Kvinnorna
Den saint-simonistiska rörelsen föll sönder på grund av sina inre motsättningar. Men inte utan att lämna ett arv efter sig. Under sina glansdagar hade ledaren Enfantin lyckats vitalisera rörelsen med sin nya ”religion” byggd på samarbete och kärlek. Den konkurrerande utopisten Fourier hade här varit en uppenbar inspirationskälla, vilket utan omsvep erkändes av saint-simonisterna. De saint-simonistiska kvinnorna hade en ganska ambivalent inställning till rörelsens manliga feminism och efter sammanbrottet skulle de stöpa om den. I händerna på kvinnorna skulle saint-simonismens gamla tema om att uppvärdera kroppen och det materiella ta en dittills oanad vändning.
Saint-simonismen hade väckt, uppmuntrat och politiserat kvinnorna. Manat dem till egna diskussioner utan män och erbjudit forum för aktiviteter i sociala verksamheter som var ett alternativ till kyrkans och klostrens. De religiösa institutionerna hade dittills varit kvinnors enda möjlighet till verksamhet utanför hemmet vid sidan av fabriksarbete och prostitution.
Men kvinnorna hade anlänt sent till den saint-simonistiska rörelsen och aldrig erövrat någon framträdande plats i den. Först när rörelsen kollapsat startade kvinnornas egen. I april 1832 flockades de runt en egen tidskrift som inledningsvis gavs namnet ”Den fria kvinnan”. Flera namnbyten följde eftersom det ursprungliga verkade utmana den konservativa opinionen i onödan, och till slut landade letandet i ”Kvinnotribunen”. Tidningen sökte redan från början ett eget tilltal och var endast öppen för kvinnliga skribenter.
Egna möten och egna tidningar. Det var verkligen att ta sig friheter. De som kämpade för kvinnosaken mötte motstånd, inte bara från kyrkan och staten, utan även från arbetarrörelsen som 1800-talet ut skulle förbli likgiltig i genusfrågor. I 1830-talets radikala press möttes kvinnornas krav på rätt till arbete och till politisk rösträtt med förlöjliganden. Anarkisten Proudhon sällade sig till de konservativa. Han erbjöd henne alternativen ”husmor eller kurtisan” och ansåg att hon bara besatt 2/3 av en mans fysiska, intellektuella och moraliska styrka. Positivisten och reformatorn Auguste Comte såg kvinnlighet som en sorts ”förlängd barndom”. Kvinnan var en ren känslovarelse, oförmögen att styra någonting alls. Hennes utbildningsnivå borde därför förbli begränsad.
Men simma kan man bara lära sig i vatten och i Frankrike var kvinnan helt utesluten från offentligheten, från politik, utbildning och de senare tillkomna fackföreningarna. Förbudet mot skilsmässa hade återinförts i Code Napoleon. Inlåsta i äktenskapen blev kvinnorna omyndigförklarade och kunde inte skriva på avtal utan mannens eller faderns godkännande. I samtidens kvinnosyn var hon nekad att uppträda som subjekt. Hon objektiverades. De saint-simonistiska kvinnorna började nu opponera mot att män skulle definiera kvinnans plats och roll i samhället.
Feminismen hos kvinnorna runt Kvinnotribunen byggde på tesen om att könen är olika. Därför behövdes en separat kvinnorörelse, egna plattformar och egen press. Denna skillnadsdiskurs har ofta ifrågasatts. Under Franska revolutionen radikala år betraktades könen som likvärdiga; skillnaderna som samhälleliga. När reaktionen satte in ersattes likhetsdiskursen av en patriarkal teori om ”naturliga” skillnader mellan man och kvinna, som sen kunde användas till att exkludera kvinnorna och skapa en könshierarki. Varför anknöt feministerna till dessa kompakt konservativa uppfattningar?
Svaret ligger i att inte heller den liberala diskursen medgav kvinnorna någon plats. Denna förment mer progressiva strömning var lika patriarkal, ja rent misogyn. Hos liberalerna associerades kvinnornas tillvaro med aristokraternas. I aristokraternas samhällstyp utövades makten från privatsfären – som i andra sammanhang betraktades som kvinnornas domän. I ett modernt samhälle borde makten utövas offentligt och inte ”privat” och elitistiskt. I en framstegsvänlig regim var politiken mindre fruntimmersaktig.
Makt och rättigheter tillhörde mannen. Den rättighetskatalog från den stora Franska revolutionen som vi har vant oss att uppfatta som allmängiltig, hade på franska språket en mycket tydlig könsbas – ”Droites de citoyen”. Att skilja från det kvinnliga ”citoyenne”. Den radikala Olympe de Gouges skrev därför tidigt sin ”Declaration des droites de la femme et de la citoyenne”. Den liberala diskursen, som hämtades från Upplysningen bidrog till att osynliggöra kvinnan genom sina anspråk på att den manlige borgaren var en universellt giltig modell av människan.
