Rörelsen
Saint-Simons lockrop var inte obesvarade. Vid sin död i maj 1825 hade han fått ihop en grupp rekryter från just de samhällsskikt han vänt sig till. Samtliga män. De var attraherade av det teknokratiska innehållet i hans sociala och ekonomiska teorier och entusiasmerade av stridsropet att vetenskap och praktisk expertis äntligen skulle bli tillämpat på tidens samhällsfrågor. Proselyterna hade en sak till gemensamt: de var unga.
Många av Saint-Simons nyvunna själar kom från Ecole Polytechnique, en nystartad elitskola som utbildade ingenjörer för civila och militära ändamål. Utbildningen var teknisk, pragmatisk och snarast anti-humanistisk. De hade bemästrat svåra kunskapsprov men var outbildade i samhällsfrågor. Deras gemensamma utbildningsbakgrund blev automatiskt ett socialt nätverk, där medlemmarna betecknade varandra med bokstaven ”X” (för expert). En examen från Ecole Polytechnique tycktes erbjuda lysande framtidsutsikter. Före 1815 fanns det totalt blott 200 utbildade ingenjörer i hela Frankrike! Men så var det, detta med glastaket…
I perioden efter Napoleon var 40 procent av befolkningen i Frankrike under 20 år! Ytterligare 25 procent var mellan tjugo och fyrtio år gamla! Trots det låg makten i händerna på de äldre. Bara de över fyrtio var valbara till de politiska församlingarna. Ingen under trettio hade rösträtt, oavsett rikedom. En anonym pamflett med titeln ”Gerontokrati, eller missbruket av gamlingarnas visdom i styret av Frankrike” karaktäriserade den styrande eliten som ”sju eller åtta tusen astmatiska, giktbrutna och förlamade gubbar”. Senare skulle historikern Savigny beskriva de som genomlevat restaurationen i Frankrike så här: ”1830 års ungdom var överfull av advokater utan fall, doktorer utan patienter; söner till arbetare och bönder, som för första gången fått studera men utan att få en karriär, borgliga unga män, rasande över att behöva stå i väntrummet i evighet eller över att ha blivit förpassade till underordnade positioner.” För en del av dem blev resultatet radikalisering.
Samma sommar som lärofadern avlider bildar anhängarna ett Saint-Simon-sällskap. Dess ledargarnityr var en provkarta på utanförskap och på hur det franska samhället kvävde sina kompetenser. Hit hörde Olinde Rodriguez, som kom från en bankirfamilj av ursprungligen sefardiska judar. Familjen hade övergett sina ortodoxa seder, men var skeptiska mot kristendomen. Olinde Rodriguez var därför den av de ledande figurerna som var mest öppen för saint-simonismen som en ny religion. Trots sin höga examen förhindrades Rodriguez av sin judiska bakgrund att bli professor.
Mest känd var Saint-Armand Bazard som deltagit i en officerskonspiration för att störta monarkin. Till stigmat som samhällsfarlig adderades att han var född utanför äktenskapet och inte kände till sin far förrän han själv gifte sig. Som erfaren organisatör var han rörelsens naturlige talesman och förde med sig sitt sociala nätverk in i den.
Även Prosper Enfantin var född bastard. Hans karriär bröts av Napoleons fall. En ung bonapartist hade ingen framtid. Det blev inte bättre av att faderns bank kollapsade och lämnade familjen i ett badkar av obetalda skulder. Faderns konkurs stängde officersbanan för Enfantin. Senare förvägrades han godkänt av sin tilltänkte svärfar och äktenskapet gick om intet. För Enfantin var sambanden kärlek-egendom-familj en levd erfarenhet, och det skulle snart färga av sig på rörelsens ideologi.
De inleder med att ge ut språkröret ”Le Producteur”. Innehållet är inspirerat av läromästaren, men utan hänvisningar till den nya religionen. I stället får läsaren rader av artiklar om räntor och järnvägar, kanaler och vetenskap i en tung och knastertorr stil.
Avsikten är att etablera en naturvetenskaplig syn på politik och överge det liberala frasmakeriet. Politik är ju när allt kommer omkring, ingenjörskonst. Utgivningen tragglar vidare under 1826 men med en ständigt sjunkande upplaga som ledde till schismer inom den lilla klubben. Saint-Simons mångårige sekreterare Auguste Comte hoppar av. ”Le Producteurs” sista nummer kommer ut i december 1826.
