadsformerna var fria.

Allt ägdes och drevs – av ett aktiebolag.

Hur såg då Fourier på egendomsfrågan? Han önskade inte avskaffa den privata äganderätten utan ville sprida den till alla. Som delägare blev man uppmuntrad till en arbetsinsats. Rikedom var bra. Den kan tillfredsställa våra behov och är ett uttryck för vår skaparkraft. Falangstärerna var en sorts fria föreningar av kapitalister, arbetare och administratörer. Här skulle produkten av arbetet fördelas på följande sätt : till arbetarna 5/12; åt kapitalet 4/12 och till förvaltningen 3/12.

Varje dag åt Fourier på samma restaurang och vid samma tidpunkt, i väntan på att en rik sponsor skulle dyka upp och investera 1 miljon francs i hans idé om falangstärer. Ett tag, strax efter 1830 års revolution försökte han även få den nye borgarkungens minister intresserad.

Ingen hörde av sig.

Markkontakt blev dock nådd. Senare överlät en medlem av deputeradekammaren en egendom i Versailles, som sen befolkades av fourierister. Men den förföll några år senare på grund av dålig ledning. Under 1840-talet gjordes flera försök att starta falangstärer i USA, men dessa blev aldrig uthålliga. Däremot ägde en fourierist en stor fabrik för tillverkning av kakelugnar i Guise, som överlevde. Efter fabrikörens död omorganiserades företaget till ett kooperativ. Det utvecklades till en mönsterverksamhet omgiven av vacker natur och kompletterad av skola, teater m m. Anhängare av den kooperativa rörelsen vallfärdade dit för att få ett praktiskt exempel på fungerande fourierism.

Den utopiske socialisten Charles Fourier var inte så utopisk. Socialist var han inte heller. När Karl Marx anländer landsflyktig till Paris 1843 möter han, och läser, sin tids franska socialister. Till dessa hör flera med ett förflutet inom fourierismen och läsaren har ju själv märkt hur det ekar av Fourier i Marx´ och Friedrich Engels´ skrifter.

Fortsätt till del II
Alla delarna