Kvinnotribunen skrev: ”Kvinnan är ej längre skapad av mannens revben (…) I framtiden ska hon hitta sin egen plats och få ett eget liv (…) hon ska inte längre som förut bli summerad in i en annans existens”.
Kvinnorna hade tidsandan på sin sida. 1830-talet var Romantikens genombrottsår i det franska kulturlivet och Romantiken var inte bara genusfrågor, kärlek och känslor. Romantiken hyllar alltid det säregna hellre än det universella. Om Upplysningen pekar på trenden, påtalar Romantiken avvikelsens vikt. När Upplysningen framträder med anspråk på att vara allomfattande, pekar Romantiken på det som inte passar in eller som nekas en plats. Den romantiska attityden röjde vägen för både kvinnornas och arbetarnas självorganisering. Kvinnorna bestred liberalernas ensidiga fokus på relationen mellan kung och parlament och på deras lirkande med valmanskårens storlek och förde fram de underskattade sociala relationerna; mellan man och kvinna och – mellan arbete och kapital.
De saint-simonistiska kvinnornas sammanslutning var en proletär rörelse. De flesta var arbeterskor, några kom från en blygsam småborgerlig bakgrund eller lägre medelklass. De flesta hade sökt sig till saint-simonismen för att den var den enda som verkade bry sig om dem. Arbeterskorna fanns särskilt i ylle- och sidenindustrin där förhållandena var fruktansvärda. År 1831 började de klockan tre på morgonen och fortsatte till kvällen- på sommaren. På vintern, fem på morgonen till närmare elva på kvällen. Hälften av dessa kvinnor blev lungsjuka redan under lärlingstiden. Om de beklagade sig, avfärdades detta med att de gjorde sig till.
En icke namngiven kvinna skrev i ”Kvinnotribunen” och varnade ”för en enhet som vill förena arbetare och ägare”. ”Vi måste erkänna att de båda har olika intressen.” Härmed var dödsdomen över Saint-Simons dröm om familjära industriella relationer uttalad av dem som förut ingått i rörelsens egna led.
Anonymiteten i Kvinnotribunen blev snart programmatisk. I signerade artiklar övergick man till att enbart använda förnamn – för att undvika manlig kontroll. ”Om vi fortsätter använda mannens efternamn förblir vi slavar.” Visa artiklar undertecknades bara med ”Den nya kvinnan”, om ens alls. Trots det vet forskarna något om de viktigaste gestalterna.
”Kvinnotribunen” grundades av två sömmerskor: Desirée Veret och Marie-Reine Guindorf. Senare tillkom Suzanne Voilquin som redaktör. Voilquin hade börjat sitt yrkesliv som arbeterska, men lyckats utbilda sig till barnmorska och var verksam som sådan bland fattiga ogifta mödrar när hon knöts till tidningen.
Saint-simonismen hade rekryterat kvinnor som längtade efter att få förverkliga sig själva; bli myndigförklarade och fria. Kvinnotribunen hade därför inledningsvis en stark betoning på genusfrågor och sexuell frigörelse. I myndigheternas ögon var dessa kvinnor företrädare för det moraliska förfallet, för lösa förbindelser och för en oroande kvinnogemenskap. Feministernas svar löd: omoralen existerar redan i form av otrohet och prostitution, framfostrat av den kristna moralen och skilsmässoförbudet. Den gamla moralen erkände inte det köttsliga och den kristna prydheten var inhuman. Den gamla moralen var utformad av män och så hämmande, trång och torr att inte ens männen själva förmådde leva efter den…
Aktivister som Josephine Milizet förespråkade i stället livsglädje och skrev: ”De predikade: älska inte, för mig som vill ha kärlek; för mig som vill ha njutning beordrade de lidande, för mig som värderar kroppen lika mycket som anden var den första nedklassad och den andra upplyft.”
Den gamla moralen vägrade dessutom att erkänna hur ”varierad” den mänskliga naturen var. En ny moral skulle eliminera konflikten mellan olika naturer och den skulle tillåta både lång- och kortvariga förbindelser.
I tidningens spalter debatterade företrädare för både den gamla och den nya moralen. Det var bland de som identifierade sig som ”den nya kvinnan” som beredvilligheten att pröva nya seder var störst. Många av kvinnorna var dessutom unga, ogifta eller levde i ett samboförhållande med män som inte var belastade av något större innehav av samhällsposition och egendom. Trots variationen i åsikter formades snabbt en konsensus runt kärleksäktenskap och rätt till skilsmässa. All denna koncentration till könsroller och sexualitet är så frapperande att den kräver en förklaring.
Vi hittar den hos demografin. Inom befolkningsläran talar man om den demografiska transitionen när man bedömer ett lands befolkningsutveckling; gärna vid en värdering av hur moderniserat ett utvecklingsland blivit eller när man vill betrakta ett i-land historiskt. Landet startar med höga födelsetal och hög dödlighet och slutar i låg nativitet och låg mortalitet.
