Claude Henri de Saint-Simon och Jean Jacques Rousseau

Den skamliga utopismen

I 1900-talsmarxismens självförståelse är 1800-talets första tredjedel ett bråddjup som tanken måste ta ett språng över från Upplysningen till Marxismen, för att inte dras ner i Romantikens mörker. Där nere dväljs allt tankeskräp och alla förvirrade tänkare som marxismen ska hållas obesmittad av. I det romantiska djupet hittar vi de ”utopiska socialisterna”. ”Utopisk” förstås då regelmässigt som ogenomförbar; påhittad, drömd och opraktisk. En pre-marxistisk socialism av ringa intresse.

Men den verkliga anledningen till ointresset för utopisterna är inte att dessa var ovetenskapliga, för-marxistiska och tillkortakomna. Det verkliga skälet till att 1900-talsmarxismen skyggar för att umgås med utopisternas tankegods är att en aktualisering av det skulle visa att det är just dessa för-marxistiska tankar som blev tillämpade och införda av socialdemokrater och kommunister under 1900-talet. Arbetarrörelsen har ännu inte nått fram till marxismen.

Var utopisterna opraktiska? Det beror på vad man jämför med. Gemensamt för sådana som Fourier, Saint-Simon eller Robert Owen är deras kritik av Upplysningen. Enligt dem bestod denna av fluff och färggranna tankebubblor. Förnuftet ska segra i historien.

Vad betyder det? Vems förnuft? Eller finns det ett allmänmänskligt förnuft? Frihet, Jämlikhet, Broderskap, visst. Frihet utan några sociala förutsättningar? Jämlikhet, utan nermontering av hierarkierna? Broderskap, som inkluderar förtryckarna? Upplysningens trumpetstötar kunde operationaliseras till nästan vad som helst. Franska revolutionens famlande försök att förverkliga så allmänna sanningar hade lett rätt ut i blint våld och en fördärvlig samhällsordning.

De utopiska socialisternas idéer var ett försök att komma ner på marken från Upplysningens abstraktioner och åstadkomma något genomförbart. Sen var de inte helt syndfria själva, när det kom till spekulation. Det lär framgå av vår nästa bekantskap…

Religionsstiftaren

Ättling till Karl den Store? Proletariserad aristokrat. Artillerikapten i amerikanska frihetskriget. Fängslad under Robespierres terror. Spekulant. Festprisse. Svindlare. Konkurs. Vetenskapliga studier. Mecenat. Salong. En svärm av vetenskapsmän. Ger ut stipendier. Författare. Filosof. Reformator. Och socialist? Vi får väl se…

Claude Henri de Saint-Simon (1760–1825) var uppenbarligen en komplicerad karaktär i en tid när socialismen var nästan påtänkt; liberalismen nyvaken och all radikalism behövde ta ställning till den sociala frågan. Saint-Simon såg samhället som en organism, var motståndare till konkurrens (-kamp) och anhängare av samarbete. Som konsekvens även pacifist och kosmopolit. I hans goda samhälle garanterades individen sin fria och fulla utveckling. Flera inslag i hans samhällslära skulle kidnappas av en av hans lärjungar, Auguste Comte. Comte skulle – helt orättvist – bli känd som sociologins grundare.

Under revolutionsdecenniet på 1790-talet gjorde sig Saint-Simon en förmögenhet på jordspekulation och levde sen livets glada dagar under kontrarevolutionen kring sekelskiftet. Mer seriös till slut, blev han mecenat, hjälpte fram unga forskare som fick göra sig ett namn i hans salong och bekostade tryckning av deras arbeten. I fyrtioårsåldern återupptog han sina högre studier, men havererade ekonomiskt. Under resten av sitt liv hankade han sig fram som publicist. Fattig, men mycket produktiv.