Vidunderligt nog fortlever grupperingen och dess idéer ändå. Under de följande två åren mognar den under ständiga diskussioner. Den blir mindre teknokratisk och återtar de mer moraliska aspekterna från Saint-Simons doktrin, samtidigt som deras debatter avgör frågan Varthän? Alternativen var: en ny tidning? En industrifilosofisk uppslagsbok? Eller en formaliserad, utåtriktad organisation?
När 1828 övergår i 1829 framträder saint-simonismen som en rörelse med en egen intern hierarki; egna lokaler och med – en ny religion. Den kristna kyrkan hade blivit irrelevant; dess ensidiga fokus på det andliga gjorde den självupptagen och blind för hur människorna for illa i samhället. Andligt och materiellt kan inte separeras. Nu krävdes kärlek i handling och att motsättningen mellan andligt och materiellt överbryggades genom att rehabilitera materien.
Saint-simonisternas förordande av det materiella innebar även en uppgradering av det praktiska. Arbete är det dagligen återkommande praktiska. Därmed blev steget kort till att uppmärksamma arbetarna som klass. Att höja den utarmade underklassens nivå blev så en naturlig målsättning i rörelsen ideologi. Nu kritiseras kapitalismen. I marknadssamhället ersätts hederligt arbete av fiffel, genvägar och utstuderad förslagenhet. En liten minoritet hamnar ovanpå alla som den trampat ner. Nej, samhället behöver i stället gemenskap, organisation och planering.
Mest omstörtande är den nygamla idén om att ingen borde få ärva sig till en förmögenhet, för då får inte alla samma förutsättningar. Konsekvenserna av att genomföra en sådan tanke i praktiken är mer vidsträckta än man först kanske anar. Det skulle inte bara ge följder för kapitalackumulationen och för vilka som befolkar toppen av den sociala pyramiden. Om tillgångar inte skulle få ärvas; vad ska man då med familjen till? Vilken roll ska kvinnan ha i ett sådant samhälle? Var ska sexualiteten ha sin hemvist? Hur ska vi leva över huvud taget?
Rörelsens perspektiv breddades. Mindre andlighet betydde även mera köttslighet. Samtiden var kärlekslös och sexualiteten förtryckt. De sociala rollerna hade urartat. Vi kan låta Robert Carlisle referera socialisten Louis Blancs betraktelse: ”Alla intressenter stod i harnesk mot varandra; vingårdarna mot skogsägarna, hamnarna mot inlandet, Bordeaux mot Paris (…) Alla vetenskapliga upptäckter förvandlades till verktyg för förtrycket. Alla mänskliga landvinningar gentemot naturen användes till beväpning. Framstegen var tyranniets tjänare (…) Familjefadern i den fattiga familjen dog på sjukhus knappt sextio; hans dotter blev prostituerad vid sexton års ålder, hans son tvingades att inandas den giftiga luften i spinneriet. Daglönaren utan insikt om följderna blev extremt fertil och en underklass av tiggare härjade kungariket.”
Mer än så. Det fanns inga gemensamma värderingar; ingen bekräftelse och i stället för religion: bara kärlek till vinningen. Äktenskapet var en spekulation; en affärsuppgörelse, ett industriellt företag. Kärlekslöst och inhumant. Och eftersom skilsmässor inte var tillåtna ersattes de nästan alltid av otrohet. Bland de fattiga fanns älskarinnorna och bland dem änglamakerskorna. Liksom könssjukdomarna. Kyrkan och de konservativa motarbetade alla försök att hitta ett botemedel mot syfilis eftersom de omoraliska beteendena bara skulle öka om de blev ofarliga.
Saint-simonisterna var inte de enda som längtade efter en kärlek som byggde på äkta känslor, som var ohämmad och sund. Nu tillkom ännu en rekryteringsbas för rörelsen i form av kvinnorna. I en serie predikningar, vars innehåll diskuterades igenom i förväg i ledarkollektivet men som hölls huvudsakligen av Bazard, intensifierade saint-simonisterna sin utåtriktade verksamhet samtidigt som de kodifierade sin lära. I Associationen skulle motsättningen mellan andligt och materiellt upphävas genom att återupprätta det fysiska, som kyrkan förnekade. Den materiella nöden hävas. Människornas behov skulle tillfredsställas här på jorden, inte efter himlafärden. Tillfredsställelsen skulle innefatta även ”privatlivets hemligaste glädjeämnen”.