Först faller mortaliteten med ökad levnadsstandard, förekomst av mediciner och fler överlevande spädbarn. Därefter faller födelsetalen när familjer som ej längre är agrara vill ha färre barn. Till slut är landet nere i låg nativitet och låg mortalitet.
Frankrike är det första landet i världen som genomgår denna demografiska förvandling och detta sker i perioden efter Napoleon! Då sker en successiv men dramatisk sänkning av födelsetalen. Tidigare hade det varit normalt att föda barn i ett intervall på 25–30 månader och bara sena äktenskap (eller kvinnans död före klimakteriet) hade begränsat barnantalet. Allt detta förändrades inom loppet av en generation. I mitten av 1800-talet var tvåbarnsfamiljen det normala i Frankrike. Kvinnorna befriades från att behöva föda barn igen och igen tills deras kroppar tog slut.
Länken mellan reproduktion och sexualitet bröts där och då. För första gången i modern tid. Ett annat liv var möjligt.
Efter att ha rett ut för sig själva vad de önskade sig, dråsade realiteterna ner över kvinnorna. Hur ska det nya livet kunna förverkligas i ett samhälle med oändliga arbetsdagar, hustrumisshandel, alkoholism och prostitution? Fri kärlek, när möjligheterna till prevention var begränsade och opålitliga – och där kvinnan bar konsekvenserna? Kroppslig njutning, när allt samliv var på mannens villkor? Lägg till könssjukdomar, för många barnsängar och att möjligheterna till självförsörjning i bästa fall var en nåd.
Snart skrev Voilquin i Kvinnotribunen att ”för stunden behöver frågorna om relationen mellan könen skjutas upp”. Hon förklarade: ”Innan hon kan bli moraliskt fri” måste kvinnan bli ”materiellt självförsörjande”. Reine Guidorf skrev: ”så länge det är mannen som försörjer oss, kan han också kräva att vi underkastar oss vad han önskar. Det är svårt att leva fritt när en kvinna inte har de medel som krävs för att leva ett oberoende liv.” Claire Demar skrev: ”När en kvinna väl har räddat sig och gjort sig fri från förmyndarskapets ok och mannens beskydd; när hon inte längre får sin mat och lön av mannen, när mannen inte längre betalar för att få hennes kropp – då kommer kvinnans liv och sociala position att härröra från hennes egen förmåga och egna arbete.”
Så överskred de saint-simonistiska kvinnorna den manliga feminismens bud om moralisk frigörelse och började ta itu med de praktiska frågorna. Antalet barn; hushållets organisation, rätten till arbete, fritt yrkesval utan mannens godkännande, skilsmässa och inte minst – utbildning.
De organiserade ett ”Sällskap för folkbildning” för att undervisa fattiga kvinnor och agiterade mot ett lagförslag som för första gången föreslog en allmän grundskola i Frankrike. I förslaget nämndes inte ett ord om att kvinnorna skulle inkluderas i denna grundutbildning. De fick hålla till godo med formuleringen att ”flickskolor kan inrättas om det skulle finnas ett behov av detta”.
Om!
De manliga saint-simonisterna fastnade till slut i de moraliska och socialpsykologiska frågorna. Den tidiga arbetarrörelsen tvärtom i de materiella: hjälpkassor, fackliga rättigheter och lönestrider. Och i att skydda sina surt förvärvade privilegier mot kvinnliga arbeterskor och/eller okvalificerade grupper av arbetare. Hos kvinnor som Voilquin var frågorna intvinnade i varandra och frigörelsen tredubbel: ekonomisk, intellektuell och moralisk.
1830-talets socialistiska feminism påminner mindre om den liberala feminismen från 1800-talets senare del, och mer om 1960-talets. För 68-generationen blev frigörelsen åter flerfaldig och inte minst sexualpolitisk. Och denna vänstervåg var förstås romantisk även den: folkets kultur, nationell befrielse, ett synliggörande av arbetarklassen och socialism. 1830-talets radikala kvinnor slog dessutom hål på en annan myt. Den att feminismen alltid börjar hos medelklasskvinnorna för att sen sippra ner till en mer trögfattad del av befolkningen, vars föreställningar om ett bättre liv begränsas till en höjning av sin ekonomiska nivå. 1830-talets kvinnorörelse var proletär och föregick medelklasskvinnornas uppvaknande. Mer än så, den feminism som föddes ur spillrorna av saint-simonismen var socialismens verkliga spjutspets vid denna tid.
Dessa franska tankeströmningar skulle snart leta sig in i Tyskland. Först in i det kotteri som kallade sig ”Unga Tyskland” och sen vidare in i nästa generation av oppositionella – unghegelianerna.