Saint-Simons första betydande text kom 1802 och hette Brev från en innevånare i Geneve för att läsaren skulle förstå att Jean Jacques Rousseau återuppstått i Saint-Simons gestalt. Enligt Rousseau hade de forntida människorna haft små behov, varit jämlika och oberoende. Olyckorna började när människorna valde att samarbeta mer intensivt för att rå på en ofta övermäktig natur. Specialisering och arbetsdelning blev deras lösning på akuta problem. Detta ledde till att människornas gemensamma makt över naturen ökade, men till priset av att det mellanmänskliga oberoendet sakta försvann. Klasskillnader mellan härskare och behärskade uppstod. Arbetet blev träldom i stället för en aktivitet för att tillfredsställa egna behov och få en personlig utveckling. Rikedomar koncentrerades och förmågan att se till allmänintresset försvann. Människorna fördärvades av habegär och egoism.

”Överallt där penningen regerar blir alla ansträngningar som folket företar sig för att vidmakthålla sin frihet till verktyg för att förslava dem; och det som folket frivilligt ger upp idag blir i morgon använt till att tvinga dem att ge upp än mer”, skrev Rousseau till korsikanerna.

”Den borgerliga makten utövas på två olika sätt (…) Den synliga, skenbara, makten ligger i händerna på de politiska beslutsfattarna; den verkliga, dolda, makten finns hos de rika. I en sådan regim följer allt de mänskliga lidelserna, inte de politiska organens syften”, fortsatte Rousseau.

Hur ska man då kunna vara medlem av ett samhälle och samtidigt vara fri och oberoende? Det kan man bara vara i ett samhälle där var och en är ”sin egen undersåte” och bara lyder under lagar som hen medverkat till att stifta. Men möjligheterna för alla att medverka undergrävdes av klasskillnaderna och därmed gick demokratin om intet. En grov jämlikhet är dess praktiska förutsättning. Rousseau förespråkade därför ett samhälle med jämlika småägare.

Halvseklet efter Rousseau såg Saint-Simon hur småägarnas samhälle trängdes undan av industrierna. Saint-Simons avsikt var att ställa Rousseaus idéer på industriell fot. Saint-Simon ansåg att upplysningsfilosoferna hade en alltför begränsad förståelse för vilka mekanismer som var orsaken till mänsklighetens framsteg. Liberaler som Condorcet menade att tekniska landvinningar och tankemässiga, filosofiska genombrott gav upphov till fortskridandet. Tack vare dessa kunde människorna lämna feodalism och okunnighet bakom sig och träda ut i ett samhälle med jämlika medborgare.

Men Saint-Simon höll Condorcet för att vara en dimmig metafysiker. Framsteg kan inte reduceras till ”förnuftets seger” och tekniksprång. Condorcet kunde inte redovisa varför ett framsteg dök upp vid en viss tidpunkt. Som av en slump. Framsteg kan bara förklaras i växelverkan med sociala förhållanden, hävdade Saint-Simon. De sociala förhållandena bereder marken för framstegen – och konsoliderar dem i efterhand. Vetenskapliga framsteg är bara progressiva om de leder till sociala framsteg. Människorna skiljer sig från djuren just genom sin förmåga att skapa en framåtriktad samhällelig organisation. Saint-Simon ville ta vid där Upplysningens tänkande gått i stå och grundlägga en social frihet där människorna förenade sig med varandra i ”Associationen”.

Saint Simon vände sig också mot upplysningsfilosofernas linjära historieuppfattning där ständiga, stegvisa och stadiga framsteg kännetecknade utvecklingen. Framstegen avlöstes snarare av kristider, följt av återkommande framsteg som mynnade i förnyade kriser. Samhällskrisen i Saint-Simons samtid kunde bara lösas genom att all vetenskap förenades i en allomfattande teori, på systematisk ”positiv” (säker) grund. Om samhället ska kunna förstås vetenskapligt måste det reduceras till natur. Metoderna från vetenskaper som astronomi, kemi och fysik borde utsträckas till att omfatta människornas liv och samhälle. Så kunde en ny ”människovetenskap” formas. Och godtyckligheten hos humaniora och samhällsteori försvinna. I förlängningen skulle all politik, moral, religion och filosofi revolutioneras.