I en brutalkapitalistisk tid som 1820-talet är saint-simonisternas stridsrop om association både omtumlande och optimistiskt, samtidigt som det erbjuder fantasieggande perspektiv. Arbetsliv och samlevnad skulle kunna organiseras på helt nya sätt! ”Association” blir lösenordet för dagen i den franska offentligheten. Åren 1829–31 står rörelsen på höjden av sitt inflytande. Rörelsen utvecklar en livlig mötesverksamhet med föreläsningar under 1829 och mötena drar hundratals åhörare inomhus; tusentals utomhus. Rörelsen har flera pressorgan med Le Globe i spetsen, som sprids gratis. Tidningen har 240 korrespondenter i Frankrikes alla departement och samtidigt görs stora ansträngningar för att nå de icke-läskunniga. Nu rekryteras nya medlemmar bland arbetarna via kurser, hälsoprogram, workshops för textilarbetare och föreläsningar för italienska gästarbetare – på italienska. Anslutna får bidra med sina tillgångar till rörelsen. Centralt tillämpas kollektivboende, och i de gemensamma måltiderna utvidgas storfamiljen till de omkringboende anhängarna.
Tredagarsrevolutionen 1830 kommer och går utan att saint-simonisterna lägger märke till den. Men i frihetsfickan som följer växer rörelsen numerärt och får stor uppmärksamhet. I Paristrakten har snart tre tusen arbetare anslutit sig. Kulturpersonligheter som Victor Hugo, Franz Liszt och John Stuart Mill, Heinrich Heine och George Sand intresserar sig alla för saint-simonismen – åtminstone för ett tag – och rörelsen frodas parallellt med den litterära Romantiken i Frankrike. Rörelsen härmar den katolska kyrkans organisation och toppas av ett råd lett av två överstepräster, Bazard och Enfantin.
Vissa aktiviteter är direkt riktade mot kvinnor i arbetarkvarteren, som läkemedelsservice, vaccinationsprogram för barn, kooperativa grupper för sömmerskor och Bazards hustru Claire anlitas för att leda arbetet bland de kvinnor som nu börjar ansluta sig. Inte minst för att saint-simonisterna väcker genusfrågorna. Saint-simonisterna inspireras av Fouriers betoning på tvåsamheten. Paret är den grundläggande sociala enheten i det goda samhället. (Vi ska snart få se hur denna tanke anländer till Tyskland. Men saint-simonismen har fler överraskningar kvar att förvånas över först).
Kvinnornas ankomst utlöser en febril tankeverksamhet i organisationens ledning. Framför allt från Prosper Enfantins sida som nu gör teori av sina erfarenheter. Kvinnan behöver förstås. Vad är kvinnans natur? Vilken plats ska hon ha i samhället? I den saint-simonistiska kulten och ”teologin”? Vilken karaktär har Gud i den saint-simonistiska teorin? Frågorna skapar motsättningar inom rörelsen, samtidigt som debatten eggas av att det cirkulerar ett förslag i franska parlamentet om att tillåta skilsmässa – med konsekvensen fritt partnerbyte och ekonomisk frihet för kvinnan. Enfantin drar slutsatsen att Gud måste vara androgyn, alltså både manlig och kvinnlig. I konsekvensens namn borde saint-simonismen ledas av både en manlig och en kvinnlig påve.
Enfantins kvinnosyn är övervunnen idag. För honom representerade kvinnan känslorna och den kroppslighet som köttets rehabilitering syftade till att uppvärdera. Han biologiserade den tidens könsroller och fann dem naturliga och för-samhälleliga. Saint-simonisterna må ha dyrkat kvinnan i kvinnlighetens namn, och någonstans kan vi ana en manlig dröm om den frigjorda kvinnan. Trots allt var ju ledarna attraktiva giftasvuxna män. Men detta fråntar dem inte rollen som väckarklocka. De appellerade till kvinnorna: träd fram! De förnekade katolska kyrkans tes om arvsynden där allt var ”Evas” fel, och i deras manliga feminism var kvinnan en kompanjon och kamrat. Saint-simonisterna var mycket progressiva för sin tid. Och uppseendeväckande.