I den dåvarande kaosperioden gällde det att söka de underliggande principer som höll ihop ett samhälle – lagarna som styrde dess utveckling. Saint-Simon förstod historiens lagar som naturlagar och bara när man insåg och åtlydde dessa lagar kunde den sociala friheten förverkligas:

”Den överordnade lagen om samhällsutvecklingen (…) river med sig allt och behärskar allt. Inför denna lag är människorna bara verktyg. Även om kraften utgår från oss, står det lika lite i vår makt att undandra oss dess inflytande eller tämja dess agerande, som det står i vår makt att hejda de drivkrafter som styr vår planets omlopp runt solen. Det vi kan göra, är att använda vår kunskap om lagen till att lyda den, så att vi blir klara över vilken väg den föreskriver oss, i stället för att blint drivas av den.”

Allt lyder under fysiologiska lagar, där den mest grundläggande lagen var den om kooperation. Mänskligheten graviterar oundvikligen mot att forma en ny samhällsgemenskap. Association är en naturlag. Förmodligen är ”Physiology applied to the Amelioration of Social Institutions” den tydligaste framställningen av saint-simonismen på denna punkt. Saint-Simon använder sig här av spökskrivaren E M Bailly för att ge texten dess slutliga yttre form. Bildspråket är vacklande; lika ofta mekaniskt som organiskt. Ena stunden är människan en maskin som hos upplysningsfilosoferna; andra stunden är samhället en organism, som Romantikens ideologer predikade. Saint-Simon fungerar därmed som en tidsmarkör. Med honom sker – den försenade – franska övergången från Upplysning till Romantik.

Saint-Simon förutspådde att det redan under 1800-talet skulle komma en tid när all kunskap skulle föras in i en och samma världsåskådning. Eftersom han dör 1825 får han förlåtas för att han inte kunde förutse den formliga explosion av nytt vetande som följde med industrialismen, där varje då känd vetenskap expanderade samtidigt som nya spjälkades fram ur de gamla. Saint-Simons spådom om att ena allt detta under ett tak förvandlades därmed till en fåfäng dröm, värdig en Don Quichote, som bara kunde återvända med bruten lans och huvudet i bandage. Trots det, skulle just detta försökas av ideologerna i 2:a Internationalen – Karl Kautsky, Friedrich Engels och G V Plechanov – som härigenom lade grunden till sovjetmarxismen.

Saint Simon ansåg att han levde vid en unik historisk tidpunkt. Under den Engelska Revolutionen på 1600-talet hade det enbart varit möjligt att ställa krav på en politisk frihet, ansåg han (vi hör nog Winstanley morra i bakgrunden). Men sedan dess har utvecklingen fortsatt. Vår gemensamma makt över naturen har ökat, rikedomen blivit större och något alla kan få del av. De tekniska framstegen möjliggör nya sociala reformer. Den Franska revolutionens misslyckande berodde på att revolutionärerna inte sökt den politiska frihetens sociala förutsättningar.

Nu ankom det på de högst tränade talangerna att tolka samhällsutvecklingens lagar. Deras ledande roll borde respekteras och deras förslag åtlydas. Världshistoriens ryckiga progression hade ändå skapat allt mer produktiva samhällsklasser och det nya industrisamhället i hans samtid borde ledas av de mest kapabla. Sådana fanns i fredliga yrken som företagare, tekniker, vetenskapsmän och artister. Dessa ville Saint-Simon rekrytera till ett ”Newton-råd” som skulle understödjas ekonomiskt av väljarna.