De utåtriktade debatterna drar stora folkmassor. På Enfantins föreläsningar utgörs mellan 1/3 och hälften av åhörarna av kvinnor. Men den yttre succén motsvaras av en allt mer fördärvlig inre splittring. Växtvärken har satt in. Vad exakt är det som rörelsen ska åstadkomma? Motsättningarna skärps mellan de som vill utveckla genusfrågorna och de som hellre vill betona ett ekonomiskt och socialt program för att desarmera de uppslitande könsrollsfrågorna.
Avhoppen kommer. I slutet av 1831 avgår Bazard som ”påve” och rörelsen försmäktar sakta under tiden som den väntar på att någon kvinnlig påve skall inkomma och komplettera Enfantin. I det etablerade samhällets ögon är saint-simonismen en sedesupplösande skandal och myndigheternas misstänksamhet mot allt och alla som organiserar arbetare växer, samtidigt med att den sociala oron i Frankrike tilltar. Att saint-simonisterna förespråkar social fred och snarast ställer sig på industriherrarnas sida mot alla uttryck för arbetarmilitans hjälper föga. I januari 1832 stänger militären ner saint-simonisternas lokaler och verksamhet. Ledare åtalas och rörelsen kollapsar.
Det är lätt att förblindas av saint-simonisternas fokus på de social- och sexualpolitiska frågorna. Men deras fixering vid dessa frågor var också ett sätt att ägna sig åt något som de hade kompetens för och där de tyckte sig kunna skapa en mellanskillnad. Då slapp de besvara de nyanlända, dagsaktuella frågor som fick hela samhället att vibrera; som avkrävde dem svar de saknade, och som ifrågasatte själva utgångspunkten för saint-simonismen…
Den 21 november 1831 tar arbetarna från väverierna i Lyon till gatorna för att protestera mot att arbetsköparna avskaffat den tariff som garanterat en viss minimilön. Arbetarna möts av eldgivning från nationalgardet, vilket får hela staden att resa sig i uppror. Efter tre dagars strider tvingas militären att retirera.
Lyon är rikets andra stad; centrum för textilindustrin och med en arbetarklass som uppgår till 40.000 när stadens verkstäder och gruvor räknas med. De sociala motsättningarna överlappas av en religiös. Fabrikanterna är protestanter; arbetarna katoliker.
Under två veckor behärskas Lyon av arbetarna innan deras resning slås ner i blod i en förnyad militär insats. Ingenting, vare sig i Frankrike eller Europa förblir detsamma sen. För första gången framträder arbetarklassen som en självständig kraft i politiken. Fyra årtionden senare ska arbetarna ta makten igen i Pariskommunen. Men dessa ”72 dagar i Paris” föregicks av ”14 dagar i Lyon”!
Som en direkt följd av de växande klassmotsättningarna i samhället sprängs saint-simonisternas dröm om social fred sönder och samman. Två och ett halvt år senare utbryter ett nytt uppror i Lyon, denna gång inte bara på facklig grund, nu är strejken också politisk – en protest mot regimens lag om förbud mot föreningar och sammankomster som överskrider 20 personer. Denna andra revolt ändar som den första och med 1200 döda vävare.
Efteråt skriver general Begeaud till julimonarkins ledande politiker Adolphe Thiers och säger med hänsyftning på arbetarna: ”Vilka brutala och vilda djur! Hur kan Gud tillåta att mödrar föder sådana till världen. Detta är våra verkliga fiender; inte ryssarna eller österrikarna.”
Minister Guizot hävdar i riksdagen att revolten representerar en ”urartning” av 1830 års revolution. De här grupperna vänder sig mot medelklassen, mot egendomen och mot ”familjekänslan”. De sönderskjutna beståndsdelarna av saint-simonismen fortsätter sen som kristen socialism; eller som Comtes nya lära positivismen och reflekteras i 1830-talets socialt inriktade, romantiska skönlitteratur. Saint-simonisternas allmänna doktrin kunde och skulle ännu en tid användas som ”löv för läkedom” i andra länder som brottades med den sociala frågan, tills även de nådde sitt eget ”Lyon”.