Hans samhällsorganisation tilldelade inte arbetarna någon viktigare roll, men de förutsattes tillhöra de som blev gynnade i den nya ordningen. Arbetare och kapitalister tillhörde ju båda gruppen ”industriella”; de företagsamma, till skillnad från adel och präster. Han räknade med att det fanns 29,5 miljoner produktiva människor i Frankrike och 0,5 miljoner improduktiva.

Han frågade vad som skulle hända om Frankrike förlorade kungens bror, Monsigneuren och hertigen av Anglouleine, Monsigneuren hertigen av Orleans, hertigen av Bourbon, Mademoiselle de Condé (…) kungens högsta militärer, kardinalerna, biskoparna, prelaterna, domarna och de 10.000 rikaste ägarna som lever så nobelt i Frankrike? Hans svar löd: förlusten av dem som toppade den sociala pyramiden skulle visserligen vara ledsam av rent sentimentala skäl, men någon politisk skada skulle inte uppstå om de försvann. Om Frankrike å andra sidan skulle förlora sina 3.000 viktigaste vetenskapsmän, ingenjörer, köpmän och bankirer – ”det franska samhällets blomma” – då skulle Frankrike bli ”en kropp utan själ”.

Saint-Simon erkände att hans projekt kunde bli problematiskt eftersom hans tilltänkta kärntrupp från affärsvärlden inte precis utmärkte sig för empati och social förmåga efter vad man kunde se. Snarare för egoism och tävlingsinstinkt. Men hotet om socialt sönderfall och klasskonflikter krävde att de trädde fram som auktoriteter i en ny roll. Ett omedelbart införande av arbete åt alla skulle skapa det nödvändiga förtroendet för ”de industriella” och göra underklassen delaktig i ett associerat samhälle.

”Ledarna för det industriella arbetet är födda till att vara arbetarklassens beskyddare och naturliga ledare. Så länge industrins ledare icke förenar sig med arbetarna, kommer dessa att låta sig förledas av intrigmakare och radikaler till att göra revolution och bemäktiga sig den politiska makten,” skrev Saint-Simon i Industriägarnas katekes.

Saint-Simons association omfamnade således de moderna samhällsklasserna som här samverkade för det gemensamma bästa: ”industriell är var och en vars arbete är till nytta för samhället”. I associationen måste alla arbeta så att vi kan befria oss från naturens tvång. ”I det gamla systemet var folket förtryckt av cheferna, som i en militärregim. I det nya systemet är de förbundna med sina chefer. Från den militäre chefen erhöll de bara befallningar. Från den industrielle chefen: ledning. I det första fallet är folket undersåtar. I det andra är de likaberättigade deltagare. Det huvudsakliga kännetecknet hos den industriella associationen är det faktum att alla som ingår i den samarbetar jämlikt. De associerar sig; alla från den enklaste hantverkare till den mest geniala ingenjören.”

Saint-Simon vände sig mot en ”turkisk” jämlikhet där alla var lika underställda sultanen. I den industriella jämlikheten ingår alla i en gemensam industri; placerade i olika sysslor efter fallenhet: ”Var och en tillkommer den betydelse och andel av förmånerna som motsvarar dennes insats och förmåga. Så grundläggs industrisamhällets största (och mest önskvärda) jämlikhet.”

Om alla får utvecklas fritt bör detta leda till att kapaciteterna utjämnas och därmed också inkomsterna. Här hittar vi en av Saint-Simons mest kontroversiella propåer. Han var absolut motståndare till att någon skulle få starta sin levnadsbana med en ärvd förmögenhet i ryggen. Alla skulle stå på en verkligt gemensam startlinje och åstadkomma något av egen förmåga. (En liberal idé som liberalerna själva aldrig vågat tillämpa konsekvent). Härigenom skulle samhället alltid ledas av de dugligaste och det var inte fel om de som organiserade arbetet erhöll en högre andel av produktionsresultatet.