I Frankrike är Romantiken före 1830 kristligt reaktionär; efter 1830 kristet revolutionär. Ett nät av hemliga arbetarföreningar grundas i det tidiga 1830-talet, ständigt förföljda av polis och myndigheter. De har namn som ”Folkets vänner”, ”Människans rättigheter” eller mer underjordiska som ”Familjerna” eller ”Årstiderna”.
Fler arbetaruppror följer. Heinrich Heine, som vid den här tiden lever i Paris, skriver hem till Tyskland: ”Folk kastas i fängelse som republikaner och kommer ut som socialister.”
Typisk för tidens romantiska socialism är journalisten och historikern Louis Blanc, som förespråkar arbetets omorganisering med hjälp av staten, sociala verkstäder i tätorterna och ”jordbrukskolonier” på landsbygden. Vi känner igen andra framträdande namn som L B Blanqui, Pierre-Joseph Proudhon, Etienne Cabet och Pierre Leroux. Den sistnämnde ska ha myntat begreppet ”socialism” även om det är omstritt vem som var först.
Senare ska gamla saint-simonister dyka upp på ledande samhällsposter; som bankirer, kolonialadministratörer, tidningsredaktörer och samhällsbyggande ingenjörer. Mogna män som lämnat sina ungdomssynder bakom sig. Under Napoleon III:s nya kejsardöme tillhör flera av dem den yppersta eliten. Under detta det andra kejsardömet ägde familjen Pereire 1/5 av alla aktier på Paris-börsen t ex.
Saint-simonismen har inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. Den har ju trots allt varit 1900-talets ledande vänsterideologi! En ideologi som krökte sig efter omständigheterna i stället för att förändra dem i grunden. Enligt denna ideologi ska vi avyttra – våra oförytterliga – rättigheter till sådana som vet bättre. ”Arbetarklassens eget verk” består i att ge sitt stöd till banbrytarna – de socialdemokratiska ombudsmännen och parlamentarikerna och den kommunistiska förtruppen, iklädd sin ledande roll. Båda; hemmagjorda varianter på Saint-Simons Newtonråd.
Tekniksprång och ekonomisk tillväxt ska leda till ett så betydande välstånd att klassmotsättningar och osämja kan dränkas i samhällets yppiga totalrikedom. Först därefter är ”tiden mogen” för social befrielse. Idén om den uppskjutna befrielsen tillämpades lika konsekvent av både socialdemokrater och kommunister – i var sin samhällstyp. Hos båda skulle association avleda sociala motsättningar till produktionsökningar. Under tiden är vi alla lika mycket värda – utom i arbetslivet. Alla kan få stå på en gemensam startposition i livet, men bara individer kan förändra sin sociala position. Samhällsklassen blir kvar där den alltid varit. Gränslinjen mellan ledande och utförande aktörer förblir obruten och det är inte fel att de som organiserar produktion och samhällsliv erhåller en större andel av inkomsterna – nomenklaturan och oligarkerna; Wallenbergare och socialdemokrater som strömhoppar till näringslivet.
Nu kan deras expertis och vetenskaplighet användas på samhällsproblemen. Eftersom det är meningslöst att opponera sig mot vad som är vetenskapligt belagt kvarstår bara små grupper av irrationella och för-moderna romantiker att hantera. Vetenskapligheten ökar obevekligheten. Politik kan ersättas av administration och social ingenjörskonst. Folkhushållet rör sig efter de ekonomiska naturlagarna; marknadskonformt och helt i linje med den politiska ekonomins förutsägelser. Varje sätt att höja de breda folklagrens levnadsstandard är socialism.
Under en övergångsperiod blir det en viktig uppgift att omfostra asociala element, men i det långa loppet lär de nyttiga samhällsklasserna sig att samarbeta och eftersträva social fred. Gamla uppslitande intressemotsättningar överges och vi fokuserar på att gemensamt tillgodogöra oss naturen på ett hållbart sätt. Staten kan dö bort i brist på sysselsättning.
Claude Henri de Saint Simon är inte en föregångare till Karl Marx. Saint-Simon var däremot en föregångare till 1900-talsmarxismen. Krökt så som den nu blev.
Fortsätt till del IV
Alla delarna