Så kom Saint-Simon fram till att förespråka maximal arbetsdelning och specialisering i Associationen. Människorna var i grunden jämlika, men detta kunde inte utsträckas till att omfatta rollfördelningen i arbetslivet. Han observerade inte att arbetsdelningen skenade i de nya fabrikerna och att den gamla ”militära” ordning som upprätthållits ansikte mot ansikte och som han just kritiserat, ersatts av en ny, mer anonym och snarast mer auktoritär i industrin. Ej heller såg han att majoritetens ”fria utveckling” blockerades av deras fabriksarbete och då försvann även den tilltänkta utjämningen av förmågorna som skulle ha lett till en likhet i ekonomiska tillgångar.

I Saint-Simons framtidsvision kan samhället omkonstrueras så att maktrelationer och maktutövning elimineras från alla sociala relationer. Individers strävan efter makt över andra människor kan avledas och riktas mot att i stället utöka vår gemensamma makt över naturen. Då blir intriger och motsättningar onödiga; politik ersätts av administration. De ledande funktionärernas enda uppgift blir att genomföra de vetenskapliga sanningarna. ”Beslut kan ju bara baseras på det som blivit vetenskapligt verifierat, helt oberoende av vad människor anser.” De insiktsfulla socialingenjörerna hjälper sen övriga medborgare att underordna sig helheten. Man måste dock räkna med att en efterhängsen benägenhet att vilja härska över andra dröjer sig kvar i samhället. Staten behöver därför bekämpa sådana tendenser, liksom oviljan till att bidra till samhället med en arbetsinsats. En polismakt kommer därför att behöva kvarstå (till skillnad från krigsmakten som kan monteras ner). Men eftersom de gamla härskarna likaväl som nya asociala element i det långa loppet kommer att inse fördelarna med Associationen, kommer detta att vara en övergående verksamhet.

Regeringsmakten dör bort av sig själv i brist på sysselsättning.

Mot slutet av sitt liv författade Saint-Simon sitt mest riktningsgivande arbete: Den nya kristendomen. Hur ska man få samhällets olika intressegrupper att samverka när de ständigt är i fejd med varandra? På ett allmänt plan påminde hans lösning om Hegels utväg: med hjälp av en världslig religion.

På 1800-talet hade vetenskapen övertagit religionens roll som ledande tankesystem. Men vetenskapen hade inte förmått att iklä sig religionens legitimerande roll. Samhället väntade fortfarande på att få en ersättning för denna enande kraft. Saint-Simon försökte här formulera en världslig moral som kunde konkurrera med kristendomen. Denna moral skulle bygga på kärlek, inte hat; på att dela med sig, inte på att ta för sig; på association, inte konkurrens. Bli en motvikt mot tidens krassa nyttomoral och skilja sig från kyrkans höga andlighet genom att vilja rehabilitera det materiella; genom att vilja tillfredsställa mänskliga behov här och nu – de köttsliga så väl som de andliga. Och viktigast var att avhjälpa de lägre klassernas situation. Denna mer handgripliga ”religion” föll i god jord hos de anhängare han samlat omkring sig. Saint-Simons föreställningar om det materiella omfattade inte bara maskiner, kanaler, fabriker och pengar. Här ingick även glädje och sensualism, kärlek och fest.

Med sin ideologi ville Saint-Simon skapa en plattform för att ena ingenjörer, bankirer, artister och vetenskapsmän kring Associationen som samhällstyp. Det var dessa experter som var den nya tidens hjältar. Han skrev: om man förr ville veta ”om någon var välutbildad, frågade man: Känner du till de grekiska och latinska författarna? Idag frågar man: Är han duktig på matematik? Är han hemmastadd i de senaste rönen inom fysik, kemi och naturhistoria; kort sagt i de exakta (positiva) vetenskaperna och de som handlar om observation?”

Saint-Simons lockrop var inte obesvarade. Vid sin död i maj 1825 hade han fått ihop en grupp rekryter från just de samhällsskikt han vänt sig till. Samtliga män.

Fortsätt till del III
Alla delarna